Project Gutenberg's Elias Lnnrots svenska skrifter, by Elias Lnnrot

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license


Title: Elias Lnnrots svenska skrifter
       1. Uppsatser och versttningar

Author: Elias Lnnrot

Editor: Jenny af Forselles

Release Date: April 20, 2015 [EBook #48750]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELIAS LNNROTS SVENSKA SKRIFTER ***




Produced by Jari Koivisto






ELIAS LNNROTS SVENSKA SKRIFTER

I. Uppsatser och fversttningar


Utgifna av

Jenny af Forselles


Skrifter utgifna af
SVENSKA LITTERATURSLLSKAPET I FINLAND
LXXXVII.



Helsingfors 1908.
Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets Tryckeri.





INNEHLL:

 Frord.

 Om finnarnes magiska medicin.
 Sampo.
 Tre ord om och ur finska fornsngen.
 Ridvala Helka.
 Bjrnfesten.
 En finsk berttelse.
 Finsk ballad.
 Petter Kettunen.
 Ngra nyare finska runofrfattare.
 Om nrvarande tids poesie hos finska allmogen.
 Om finska ordsprk och gtor.
 Om den nya under arbete varande Kalevala edition.
 Anmrkningar till den nya Kalevala upplagan.
 Nionde runon i Kalevala.
 En finsk runas de.
 Finska runor.
 Klaus Kurck och liten Elin.

 Ngra ord om finskans, estniskans och lappskans  inbrdes frhllande.
 Om ursprunget till finnarnes Hiisi.
 Die Grundzge der finnischen Sprache mit Rcksicht auf den
    Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.
 Finsk litteratur.
 Frord till Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning.
 Psalmografi.
 Ngra ord om spiritusa och nykterhetsfreningar.

 Fotnoter.




FRORD.


r 1902 beslt Svenska Litteratursllskapet fira hundrarsminnet af
Elias Lnnrots fdelse med att utgifva en samling af hans svenska
skrifter. Af detta verk utsndes hrmed det frsta bandet, upptagande
strre och mindre uppsatser och fversttningar. Hrvid hafva sdana af
rent lingvistiskt innehll, ssom afhandlingen "Om det nordtschudiska
sprket", 1853, "Bidrag till finska sprkets grammatik", Suomi 1841,
vidare minnestalet fver A.J. Sjgren i Finska Vetenskapssocietetens
akter, b. IV och ngra recensioner af mindre intresse uteslutits.
Materialet har ordnats s, att frmst stllts folkloristiska uppsatser
jmte fversttningar i bunden form, hvilka nrmast tyckts ansluta sig
till dessa; drefter flja uppsatser i filologiska mnen samt sist
ngra artiklar, som ej kunnat hnfras till ngon af dessa grupper. Vid
publiceringen har originalets ortografi och interpunktion fljts.

Inledning, person- och sakregister jmte andra orienterande
frteckningar skola bifogas fljande band, som skall innehlla bref och
dagboksanteckningar.

_Jenny af Forselles_.




Om finnarnes magiska medicin.[1]

Finska Lkare-sllskapets Handlingar 1842.


Lnnrots i noten omnmnda gradualafhandling, utgrande endast
14 sidor liten 8:o, fregs af ett s lydande frord:

Fljande Beskrifning af finnarnes magiska medicin r ett utdrag ifrn
en strre afhandling, som jag i detta mne sammanskrifvit och frst
mnade utgifva. Att jag sedermera ndrade denna fresats hrrrde af
fljande omstndigheter: frst medgaf icke tiden, att s fullstndigt,
som sig bordt och jag nskat, utarbeta detta mne och fr det andra
blef jag allt mer och mer, ju lngre jag sysselsatte mig med arbetet,
fvertygad derom, att mnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med
lran om magien i allmnhet och den finska magien i synnerhet. Derfre
ansg jag vara rdligast, att nu till en brjan lemna endast detta
korta utdrag.

Jag har anfrt hr hvad jag genom flerrigt umgnge med allmogen p
tskilliga orter i Finland och ifrn de bekanta folkrunorna funnit till
saken hrande. Dessutom har jag begagnat Porthans _Diss. de Posi
Fennica_, Abo 1766-1788 och densammas _Diss. de Fama Magi Fennis
Atribut_, Abo 1789, Lencqvists _Diss. de Superstitione Veterum
Fennorum_, Abo 1782, och Gananders _Mythologia Fennica_, bo 1789,
jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).

Det frefaller troligt att den i Finska Lkaresllskapets Handlingar
tryckta afhandlingen till allt vsentligt fverensstmmer med denna
redan 1832 omnmnda, riktad med rn, af hvilka en del terfinnas i
dagboksanteckningar frn de mellanliggande ren.

Menniskan var i begynnelsen nrmare frenad med Gud n sedermera, d
rtusenden aflgsnat henne ifrn detta sitt ursprung. Den omedelbart
ifrn Guds allvetenhet hrstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller
fret till kunskap, varande ifrn brjan ngonting helt, har under sin
utveckling till kunskapens trd frlorat sig i mngfalldiga grenar.
Kunskapen har vl derigenom, i stllet att frst hafva varit en,
blifvit mngfalldig, men har i och med detsamma aflgsnats ifrn sitt
ursprung, lika som en gren, ju mera den vxer, i samma mon aflgsnas
ifrn stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast t hjden, en
mngfalldigt slingrande utgrening gr derjemte t en motsatt rigtning,
t djupet. Lika s kunskapen: ifrn det ursprungliga har den hos
menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena t hjden,
kunskapens dagsida, den andra t djupet, kunskapens nattsida. Dessa
hvarannan motsatta sidor eller hlfter (poler) utgra den menskliga
kunskapssferen i dess helhet, och ensidig r all kunskap, som utgr
endast ifrn den ena af dessa tv sidor. -- Till nattsidan af
kunskaperne rkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drmmar,
visioner, erhllna frestllningar, d deremot regionerne uti
kunskapens dagsida ro sinligheten, frstndet och frnuftet; och begge
hafva de i och fr sig en lika positiv betydelse.

Oriktigt har man derfre alltfrmycket nedsatt nattsidans innehll och
ansett t.ex. drmmarne, i afseende p kunskapen, st ungefr i samma
frhllande till dagsidan, tankarne under det vakna tillstndet, som
mnens ljus har till solens. Drmmarne ro icke ngot tersken eller
ngon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselstter sig sinligheten
af endast vana under smnen. De ro lika primitiva som tankarne
sjelfva, och med samma skl, som man pstr, att drmmarne ro en
reminiscenz af tankarne under det vakna tillstndet, kunde man yrka
motsatsen. Likasom smnen r fr lifvet en lika vigtig sak som vaka, s
ro drmmarne fr kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen
tskillnad till rangen ger sledes rum emellan kunskapens dag- och
nattsida. D likvl dessa begge st uti vexelfrhllande till
hvarandra, s kan, likasom i andra sdana frhllanden, fven i detta,
den ena hlften eller sidan blifva rdande upp den andras bekostnad.
Forntiden hmtade ofta sina djupaste kunskaper ifrn nattsidan, uti
drmmarne, och samma frhllande ger nnu i denna dag rum hos obildade
menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den fvervgande och p
ett egoistiskt stt frklarat sig fr sjelfherrskarinna. Sin
tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erknt eller, om hon
ngon gng kunnat frms dertill, s frhfver hon sig fver den
frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den
frskjutna, en frikostighet, frutan hvilken denna ej kunde ega
bestnd. Men sin lsklingsson, frnuftet, upphjer hon p
herrskare-thronen, der denne i sin inbillade hghet frnter tiden
med att frgapa sig i sig sjelf och anstlla vidlyftiga reflexioner
fver sin bde hjd, bredd och tjocklek.

S har kunskapens dagsida egenmktigt upphjt sig och derigenom
aflgsnats ifrn sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan
fortstter nnu ett syndafall, d hon tror sig genom frukten af
kunskapens trd, genom det speculerande frnuftet, blifva ssom Gud
allvetande; men i stllet att derigenom komma Gud nrmare, aflgsnas
hon endast, lik vra frsta frldrar, ifrn Honom. Den ursprungliga,
ifrn Gud omedelbart utgende kunskapen frekommer numera sllan,
kanske aldrig, ren och ostrd hos menniskan, emedan de omstndigheter,
hvilka gynna den, s sllan intrffa. Dessa ro fr frigt ganska
olika. Antingen ger ett sdant frhllande rum emellan de hlfter
eller sidor, hvaruti denna kunskap afsndrat sig, att ingendera af dem
vunnit fr stark fvervigt, d de bda ro i det ursprungligas
grannskap; eller framkallas af den enas fr starka fvervigt en
starkare motstrfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna
frsvagas i det de bekmpa hvarandra. Under begge dessa frhllanden
ter-framtrder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre strdt af dess
snderfallne hlfter, differenserna. Det frra frhllandet terfinnes
hos menniskor, de der nnu ej alltfrmycket aflgsnat sig ifrn
naturtillstndet, det sednare trffas hos menniskor, hvilka uteslutande
och lngre riktat sin uppmrksamhet frnmligast t kunskapens dagsida.

Men nnu framtrder det ursprungliga dagligen, d under kunskapens
periodiska lif den ena sidan fvergr till den andra, d kunskapen,
efter att hafva fullndat sin nattliga bana, ter upphjer sig till den
dagliga hlften af sin eviga cirkelgng, fvensom d han, efter
genomlpandet af denna, nyo snker sig till den nattliga. Vid dessa
fvergngspunkter intrffar, hvad poeten sger om ljusets och mrkrets
berring:

    "Det r ej dag, det r ej natt,
    Det vger mellan bda."

Detta vgande r en afbild af det ursprungliga, och ju nrmare den
uppgende tiden r till denna fvergngspunkt, dess mindre r
tskillnaden emellan de motsatta sidorna. S str solen om morgonen och
aftonen vid horisonten tydligast fr vrt ga, men vid middagsstunden
se vi endast strlarne af henne.

Uti denna dag- och nattsidans nrhet och berring med hvarandra br
Magiens i allmnhet och sledes fven den medicinska magiens frsta
ursprung skas. Magien, ssom kunskap betraktad, r ingenting annat n
den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, ssom objectiv
uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som
pminde de frsta menniskorna om det frhllande, uti hvilket deras lif
stod till de friga lifsfreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars
uppenbarelseformer desse ro. Hade detta frhllande ngongng afvikit
ifrn den fr detsamma utstakade normen, s visste de genom den
ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde terstllas.
Sedermera begynte den hrledda, ifrn den ursprungliga snderdelade
kunskapen att reflectera fver det frfarande, som dervid gde rum,
upptecknade till minnes de srskilda methoder, hvarigenom sjukdomen
blifvit aflgsnad och helsan terstlld, vidtog ex analogia andra och
gjorde allahanda rn. Detta ledde till erfarenhets-medicinen
(frstnds- eller frnuftsmedicinen, hur man vill benmna
den). Ju lngre detta fortsattes och ju mera verensstmmande
erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan
blifvit rdande, med frstndet och frnuftet, dess strre betydelse
erndde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i
vigt och betydelse ju mera den blef vanstlld med allehanda fremmande
tillsatser; slutligen misskndes den aldeles och bannlystes. Nu hade
erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den
ursprungliga magien till helsans terstllande blifvit anvndt, och
frklarat det fr sin tillhrighet. Hvad hon ter icke kunnat gripa och
fljaktligen ej heller begripa, det psychiska, det frkastade hon; och
frkastade icke endast, utan frnekade det helt och hllet, fr att
dymedelst, sedan den andra blifvit berfvad allt, gra sig till
sjelfherrskarinna. Man tskilde slunda frn hvarannan det materiella
och ideella (somatiska och psychiska), s att man icke mer visste huru
de kunde frenas. I stllet att utg ifrn det bda frenande
fundamentala, hvaraf de blott ro olika yttringar, uppfattade man just
dessa yttringar ssom det gifna och byggde upp dem. Bryggan som skulle
frena dem lyckades vl ngot stycke ifrn strnderna, men hvad som
fversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde
verka upp det materiella, medgaf man och nekade ej heller det
materiellas inverkan upp det psychiska, om man ocks icke kunde rtt
frst, huru dervid tillgick, men motsatsen, d den, efter den
ensidighet hvarifrn man utgick, var obegriplig, frklarades fr en
orimlighet. Man frbisg i allmnhet, att samma inflytelse, som det
materiella har upp det materiella, har det psychiska upp det
psychiska, och ssom det materiella utfvar en secundr inflytelse upp
det psychiska, s utfvar ock det psychiska en secundr inflytelse upp
det materiella.

Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga
magiens materiella sida, stadkommit en sndring deruti, uppkom af
densamma en hrledd magie, som, gende ut p helsans terstllande,
rkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det r denna hrledda
magiska medicin (hvartill fven Animal-magnetismen hrer), som man
sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess
grundbetydelse terfinner man i det psychiskas inflytande, primrt upp
det psychiska och secundrt p det materiella. I afseende p den
ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nmna den,
medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och
betydelse som erfarenhets-medicinen. tskilliga frfattare, isynnerhet
sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att
terupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rtta
plats; men alltid hafva de haft och hafva nnu hftiga motstndare af
mn, som frfkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium.
Striden br och kan dock icke slutas, frrn medicinen ter erknt och
upptagit den frskjutna dottren, hvilken redan nog lnge irrat omkring
hos folkslag, de der nnu icke hunnit nog aflgsnas ifrn den
ursprungliga kunskapen fr att helt och hllet frskjuta henne. Att
nrmare frflja spren af den landsflygtiga hr till den medicinska
magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och
Italien, finner man beskrifvet upp flerfalldiga stllen hos den tidens
frfattare. Uti Palaestina florerade hon svl under som fr och efter
Frlsarens tid. Af nyare folkslag ro i synnerhet Finnarne beryktade
fr sina insigter i magien. D likvl, ehuru fven namnkunniga
frfattare vidrrt mnet, den Finska magien hittills blifvit s godt
som outredd, s har jag trott det lna mdan, att bekantgra, hvad jag
genom umgnge med allmogen p tskilliga orter i Finland och ifrn de
bekanta folkrunorna funnit till saken hrande. Utom dessa hjelpkllor
har jag begagnat: Porthans Diss. de Posi Fennica, och Densammes de
Fama Magi Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum
Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna
anteckningar dertill. Vl utfvas magien i vrt fdernesland vid
hvarjehanda frhllanden och i flere ndaml, men d den likvl mest
anvndes till sjukdomars frekommande och aflgsnande, har jag ock
fresatt mig att i nrvarande afhandling hlla mig endast till den
medicinska magien hos Finnarne.

       *       *       *       *       *

Ett tillstnd emellan vaka och sofva, af srskilda omstndigheter
beroende, frekommer hos tskilliga individuer. Detta tillstnd kallas
vanligast, och icke aldeles illa trffadt, _Somnambulism_. fven
frekomma andra benmningar fr att uttrycka detsamma. Man kallar det
magnetiskt tillstnd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstnd,
ekstas m.m., hvilka alla hntyda antingen p dess uppkomst eller dess
frnmsta stt att yttra sig. Dess betydelse och frhllande till det
sinliga vetandet och frnuftskunskapen har jag redan antydt, fvensom
huru det gifvit anledning till magiens frsta uppkomst. Ssom detsamma
hos olika individuer frekommer mer eller mindre rent, s herrskar det
fven olika hos olika folkslag. Jag hller mig nu till det Finska och
har sledes att visa somnambulismens frekommande hos mina landsmn,
ssom det ursprungliga, hvarifrn magiska medicinen, till hvars
afhandlande jag sedan tnker fverg, hrleder sig.

Redan af de tskilliga benmningarne, hvarmed Finnarne beteckna det
Somnambuliska tillstndet, kunde man sluta dertill, att det icke r
ngot okndt eller ovanligt phenomen hos vra landsmn. De som rkat i
detsamma sgas vara hos _sin skyddsande_ (olla haltioissaan), men
sjelfva handlingen att komma deri kallas _langeta loveen_ (falla i
remnan). fven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder d, till
att beteckna detta tillstnds framtrdande. Den frsta af dessa
benmningar syftar p den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska
fr den vanliga sinligheten frborgade saker. Enligt den i Finland nnu
rdande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore
utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade berring sinsemellan,
dock en mycket friare n den som ger rum emellan menniskorna. Ltt
kunde de flyga fven till de aflgsnaste orter och utforska hvad de
ville, fvensom de hos fremmande skyddsandar kunde gra sig
underrttade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet.
Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast
ingenting annat n ikldandet af samma frmga och egenskaper, som de,
hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benmningen, langeta
loveen (falla i remnan), ger anledning att frmoda, det Finnarne,
likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande fver ngon
bergsremna eller grotta, blifvit frsatta i ett somnambulistiskt
tillstnd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framfr
andra ro fallne fr somnambulism. Detta tillstnd kunde ltt hos en
eller flere individuer utveckla sig fretrdesvis upp ngon sdan
trakt. Finnen, som ogerna tnjer sig med kunskapen om sjelfva
freteelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde ltt falla p den
tanken, att sjelfva lokalen gde ngot eget, som frorsakade detta. En
remna eller grotta kunde slunda allt fr vl frstta en uti
somnambulism eller stadkomma uti menniskosjlen samma jmning emellan
den dagliga och nattliga polen, som jag frestller mig att sjelfva
luften upp ett sdant stlle undergick genom blandning med det
underjordiska luftlagret.

Huru dermed ocks m hafva varit, s r tminstone det skert, att
Finnarne fordomdags fstade mycken uppmrksamhet vid bergsklyftor,
grottor och remnor, likasom de nnu bra ngonslags fruktan fr dem. En
mythologisk person frekommer i runorna kallad _Louhi, Lovehetar_ eller
_Louhiatar_. Namnet hrledes ifrn _lovi, louhi_ (remna, spricka)
hvarfre det icke r otroligt, att med denna ursprungligen frstods den
i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med
uttrycket _langeta loveen_ skulle d egentligen menats beska den i
remnan boende gudinnan.

Den tredje benmningen, som i Finska sprket frekommer och nyttjas
till att beteckna det somnambuliska tillstndets framtrdande, var
_kuolla_ (d). Detta ord hrde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister,
hvilka ofta under sin andaktsfning blifva somnambuler. En bonde, som
fven sjelf frut varit pietist, berttade, frrn jag derom hunnit
frga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur slunda (att
nyttja hans ord) bortd ("kuolevat"), och det vanligast de frsta
tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar upp
den vanliga sinlighetens frndring eller bortdende.

Det r icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hlla
fr sin andagt, flere personer p en och samma tid blifva somnambuler
eller bortd. Dessa hlla sig d till hvarandra och tala ett sprk, som
ingen annan frstr. Ngra som frmodat, att sdant vore endast
tillgjordhet och hyckleri hafva fr att fvertyga sig om sanningen,
icke underltit att nrmare prfva dem. S berttade mig en, att han
med nlar stuckit sdane personer nda s, att bloden framkommit, men
icke frmrkt det det minsta tecken, som skulle hafva frrdt ngon
deraf frorsakad smrta. Pastor H. berttade, att under ett lsfrhr,
sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i prtet, fr
att sinsemellan sjunga och hlla bner. Sjelf hade han varit i ett
annat fr honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och
bedt honom flja med sig till prtet. "Der ro tvenne flickor", hade
denne sagt, "hvilka medan vi sjngo, begynte tala ett sprk, som vi
icke frst, men Herr Pastorn mtte vl frst dem". Nyfiken hade han
begifvit sig till prtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf
tycktes frnimma det ringaste. Icke heller hade han frsttt deras tal.
Det hade frekommit honom mera monotoniskt, n ett vanligt tal med sina
flerfalldigt artikulerade ljud r. fven han hade ltit anstlla
frsk, fr att fvertyga sig derom, att man icke tillstllt
alltsammans, fr att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med
frt brinnande prtor s nra deras hnder, att hettan ofelbart bordt
stadkomma en fr den vakande knslan ofrdragelig smrta. Allt detta
hade icke strt dem det minsta.

Hvad som nnu yttermera talar fr verkligheten af ett sdant tillstnd
r den omstndigheten, som vanligtvis intrffar hos sdana personer,
sedan de teruppvaknat, att de blygas, nr man fr dem berttar, hvad
som tilldragit sig med dem.

nnu frekommer ett somnambulismen liknande tillstnd, hvilket Finnarne
kalla _paineta_ (tryckas). De mngfaldiga berttelser, hvilka ro i
omlopp om _Painaja_ (incubus), lemnar jag i deras vrde. Fr sin
egenhets skull vill jag dock nmna, hvad jag i min barndom hrde en
dreng bertta om sin Painaja. Denna gjorde trgna visiter hos honom
alltid i en flickas skapnad, hvilken han vl knde och som ej bodde
srdeles lngt ifrn honom. Hade han, d Painaja ansatte honom, nog
styrka att be henne komma en annan gng till sig och bestmde han ngon
tid dertill, s hade den verkliga flickan p den utsatta tiden infunnit
sig hos honom. Detta sade han sig flere gnger hafva erfarit.

Detta om somnambulismens frekommande hos Finnarne; nu uppstr den
frga: framtrdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess
framkallande ngra medel och hvilka voro d dessa? Derom r intet
tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager
ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna
phenomeners uppkomst utan konstigt anvndande af yttre medel; dock tror
jag, att nnu oftare ett konstmssigt frfarande vid dess framkallande
varit anvndt. D nu, efter hvad ofvanfre blifvit visadt,
somnambulismen r det primitiva uti all magie och sledes fven den
medicinska ursprungligen gr ut p att framkalla ett somnambulistiskt
tillstnd, s frsts det ltt att ett konstmssigt frfarande uti
denna mste ga rum. Allt sdant inbegriper jag under benmningen af
den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu ngot om
Finnarnes Mager.

Finnarne hafva flere benmningar upp sina mager. Sdana ro
_tietj, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja,
puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas,
kukkaromies_ o.a., utmrkande deras egenskaper, frfarande vid
utfningen af deras konst eller andra frhllanden, fvertygad derom,
att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta r den bsta
frklaring fver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet
genomg dessa benmningarne srskildt. Tietj och tietomies, hrledda
af ordet tiet (veta), utmrka en som fretrdesvis r begfvad med
ngot vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (de) -- likasom
kaehtia, kalstia af kae -- betyder ursprungligen en som har att skaffa
med det eller dess bestmning. Osaja, en som kan, kommer af ordet
osata (kunna); laulaja, sngare, runoja, bevandrad i runor, ty uti
snger och runor frvarades frnmsta delen af de magiska kunskaperna.
Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies hrstammar
troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och
betyder sledes en prestman eller en som umgs med gudarne, ssom
presterne ursprungligen tillhrde. Myrrysmies, intomies, innokas,
haltiokas syfta alla p det ekstatiska tillstndet, hvaruti magerna
ofta rkade. Kukkaromies betyder en som r utrustad med pung, ty de
plga bra hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och
andra ting frvarades. Flerfalldiga epitheter tilllggas magerne i
runorna. Jag vill hr anfra fljande: hyvsukunen (af god slgt), jalo
mies (del, stolt man), lakkip (som har mssan p hufvudet);
tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun r hoprynkad
och utstende), flere andra att frtiga.

Finnarnes mager, eller, som jag hrefter vill nmna dem, loihtiat,
utgjorde icke ngon srskild kast eller klass af landets innevnare, ej
heller befattade sig ngotdera kn fretrdesvis hrmed. Hvar och en,
vare sig man eller qvinna, som p ett eller annat stt blifvit ryktbar
fr det ondas afvrjande och sjukdomars aflgsnande, var genast en
ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt frblef vissa familjer egen,
hrrrde af andra orsaker. Der frldrarne innehade den voro barnen
bttre i tillflle att infvas och fullkomna sig deri, n frhllandet
var med andra. Ocks funnos frldrar, hvilka, pminnande sig det
anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem,
ogerna sgo att ngon annan, n de och deras barn skulle dermed p
orten befatta sig. Derfre hllo de den hemlig och derfre gick ofta i
lngliga tider nmnde kunskap likasom i arf ifrn fader till son, ifrn
moder till dotter. Hnde det att ngon nykomling skulle invigas i
konstens mysterier, s iakttogos dervid ofta tskillige ceremonier.
Ibland annat mste han tvttas eller dpas p en sten midtuti en
rinnande fors.

Loihtiat frekomma vl fverallt uti Finland, dock sparsammare i de
sdra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig
fvermgtig och begge hysa de mycken aktning fr sterbottningen.
fverhufvudtaget anse Finnarne sig underlgsna Lappen. De fleste
magiska sngerne (loihtorunot) tillknnagifva detta omissknneligen.
Ifrn Lappen erknner en finsk loihtia sig hafva ftt sin vishet och
sina kunskaper, d han sger:

      Pohjalainen pitk poika,
      Lappalainen lieto poika,
      Veti virsi reell,
      Saanilla sanoja saatti.
      Kilahti jalas kivehen,
      Saani mein salvamehen,
      Siit mie sanoja sain,
      Kuorman virsi kokoisin.

    Nordens son den lnga mannen,
    Lappens son den olycksfdda,
    Snger slpade med slda,
    Frde ord uti sin sldkorg.
    Klang d mot en sten hans meda,
    Sldan mot ett hrn af huset.
    Fick jag der d ord tillrckligt,
    Samlade ett lass af snger.

Flerfaldiga andra stllen vitsorda om det anseende Lappen fr sina
kunskaper i denna vg hade hos Finnen. Till Lapparne fretogo de
yppersta loihtiat fventyrliga frder, fr att prfva sin skicklighet
och inlade icke ringa ra i ett sdant fretag. Emot alla sin moders
frestllningar, rd och varningar far Lemminkinen ut, fr att hos
Lapparne visa sina kunskaper och tfla med dem. Ifrn Lappens ppna,
vida hafsfjrd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att
derigenom iklda sig strre kraft. Allt detta tyckes tillknnagifva,
att Finska magien till en del hrstammar ifrn Lapparne. Ocks lrer
ingen vilja bestrida, att tskilliga tillsatser i magiens technicism
derifrn kunnat hrflyta; tvrtom r detta ganska troligt och till en
del fven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrn,
kan icke medgifvas eller p ngot stt bevisas. Lapparne njto sitt
anseende till en stor del fr sin aflgsenhet ifrn Finnarne, likasom
fven Estarne (Virolaiset) fr samma saks skull, ehuru visserligen uti
magien underlgsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och ssom
Finnarne nnu fverallt hellre beska en aflgsnare n nrmare loihtia.

Hvad jag ofvanfre haft tillflle att anfra om magiens ursprung tyckas
Finnarne hafva anat, d de uti flere runor hrleda den omedelbart af
gudarne; ty med umgnge med gudarne har menniskan i allantid frsttt
det ursprungliga eller grundfrhllandets framtrdande emellan sig och
den friga verlden, och allt, som ur ett sdant framtrdande hrflyter,
har hon hnfrt till gudarne. S fregifves gudarne vara uppfinnare
till flere af de magiska snger, som en loihtia nyttjar och andra
tyckas hafva uppkommit just genom berttelser om gudarnes frfarande
vid en eller annan sjukdoms aflgsnande. Lkemedlen, som stundom af
loihtiat anvndas, s inre som yttre, borde vara sdane, som gudarne
begagnat dem. Med Guds andedrgt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades
man upp ett sjukt stlle.

En loihtia mste innehafva i minnet ett stort frrd af magiska snger
(loihto runot). Utan ord och tillbrliga ceremonier kunde han ingenting
utrtta. De egentligen s kallade lkemedlen ansgos p lngt nr icke
s ndvndiga. Desse snger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta
ganska vidlyftiga, voro dock lttare att bibehllas i minnet, d de
alltid voro frfattade i den vanliga runometern. De kallas med
ett allmnt namn _luvut_ (lsningar), hvaraf fljande tvenne
underafdelningar frekomma: _synnyt_ (urspungsberttelser) och _sanat_
(ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva ngra fversatt
med ursprung, svida det fven nyttjas att beteckna liflsa tings
uppkomst. Denna distinction r dock ondig, ty i Finska mythen fanns
ingenting liflst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas fven
flere slag, ssom lylyn sanat (badord), kateen sanat (ord fr
afundsmannen), kipusanat (ord fr smrtan), htsanat (ndord),
verensulkusanat (blodstmningsord), lumoussanat (tjusningsord),
mehilisen sanat (ord fr biet), viha sanat (ord fr inflammation);
m.m. Utom dessa funnos derjemte mnga andra kunskaper ofta hos en
loihta. Om tskilliga bde anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska
begrepp hos dem skall jag framdeles orda.

fverallt lade man en srdeles vigt upp tre- och niotalet. Mycket
ceremonielt, som kom i frga, upprepades tre eller nio gnger. Anvndes
ngot medicament s mste det vara sammansatt helst af tre, eller af
nio, mnen. Nio sner fdde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika s
mnga sjukdomar. Tre sner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets
fdelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lmnar en
loihtia bort af sin runo, d han lser den fr ngon ldre, ty om han
lemnar hela runon ifrn sig, s tror han att dess kraft tillika
fverflyttas ifrn honom, hvilket icke r fallet, d han innehller
deraf tre ord, emedan den slunda fr den andra frblifver utan kraft
och betydelse. Just upp detta stt tyckes Vinminens runo hafva
varit bristfllig, d han ej fick sin bt frdig.

Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier hra till den medicinska
magiens technicism och sledes till en loihtias kunskaper. Nr jag
snart kommer att afhandla den magiska medicinens frfarande vid
sjukdomars frekommande och kur, s terkommer jag tillika till detta
mne. I de flesta fall r det svrt att frklara, huru det speciella i
denna technicism frst uppkommit, ocks tnker jag icke sysselstta mig
dermed. Min afhandling skulle derigenom tillvxa allt fr mycket och,
hvad som nnu r smre, icke i det hela vinna stort derupp; ty allt,
hvad i denna vg kunde sgas, vore ndock mer eller mindre sannolika
gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan
frklarat. Den uppkom ifrn den ursprungliga medicinen, samma vg, som
erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den hrledda
medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmlter den dock till
en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella
sammansmlta till en organism. Den ursprungliga technicismen var
ingenting annat, n summan af de frfaranden, hvartill den ursprungliga
kunskapen ledde, d menniskan ville afvrja eller aflgsna sjukdomar.
Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse.
Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den frra blef
den hrledda medicinska magiens tillhrighet och inbegripes under dess
technicism. Men icke utgres det techniska i medicinska magien endast
deraf, utan derjemte af mngfaldiga tillsatser, hvilka under rtusenden
blifvit gjorda och mer eller mindre vanstlla den medicinska magien.
Technicismens ursprungliga tendens var, att utfva en psychisk
inflytelse s vl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet
hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens
aflgsnande. Denna inflytelse kunde i olika frhllanden verka olika.
Ifrn att blott lugna patienten kunde den stiga nda till somnambulism,
likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrn den rena
vlviljan hjas nda till enthusiasm.

Den medicinska magien, ssom fven frut omnmnts, hade ett dubbelt
ndaml; det ena, att frekomma sjukdomar, det andra att aflgsna
desamma. Om hvardera srskildt.

Lifvet frestlldes fverallt vara utsatt fr faror, som af onda andar
och illsinnade menniskor tillstlldes. Oberedd och vrnls borde man
derfre aldrig vara; men i synnerhet var man fretrdesvis vid ngra
vigtigare fretag ssom vid brllopsfrder och andra resor utsatt fr
sdana de ondas stmplingar. Ovnner, afundsmn, trollkarlar och hxor
lurade d fverallt p en och passade p tillflle att skada. Det
ursprungligaste, hvarmedelst man skte motverka sdant, voro
otvifvelaktigt bner till tskilliga gudomligheter, offer, fvensom
tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehllit sig nda
till vr tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle
Vinminen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isnt ja akka
(jordens husbonde och vrdinna), Noron neito (dldens jungfru), Ahti
(en sjgud), m.fl. Denne sistnmnde t.ex. anropade man med fljande
ord:

    Gif mig Ahti dina rar,
    Lna bt, du vattnets Herre!
    Att jag finge ro rakt framt,
    Med mitt sllskap fver fjrden,
    Gif mig s en annan re,
    Bringa mig ett bttre styrblad.

Bnerna frrttades fr frigt under vissa ceremonier. Dldens m t.ex.
anropades slunda, att man lutade sig ner fver en klla. Jordens
rdare kunde frst d hra en, nr man tagit bort en tilja af golfvet
och hukat sig ner fver ppningen eller, om det var grligt, begifvit
sig hel och hllen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens
boningsort nrmare. Kunde man fverraska dem p ngot stlle, s hade
man s godt, som vunnet spel. S mtliga tyckas sledes ej vra gudar
hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det
ganska illa, nr man strde dem i deras fretag.

Utaf offer frekomma flere slag. Man skrapade ngot af rfdt silfver
eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda smsaker,
t.ex. nlar, kopparslantar o.d., ssom det nnu brukas p sina stllen.
t Necken offrades stl, frrn man begaf sig i vattnet; t Maahiset
(sm obetydliga andar, elfvor) mjlk och salt, nr man inflyttade i ett
nytt hus. Kom man till en fremmande ort, s mste dess haltiat (rdande
andar) frsonas med offer, vanligen af ngon metall. D frst tordes
man betrda stllet, hvarvid man dock mste sga:[2]

    Terve maa, terve manner,
    Terve tervehtjllenki!

    Hell dig jord, hell fastalandet,
    Hell derjmte den som helsar!

Det tyckes, som fven tuppar blifvit tacknmligen af gudarne emottagna.
Midt under bnen plgade man ofta sga kukko! (tupp), hvilket troligen
var ett offerlfte.

D Finnarne ej bestodo sina gudar ngra tempel, s saknade de fven
allmnna offerstllen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde
gudarne fretrdesvis uppehlla sig, iakttagande dervid samma reglor,
som vid bnerna. S finner man dem hafva offrat uti kllor, vid
rtterna af _pitmyspuut_ (gamla heliga trn nra vid boningsstugan)
fven som vid _karsikat_ (trn, som till minnelse af ngon afliden
blifvit vid vgen, der han som lik framfrdes, i toppen afqvistade);
vidare under trskeln, i sjar, floder o.s.v., allt efter som man
behfde den ena eller andra gudens bistnd, som kunde fretrdesvis
eller alltid vistas p ett eller annat af dessa stllen.

Medelst _tjusning_ (lumous, egentligen dfning), bjd man till att gra
ett ngon skada frorsakande djur eller ting, oskadligt. Sdane djur
voro bjrnen, vargen, hunden, katten, ormen, dlan, getingen m.fl. Utom
djur tjuste man fven bssor, knifvar, trd, stenar o.s.v. allt enligt
den hos Finnarne till grund liggande frestllningen om lifvet, enligt
hvilken ingenting i hela naturen var ddt eller kanske rttare,
ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen
fr tjusningsorden r den, att man frst smickrar det, som skall
tjusas, derp nyttjar strngare, hotande ordalag och sist anropar ngon
af gudarne till sitt bistnd.

Utom bner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att
afstyra faran ifrn sig. Man bar hos sig amuletter, ssom fyrbladiga
vplingar, runda stenar, stl, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af
de ddas ben, m.m., strk ormblod p sina klder, frtrde ormktt,
drog strumporna och skjortan afviga p sig, gick utan att blinka med
gonen ett vist stycke af vgen nr man begaf sig ut, vandrade tre
eller nio gnger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva,
frtrde icke allt, nr man med mat eller dryck undfgnades p
fremmandt stlle. Fr boskapens trefnad strk man sjlspeck p deras
horn, lt dem frsta gngen om vren vandra ut genom en klufven
rnnvidja, som stlldes fr fhusdrren, bakade deras hr i brd
(karvakakku), som sedan deltes ut, att frtras af fattiga. Herden
undfgnades fr samma sak skull under kekrifesten med memma och l uti
fhuset, der han liggande p kn borde vrla lik en oxe.[3]

Ofta frestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var
sjelf i tillflle, att se och hra sdana utfvas af en ilviljog
loihtia, eller som han vanligen d kallades med ett eget namn _velho_
(hxa), _noita_ (troll), _kade_ (afundsman). D gllde det, att p
stllet bemta honom. Sdant lyckades bttre, om man, utan att af honom
varseblifvas, hrde eller sg hans tillstllningar (taiat, rikkeet,
loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benmningar som
beteckna sdana tillstllningar). Derfre stllde man sig gerna vid
misstnkta stllen bakom drren eller fnstret, fr att lyssna eller
titta in. Kunde man p sdant stt icke obemrkt komma under fund med
den andras konster, s mste man ppet tfla (vastustaa, innostaa) med
honom, hvaruti d p alvare prfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito)
var frmer.

Ett annat stt att bemta illviljoga menniskor under deras onda
stmplingar nyttjades fven ofta och torde visserligen icke hafva varit
utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sdan dugtigt
stryk, nda s, att bloden kom fram ur ngot stlle, ty nr han sg sin
egen blod kunde han ej mer stadkomma ngot ondt. Hr pminner jag mig
en rolig hndelse, som fr ngra r sedan tilldrog sig p min hemort.
En tietj kom till en bondgrd och recommenderade sin vishet och sina
kunskaper till den behfvandes tjenst. Ibland annat fregaf han sig
kunna inse tmmeligen lngt uti framtiden. Husbonden, som redan lnge
nog med tlamod hrt upp hans prat, steg sluteligen upp, fick en
piske, som hngde frn en knagg p vggen och nrmade sig till tietj
sgande: icke viste du ju det hr engng (etps ttkn tiennyt),
medan han lt hans rygg mera grundligen prfva effekten af piskens bde
snrt och skaft. Nstan p samma stt nyttjas fven gldande brnder
att frdrifva phngsna menniskor, de der frege sig vara loihtiat och
utbjuda sin konst. Ehuru de d flla rysliga hotelser, nr de mste
afvika, och lofva hemska s folk som fnad med alla mjliga sjukdomar,
s fruktar man dem nu icke, svida de ingenting kunna utrtta emot ett
sdant stlle, hvarifrn de med eld blifvit afvista.

Ehuru likgiltiga nu detta och de fregende medlen, att afhlla det
onda ifrn att drabba sig, kunna synas fr de flesta, s gr man dock
sannerligen ortt, om man frnknner dem allt vrde. Man br blott
besinna, bland annat den omstndigheten att menniskan vanligen och
ovilkorligen ryser, d ngon med grufliga frbannelser utfar emot
henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillknnager ett kraftigt i
hast upp henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan
blifva menligt fr hennes helsa. Men nu r Lkarens skyldighet att
motverka detta. Han kan vl frordna flere medel, hvilkas frdelaktiga
verkan jag ej heller vill bestrida, men p hvad stt sker denna verkan.
Verka hans medel primrt upp organismens materiella sida och derigenom
secundrt p det psychiska, som fretrdesvis var lidande? Lt vara,
att det frhlle sig slunda, hvad har han d gjort? Ja, fretagit en
kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska
r primrt lidande, anstlla en kur, som fretrdesvis hnfr sig till
det psychiska. Den frfelade verkan af denna contrra kurmethod skulle
ofelbart blifva ganska mrkbar, derest icke ofta, medan lkaren nnu
knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte
frdelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet r
frorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska
inflytelse kan sledes stadkommas genom mngfaldiga andra medel, n de
uteslutande s kallade lkemedel, och ssom sdana mste man anse de af
loihtiat brukade i det fregende omnmnda medlen att frekomma
sjukdomar. Fr att gra detta nnu tydligare vill jag anfra blott ett
exempel: -- Vr allmoge tror, att en rd tupp kan frsvara grden,
hvartill han hrer, mot en hastig ddande farsot (rutto). Derfre r
man angelgen, att under sdane farsoter f sig en rd tupp och ger
man honom, lefver man ganska obekymrad fr Rutto. Den som knner huru
mycket en oupphrlig fruktan frsvagar och derigenom disponerar
organismen fr sjukdomar, inser ocks p hvad stt den rda tuppen
genom upprtthllande af ett ofrfradt mod och stadigt lugn i sjelfva
verket kan afhlla farsoten, eller som allmogen sger, bekriga
farsotstuppen. Man frestller sig nmligen sjelfva farsoten lefvande
och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i
styrka r underlgsen en vanlig rd tupp. Jag har anfrt detta exempel
och frgar nu, hvad fretrde all den mngd af preserverande droppar,
pulver och mixturer, som man under farsots tider plgar hfva uti sig,
i sjelfva verket kan frtjena framfr allmogens rda tupp? Hafva de
ngot fretrde, s r det tminstone ganska obetydligt. Hvad sledes
vid frsta blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan fven
ljligt, kan vid nrmare prfning ndock ga ngot vrde. Hrefter
mste man fven bedmma verkan af tskilliga frfaranden och medel, som
loihtiat anvnde vid sjukdomars kur, till hvilket mnes afhandlande jag
nu fvergr.

Med sjukdom (tauti) frstodo finnarne i allmnhet ngot ondt eller
fiendtligt i afseende p organismen. Detta onda, hvilket fven sjelft
frestlldes vara ett lefvande vsen, var antingen skickadt af ngon
ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom
illviljoga menniskors stmplingar (panenta tauti). I frra fallet var
det ngot organismen ndvndigt frr eller sednare tillsttande, emot
hvilket alla bemdanden, att aflgsna det, voro fruktlsa, ty den
slutade alltid med den fr hvarje lefvande vsen engng frestta dden
(ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet _Lempo_ hafva haft
sig uppdraget att med sjukdomar hemska menniskan. Han skt sjukdom
frorsakande pilar upp dem, hvilka han ville tkomma. Derfre sges
nnu i ordsprket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d..:

    Utan fel ej dr den gamle,
    Utan Lempos skott ej qvinnan,

fvensom man sger jo sen Lempo vei, d.. honom tog Lempo redan.
Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stmplingar frorsakats,
kunde besegras frmedelst anvndande af tjenliga medel, hufvudsakligast
genom behriga lsningar (luvut), hvarjemte man understundom anvnde
tskilliga lkemedel.

S likgiltiga loihtiat i allmnhet voro angende sjukdomarnes
diagnostik, lika s sorgflliga och nogrknade voro de i aetiologien.
Med spetsfundigheter, som vl skulle anst fven de djupsinnigaste
pathologer, skte man utreda sjukdomarnes ursprung, fven som upphofvet
till sjelfva det ting, som kunnat frorsaka sjukdomen. Hvarje
loihtoruno har alltid lnga och vsendtliga delar, som befatta sig
hrmed. Denna del kallas i ordets strngaste bemrkelse _synty_
(fdelse), ehuru ngra utstrckt begreppet af synty och nyttjat det
synonymt med _sanat_ (ord) och _luku_ (lsning) i allmnhet, frfarande
dervid, ssom ofta hnder, att de tagit sakens benmning af dess
frnmsta bestndsdel.

Prognostiken blef icke heller aldeles bortglmd. Var sjukdomen af sdan
art, att loihtia icke eljes kunde frutse, hurudan utgngen deraf
skulle blifva, s hade han tskilliga utvgar till inhemtande af denna
kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till _arpa_ (lott); eller ocks
fyllde man ett dricksstop med vatten, l eller brnvin, fste derp
tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrtt i bottnen, den andra i
locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som krlets axel,
hvarfre det var ltt att med sdan fart man ville svnga stopet
omkring. Af skummet, som under svngningen uppkom, utforskade man sedan
sjukdomens utgng. I sednare tider har man dessutom lrt sig att af
grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe sp svl
uti i frgavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nstan till
botten och svnger den sedan omkring s att grumlet stiger t sidorna.
Af de figurer hvilka slunda uppkomma, fr man allehanda upplysningar.
Nu fr tiden nyttja qvinnorna helst kaffespdom, karlarne deremot tro
att det lyckas bttre med brnvin. Tillfrlitligare n de nyss nmnde
prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drmmarne.
Olycksbdande tecken voro nr man hrde eller tyckte sig hra ofta
frnyade klingande ljud, ssom om ngon slagit med hammaren upp en
jernspik eller nr _lepplintu_ (Motacilla phoenicurus) sjng upp
skorstenspipan eller p annat stlle kring huset. Denna fogel kallas
ock derfre allmnt med ett annat namn _kuolemanlintu_ (ddsfogel).

Kuren fretogs vanligtvis i en uppvrmd badstuga. Fretrdesvis valde
man nattetiden, fr att allt d kunde g mera hemligt fr sig. Finnarne
lska nnu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla
frrttningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som
vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt frfarande i frga.
Oriktigt hafva derfre ngra trott, att man vid kuren icke hade god
tanke om dagens inflytande. Tvrtom anropas Pivtr (solens dotter)
ofta fr att bereda helsan. -- Sedan badstugdrrns gngjrn blifvit
smorda frut, s att de ej kunde knarka, intrdde loihtia med den
sjuka. Genast vid det han ppnade drren och insteg sade han:

    Terve lyly, terve lmmin,
    Terve tervehtjllenki![4]

    Hell dig imbad, hell dig vrme,
    Hell den helsande derjmte!

Derp tog han ifrn sin pung (kukkaro) lkemedel och annat, hvad han
vid kuren behfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var
vl frsedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga
utgng, sopade badstugutaket, vggarne och lafvan med sin qvast, fr
att rensa dem ifrn allt obehrigt, som kunnat hafva ett menligt
inflytande upp patienten. Qvasten borde vara frfrdigad efter vissa
freskrifter af qvistar, som togos n ifrn en namnls ng n ifrn
andra hemliga stllen. tskilliga rter och andra saker voro ofta
inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lstes fver
vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka lsningar (_veen, lylyn,
vastan sanat_) man tillika antydde deras ursprung. Utaf _alkusanat_
(frberedelse-orden), hvilka derp eller redan frut lstes, finnas
flere frndringar. Jag kan fr utrymmets skull ej anfra ngon af dem.
Afsigten med dem tyckes hafva varit att frstta sig i behrig ekstas
(_into, haltia_), och att stadga tron hos patienten. Derfre omnmner
loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad,
skryter fver sin frmga och skicklighet, m.m. Nu rkar han ofta uti
det tillstnd, hvarom jag ofvanfre talt och som betecknas med
uttrycket _olla haltioissaan_ eller _innossaan_. Hans uttal blir
kraftfullt och hftigt, s att fradgan samlar sig i munnen, han beter
sig nstan som en rasande, hret reser sig, gonen vrida hit och dit,
gonbrynen rynkas ihop, han biter tnderna tillsammans, spottar ofta,
vrider kroppen i flere bjningar, stampar med foten, hoppar upp frn
golfvet, andra ovanliga gester att frtiga. Man pstr att de frnmsta
loihtiat efter behag kunna stta sig i ett sdant tillstnd, hvilket
pstende jag lemnar i sitt vrde. Sannt r det, att loihtiat vanligen
tminstone efterhrma detta tillstnd, hvaraf man kan sluta att det
fven mste hafva frekommit i verkligheten. Ty fr ali efterhrmning
mste ju ngot verkligt, som efterhrmas, ligga till grund. I
sammanhang hrmed br jag nmna, att loihtiat icke alltid frforo p
detta stt. Ofta frhllo de sig ssom vanliga menniskor och
frammumlade sakta sina ord, s att man icke ens kunde hra, hvad de
sade. Efter frberedelseorden lstes en allmn bn till gudarne, hvilka
man anropade till sitt bitrde.

Nu kom den vigtiga punkten fr en loihtia att utleta sjukdomens
ursprung. Jag har i det fregende sagt, huru man hruti alltid
strfvade efter den yttersta grunden, och aldrig tnjde sig med att
veta sjukdomens nrmaste franledande orsaker. Skulle loihtia bota ett
brnnsr, s var han icke belten dermed, att han visste elden hafva
frorsakat det onda. Han mste ndvndigt veta, hvarifrn och huru den
frsta eld uppkommit. Hade ngon skurit sig med ett eggjern, s mste
loihtia veta det aldra frsta jernets ursprung. Likas med trd och
stenar, med skadedjur och yrfn, ssom bjrnen, vargen, hunden, katten,
ormen, dlan, getingen, myggan och andra, nr de voro orsaken till
ngot lidande, om eljest det onda, som de frorsakat, kunde hfvas. Men
icke blott deras ursprung, utan fven deras boningsort, egenskaper,
utseende, frrttningar o.s.v. var man angelgen att veta. Ingen lrer
vl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom frorsakande varelser
fven inbillningen skapat ngra. Sdana ro rutto (pesten), kalma
(grafgrdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, lvmato,
navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol
(qvesan). Alla desse ansgos fr lefvande varelser och mnga finnas,
som frskra sig hafva sett dem. Nstan samma begrepp gjorde man sig om
pakkanen (kld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v.
fvensom om sjelfva sjukdomarne, ssom pistos (styng), lennos eller
ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), hky (kolik), umpi
(frstoppning), syyhy (klda), ryyhyninen eller tartunainen (utslag),
irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omstndligen beskref man
deras fdelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far,
mor och andra slgtingar, hotade att i annat fall skicka dem till smre
orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen ssom
en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt
steg till nrmare knnedom af sjukdomarnes inre vsende, men aldrig
hafva de frestllt sig sjukdomen s lefvande, att icke vra frfder
redan lnge frut tilldmt den en hgre grad af lif.

Vid en del sjukdomar var det visserligen ltt fr loihtia att utgrunda
deras orsak. Derfre sade ocks loihtia i en triumferande ton: kyll
sun sukusi tien, Tien kalkki karvasikin, d.. Nog knner jag din
slgt, knner hvartenda hrstr p dig (eller hela ditt utseende).
Mnga sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i
ovisshet. Sdana voro de flesta invrtes sjukdomarne. Vl funnos
tskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen
ursprungshistoria, men flere voro fven till namnet oknde. Misstnkte
man ngot stlle, hvarifrn de skulle kunnat komma, s uppnmndes det
ssom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var sker, att dervid
hafva trffat rtt, s mste allt, hvad man mjligtvis ihogkom och
hvarifrn sjukdomar p ngot stt kunde hrleda sig, af loihtia
upprknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra
grafgrds andar (kirkonvki) bra skulden. Vidare gissade man p
trollpackor, afundsmn, upp berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia
allt framgent, att hafva trffat sjukdomens rtta hemort, s nmnde han
alla fyra elementerna, d han ndteligen kunde vara sker att hafva
kommit p rtta ursprunget. Orsaken, hvarfre denna utvg ej genast
vidtogs var den, att man trodde sig verka upp sjukdomens kraft s
mycket frmonligare, ju bestmdare man kunde uppgifva dess hem eller
fdelseort. Nr loihtias kraft, i stllet att verka upp en enda punkt,
blef anvnd upp ett helt element, s blef den, s att sga, frsvagad,
deruti fljande de i physiken allmnt rdande lagar.

Ett annat stt att utforska sjukdomens orsak kom fven understundom i
frga. Man kldde sig i hvita klder och gick p kyrkogrden eller in i
kyrkan under djupa midnatten, fr att rdfrga sig hos de der boende
andar. Efter allmogens tro fanns sdane och finnas nnu mnga, fr
hvilka kyrkodrren, om den ocks r n s vl tillst och fastreglad,
icke gr ngot hinder, oaktadt de icke hafva ngra nycklar eller
dyrkar. Slika och strre underverk vet man mycket om loihtiat.

Man m nu p ett eller annat stt hafva lyckats uti att utforska
sjukdomens orsak, s tilltalade loihtia derp i strnga ordalag
sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste
honom flere stllen, dit han kunde frfoga sig, alla vanligtvis
tmmeligen oefterlngtade. Ville han inte vika, s hotade man att klaga
fver honom hos hans frldrar. Sdana stllen, som man anviste
sjukdomarne till frvisningsort voro den yttersta norden, det de
Lappland, landet bakom Turjus fjllar (norska fjllryggen), Rutjas
strida fors, bottenlsa vattpussar, menniskotarenes hafsfjrd, krr
som aldrig upptina, Hiisis gldande kol och otaliga andra, som jag hr
frbigr. Var sjukdomen uppkommen genom ngons tillstllning, s
frsvor man honom fretrdesvis till sin upphofsman och bad honom der
frfva flere vldsamheter s vl upp denne sjelf, som hans familj och
boskap. Detta gjorde man dels till varnagel fr honom sjelf och andra,
som tillfventyrs kunnat f lust att skicka sjukdomar fver en, dels
fven fr att hmnas upp upphofsmannen, och br icke tillskrifvas
Finnarne ssom hrrrande af ngon omensklighet. Tvrtom yttra de,
ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande fr en annan och uppriktiga
nskningar fr hans vl. S sger t.ex. en som vill blifva qvitt sina
sorger och bekymmer:

      Kanna korppi huoliani,
      Musta lintu murhiani,
      Lampihin kalattomihin,
      Aivan ahvenettomihin.
      El kanna kalallisiin;
      Kalat kaikki huolestuisi,
      Ahvenet alas mnisi,
      Hauit halkeisi surusta,
      Sren lillit liukeneisi,
      Muiit mustiksi tulisi.

    Bar du korp bekymret frn mig,
    Tag min sorg, du svarta fogel,
    Fr dem till fisklsa sjar,
    Till de abborlsa trsken.
    Br ej dit der fiskar lefva;
    Ty betryckt utaf bekymren,
    Abborn sjnke ner till botten,
    Gddan sprucke utaf sorger,
    Och sm mrterna upplstes,
    Muikorna de skulle svartna.

Hvilket tydligen visar att man icke en gng ville ondt t
andra varelser, s mycket mindre t sin nsta.

Ville sjukdomen fretaga sin frd ifrn patienten till det
honom anvista stllet hellre med hst n annorlunda, s gaf man honom
anvisning p Hiisis rda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den
han efter behag kunde berida.

Vid hvarje smrtsam sjukdom lste man egna ord fr smrtan (kipusanat),
hvaruti smrtan frvistes till Kipuvaori (smrtornas berg). Detta berg,
hvarom Ganander vill veta, att det lg uti Kemi socken vid Kemi elfven,
beskrifves p fljande stt: -- en hgre topp skt upp midtupp berget,
men upp toppen stod ett litet hus med en klla midt i huset. En stor
lefverfrgad sten med nio famnar djup hla var placerad uti kllan.
Till denna hla frvistes smrtorna, sedan de dock frut blifvit
beredda af Kivutar, Tuonetar och ktr. Dessa trenne mer voro
stationerade p Kipuvuori fr att emottaga de ankommande smrtorna. De
voro frsedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo
smrtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellant
greto derfver, att inga smrtor anlnde, s tyckas de upp andra tider
hafva haft af dem ett sdant fverlopp, att skepporna icke inrymde dem,
hvarfre de mste anvnda sina frklden till deras emottagande. Sedan
rensades eller bereddes smrtorna medelst dryftning och sllande,
stektes och koktes derp i en liten jernpanna och gmdes sluteligen i
den frr omnmnda hlan. Orsaken, hvarfre ett berg valdes till
smrtornas frvisningsort, var troligen denna: man ville frekomma, att
smrtorna icke skulle begifva sig annorstdes, n till ett sdant
stlle, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade ngon
kunnat komma att lida oskylldigt. Derfre sger ocks loihtia
omedelbart efter det han frvist smrtan till berget:

      Ei kivi kipuja itke,
      Paasi vaivoja valita;
      Vaikka paljon pantaisi,
      Mrt mtttisi,
      iin yskeltisi.

    Stenen grter ej fr smrta,
    Berget klagar ej i plgor;
    Om dit ocks mycket skickas,
    Om dit ocks tallst hopas,
    ses p frutan mtta.

Nr sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiist- och kipusanat ordentligen
fr sig gtt, dock icke ville vika och d nden var stor, s grep man
till ndorden (htasanat). Fr dessa hade man mera aktning, n att man
skulle hafva p ngot stt missbrukat dem, der de ej voro pkallade. De
lyda ungefr p fljande stt: "fasta borgar med deras borggrdar
rrdes fordom, sjarne skakades och kopparbergen sklfde, nr guds
stund nalkades, herrens timma var frhanden. Skall du opkallade, icke
rras, du stygga ej bortvika! Nu r tiden, att den opkallade gsten
rr sig, att den stygge begifver sig p flykten. Eller vill du rras
nr man rr dig, bortvika nr du tvingas att bortvika? Jag har ramar af
bjrnen, klor af bloddrickaren, af hken har jag mnggrenade klor, med
hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga
och tvinga den ofrskmda, stygga rckan, att upphra med sitt bitande
och gnagande och med alltslags plgande."

Efter ndorden eller, nr dessa ej behfde lsas redan frut, bad man
mehilinen (biet) att flyga fver nio haf och hemta derifrn lkemedel
fr den sjuka. Ytterligare bad man tskilliga gudomligheter, ssom
gamla Vinminen, lilla mor jungfru Maria, den ldriga Luonnotar
(naturens dotter), den vrdiga jungfru Pivtr (soldottern), nordens
vrdinna Louhi m.fl. fven smnen ansgs fr en gudomlighet, hvilken
tillika med sin son stundom anropades, fr att insfva menniskor. Hela
frrttningen slts vanligen med denna bn, stlld till ngon af
gudarne:

      Tee nyt yll terveheksi,
      Pivll imanteheksi;
      Alta aivan terveheksi,
      Keske kivuttomaksi,
      Plt nuurumattomaksi;
      Ihommaksi entisthn,
      Paremmaksi muinaistahan.

    Gr det hr nu friskt om natten,
    Och helbregda under dagen;
    Lk det riktigt ifrn grunden,
    Smrtorna frdrif frn midten,
    Och frn ytan olustknslan;
    Gr det helare n fordom,
    Bttre n frut det varit.

I olika loihtiats kurarter rdde fr frigt mycken skiljaktighet.
Vidlyftigt blefve det, att anfra dem alla. S hrde jag t.ex. en
elakartad utslags sjukdom kureras pfljande stt: Den sjuke frdes i
badstugan och tillsades att lgga sig p golfvet invid trskeln. Derp
kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af mnen, som
representerade de fyra elementerne. Sdana mnen voro mull, aska och
vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty d man lemnade
luften fritt tilltrde, s kunde den sjelf gra sig besvret att skaffa
sig plats. Nu stod loihtia utan fr trskeln och begynte dryfta fver
den sjuka, hvarunder han med denna frde fljande samtal:

    L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mits pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord.
       Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mits pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten.
       Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mits pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld.
       Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
    S. Mits pohtaat? Hvad dryftar du?
    L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.

Hvarefter patienten frdes upp p lafven och badades ssom vanligt.

En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades p detta stt: Tre sm
torfvor togos af jorden. Sedan lste man fver dem och tryckte med dem
det sjuka stllet, hvarp man spottade tre gnger, frst p patienten
och sedan p torfvorna. Derefter frdes torfvorna till sina frra
stllen i jorden och fasttrycktes med vnstra hlen, och vidare var
ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgendet
ifrn stllet, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.

En herreman uti Karelen berttade fr mig en mrkvrdig gonkur, som en
loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvnne stder rdfrgat sig
hos lkare, men desse hade lemnat hans syn frlorad. Efter hemkomsten
hade han skickat efter en loihtia, utan att derfre vnta mycket af en
sdan; men, efter han ndock var fvergifven, s tnkte han, att
loihtia icke tminstone kunde frvrra hans tillstnd. Denne hade snart
ankommit och tillsttt att sjukdomen var af svrare art, men att den
dock under pfljande natt skulle kureras. Derp hade han om afton
infunnit sig med ngon grt, den han band fver gonen under sakta
lsning. "Hll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, d kommer
jag och tager bort den. Lser ni den frut, s r er syn fr alltid
frlorad." Derp hade han aflgsnat sig och lst sakta. "Jag skulle
hafva kastat den t helvete, sade berttaren, ty den hade en hgst
vedervrdig lukt, men det bestmda, hotande i hans ord, nr han pband
den, skrmde mig. P lng tid fick jag ingen smn och huru lnge jag
sofvit, vet jag ej, d loihtia om morgonen ter intrdde och lste som
om aftonen frut. Sedan lossade han bandet och borttog sin grt,
hvarefter min syn var aldeles terstlld, likasom hon sedan frblifvit
s. Frut var hon dock s svag, att jag ej kunde lsa i ngon bok.
Mrkvrdigt var det fven, att nr jag sedan sg p klockan, var hon
precis fyra. Hvem vckte loihtia upp p s bestmd tid, d i prtet,
der han sofvit, icke fanns ngon klocka, hvarefter han kunnat rtta
sig?"

Det skulle fra mig fr lngt, att omtala alla kurarter, som af olika
loihtiat nyttjades. De variera till ondlighet, emedan nstan hvar och
en loihtia alltid har fven ngot eget. S torde af ngra till och med
musiken hafva blifvit anvnd till sjukdomars botande. Uti en runo
omtalas huru Vinminen dermed insfde Pohjolas folk, andra underbara
verkningar deraf att frtiga. Andra frelade den sjuka att simma i en
strm, som flt emot norden, eller dricka deraf, d krlet som dervid
anvndes borde kastas tillbaka fver vnstra axeln, utan att man vidare
frgade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten
vltra sig i daggen p ngon kyrkogrd eller i vgakors, eller tidigt
om morgonen, s att ingen mrkte det, g tre eller nio gnger mot solen
omkring en kyrka eller ngot annat hus, som dock borde vara tre gnger
flyttadt, eller borde han ska upp ngon klla eller annat stlle och
offra derstdes.

Jag har redan omnmnt tskilliga ceremonier, som loihtia vid utfvandet
af sitt kall hade att iakttaga. fven andra frekomma ofta. Sina ord
upplste han med mssan i hand och fallande p kn, ehuru han ock
stundom var stende. Han andades upp det sjuka stllet, dock icke med
sin egen, utan ssom han behagade uttrycka sig, med guds vlgrande och
varma anda. Ibland blste han fven i den sjukas mun, nsborrar och
ron hvilket han repeterade tre gnger. Manipulationer komma mycket i
frga och nyttjas nnu allmnt. Hvar och en knner, huru Finnarne
kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet _irrallinen_ eller
_olla erin sislt_, och hvilka betyda _Hypochondrie_. Den sjuke fres
p badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft fres ifrn
periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gr en
tryckning och upplyfter handen. Detta frnyas flerfaldiga gnger. Ngra
skola nyttja endast tumndarne hrvid och hlla den friga handen skild
frn patientens kropp. Begge dessa stten att manipulera, uttrycka
Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje stt frekommer fven och
nyttjas t. ex. vid _kohtaus_ (hastigt pkommande sjukdom). Detta fr
namn af mitell (mta ofta), emedan handen dervid fres fver kroppens
hela mtt eller lngd. Sedan kuren var frbi, gmdes qvasten, som
dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller frdes
den till samma stlle, hvarifrn den blifvit tagen.

Oaktadt allt, hvad jag hittills anfrt om kuren, ordentligen fr sig
gtt, kunde den prknade fljden dock uteblifva. D ansg man
sjukdomen vara skickad af ngon gud och bestmd till dden eller hvad
som oftare hnde, skyllde man p ngon mgtig motstndare, som hindrade
kurens lyckliga utgng. Ofta misstnkte man fven, att man icke kommit
p sjukdomens rtta orsak. Ngot trollskap kunde vara nedlagdt, som man
icke vetat bortskaffa. Sdana trollskap bestodo af de ddas ben, som
man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgrfde under vissa
ceremonier. fven kunde man taga hr eller ngonting annat af en person
och nedgrfva sdant i kyrkogrden, o.s.v. Alla sdana trollskaper
(talat, rikkeet etc.) mste ndvndigt undanrdjas, om sjukdomen eljest
kunde botas. Man var fven angelgen om att veta, hvilka ord kunnat vid
deras nedlggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sdant?
Att hrvid fvades mycket bedrgeri vill jag icke bestrida. S kunde
mngen loihtia hafva nedgrfvit dylika saker fr att sedermera genom
deras upptckande frskaffa sig anseende och stadga hos folket
fvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid
var fallet. Ngot ovanligt och utomordentligt lg ofta hos loihtiat,
som mste frklaras genom andra vgar. En loihtia uti Hirvisalmi, som
jag i detta hnseende frgade, svarade att han i drmmen blef derom
underrttad om natten. Intrffar det d alltid, frgade jag; hvarp han
svarade, att det icke alltid hnder honom, men sade sig d ocks vara
osker om utgngen af sin kur.

I det fregende har blifvit omnmndt att loihtiat fven ofta vid sina
kurer anvnde svl yttre som inre lkemedel. Lkemedlen (p finska
kahe, lke, rohto, voie, rasva) mste dock liksom allt annat, som med
den sjuka kom i nrmare berring, genom lsning gras kraftigare.
Sdana lkemedel voro vatten, sn, is, mjlk, honing, dekokter och
tinkturer af tskilliga rter, blommor, bark och rtter, kataplasmer,
salvor och plster af nyssnmnda saker sammankokade med talg och kdor;
vidare brnvin, terpentin, tjra, bfvergll, dyfvelstrck, kamfer,
salt, kol, svafvel, tskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull).
fven komma ormens ister, ktt och skinn, pulveriserade ben af de dda,
skrapadt trd frn ngon kyrkvgg eller frn ett tre gnger flyttadt
hus, och andra till samma klass hrande mnen mycket i frga. Ofta
anvndas sdana medel rtt frnuftigt: t.ex. sn och is p brnnskador,
honing i dessa och andra skador, kol i ngra magsjukdomar, svafvel i
utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och fr sig utan behrig
lsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. D det
ndock visat sig, att fven de oskyldigaste medlen ofta stadkommit
underbara kurer, s mste man frklara det annorlunda, n att sdant
kunde hrleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna frklaring har
jag i det fregende skt gifva, och vill icke hr upprepa, hvad redan
blifvit sagdt.

Var loihtia icke i tillflle att personligen beska den sjuke och
underska hans sjukdom, s mste man hafva ngot af den sjukes
tillhrigheter, klder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se
och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom ngot lkemedel. Han
lste d fver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas.
P somliga orter brukas detta nnu mycket. Man lser till och med fver
lkemedel, som kpas ifrn apteket. Har man redan lsit fver dessa?
(_onko nit jo kahottu eller luettu_), hr man nnu stundom en bonde
frga, nr han p apteket kper medicamenter. Ord, som vid denna
lsning nyttjas, ro ofta de samma, som man lser fver sjelfva
sjukdomen, hvaremot de anvndas; understundom fven egna,
hvaruti lkemedlets ursprung och andra frhllanden antydas.

tskilliga medicinska kunskaper voro frfrigt ofta hos en loihtia
nedlagda. Om man fr sluta af sprkets ordfrrd uti ngon sak till
sjelfva sakens strre odling hos nationen, s tror jag, att f nationer
finnas, som framfre den Finska utmrkt sig uti medicinen. Medicinska
termer och fljakteligen fven begrepp, som andra folkslag icke funnit
i sitt sprk, hafva Finnarne mnga. S tskiljer man med inhemska
benmningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne _feber_ och
_inflammation_ samt kallar den frra _poltto_ den sednare _vihat_;
likas emellan lefvande och dd blod genom orden veri (sangvis) och
hurme (cruor); emellan vl- och illaartadt var genom mrka (pus) och
visva (sanies); tskilliga andra distinctioner och benmningar att
frtiga. -- Bloden ansgs fr det frnmsta i organismen och kallas
derfre _miesten hempu_ (karlars prydnad), _urosten kulta_ (hjeltars
guld). Om dess rrelse saknade man ej begrepp och visste att fven
benen hade blodkrl, som det tydligen synes af runon:

    Parempi veri sisss,
    Suonissa sorottamassa,
    Sek luissa luiskamassa,
    Kuin on maahan vuotamassa.

    Bttre bloden in i kroppen,
    Flytande i sina dror,
    Och framhalkande i benen,
    n att rinna ner p marken.

Vid blodsr, der ett strre fld var fr handen, visste man att
underbinda artererna och ihopsy srlpparne, ehuru bloden dock
vanligare stmdes genom torfvor, som trycktes upp stllet och genom
egna ord (veren ehkys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rtsr fste
man sig mycket dervid, om sret lktes ifrn grunden. Frfrigt ro af
chirurgiska operationer tminstone nu fr tiden derltning och
koppning nstan fr mycket i bruk. Torra brnningar (moxae) anstllas
stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden,
hvarmed fnsket antndes, borde dock fretrdesvis vara af skan
framkallad. Derp syftar troligen runon:

      Tuo'os tulta taivahasta,
      Jolla poltan Riien suuta,
      Riien hammasta hajotan.

    Hemta eld t mig frn himlen,
    Att jag Riisis mun m brnna,
    Breda ut hans tnder dermed.

Hankar anlades ej sllan. Chirurgice botade man fven ofta tandvrk,
frorsakad af rta. Man stack nmligen med en hvitgldande jernspik i
den ihliga tanden, hvarefter vrken upphrde. Oftare kurerades dock
tandvrken genom lsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom
lsning, men fven understundom p fljande stt: man ingrfde delen,
som blifvit stungen uti jorden och hll den der i ngra timmars tid,
hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid
barnfrlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till bitrde. Hon
borde med fiskslem smrja barnets vgar. Stundom tyckes hon dock icke
hafva gjort det nog grundeligen, d instrumenter komma i frga, hvaraf
man kunde sluta att fven konstiga barnfrlossningar icke voro fr
loihtiat obekanta.

Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper,
visserligen ofullstndigt; men hvem har reda upp och ihogkommer allt,
som i saken kunde anfras. Summan af allt blir dock gifven, den, att
Finnarne utfvat medicinen i dess bda ofvanfre omtalta rigtningar,
ehuru dock den psychiska sidan hos dem var fvervgande.



Sampo.

Borg Tidning 1839, n:o 96.


Ibland Finska Mythens andra svrt frklarliga ting
frekommer, ssom ett af de svraste att utreda, hvad det beryktade
_Sampo_ ursprungligen varit. I Mehilinen fr innev. rs Februari
mnad, pag. 18, yttrades en frmodan, att Sampo mjligtvis kunde vara
ett srskildt namn fr Bjarmernes Jumala-bild. Denna frmodan ansgs
vara "minst sagdt alltfr vgad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839,
N:o 54. Att den fven i sjelfva verket var sdan, det erknnes s
mycket hellre, som inga egentliga grunder fr densamma i Mehilinen
anfrdes. Min afsigt r att framdeles uti sammanhang bjuda till att
besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet p anfrdt stlle gjorde
svl emot _Sampo_ och _Jumala-bildens_, som emot _Pohjolas_ och
_Bjarmalandets_ identitet, men dessfrinnan srskildt ngra ord om
_Sampo_. D undantagandes Bjarmerne, man icke knner ngot Finskt
folkslag, som skulle hafva haft ngon gudabild, s uppstr naturligtvis
den frgan: hvarifrn fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk
uppfinning, eller utlndsk efterhrmning. Det sednare r s mycket mera
troligt, som Bjarmerne s till sgandes p mse sidor voro i berring
med folkslag, som hade gudabilder, p ena sidan med Slavner, p den
andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de p sina
handelsfrder, under hvilka de fretrdesvis hade att gra med
Slavnerne, togo kunskap fven om deras gudabilder. Den oupplystare
delen af folket, som beknner sig till den Grekiska kyrkan, anser
nnu i denna dag, och midt i sktet af Christendomen, sin verldsliga
lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som
religionsbruket hos dem vrdar: huru mycket lttare kunde ej en sdan
tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och frfrigt
utan ngon synnerlig civilisation. S mste vi ocks anse, att
Slavnerne fre Christendomen betraktade sina gudabilder, ssom
hemtande t dem och deras land all vlsignelse. Derfre kunde om en
sdan gudabild alltfr vl sgas, hvad de finska runorna frtlja om
Sampo, att

    Der var sdd, svl som pljning,
    Jemte all slags vxt och grda.

Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den

    Mol p en dag sd att tas,
    P den andra sd att sljas,
    P den tredje fr besparing.

Allt sdant kunde om en Slavnernes gudabild berttas, utan att det
stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne,
nr de hos Slavnerne ptrffade en sdan gudabild, frgade hvad den
hette. Derp svarades lika naturligt, att den var _sam bokh_, som
ordagrannt fversatt betyder: _sjelfva guden, guden sjelf, fverguden_.
Af namnet _sam bokh_ kunde finska uttalet ej f annat, n sitt _Sampo_,
som slunda alltfrvl kunde blifva en stende benmning fr Bjarmernes
Jumalabild. -- Att nu tillgga ngot mera r fverfldigt, helst jag
ernr framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och frklara ej
mindre, huru _Sampo_ kunde f epithetet _kirjokansi_ (med brokiga
locket), n huru det i sjelfva verket ej har ngot ofrklarligt, att
andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrn Bjarmerne, jemte
annat, som med saken kan ga sammanhang.



Tre ord om och ur finska fornsngen.

Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning. November 1858.


Fredrag hllet af Elias Lnnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de
litterra soarer, hvilka franstaltades till frmn fr studenternas
byggnadsfond.


Frsta ordet.

Folket r samladt till ett gstabud, m vi antaga, att det som bst r
p en brllopsfest i Karelen: Brllopsstugan r der uppfylld med gster
frn nr och fjerran, bde unga och gamla, bde fattiga och rika, ty
runon nmner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama
skulle bjudas jemte de bttre lottade, en sak, hvari vr tid kunde taga
forntiden till frebild. Vi knna ej s noga de fregende
lustbarheterna under dagen, och fven om vi knde dem, skulle de
kanhnda ej f ngot lmpligt rum i vr framstllning. Dagen har nu
redan lidit lngt p aftonen, det r en kylig hstqvll, ute r det
kolmrkt, men i den ppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som
kringsprider sitt sken, upplyser och vrmer hela stugan. P det lnga
bordet se vi nnu flera slags anrttningar, efter den fr ngra timmar
sedan intagna qvlls-varden, bland hvilka flera vldiga stop med tvenne
ron eller handtag, fyllda med skummande l, i synnerhet utmrka sig.
De lnga vggfasta bnkarne ro fullradade med sittande personer och p
golfvet st andra i s tta grupper, att vi verkligen hafva svrt att
trnga oss igenom.

Vi mste nu dock bemda oss och frska komma fram dit till
gafvelbnken, ty der frehafves skert ngot vigtigt, efter folket s
uppmrksamt lyssnande vndt sina gon t det hllet. Hvad kan det d
vara, som s drar uppmrksamheten t sig? Tvenne af ortens frnmsta
sngare hafva stllt sig der och hllande hvarandra i handen framsjunga
de sina runor, i det de med hufvudets gungande rrelser utmrka takten.
Betrakta vi nu nrmare, huru det dervid tillgr, s finna vi, att den
ena af dem, sngarkungen, i lngsamt afmtta takter allena framsjunger
den frsta hlften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint frst
senare instmmer. Hvarfre sjunger han ej med genast frn brjan? Det
kommer skert deraf, att han i brjan ej knner de ord, hans hufvudman
utgrundat fr versens innehll, och af tomt ljud anser han en sng, som
mter sitt egentliga eller rttare enda vrde af innehllet, ej hafva
ngon vinning. Derfre vntar han tlmodigt, och infaller ej med sin
rst, frrn hufvudmannen kommit till versens tredje takt, d han af de
fregende orden ganska ltt kan sluta till de efterfljande. Fr att
godtgra hufvudmannen fr det denna i brjan ftt sjunga ensam r det
nu ganska billigt, att fven medhjelparen i sin tur sjunger ngot utan
hufvudmannens deltagande, och det gr han, d han allena omsjunger
densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till
att tnka p nya ord fr den fljande. S fortgr det sedan lngt in p
natten ja kanske nda till fljande morgonen. Men vi f ej frtycka
det, om sngarena derunder ngongng skulle ombyta sina roller eller
ock helt nya upptrda i deras stlle, ty fven

    Stolta springarn mste hvila,
    Nr en lngre tid han sprungit,
    Lians hrda stl frslas,
    Nr en dag det rrts p ngen.
    Lgan flmtar matt omsider,
    Nr hon brunnit lnga natten,
    Vattnet som i forsen brusat,
    Sker lugn i elfvens skte.


Andra ordet.

I det fregende hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest vra
fornsnger till en betydlig del frfrdigats. Att mnga andra
verkstder fr sngen derjemte funnos m jag hr blott i frbigende
nmna. S t.ex. uppstod en del af de lyriska sngerna hellre i
ensamhet, ssom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga
utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle gra
sig lustiga fver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att g
i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer fr
skogens trd och luftens foglar, dem hon frestller sig skola bttre
begripa henne och visa henne mer deltagande, n hon hos menniskorna
hoppades finna. En annan ter frebrende sig sin fordna barnsliga
enfald att fr betalning hafva lrt sig en hop visor af en
kringvandrande gumma, sger frtrytsamt:

    Hr nu gumma hvad jag sger!
    tergif mig mina sknker,
    Tag tillbaka dina visor;
    Snger fr jag nog af sorgen,
    Af bekymret lnga visor,
    Ord af oron i mitt hjerta,
    Tankar af en evig saknad.

Men vi m tervnda till vra sngare i brllopsstugan. Hvad kan det
vara, som de sjunga, hvilket s fngslar uppmrksamheten hos de
kringstende? Att det ej r den entoniga runomelodin som s intager
dem, det kunna vi taga fr afgjordt. Vi skola derfre nrmare lyssna
till orden och finna, att det denna gng ej r ngonting mindre n
jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sngen
frtljer. Men hvad kunde mennskor utan ngon egentlig lrdom och
bildning, sdana som de dfrtiden voro, veta derom? Man skulle tro,
att de ej visste ens, hvad med kosmogoni frsts. Namnet knde de
visserligen lika litet, som fven Moses torde hafva knt det, men i
saken, som dermed betecknas, voro de ungefr lika kloka, som vi ngot
rtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung
hade en enda berttelse, hvilken de trodde, d vi derom hafva
dussintals hypoteser, den ena lika trovrdig som den andra. Fr att med
detta mitt yttrande ej gifva ngon anstt, lrer det hra till saken
att nmna, det jag alldeles icke rknar skriftens skapelsehistoria till
dessa hypoteser, och en verklig lycka fr mig anser jag eljest det vara
att vid detta tillflle kunna lemna dem i deras vrde, i det jag endast
p sin hjd m nmna, att de sinsemellan ofta ro lika eniga, som eld
och vatten, de elementer, hvarifrn de frnmsta af dem utgtt.

Men hvad var det d vra frfder eller fornfinnarne lrde om alltings
skapelse? Deras lra derom var i korthet fljande: P den allsmktiga
gudens nskan framfddes luften af intet, eller af sig sjelf ssom
sngen uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare
fddes henne en dotter, hvilken efter att lnge hafva lefvat i det
rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och
sg sig om efter ett freml fr hjertats ofrstdda lngtan.

    Tiden blef fr henne lngsam,
    Underlig hon fann sin lefnad,
    Nr hon alltid var s ensam,
    Lefde sina dar som flicka.

Men hvar finna ett sdant freml fr sin lngtan, d i allt, som hon
sg utom hemmet, ej fanns annat n samma vatten i dag som i gr och i
frgr, i r, som i fjol och ret frut. P mf beslt hon dock att
stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der
bekantskap med en kringresande hgboren person, vinden eller zefiren,
ssom han i sina poetiska bref till henne lrer hafva undertecknat sig.
Snart firade de sitt brllop och det r att frmoda, det vinden,
oaktadt sin knda ostadighet, tminstone tidtals mtte hafva uppehllit
sig hos sin trogna maka, ehuru sngen ej vet derom ngonting att
frtlja. Om luftdottren Ilmatar sges deremot uttryckligen, att hon
vaggade hela 700 r kring p det ppna, strandlsa hafvet.

Ngon sol, mne eller stjernor funnos d nnu icke. Kom s slutligen en
stor fogel, och nedlade sina gg p Ilmatars kn. ggen rullade i
vattnet, frn hvilket under tidernas lngd ngra hrdare mnen redan
hunnit afstta sig till ngot slags botten. Mot den snderkrossades
ggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flgo upp ur
vattnet och stllde sig som sol, mne och stjernor p himmelen.

Sedan genom solens framtrdande p fstet mjlighet beredts fr allt
slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, p hvilket
efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist fdde hon efter en
lngre tids frlopp Winminen. De tskilliga berttelser, som sngen
bevarat om srskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung,
kan jag hr frbig, men det kan jag icke lemna oanmrkt, att mig
frekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva lngt flera
berringspunkter med den i skriften uppenbarade, n mnga andra af
senare datum det hafva.

Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde
ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och
tillfllen, om ock medgifvas mste, att fornfinnarne tidigt
frestllde sig gudomen under en till ondlighet strckt mngfald af
personligheter. Slunda skapade Gud enligt den finska mythen frst
luften, sedan vattnet, derp himlahvalfvet med solen, mnen och
stjernorna, s jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt
sist menniskan.

Jag nmnde nyss om den finska mythens mngfaldiga gudomspersonligheter.
Ytterst subordinerade de alla under fverguden Ukko, men fven i
frhllande till hvarandra hade ngra af dem en strre, andra en mindre
krets fr sin verksamhet. Jag br med ett exempel nrmare upplysa detta
frhllande och i och med detsamma om ej annat s antyda, huru lngt
folktron gick i frestllningen om sdana sm gudomspersonligheter.
Mngen kunde tro, att om man ock icke velat anfrtro en hel skog t.ex.
en god timmer- eller stockskog i en enda vrdande gudoms hnder, det
dock bort vara nog om hvarje srskildt trdslag hade en skyddsande. S
var det dock emellertid icke. Frst hade vl skogen sin skyddsande, men
man frestllde sig, att han omjligen kunde strcka sin uppmrksamhet
till alla enskildheterna i skogen. Derfre fick sedan hvarje trdslag
sin srskilda vrdare. Men fven dessa kunde icke hinna med att
tillbrligen skta hvarje srskildt trd, som hrde till samma slag,
hvarfre det var ndvndigt att anstlla en dylik personlighet fr
hvarje trdindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje
srskild del af trdet mste ter hafva sin skyddsande, roten, stammen,
kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, mrgen m.m. sina srskilda
vrdare, allt i den mon ngra srskildheter frefunnos, och p sdana
blef det ej s ltt slut, d t.ex. p hvarje lf kunde tskiljas dess
bas, spets, sidor, dror, grna frg m.m. hvilka fljaktligen ocks
hade sina egna skyddsandar.

Men jag m icke lngre uppehlla mig vid denna gudomliga forststat. Jag
kan lemna den s mycket hellre, som erknnas mste, att den icke gerna
kan lmpa sig till frebild fr den menskliga, frst och frmst icke
derfre, att hela menskligheten icke skulle rcka till fr en s
smaktigt genomfrd skogsvrd, och fr det andra derfre, att densamma
oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat ngra srdeles goda
frukter, ty vra skogar hafva oaktadt en sdan noggrann vrd under
tidernas lngd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omstndighet
kunde dock mjligtvis invndas, att denna frfdrens skogsinstitution
redan fr 700 r sedan upphfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik,
och att skogarnes aftagande allts ej br tillskrifvas den, en
invndning, som jag fr denna gng ej upptar till besvarande,
ty jag skulle slunda aldrig terhinna till vra sngare i
brllopsstugan. Vi mste nemligen nnu vidare lyssna till deras sng
och dess mne i nrvarande stund. Sngen har, sedan vi nyss lemnade
den, hunnit ett godt stycke framt. Den har derunder sysselsatt sig med
Winminens och Joukahainens strider, berttat om Lemminkinens frd
till Saari och om hans bedrifter derstdes jemte flera andra saker. Men
jag vill ej frska att ens flyktigt uppehlla mig vid de srskilta
mnen, som under tiden utgjort sngens freml, utan i stllet uppfnga
den p stllet, der den nu befinner sig.


Tredje ordet.

Sngarena sysselstta sig om bst med det mrkvrdiga _sampo_.
Betydelsen af detta ord har under tidernas lngd gtt s helt och
hllat frlorad, att man fr nrvarande ej knner, hvad dermed i
forntiden betecknats. Man har gissat n p ett n p ett annat.
Slnge man ej knde mer n ngra lsa fragmenter af de mrkvrdiga
sampo-runorna, var det ganska ursktligt, om man trodde sampo vara ett
eget slags musikaliskt instrument, helst den frklaringen af ordet hade
lemnats af ngon runosngare, som sjelf lika litet frstod ordet, som
den, hvilken tillfrgat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet
i Kallios vackra af djup hemlngtan genomandade poem, benmndt _Oma
maa_, der det hithrande stllet lyder:

    Kun min muistan sen yn, jona rakkahat rantani heitin,
    Nousevat silmihini vielki viljavat veet;
    Ei mene mielestin nuo Pohjolan tunturit joilla
    Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.

Den omstndigheten, att sampo i fornsngerna stdse beskrifves vara
frsedd med lock, kunde s mycket lttare franleda detta missfrstnd
och gra det nstan liktydigt med kantele, hvilket fven hade sitt
lock, ssom dess resonansbotten nnu allmnt kallas.

I samma mon nya snger om sampo upptcktes, mste denna dess frmodade
betydelse af strngaspel ge vika. Den derp nrmaste frklaringen ville
gra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat n en hgst
vanlig frvrngning af det skandinaviska och germaniska ordet _Stamp,
Stampfe_, hvilket ocks fordomdags haft betydelsen af qvarn. Hrmed
fverensstmde hvad Ilmarinen efter sin terkomst frn Pohjola anfr om
sampo sgande:

    Redan mal det nya sampo,
    Sampo med det granna locket,
    Mal en lr p morgonstunden,
    En lr till frbrukning hemma,
    Och en annan till frsljning,
    Till besparing tredje lren.

Och fven kunde med frestllningen af en vattenqvarn frlikas, hvad p
ett annat stlle sges om sampo,

    Att dess rtter voro fsta
    Nio famnar djupt i jorden,
    En i sjelfva fasta marken,
    Invid vattnets rand den andra,
    Tredje roten in i berget.

Hrvid torde mngen invnda, att om sampo ej varit annat,
n en enkel qvarn, skulle den icke kunnat vcka ett s stort uppseende
i forntiden. Denna invndning vore dock till en stor del undanrjd, om
man blott besinnade, att fre uppfinningen af vattenqvarnar sdens
snderkrossning frst i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett
af qvinnfolkets tyngsta groml. Fullt berttigad till sngens hgkomst
kunde derfre den vara, som frst uppfann ngot medel till halfva
mensklighetens befrielse frn det alldagliga tunga arbetet, och att
sngen ej skulle spara sitt loford fven fr det uppfunna medlet r
ngonting helt naturligt.

Fr sampos betydelse af qvarn talar nnu den omstndigheten, att i den
skandinaviska sngen omtalas ngon dylik qvarn, som mol fred, lycka och
rikedom.

Mnga svrigheter uppstlla sig dock mot denna betydelse af sampo. En
qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflgset, och
dock freslr Winminen frst Pohjolas vrdinna, att de skulle i godo
dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas frn sitt
stlle, hvilket Pohjolas vrdinna dock gjorde, nr hon bortfrde och
inneslt sampo i ett vl tillbommadt stenhus eller ssom sngen
uttrycker sig i ett hlleberg bakom nio ls. Samma flyttning undergick
sampo, nr den sedan af Kalevalafolket bortfrdes derifrn. Svrt r
det derjemte att frklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom
skulle bero af en qvarn, fvensom, hvarfre Ilmarinen ej kunde bygga en
dylik fr Kalevalafolket. Ocks synes det, som hade de, hvilka ansett
sampo fr en qvarn, ltit frleda sig deraf, att i sngen nmnes om
dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltfrvl kan i
figurlig mening sgas fven om andra ting, hvilka jemnt och
oupphrligen inbringa ngot i likhet med qvarnen, ungefr s som man i
svenskan stundom liknar dylika saker n vid en mjlkko, n vid en ker.
Med afseende p denna sampos egenskap liknas den ock p ett annat
stlle vid en ria.

Nr sledes betydelsen af qvarn ej srdeles passade fr sampo, uppskte
man andra frklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade
_jumala_-bild och ansg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af
Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var
naturligt, att allt det vlstnd, all den rikedom, som frefanns i
Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vllottade, tillskrifvas
denna gudabild, och att man derom i bildlikt talestt kunde sga, att
den _bde pljde och sdde, sknkte alltslags vext och grda, gaf dt
folket evig lycka_.

Om namnet stannade man ej heller i frlgenhet. Pohjolafolket skulle
hos sina grannar, Ryssarne, ftt frsta kunskapen om den frmodade
gudabilden. P sina frder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket
ptrffat en gudabild och ftt derom den upplysning, att den var
upphofvet till hela ortens lycka och vlstnd och att den var
sam bokh, hvilka ryska ord p svenska betyda _gud sjelf_. En dylik
gudabild skulle Pohjola sedan hafva frskaffat sig och kallat den efter
de nyssnmnda ryska orden _sampo_, hvilket namn, sedan man lrt sig
knna dess betydelse, ltt frvandlats till eller brukats jemte jumala.

Man ser ltt, att denna frklaring ej r annat n en hypotes och ssom
sdan m den frvara sitt rum bland de andra.

Den fjerde frklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, m
jag ocks endast i frbigende nmna. Den mtes af s mnga
svrigheter, att den som framkommit dermed sjelf ocks m utreda den.
Eljest har den s litet fr sig, att den knappt kan komma i ngon
berkning.

D Castrn fr 10 r tillbaka vistades hos Burterna sder om Baikal
sjn och beskte deras fversteprest Chamba Lama, hade denne bland
buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berttat, nmnt fven templet
_sampo_ med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den
upplysning, att sampo, ssom ordet af Burterna uttaltes, i tibetanska
sprket ljuder _sang fu_ och betyder hemlig klla. Enligt Castrns
sikt hnfr sig sampo ej till ngot verkligt existerande freml, utan
r och frblir en talisman fr all slags timlig lycka, hvilket dock
icke skulle hindra, att frestllningen derom blifvit lnad af ngot i
verkligheten existerande freml och ett sdant kunde vl ett tempel
med strsta fog antagas vara. Den i fornsngerna ofta frekommande
uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde fven hafva sin
tillmpning p templets tak. Till fljd deraf skulle den hypotesen
ligga nra fr handen, att Kalevala-sngens sampo varit en kyrka,
nemligen det i Islands sagor frejdade _jumala_-templet.

Det var nu den femte frklaringen fver sampo, och en sjette fr jag
straxt nmna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlt jag ej
gerna att p skilda orter och hos srskilta sngare frga om ngon af
dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man
det ej, eller och gaf man sdana upplysningar, om hvilka genast kunde
sgas, att de voro tagna ur luften. En gammal sngare ville dock tro,
att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes frfder
erfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna frn sina frra
boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sgas:
"der r pljning, der r sning, der r vext och allslags grda, der
just der en evig lycka".

    Der d kunde mnen lysa,
    Solen sknka frjd och lycka
    fver Suomis vida bygder,
    fver Suomis skna trakter.

Likas kunde enligt hans mening det endast vara frga om landet, nr
Winminen freslog att dela sampo med Pohjola vrdinnan, fvensom
sedan, nr den senare efter frlusten deraf klagade: "slut det r nu
med mitt vlde, all min fordna makt r borta". Med sampos brokigt
granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas
mste, att himmelen fven eljest emellant frestlldes ssom jordens
lock. Genom okunniga runosngare, som icke mera vetat sampos
ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen
om sampo tskilligt sdant, som ej rtt vl lt sga sig om jorden, men
derp finge man ej stta ngon srdeles vigt. Sdan var nu den sjette
frklaringen.

Man sger i ett gammalt ordsprk, att tre ting ro alltid goda, och jag
vill visst ej invnda ngot deremot. Emellertid r fven sjutalet
ngot, som menniskorna i alla tider betraktat med nstan superstitis
vrdnad. Om ej fr annat, s fr att nu uppbringa frklaringarne fver
sampo till detta heliga sjutal, fr jag vl till slut vga mig fram med
en alldeles ny.

Mngen af de nrvarande har skert i 1852 rs Litteraturblad lst en
snillrikt utfrd allegorisk uttydning af Winminens resa till Antero
Wipuinen. Mig frekommer, som skulle fven sampomythen tillta ja
nstan pkalla en allegorisk utlggning. Efter en sdan uttydning
skulle med sampo hafva betecknats eller rttare frebildats
menniskoslgtets d upphunna bildning och kultur. Den var vl d nnu
mycket bristflligare n i dag, men samma tro eller rttare inbillning,
som det nrvarande slgtet har om sin tids fretrde i nmnde
hnseende, hade menniskorna, som d lefde, fven om sin tid; ty hvarje
tid och hvarje folk, som framgr p bildningens bana, mter sitt
tillstnd efter den frflutna tiden, i jemfrelse med hvilken man
finner sig st tminstone ngra trappor hgre; huru hgt stegen gr och
hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.

Den sanna och verkliga bildningens egna fretrde i alla tider s hos
individer som hos folket i dess helhet har varit och r att lyckliggra
sina innehafvare fven i lekamligt hnseende. Om den, mer n om ngot
annat, kan med fullt skl sgas, att den bde sr och pljer, gifver
vext och all slags grda, sknker en bestndig vlgng, och att den
frammalar bde mjl, salt och annan rikedom, ssom sampo gjorde. Bttre
n en qvarn eller annat redskap kunde den fven tillta delning, ssom
Winminen frst freslog. fven om dess rtter kan man med fog sga,
att de trngt djupt ned, ssom sngen om sampos rtter vet frtlja.
Dess slutliga borttagande frn Pohjola kunde hnsyfta p den tid, d
Kalevalafolket kom att st i bildning jemhgt med Pohjola. D kunde
Pohjola vrdinnan enligt sngens ord se, att hennes vlde aftog, hennes
namn och rykte fallit.

Den stora betydelse hafvet eller sjkommunikationerna i alla tider haft
i afseende p kulturens utbredande skulle sngen ej heller hafva
frbisett, utan tvrtom varit nstan fr frikostig mot hafvet, d den
tilldelt detsamma de bsta bitarne af sampo.

    Hvarfr ej i detta lifvet,
    Ej s lnge solen lyser,
    Hafvet saknar makt och hfvor,
    Hafvets gud frdolda skatter.

Hafvet tergaf dock en betydlig del af dessa sina hfvor, ltande dem
kastas af vgorna p Kalevalas strand, hvarifrn de uppbergades till
ett fr fr landets lycka, till vlsignelse fr Suomi.

Med fasthllande af denna allegoriska betydelse fr sampo kunde fven
Winminens profetiska ord, nr han beslt att lemna Suomi, lta bst
frklara sig. Hans sista afskedsord voro:

    Lt en tid i fred frsvinna,
    Dagar g och andra komma,
    D behfver man mig ter,
    Saknar mig och vntar, att jag
    Skall en annan sampo bringa,
    Stlla till ett spel nyo,
    Fra fram en annan mne,
    terstlla gmda solen,
    Nr ej sol, ej mne finnes,
    D all lifvets frjd r borta.

Dessa voro Winminens afskedsord, hvilka jag anfrt ej allenast med
afseende p sampo, utan lika mycket derfre, att de ingifvit folket,
der Kalevalarunorna nnu sjungas, den fvertygelse, att Winminen
nnu en gng lifslefvande skall terkomma och bringa all mjlig
lycksalighet t detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sdan
fvertygelse eller rttare ett sdant hopp, tminstone skall ingen
kunna sga, att dess tillstnd d r hopplst.

Hvad som dock mst talar fr denna allegoriska uppfattning af sampos
betydelse och som egentligen frst bragte mig p den tanken att
uppska en sdan frklaring, r sampos frsta uppkomst. Likasom
menskligheten frst d, nr hon redan genomlefvat tskilliga lgre
utvecklingsstadier, kunnat ern en hgre kultur, s finner man till sin
fverraskning, att fven sampo frambragts af mnen, hvilka man kan anse
ssom representanter af dessa fregende lgre utvecklingsperioder.
Folken i sitt ra tillstnd lefde frst af jagtens yrke; fisket
tillhrde det derp nrmast fljande stadiet. Sedan kom boskapssktsel
och sist kerbruk.

I samma ordning lter nu sngen sampo hafva tillkommit:

    Yhen joutsenen sulasta.
    Yhen siian suomusesta,[5]
    Yhen villan kylkyest,
    Yhen orasen jyvst,

d.. sampo var formadt af en _svanfjder, ett sikfjll, af en ulltapp_
(eller en _mjlktr_ enligt andra variationen) och af ett _kornfr_,
hvartill somliga varianter nnu tillgga en _sndrig slnda_, ssom
representant fr industrin.

Mrkvrdig r i alla fall denna sammanstllning, p samma gng som den
jemte mycket annat vittnar, att vra frfder kanske till och med mer
n mngen i nrvarande stund kunde strcka sina tankar utfver
fremlen fr lifvets nmnde behof.




Ridvala Helka.

(En folkfest.)

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.


Det ligger i alla folkfester ngot ofrklarligt intagande och
vrdnadsbjudande, ett intryck som skert hvar och en varseblifvit hos
sig, d han fvervarit en sdan. Sjelfva festen, rotad i forntidens
seder och frhllanden, framstr fr oss icke ssom ett ddt
minnesmrke, utan ssom en lefvande afbild deraf. Det r frnmligast i
folkfesten, som forntiden upptrder lefvande och handlande uti den
nrvarande; tminstone har man svrt att finna ngon annan
form, hvarunder det frflutna lifligare skulle framstlla sig
fr vr sjl. Ngon kunde vl tro, att t.ex. den theatraliska
framstllningen deraf vore fullkomligare, men s r det dock icke. Vl
r denna nyssnmnda form rikhaltigare, men p lngt nr ej s trogen.
Den r ett strfvande hos nutiden att framstlla det frflutna, utgr
sledes fretrdesvis ifrn det nrvarande och frstter detsamma
likas mycket i forntiden, som forntiden i den nrvarande. En folkfest
deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det r
forntiden sjelf, som deri besker den nrvarande, likasom en ldrig far
sin frn barndomshemmet bosatte son. M ock medgifvas, att de
tidehvarf, fver och igenom hvilka festen kommit till oss, fst vid
honom ngot, som ej ursprungligen tillhrt honom; ofta anlgger ju
ocks en resande klder efter ortens sed, den han besker, och talar
dess sprk, icke dess mindre frblifver han en fremmande.

Den fest, hvarom jag hr mnat skrifva, firas i Sxmki socken och i
Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nmnde by ligger
icke lngt ifrn stranden af den stora Sxmki sjn. En gren af
Maanselk stryker hr frbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den
nrmar sig till Huittula, en annan by, som ifrn Ridvala ligger en
knapp fjerdedels mils vg. Vid Huittula r sen blott ngra famnar bred
och gr tmmeligen branta sluttningar t bda sidor. Landsvgen gr vid
sidan af sen, men hade alltfr vl, utan betydligt kade omkostnader,
kunnat anlggas p sjelfva sen. Den vackra, vidstrckta utsigt, man
derifrn har, i synnerhet t sjsidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt
det arbete, vgens byggande lngs sen mjligtvis fordrat utfver hvad
som tgick till dess anlggning p stllet, der den nu r. Men en sdan
huglshet och likgiltighet fr det skna tillhrde tiden, d vgen
utstakades, och visar sig nnu fverallt i vrt land. Fr att slippa
ngra dagars arbete, uppoffrar man gerna sdana utsigter, hvaraf endast
gat frnjes.

Nedanfr sen, p nmnda sida, ligger en ofantlig kerstrcka och
utfver densamma stora Sxmki-sjn, bakom hvilken ngra herrgrdar
och byar ro belgna. kern r fr sin vidstrckthet bekant fven p
andra orter och nmnes ofta ordsprksvis, nr ngot stort skall
utmrkas. P den andra sidan af sen skdar man dels odlade flt, dels
skog, berg och dlder.

Likasom trden frodas bttre p ngra stllen n p andra, och
blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, s bestmmer fven
hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare
eller sorgligare rigtning. Mera dyster r naturen, der vidlftiga
skogar, nakna sandmoar och sanka krr i myckenhet finnas; menniskan,
som tillbringar sitt lif p sdana stllen, r ocks sorgsen,
alfvarsam, fordig. Ju mindre fremlens mngfald pkallar hennes
uppmrksamhet, dess mera sysselstter sig hennes tanke, svidt
nringsomsorgerna dertill lemna ngon tid, med metaphysiska och
religisa grubblerier. De oupplsliga gtorna om evigheten och om det
obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphr att vara,
frgorna om hennes ursprung fre och tillstnd efter detta lif, om Guds
obegripliga varelse o.s.v. ligga henne stdse i hgen och oroa henne.
Der ter naturen r gladare, fremlen mngfaldiga och omvexlande, der
r ock menniskans sinnestmning gladare. Detta rjer sig s tydligen i
hennes bde ord ock handling, att det svrligen kan missknnas.
Allehanda lustbarheter, lekar och hgtidligheter ro alltid vanligare
p sdana orter.

Jag har med det fregende velat antyda orsaken dertill, att folket p
den trakt, hvarom jag talat, r mera hugadt fr njen och lustbarheter,
n vanligt r i vrt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan
Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, brjandes frn
Christi Himmelsfrds-dag och nda till Petri-dag eller slutet af Junii.
Hrvid tillgr p fljande stt: Vid ena ndan af Ridvala by samlas
flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tga de lngsamt, fyra  fem
i en rad, fram lngs vgen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva
brjan och under hela tget sjungas ngra urgamla runor, af hvilka jag
till en del i det fljande skall bjuda till att lemna en fversttning.
Slutligen stannar processionen ett stycke ifrn byn, p en upphjd
plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa
lngsamt under sjungande af nmnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit
fortsatt, tgar man tillbaka p samma vis, som man kommit, allt under
sng och med iakttagande af samma lngsamma gng. Aftonen derp
tillbringas i byn, under flerehanda njen och lustbarheter, hvarp man
vid en strre folksamling, som icke knner och bryr sig om alla
etikettens band, sllan lider brist. Det hrer till festen, att hvarken
ngon mansperson eller gift qvinna fr deltaga i den nyss omtalta
processionen. Dock kunna de flja efter den ssom tysta skdare eller
hrare. Fr dessa r det dock tminstone drgligt, att s uteslutas
ifrn sngen och processionen, s vida det hos dem icke vcker ngra
obehagliga minnen, ingen sjelffrebrelse. Annorlunda r det med
flickor, som genom ngon frseelse frverkat detta namn. fven de ro
uteslutna frn hgtidens firande. Den r helig och frbehllen endast
rbara, dygdefulla jungfrur.

Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess frsta upphof,
lrer numera svrligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att
den uppkommit redan fre Christendomens infrande i landet, emedan i en
utaf sngerna Gud frekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt
vara fallet. Ngon anledning har jag derjemte af samma sng trott mig
f till den frmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men
fr hvilket ndaml, god rsvext eller annat, kan af nmnde sng ej
mera slutas. De friga sngerna gifva ter anledningar till andra
gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf
dem omtalas en jungfru, som nda till det yttersta blef sin brudgum
trogen, och icke kunde p ngot stt frms till sammanvigning med en
annan, ehuru det fregafs att hennes fstman dtt utomlands. Slutligen
terkom fstmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mtes.
Upp tillfrgan, huru Ingeri, ty s hette flickan, mdde, kom gossen
att svara ngot obetnksamt: "Nog mr hon braf, en hel vecka har man
firat hennes brllop o.s.v." hvarp, ehuru sngen hr slutas,
frmodligen afstympad, fstmannen troligen frstod dessa ord efter
deras betydelse, och kanske tog ngot frtvifladt steg, frrn han
underrttades om verkeliga frhllandet. Och som det r helt naturligt,
art flickan antingen frgret sig af sorg och bedrfvelse, eller slutade
sina dagar genom ngot af frtviflan ingifvet medel, s mste hndelsen
vcka mycket uppseende och kunde sledes fven franleda firandet af en
minnelsefest efter henne. Fr denna nyssgifna frklaring talar den
omstndigheten, att vid festens firande endast rbara flickor komma i
frga. Vidare talas i en annan sng om en Jungfru Matalena, hvilken
gjort sig trefaldigt ovrdig sitt jungfru-namn. Jag tillstr fritt, att
jag icke inser, p hvad stt hon kunnat gifva anledning till festen, s
vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande
minnelse vrdiga.

Fr att stta lsaren sjelf i tillflle att se, huru otillrckliga de
omtalta sngerna ro till utredande af festens uppkomst och syftning,
fljer hr en ngorlunda ordagrann fversttning af tvnne de
frnmsta. De lyda slunda:

    Ingeris Sng.

    Lalmanti, den stora riddarn,
    Fste sig en dygdig jungfru,
    Gaf sin hand till trohetstecken,
    Rika sknker till frlofning,
    Och en kostbar ring till lsen.

    Lalmanti, den stora riddarn,
    For sin vg till fremmand lnder,
    Dit han kallades af kriget.
    "Vnta i sex r upp mig,
    Vnta mig i tta somrar,
    Var mig nio vrar trogen,
    P den tionde en mnad:
    Hr du sen att jag har stupat,
    Och med allone frsvunnit,
    M du vlja dig en annan;
    Ingen bttre dock n jag var,
    Men ej heller ngon smre.
    Vlj frfrigt som du tycker."

    Erikki, den lilla riddarn,
    Bar ett diktadt bref i handen:
    "Lalmanti i striden fallit
    Och besegrats under kampen".

    Ingeri, den skna jungfrun,
    Ndgas ta trolofnings-sknker,
    Frs med vld till vigselstugan,
    Frs med vld dock ej till vigseln,
    Ej med svrd och ej med mankraft,
    Ej med starka mnners samrd,
    Eller med utvalda qvinnors,
    Eller skna jungfrurs bistnd.

    Ingeri, den skna jungfrun,
    Sorgsen satt p lftets trappa,
    Sorgsen satt och fllde trar,
    Sg t ster, sg t vster,
    Blickade mot norden fven,
    Varseblef en prick p hafvet.

    "Vore du en fogelskara,
    Visst du hjde dig i luften;
    Vore du en svrm af fiskar,
    Visst du sjnke ner i djupet;
    Om min Lalmanti du vore,
    Lade du din bt till stranden."

    Hvarp knns din Lalmanti d?
    Knns p masten, knns p seglet;
    Ny r hlften af hans segel,
    Af blott siden andra hlften,
    Ingeri har sjlf det vfvit,
    Trdt hvarenda trd i skeden.

    "Hr min unga, lilla broder,
    Tag din hingst frn beteshagen,
    Frn kornlandet snabba hsten,
    Rid min Lalmanti till mtes,
    Der han stiger upp p stranden."

    "Ack min unga, lilla svger,
    Huru lefver nu min Ingri?"
    "Prktigt lefver nu din Ingri,
    Brllop firades en vecka,
    Andra veckan deltes gfvor,
    Tredje veckan rika sknker!"


    Matalenas Sng.

    Unga jungfrun Matalena
    Vxte lnge p sin hemort;
    Lngt gick ocks hennes rykte,
    Medan hos sin goda fader
    Och sin hulda mor hon lefde.

    Unga jungfru Matalena
    Gick till kllan efter vatten,
    Bar i handen gyllne stfva,
    Gyllne handtag fanns p stfvan;
    Sg sin bild i lugna vattnet:
    "Ve, o ve mig stackars flicka,
    Hur mitt anlet har frndrats,
    Hur min fgring har frsvunnit;
    Spnnet p mitt brst ej glnser,
    Silfret lyser ej p hufvut!"
    Jesus vallade i lunden,
    Vrdade sin hjord p marken:
    "Gif mig vatten till att dricka".

    "Jag har intet kril hos mig,
    Hemma har jag ingen kanna;
    Kannorna de klungo snder,
    Stopen ramlade som stickor."

    "Har du ej gullstfvan hos dig,
    Stfvan med det gyllne handtag?"

    "Kan du tala s, finngosse,
    Du finngosse, trl i landet,
    Stndigt vallhjon hos min fader;
    Du som nrs af Svenskens gfvor,
    Fr fiskhufvuden till fda."

    "En finngosse m jag heta,
    Vara ock en trl i landet,
    Stndigt vallhjon hos din fader,
    Nras utaf Svenskens gfvor,
    F fiskhufvuden till fda.
    Vill du, yppar jag din vanart?"

    "M du yppa hvad du knner".

    "Minns du dina trenne sner?
    En du kastade i elden,
    Drnkte ner i sjn den andra,
    Grfde i ett krr den tredje.

    Den du kastade i elden,
    Vore riddare i Sverige;
    Den du drnkte uti vattnet,
    Vore hr i landet herre;
    Den du grfde ner i krret
    Vore prst, en af de bsta."

    Unga jungfrun Matalena,
    Brjade att grta genast,
    Grt gullstfvan full af trar,
    Tvdde dermed Jesu ftter.
    Torkade med silkesduken.

    "Skert r du Herren Jesus,
    Du som knner all min vanart;
    Dm mig nu du gode Herre,
    Dm mig hvart du helst behagar.
    M i sanka krr jag snkas
    Till en bro fr vandrarns ftter,
    Eller p det vida hafvet
    Stormen skaka mig bestndigt,
    Bljan jaga oupphrligt."

Emellan hvarje rad af dessa snger sjngs fordom: "Jumala on kauniissa
joukossa" d.. Gud r hos detta vackra sllskap. Numera r ordet Jumala
bortlemnadt, emedan, som man berttade, det hade sttt presterskapet,
att de s ofta fingo hra Gud nmnas.

Det r i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska
hgtidligt. D samlas ungdomen ifrn flere kringliggande socknar till
Ridvala, fr att fvervara hgtiden. Nr jag hrde berttas om det
stora folksammanloppet, som d hrstdes ger rum, frekom det mig
ssom om jag hrt en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med
den skilnad, att hr ingen tfling kommer i frga, om icke i sng, der
flickorna naturligtvis vilja lta hra sin rsts behagligheter, svl
under sjelfva tget, som i synnerhet eftert hemma. Den frsamlade
ungdomen qvardrjer nemligen hela natten p stllet, hvarvid lekar,
danser och sng icke saknas. Jag vet icke om man hrvid ngon gng
fverskridit tillbrlighetens grnser, eller hvad som gifvit anledning
t Kronobetjeningen p orten att fr ngon tid sedan frbjuda firandet
af Helka. Folket knotade vl derfver och det s mycket mer, som en
gammal sgen r gngse p orten, att verlden skall frgs, nr
Helkafesten frsummas. Man sger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu,
kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.. d r verldens slut fr
handen, nr Ridvala Helka och Huittula kern blir slut. Man firade
detta r ingen Helka, och hndelsevis hemsktes orten ret derp af
missvxt. Detta ansg man vara himmelens straff fr Helkafestens
frsummande, och derefter firades festen som frut. Skulle
Kronobetjeningen varit nog oklok att ska hindra det, s tror jag, att
den uppbragta menigheten skert hade skridit till excesser. Allt sedan
har festen rligen firats i lugn och ro likasom den skert i r snart
kommer att fr sig g.




Bjrnfesten.

(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad r 1835, n:ris 53-55.


nnu samma afton, som jag anlnde till Ptalo och pfljande morgon,
afskref jag, efter gamla vrdinnan p hemmanet, ngra runor, dem hon
kunde och var villig att sjunga fr mig. Ibland andra pminde hon sig
tskilliga af dem, som vid bjrnens fest plga sjungas. De ro i
dialogisk form frfattade, och kunde, om man en gng lyckades f dem
fullstndigt samlade, utgra ett artigt theaterstycke, eller om ej det,
s tminstone visa, huru nra den dramatiska konstens frgrdar
Finnarne redan i ldre tider, genom en nationen tillhrande egen
bildnings utveckling, kommit. Bjrnfesten firades egentligen flera
dagar  rad, efter det en bjrn blifvit flld, men understundom skulle
man fven, utan att ngon bjrn fngats, roat sig med en dylik fests
firande genom en sorts theatralisk framstllning deraf. "Ilvehtivt ne
ennen vanhaan sit toisinaan ilmanki", sades det, nr jag om saken
begrde upplysningar.

Sedan bjrnen fngats, utses tvenne karlar, att fra eller beledsaga
bjrnen hem, och tvenne andra att vlkomna densamma. Emellan dessa
brjas samtalet, som sedan under hela festen, s vl emellan dem som
andra nrvarande, fortsattes p stt af fljande fversttning torde
kunna nrmare inhemtas:

Jgarne vandrande till bjrnen i skogen:

    Nu man borde bjrnen fnga,
    Fllas borde gyllne hret,
    I den milda skogens hemvist,
    Hos den vaksamme Tapio.
    Ocks jag en karl var fordom,
    Var en karl, som mngen annan,
    Nr man lottade om bytet,
    Rknade vid fngsten karlar.
    D steg jag fr bjrnens boning,
    Trngde p trubbnsans backe,
    Nu r annan tid fr handen;
    Mnne jag vl stackars gosse,
    Redan r fr gammal vorden,
    Bragdt till tvifvel framfr andra!

    Kan s vara, men nnu dock
    Sinnet lockande mig bjuder,
    Sjlen lngtar ut ur hemmet,
    Till Tapios gamla boning,
    Till den knda honungsdrycken.

    Och s gr jag nu till skogen,
    Gr till sysslor utom huset;
    Mielikki, du skogens drottning!
    Tellervo, Tapios dotter!
    Lgg nu band p dina hundar,
    Ordna vackert dina hvalpar,
    Vid de trybevuxna tgen,
    Vid den lilla ektrdsstugan.
    Bind en duk fr gonparet,
    Vira fltor om hans hufvud,
    Stryk upp hans tandrad boning,
    Och p munnen rena smret;
    Att han mannens lukt ej knner,
    Icke mrker andedrgten,
    Nr upp hans stig jag kommer,
    Str framfr den dles boning.

Tal till bjrnen sjelf:

    Du bredpanna, skogens ple!
    Skogens skna runda knotter!
    Nr du hr att mannen nalkas,
    Stolta gossen stigen framt,
    Gm du klorna in i tassen,
    Tnderna uti ditt tandktt,
    Att de aldrig mtte rra,
    Ej ens i sin vighet skada,
    Sjelf bredpanna m du rras,
    Sjelf dig honungstasse vnda,
    Som i boet hjerpen rr sig,
    Gsen liggande sig vnder.

Sedan bjrnen blifvit flld, nrmar sig jgaren och sger:

    Sidenbdden nu jag strde,
    Slog omkull den gyllne sngen.
    Vandrar sjelf fr Ohtos stugdrr,
    P slttassens grd jag stiger,
    Gr framfr plir-gats trskel.
    Vill mitt gull jag nu betrakta:
    Kort r foten, bjdt r knet,
    Nosen trubbig, som ett nystan.
    Du bredpanna, du min enda!
    Du min vackra honungstasse!
    Icke var det jag, dig fllde,
    Ej min andra broder heller,
    Sjelf du halkade p trdet,
    Steg p qvisten ofrsigtigt,
    Snderslet din granriskldning,
    Ref barrskjortan uti stycken;
    Hsten r s hal och slipprig,
    Hstens ntter ro mrka.

Brjande frden hemt jemte den fllda bjrnen:

    Du bredpanna, du min enda!
    Du min vackra honungstasse!
    nn' ett stycke fr du vandra,
    Rras i den knda skogen.
    Kom mitt gull och brja frden,
    Rr dig skogens konung hdan,
    Stig lttfotade nu framt,
    Skrid blstrumpa, dit jag leder,
    Lngs den silfverprydda gngen,
    Genom gyllne hemgrdstgen.
    Till ett mannrikt sllskap frs du,
    Till en talrik karlasamling;
    Der har sttt ett visthus lnge,
    Byggdes hgt p silfverftter,
    Frdes upp p gyllne stolpar.
    Dit vr dle gst vi leda,
    Fra dit vr gyllne frmling,
    Vl du torde der dig finna,
    Der finns honing nog att ta,
    Mjd i fverfld att dricka.
    Kom nu, rr dig ltt p drifvan,
    Som ett nckblad rrs p vattnet,
    Svfva fver skogens ruskor,
    Som p qvisten ickorn svfvar.
    Kom nu s, som ock du kommer,
    Ifrn detta trnga nste,
    fvergif din bdd af ruskor,
    Lemna dessa granrisbolstren,
    Vlj en bttre bdd af siden,
    Lgg dig p de rda bolstren,
    I ett hgre hus med taks,
    Under takets vackra fogning.

Jgarne nrmare hemgrden lemna bjrnen ett stycke efter och blsa i
ett horn. Folket i stugan lyssnar till och sger:

    Lyssnen, hrs ej ljud p grden?
    Lter, likasom ett jagthorn,
    Ljudet r liksom kttfgelns (bjrnens),
    Klangen liksom skogsmn blste.

Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillsprjer jgarne:

    Hvad fr honungsdjur gaf skogen?
    Gaf skogsvrden er ett lodjur,
    Eftersom med sng J nalkens,
    Gldjens s p edra skidor?

Endera jgaren svarar:

    Blott en utter har oss unnats
    Af skogsguden till sngmne,
    Och derfr med sng vi nalkas,
    Gldjas nu p vra skidor.
    Litet vore dock en utter,
    S en utter, som ett lodjur; --
    Den vidtfrejdade nu rr sig,
    Skogens dimma svfvar framt,
    Skogens skum nu hitt flyter.
    Nu med Gud jag helsar eder
    Hr p dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala gngar,
    Trampade af vra qvinnor,
    Och af husets mr bebodda. --
    Mindre kr kanske r gsten,
    D m drrarne man sluta,
    Men r gsten efterlngtad
    Hllen husets drrar ppna.

Ngon af folket p grden:

    Var, o Gud! nu prisad af oss!
    Var, vr skapare, nu lofvad!
    Som s lt bredpannan komma,
    Bragte skogens guld pi grden.
    Hell dig skogens honungstasse!
    Som nu steg p vra backor,
    Kom till dessa trnga grdar.
    All min lifstid har jag lngtat,
    All min lders tid frvntat,
    Att skogssilfret skulle komma,
    knens gull sig hitt nrma,
    Komma upp dessa grdar,
    Vra alltfr smala gngar.
    S jag vntat, som man vntar
    Ett godt r inunder sommarn;
    Lngtat, ssom skidan lngtar
    Efter sn vid vinterns ankomst;
    Som en flicka vntar fstman,
    Den rdkindade en make.
    Aftnarne jag satt i fnstret,
    Morgnarne p lftets trappa,
    Mnaderna invid tget,
    Vintrarne vid ladgrdsbacken, --
    Stod att snn blef hrd inunder,
    Och att hrda snn blef uppsmlt,
    Stllet torrt och hljdt med sandgrus;
    Gruset fverhljdt med mylla,
    Myllan grnskande af nygrs; --
    Tnkte, skall ej nnsin hras
    Helst ett ord af jgartroppen,
    Ljudet af skogsjungfruns pipa,
    Bullret vid kttfgelns antag.

Jgaren afbrytande talet:

    Finns vl ngon, som emottar,
    Ngon, som oss nu vlkomnar,
    Nr frn skogens hem vi anlndt,
    Kommit frn Tapios grdar?

Den ene af emottagarne:

    Finns nog mn, som eder motta,
    Karlar, som vlkomna eder,
    Nr frn skogens hem J lnden,
    Kommen frn Tapios grdar.
    Lnge var vrt dricka frdigt,
    Kornl brygdt fr eder ankomst,
    Och fr gsten, som nu kommer,
    Som man hvarje dag har vntat

Jgaren:

    Hvart fr fremlingen nu fras,
    Ledas in den gyllne gsten,
    Ifrn dessa trnga grdar,
    Dessa alltfr smala gngar?

Emottagaren visande ingngen till stugan:

    Dit m fremlingen nu fras,
    Ledas in den gyllne gsten,
    I ett bo af talltrd timradt,
    I ett hus, som bygts af furu:
    I ett rum med upphjd taks,
    Under takets vackra fogning.

Jgaren fattande i bjrnen och jemte honom nrmande sig stugan:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Allt nnu du mste frdas,
    Vandra nu ett stycke ter.
    Gif, mitt gull, dig nu p frden,
    Vandra, vackra silfver framt,
    Stig utfver gyllne backen,
    Vandra lngsmed silfverspngen,
    I ett bo af tallar timradt,
    I ett hus af furu uppfrdt,
    Med sin taks hgt frn golfvet,
    Under takets vackra fogning.

    Sen nu efter stackars qvinnor!
    Att er boskap ej m skrmmas,
    Unga hjorden ej frskrckas,
    All vrdinnans lagrd skadas,
    Fr bredpannan, nr han nalkas,
    Vid skggtrynets stolta ankomst,
    Vid plattnosens knda vandring.

    Gossar! gifven rum i farstun;
    Stn ej flickor s vid drren,
    Nr i stugan karlen stiger,
    Trder in den store mannen.

Tilltalande bjrnen:

    Bry dig ej om vra flickor,
    Frukta icke vra qvinnor,
    Rds ej fr de mssbetckta,
    Fr hasstrumporna p golfvet.
    Allt, hvad qvinna r i stugan,
    M sig fr vr syn gmma,
    Nr i stugan karlen trnger,
    Stiger in den stolte mannen.

Intrdande i stugan:

    Hell nu afven hr i stugan,
    Hr i huset, byggdt af tallar,
    Och af stora furor timradt;
    Under denna hga taks,
    Under takets vackra fogning.
    Hvart skall nu mitt gull jag fora,
    Hvart min lilla fgel stlla?

Emottagaren visande en plats p golfvet vid lngbnksndan.
(Till bjrnen):

    Hell dig, som nu till oss kommit,
    Hell dig skogens honungstasse!
    Som vrt lilla bo beskte,
    Kom uti vr trnga boning.

Till jgaren:

    Dit m nu ditt gull du fra,
    Stlla der din lilla fgel,
    Invid stora furubordet,
    Nra intill lngbnksndan.

Hudafdragaren framtrder:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Nu din pels man borde skda,
    Underska vackra hret
    Bry dig ej bredpanna derom;
    Illa skall man dig ej hlla,
    Jag din pels ej mnar gifva,
    Att hos en oduglig vrkas,
    Att bepryda ringa karlar.

Jgaren:

    Och nu sen, hvart fres gsten,
    Beledsagas vandringsmannen,
    Frn sin plats vid furubordet,
    Vid den lnga bnkens nda?

Vrdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:

    Dit m nu din gst du fra,
    Beledsaga vandringsmannen,
    Lgga i vr gyllne kittel,
    I vr vackra koppargryta.
    Lnge nog har kitteln vntat.
    Kopparsidan sttt p elden;
    Lnge ock har vattnet vntat;
    Stt, som mjlkens vassla, togs det
    Ur vr alltid fulla klla.
    Saltet kom frn fjerran trakter,
    fver Saxlands djupa fjrdar,    Genom mnga sund det kommit,
    Ficks ifrn ett fartyg sedan.
    Veden fllde man i skogen,
    Lnge har den legat huggen,
    Dragits ner frn Tuomivaara,
    Slpats ner frn stora hjden.
    Elden brgats har frn himmeln,
    Midt frn himmeln ned den fallit,
    Kommit genom tta himlar,
    Frn det nionde lufthvalfvet.

Jgaren frande bjrnen att kokas:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Och nnu du mste rras,
    Vandra nn' ett stycke framt.
    Kom du store, brja frden,
    Rr nu, gamle man, dig framt,
    Frn din plats vid furubordet,
    Vid den lnga bnkens nda;
    Stig uti den gyllne kitteln,
    I den vackra koppargrytan.

Efter kokningen:

    Hvart skall nu mitt gull jag fra,
    Stlla denna lilla fgel?
    Har nog drjt i gyllne kitteln,
    Bott i vackra koppargrytan.

Emottagaren visande p bordet:

    Dit m nu ditt gull du fra.
    Stlla m du lilla fgeln,
    Dit i dessa gyllne koppar,
    Dessa silfverfat p bordet,
    Och p detta bord af furu. --
    Bordet hfladt r af furu,
    Och p bordet gyllne koppar,
    Gyllne koppar, silfverskedar. --
    Stll du der din vackra fgel,
    Fr att dricka mjd p bordet,
    Smaka p vrt goda kornl.

Jgaren brande bjrnen ifrn grytan p bordet:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Allt nnu du mste rras,
    Vandra nn' ett litet stycke.
    Kom nu, gyllne gst, p frden,
    Rr dig, vrde man, ett stycke;
    Stig ur denna gyllne kittel,
    Och ur denna koppargryta,
    Stig uti den gyllne koppen,
    P de vackra silfverfaten.

Nr bordet r frdigt:

    Skogens honungsrika moder,
    Och du skogens gyllne konung,
    Tellervo Tapios dotter,
    Skogens lilla skna jungfru!
    Kommen nu till detta brllop,
    Till lnghrets stora hgtid;
    Allt r frdigt nu fr festen,
    Mat och dricka fverfldigt,
    Nog fr egen del att njuta,
    Och att dela ut till grannen.
Ngon af gsterna vid bordet tillsprjer jgaren:

    Sg hvar fddes vr bredpanna,
    Och hvar vexte lnga hret,
    Hvadan r vr trubbnos hemtad,
    Hvar blstrumpan af dig funnen?
    Fanns han vl vid badstuknuten,
    Lg kanhnda vid brunnsvgen?

Jgaren frtrytsamt:

    Ej den dle fds p halmbdd,
    Ej p bset invid rian;
    Denna vr bredpanna fddes,
    Detta glesa hret vexte,
    Nra mnen, invid solen,
    Upp Carlavagnens skuldra,
    P sjustjernans hga nacke.

    Ukko han den gyllne kungen,
    Gamle mannen der i himmeln,
    Ull nedkastade p vattnet,
    Fllde ngra hr p bljan;
    Kom en vind att vagga detta,
    Luften blsande det rrde,
    Vattnets imma frde framt,
    Bljan dref det intill stranden;
    Stadnade vid varma udden,
    Invid honungsrika skogen.

    Mielikki den vna skogsfrun,
    Tapiolas trgna qvinna,
    Sprang i vattnet jemns med knna,
    Jemns med bltet ini vgen;
    Tog ullflagan upp frn vattnet,
    Gmde i den mjuka famnen,
    Vaggade uti sitt skte,
    Rrde om i sina klder.

    Liten fgel deraf vexte,
    Och hon lade lilla fgeln
    I en liten korg af silfver,
    Gmde i en gyllne vagga.
    Fastade d vaggans linor,
    Band det lilla barnets vagga,
    Hgt uti en skuggrik granqvist,
    Vid en gren af tta granen.

    Trget vaggade hon barnet,
    Sktte nu sitt lilla smekbam,
    I den lilla gyllne vaggan,
    Som p silfverlinor hngde,
    Under granens blomsterqvistar,
    Blomsterqvistar, gyllne skate.

    Der hon fostrade den dle,
    Fdde upp det glesa hret,
    Ttt invid en liten tallskog,
    Vid en liten vacker ungskog,
    I den honungsrika skogen.

    Tnder saknas fr den lilla,
    Tnder saknas, ramar fattas;
    Mielikki den vna skogsfrun,
    Tapiolas trgna qvinna,
    Gick nu sjelf att leta tnder,
    Ska klor till lilla tassen.
    Letade bland trdens rtter,
    Och bland stubbarne i skogen,
    Och bland backens gula blomster,
    Bland ljungrtterna p heden.

    Vexte d en tall p heden,
    Reste sig en gran p backen,
    Fanns en silfverqvist p tallen,
    Och en guldgren hade granen;
    Dessa fick med handen skogsfrun,
    Gjorde klor deraf fr tassen,    Fste tnder i hans tandktt
    Byggde d af hgg en stuga,
    Fodrade den vl med qvistar;
    Bad der bjrnen bo om vintern,
    Hvila sig den kalla tiden,
    Och ej genomvada krren,
    Stryka hungrig genom skogen,
    Vandra irrande p heden,
    Flacka kring de ppna flten.
    Derifrn kom nu vrt silfver,
    Hemtades den gyllne gsten.

En eller annan vid bordet frgar:

    Hur blef skogen dock s ndig,
    knen denna gng s gifmild;
    Hur bevektes skogens herre,
    Huru blidkades Tapio,
    Brukades det lnga spjutet
    Eller var det nog af skottet?

Jgarne:

    Sjelfmant skogen blef oss ndig,
    knen denna gng s gifmild;
    Snart bevektes skogens herre,
    Ltt var Tapio att blidkas;
    Mielikki den vna skogsfrun,
    Tellervo Tapios dotter,
    Lemnade sitt hem fr klden,
    fvergaf sin gamla boning,
    Skyndade att visa vgen,
    Sprang att tlja vgamrken,
    Uthgg mrken genom skogen,
    Stakade utfver bergen,
    Var beredd, sitt guld att byta,
    Ta vrt silfver, ge sitt eget.
    Spjut behfde man ej bruka,
    Ndgades ej heller skjuta.
    Sjelf han (bjrnen) halkade frn qvisten,
    Foten snafvade p ruskan,
    Fll och gyllne krfvan sprngdes,
    Magen fylld med br i tu gick;
    Brstet slets p hrda ruskor,
    Trdens qvistar refvo magen.

En annan af sllskapet snderstyckande bjrnens hufvud till bara benet:

    Du bredpanna, du min enda,
    Du min vackra honungstasse!
    Nu r benens gny frhanden,
    Benens gny och skallens lte,
    Skallring fr din hela tandrad.
    Nsan tog jag nu af Ohto,
    Ingen lukt han knner mera;
    rat tog jag nu af Ohto,
    Intet ljud hans ra mrker;
    Sist jag gat tar af Ohto,
    gat ser nu aldrig mera.

Betraktande tnderna:

    Men en karl jag ville nmna,
    Kalla vldig framfr mnga,
    Den, som tar en tand ur kken,
    Lser den med ordens lsning,
    Stdd med kn mot hrda skallen,
    Drar ut tanden med sin jernhand.

Flere frska nu sin konst ock skicklighet, att med besvrjelseord lsa
bjrnens tnder, hvilka fven dervid lossna, s att de med bara handen
ltt uttagas. Derefter bortfr man den tandlsa skallen och upphnger
den l en hg tall. Dervid sges:

    Du bredpanna, skogens ple,
    Skogens ltta, runda knotter!
    Litet mste nn' du rras,
    Vandra hrifrn till skogen.
    Kom, bermde, brja frden,
    Flj nu med oss, gode frmling;
    Lemna detta lga huset,
    Detta lilla, trnga hedet;
    Ledsamt r ett lif i stugan,
    Svrt att bo i barnens vrme.

    Hr vr vg nu tar sin brjan,
    Hr begynnas nya frder,
    Gr t skogbevuxna berget,
    Leda dit mot hga fjellen,
    Upp i toppen af en furu,
    I ett hundraqvistigt talltrd.
    Der r godt fr dig att lefva,
    Och behagligt r att bo der;
    Karpen jagas dit af vinden,
    Abborn dit af vgen drifves,
    Siken bor i sundet nra,
    Laxen fngas bredevid dig.

    Sg nu, nr du kommit hdan,
    Gtt till skogens hem nyo:
    Illa blef jag der ej gstad,
    Honung fanns der nog, att ta,
    Och min dryck var rena mjdet,
    Eller ock det bsta kornl.

Nr skallen sedan med hgtidlighet ftts upp i trdet, vnder
processionen hem att fortstta gstabudet och tillsprjes af de hemma
blefna:

    Sg, hvart frde du din gst nu,
    Bragte du din lilla andel?
    Lemnade kanske p isen,
    Drnkte den bland sn och vatten,
    Grfde ned i hrda jorden,
    Eller trampade i krret.

Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsttande (jgaren?) svarar:

    Om p isen jag den lemnat,
    Hade drnkt bland sn och vatten,
    Fred den finge ej fr hundar,
    Blefve strd af luftens fglar;
    Hade jag i krret trampat,
    Grft den ned i hrda myllan,
    Maskarne d skulle skada,
    Svarta myror den frtra.

    Ej p isen blef han lemnad,
    Icke drnkt bland sn och vatten,
    Icke heller grfd i jorden,
    Eller ned i krret trampad;
    Dit min fngst jag beledsagat,
    Bringat dit min lilla andel,
    Hgt upp det gyllne berget,
    Stllt p silfverhjdens nacke,
    Upp uti den bsta tallen,
    I en prydlig silfverfuru.
    Lade ej fr hgt till toppen,
    Vore der fr vinden skygdls,
    Illa stlld fr skarpa blsten;
    P en lummig gran jag stllde,
    Lade den p tta qvisten,
    Vnde tndrens rad t ster,
    Begge gonen t vester,
    Och t norden hrda skallen;
    Der han ses af hga herrar,
    Och af prester, folkets bsta.

En eller annan af gsterna uppmuntrar till sng sina medgster,
sgande:

    Vrdarne frundras fver,
    Och vrdinnorna de tnka:
    Mnn' ett dligt l jag bryggde,
    Blef vrt dricka svagt och kraftlst,
    Efter ingen sng hr ljuder,
    Vra goda runor tiga,
    Vra gster aro tysta,
    Gldjens fglar sjunga icke?

    Och hvem skall nu brja sngen,
    Hvem uppstmma runors gldje,
    P vr skogsmans stora brllop,
    P skogsnymfens glada hgtid? --
    Golfvet torde hr ej sjunga,
    Om ej de, som st p golfvet;
    Icke heller fnstren gldjas,
    Om ej, de vid fnstren sitta;
    Eller furubordet jubla,
    Om ej, de vid bordet rras.

    Men om ingen bttre sjunger,
    Mer frmgen brjar gldjen,
    M jag, svage man, begynna,
    Ofrmgne, gra brjan,
    Sjunga med mitt magra anlet,
    Med en kropp, som saknar fetma,
    Orda till vr aftons gldje,
    Till vr stora hgtids ra.

Mnga runor hras nu, man tflar l sng, uppstller vad emellan de
frnmsta sngarene o.s.v., men jag frbigr nu dessa ock anfrer blott
slutorden, hvarmed en af gsterne tackar vrden och vrdinnan jemte det
friga huset:

    Gif hrnst, du gode Herre,
    Unna fr en framtid fven,
    Att skogsvgarne man mrker,
    Stakar ut Tapios gngstig,
    Fr vrt goda jgarflje,
    I en manrik karlasamling.

    Gif hrnst, du gode Herre,
    Unna fr en framtid fven,
    Att Tapios horn man hrer,
    Att skogshornet mtte ljuda,
    Nrmande sig dessa grdar,
    Dessa vackra boningsstllen.

    Gif hrnst, du gode Herre,
    Unna fr en framtid fven,
    Att p detta vis man lefver,
    Jublar, likasom nu jublats,
    P skogsmannens stora brllop,
    P skogsnymfens glada hgtid.

    Gif hrnst, du gode Herre,
    Unna fr en framtid fven,
    Att lbckarne m rinna,
    Mjdet strmma, lik en vrflod,
    Under denna hga taks,
    Under takets vackra fogning,
    Under denna husbonds dagar,
    Under vr vrdinnas lifstid.

    Herren m ock vederglla,
    Gud m gifva er belning;
    Fr vr vrd vid lnga bordet,
    Fr vrdinnan i sitt visthus,
    Fr grdssonen vid lngbnken,
    Och fr dottren vid sin vfsked;
    S behfde man ej ngra,
    Srja, efter ngra dagar,
    Fr det brllop, som nu gifvits,
    Fr frtringen vid festen.




En finsk berttelse.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.


Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet fver hela ret skaffar
dig, har jag flere gnger nskat, att af min tid kunna gifva dig ngon
liten portion. Vi vore bgge dermed vl beltna. Du skulle d stundom
kunna f en angenm hvila, jag ter skulle lttare f mngen dag till
nda. Nu r dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan
skickas ifrn den ena till den andra, likasom man med tskilliga andra
Guds gfvor kan sdant gra. Vore icke s, skulle du hvarje postdag
bekomma rundeligen deraf, helst den ssom ovgbar aldrig skulle ka
brefvets vigt fver ett lod.[7] Nu mste jag p annat stt frnja min
nskan och har frdenskull fresatt mig att nedskrifva eller om du
hellre vill uppskrifva en berttelse, hvilken jag om hsten r 1832
hrde af en gammal gubbe ifrn Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben
med sina tvenne dttrar rodde mig fver en 1,5 mil lng sj, eller
rttare gubben styrde och dttrarna rodde. Vi hade kommit ungefr
halfva vgen, d han brjade med sin berttelse, hvilken sedan rckte
nda till stranden och derutfver s lnge han rkte ut en liten
messingsbeslagen trdpipa, hvilken jag p stranden bad honom istoppa.
Sledes kan denna berttelse komma att rcka nrmare en mils vg och
det blir just roligt att frska, huru mnga ark papper den upptager.
Jag har nnu aldrig gjort detta frsk, kan sledes ej p frhand veta
det. Nu r en annan sak, som jag hel och hllen lemnar till ditt
beprfvande, nmligen om den tl infras i Morgonbladet. Jag har vl
hrt tskilliga omdmen om detta ditt blad, men de ro s olika, att
jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Ngra tycka om ett, ngra
om annat, somliga behagar allt, fr andra duger ingenting. Den der
"feta Snickaren" t.ex. lste jag i min okunnighet rtt gerna och tyckte
den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sdana orimligheter, som
i det stycket frekomma, aldrig borde infras i en tidning. Jag blef d
fven rtt ledsen derfver, att jag lst det och beslt att framdeles
ej lsa sdant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin lskares
bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berttelsen:

Kuhmo och Kianto Kapeller voro de lngst obebodda trakter uti Kajana
Ln. Ocks finnas der nnu i denna dag rtt vrdnadsvrda demarker. I
dessa skogar, nu fr tiden tillhll fr bjrnar och andra skogens djur,
bodde fordom en och annan oberoende rfvare, ostrd fr det mesta hela
sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn
torde vara detsamma som Hrna, som i runor och dagligt tal ofta
omnmnes. Han hade haft sin boning just vid grnsen emellan Svenska och
Ryska Finnarne, utan att tillhra ngotdera rike. Men till bgge hade
han esomoftast gjort sina utfarter p skidor om vintern och om sommaren
utfre strmmar och sjar med bt. Ofantligt stark, hade han engng p
terfrden ifrn den trakt, der Uleborgs stad nu finnes, stakat uppfr
Pyh fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mktat. Till och
med nnu, med s mycken omsorg och drygt arbete denna fors n blifvit
af Strmrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen frm staka uppfr
den. nnu fr tvnne r sedan mste alla btar, som ville uppfre, med
hst 3/4 mils vg slpas landvgen frbi detta stlle. Frst i
sistlidne sommar kommo vra bnder ifrn Uleborg, utan att bten p
ngot stlle behfde landvg transporteras. Man frdas nu uppfr Pyh
p fljande vis. Vid frstfven af bten fstes ena ndan af en lng
lina eller tg, hvars andra nda en fullvuxen karl tar fver axeln,
dragande bten efter sig. P samma stlle, som linan, fastgres med en
bjrkvidja ndan af en lng stng, romsi kallad, hvarmed en annan karl,
gende p de yttersta strandstenarne, hller bten aflgsnad, att den
ej fr stta mot stranden. Tvnne karlar hafva fullt gra att f en
olastad bt slunda uppdragen. Den som fr lastad bt, mste vid
forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men fr Vorna hade det ej
betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil lnga fors. Han
behfde ej engng uppresa sig, utan stakade i sittande stllning.
Endast i Plli, det stridaste stllet, hade han stigit p kn fr att
bttre kunna stdja p brlingen. I runan heter derom: Jos ei voine
Vorna nosta, Pst plle Plli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.

Upp en sin frd hade han vid hafskusten fverkommit tvnne fruntimmer,
hvilka han bortfrde. De voro af landets frnmsta damer och systrar
till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad
gagn han vntade sig af den andra, det visste min berttare likas
litet som jag. Anlnda till Vornas hem fingo damerna genast tmmelig
frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de g, hvar de ville, och hvad
skulle vl bevakning hr behfvas, der man ej ens kunde frmoda, att
fngarna skulle undkomma. Giftermlet uppskts likvl fr ett helt r,
af skl att brudens far kort fre hennes bortrfvande aflidit, hvilken
hon sade sig vara pligtig i ett rs tid srja. Nr denna tid
tillndalupit, lofvade hon gerna ing i sin rfvares nskan. Emellertid
syntes de bgge vara ganska njda med sin lott. De lto Vorna bertta
fr sig sina fventyr och alltid, nr han nmnde ngot stlle, frgade
de t hvilket vderstreck det lg. Derigenom blefvo de sluteligen ngot
hemmanstadde i ortens lge och visste, att till vester ifrn den, p
omkring 5  6 dagsresor, sdana en skidlpare utan strre anstrngning
gr dem, lg det stora haf, lngsmed hvars strand, om de komme dit och
fljde den t venster, de sluteligen skulle komma till sitt rtta hem.
Flickorna frjdade sig ofta, nr de voro ensamma, med hoppet, att en
gng nnu komma hem, men huru var det verkstllbart fr tvnne till
beqvmlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem vl tre
alnars hg sn, om sommaren otaliga sjar, floder, forssar, trsk och
morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de vga sig igenom
den fver trettio mil lnga demarken, med fara att d af svlt eller
upptas af vilddjuren. Af allt detta lto likvl damerna ej afskrcka
sig. Oupphrligt voro deras tankar rigtade p flykten, ehuru de voro
nog kloka, att ej p minsta vis rja sdant fr sin beherrskare.

En dag sade de t Vorna, det sdant skulle gra dem synnerligt nje, om
de kunde g p skidor. De vore eljest tvungna att hela lnga vintern
sitta inne, hvilket fr dem var hgst ledsamt. Vorna tog sig gerna att
lra dem, hvad de stundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert
gjorda skidor och fvade dem frst p jemn mark, tills de blefvo vana
att st och hllas upp dem. Sedan frde han dem till mark, som hade en
sakta, jemn sluttning och lrde dem skrida utfre. Sluteligen frde han
dem p brantare backar, der de fingo skrinna ner och ter arbeta sig
upp. Hundrade kullerbyttor gjorde vl eleverna, det bekom dem dock icke
illa, emedan snn var mjuk och de sjelfva ihrdiga uti att lra sig.

Nr de sluteligen fvat sig till snlla skidlperskor, behagade detta
nya frdstt dem s mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrgade sin
syster, om de nu mera ens skulle tnka p flykten. "Nr vi komma hem",
sade hon, "f vi kanske aldrig mera lpa p skidor, emedan det kunde
anses mindre anstndigt". Den andra var dock fastare i sin fresats.
Nu, nr det verkliga eller fregifna sorgeret var hardt nra att g
ut, beslto de att vga den s ofta ptnkta frden. Hvardera togo de
ngra ostar och renktt till vgkost och begagnade till verkstllande
af sin flykt en tid, d Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der
han skulle drja i fyra eller fem dygn. Fr att han ej genast vid sin
terkomst skulle misstnka och efterstta dem, voro de angelgna att
uppg frvillande spr t alldeles motsatt hll, n det de fr deras
flykt togo. Men spren, som ledde t vester, igensopade de med granris
p en ansenlig strcka.

Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var s sker fr dem, att
han i frstone ej ens misstnkte, att de hade flytt. Han trodde dem
eljest frdrifva sin tid i skogen. Men han vntade en half dag och nr
det ej hrdes af dem, fruktade han att ngon olycka intrffat. Nu
infll dock natten, s att han ej kunde g att uppska dem. Fljande
morgon i dag-gryningen gick han efter spren t ster, men kunde ej f
reda p dem, emedan de slingrade sig i hundrade krkningar. Emellertid
uppgick han strre rundlar omkring sin boning och upptckte
ndtligen de rtta spren. Nu frst begynte han misstanka och snart
kunde han ej tvifla p, att de fretagit flykten. Nu uppdagades ocks i
hans sjl, hvarfre de varit s ifriga att lra sig g p skidor, och
hvarfre de framfr andra orter, s ofta frgat efter dem t vester
belgna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade
uppspana och hmnas p de bortflugna hjerparna. S begaf han sig efter
spren och for stad med foglens snabbhet.

Om man icke ngonsin kan neka, att ju en hgre magt styrer menniskornas
den, s igenknner man den tydligt och uppenbart i dessa vrnlsa
flickors rddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som
man mer eller mindre rtt stundom plgar yttra sig: "Gud drar icke
ngon vid luggen". Ofta begagnar Frsynen andra menniskor, ofta
allehanda naturens freml, fr att medelst dem leda en sak, som han
vill drifva till ngot ndaml. De gamle insgo och erknde detta
mycket tydligare n vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hrde de
en Gud tala, i hvarje drm var en hgre magt nrvarande och verkande.
Mtte dem ngot behagligt eller obehagligt, s var det frra en vnlig,
det sednare en fiendtlig gudomlighets tillstllning. Fingo de ett rd,
en varning af en vn, s hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom,
och de frutgende tankar och fverlggningar, hvilka satt honom i
rrelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.

Flickorna hade nu i nrmare tv dagars och ntters tid oupphrligt
framskridit t vester, d de p en gng fverfllos af smn och
trtthet, s att de ej mgtade lngre. Vl hade de fr kldens skull
frsett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ndock
tillsatt lifvet, om de varit mindre frsigtiga, n de voro. Dock vet
jag ej, om denna frsigtighet var deras egen uppfinning eller de
mjligtvis inhemtat ndvndigheten deraf under Vornas berttelser om
sina frder. Ehuru matta och smniga, arbetade de med halftillslutna
gon, tills de fingo en djup grop uti snn. Hruti lade de sig ttt
intill hvarandra och insomnade, sedan de fven till det mesta betckt
sig med sn.

Huru lnge de sofvit, visste min berttare ej, men frr eller sednare
uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan drjsml uppvckte hon fven
sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu r inte tid att lngre
sofva". Och derp berttade hon slunda: "Frst sg jag en liten
flicka, som hviskade till mig sgande: 'Upp och begen er utan drjsml
t det hllet, hvarest J sen ett stort furutrd med afbruten skate.
Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen p en . Den skolen J
flja t vnster.' Vidare sade hon intet, utan frsvann just som jag
skulle tillfrga henne, huru lngt vi nnu hade hem. Men sedan sg jag
Vorna alldeles sdan, som han utrustade sig till bjrnjagt. Han jagade
efter oss och bar ett lngt spjut i handen. Men hvar gng han ville
hugga spjutet i vr rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan
nnu ej begripa, huru vi kunde det, ty vra skidor voro deremellan som
fastklibbade vid snn och vi arbetade och stretade med yttersta
krafter, fr att f dem att rras. Du kan knna huru svettig jag nnu
r, ehuru vinden bortblst en del af vrmen. Tack vare Gud, vi ro
helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om
ngon stor furu med afbruten topp r till seendes. Se vi en sdan och
gende t det hllet, sedan komma p en , s kan jag ej tvifla, att ju
den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden m sga, att
englarna hafva vingar och icke ro flickor, utan gossar. Men Vorna var
vl ingen annan n den onde sjelf, som bara ville skrmma mig. Kanske
han deruti ndock ej gjorde s vl, som han skert mente, ty just
derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hnda, om vi
lngre sofvit."

Under detta tal hade flickorna skakat snn ifrn sina pelsar och smnen
frn gonen. Nu sgo de omkring sig och upptckte snart en ofantlig
fura, hvars topp troligen af ngon hftig storm var afbruten, s att
den hngde nedt. Men den lg afsides i nstan rt vinkel ifrn
den rigtning de hittills fljt. Icke dess mindre begfvo de sig
t det hllet. Efter ngra timmars framtskridande, kommo de till den
frutspdda n. Denna var likvl mycket smal, p mse sidor bevuxen med
nakna bjrkar, omvxlande med grnskande granar och tallar. De fljde
den t vnster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget
nrmare ett dygn ifrn den tid, d de frst uppvaknat, till en strre
elf, den de fven fljde t vnster. Efter ngon tids framskridande
hrde de ett starkt brusande framfr sig, s att de frst skrmdes
deraf, men sednare inbillade sig, att dnet kom ifrn det svallande
haf, vid hvars strnder de i sin hembygd s ofta sutit och lekt
tillsammans. Utan att ihgkomma, det hafvet denna rstid lg under is,
blefvo de smningom fullt och fast fvertygade derom, att brusandet
icke var annat n det vlknda hafvets bljor, som strtade sig mot
klipporna vid stranden. De frdubblade sin fart, fr att snart komma,
om ocks ej just till hemmets kra strnder, dock tminstone till
strnder, som vattnades af samma bljor, som de der hemma.

Ju fastare man fverlemnar sig t en frhoppning, som sedan slr felt,
dess smrtsammare blifver fr menniskan, att ter vnja sig ifrn den.
Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden,
blefvo nu obeskrifligt ngsliga, nr de ej funno annat n en strid,
mellan skrofliga klippor frambrusande, fors fr sig, som utom att hafva
gckat deras frhoppning, fven gjorde det svrt att komma vidare.
Strnderna voro  mse sidor stupande branta, s att de endast med
mycken anstrngning kunde klttra uppfr dem. Ehuru de otaliga gnger
voro i strsta fara att ter halka ner, kommo de dock omsider p
hjden. Nr de nu skulle fortstta frden, sgo de fr sig tvnne
karlar med lnga stlspetsade spjut i handen och vldiga bgor hngande
ner ifrn skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, lpa ut fr
en annan, men karlarne stodo dock orrligt stilla, betraktande dem
endast med uppmrksamhet och som det tycktes ngon dermed blandad
frvning. De togo nemligen vra flickor fr tvnne skogs-gudinnor, ty
fr ddliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gnger hade de p
sina jagtfrder anropat skogens gudinnor med denna bn:

    "Skogens m med fagert anlet,
    Du hvitrodnande gudinna,
    Du skogsborgens ljufva jungfru,
    Skogens lilla skna dotter,
    Du, den vackraste af qvinnor,
    Och den djligaste ungm,
    Med de bla vackra gon,
    Och de fulla skna brsten;
    Fingrarne med gyllne ringar,
    Armarne med gyllne armband,
    Hufvudet med gyllne kransar,
    ronen med gyllne hngen,
    Keden lysande om halsen."


Vare sig af inbillning eller efter verkliga frhllandet, s trodde de
denna beskrifning alltfrvl intrffa p dessa flickor. Det r sannt,
att de ej kunde se om dessa hade guldringar p fingrarne och gyllne
armband om armarne, ty vantarne och den lngrmade pelsen hindrade
sdant, ej heller kunde de upptcka ngon guldkrans p hufvudet och
gyllne rhngen uti ronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt
tillknutna duken, men p deras halsar upptckte de en lysande halsked,
ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den friga
beskrifningen, angende anletets djelighet, kindernas hvithet och
rodnad, gonens bla frg och brstets fyllighet m.m. intrffade s
fullkomligt p dessa jungfrur, att ju lngre tid vra skogskarlar
betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan frut fattade tanke.
Dertill kom nnu den omstndigheten, att de p den dagen gjort en
synnerligen lycklig fngst, hvarfre de fven af tacksamhet framburit
skogens gudinnor rikligare offer, n vanligt var. Seden att i sdana
fall offra guld och silfver i ngon betydligare mngd, hade redan d
urartat s, att man med en knif endast skrapade ngot litet
af kanten p en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor p en upp
marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derp t
skogsgudomligheterna, der de fretrdesvis uppehllo sig. Ett
fverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom
kopparpenningar fr samma ndaml. Vra jgare hade denna gng hvardera
uppoffrat hel och hllen en liten silfverpenning, hvarfre de trodde
sig hafva kommit i srdeles tanka hos skogsgudinnorna; och slunda
kunde detta ovanliga mte frklaras.

Flickorna, som redan nmndes, blefvo i frstone ngot skrmda,
bemannade sig likvl snart och skredo sakta fram, nrmande sig till
karlarne, hvilka slagna af frundran och hpnad, stodo som bilder
orrliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhlla
ngon upplysning om den nnu frestende frden, hvilket likvl ej
lyckades frr, n karlarne efter flere gnger upprepade frgor hunnit
komma ifrn sin villfarelse, som ej var det lttaste. Ty i brjan,
kanske utan att ens hra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till
gensvar upplsa lnga bner, det enda de trodde fr tillfllet vara
passande. Uti dessa bner infltades flera ljliga episoder, den ena
efter den andra. Uti somliga bermde de sina skidor, skidstafvar, sina
bgor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga
snabbhet o.s.v. fremlet; hundarne, deras fina lukt, gon, ron,
ftter och svansar fingo hvar artikel fr sig ett eget loftal; skogens
honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trdens granna
drgt glmdes ej heller. Allt detta utfrdes med besynnerliga
liknelser; skidorna voro n af guld, n af silfver, men i ltthet lika
med ett lf, som far fr vinden; skidstafvarne voro af silfver,
alldraminst af koppar; bgorne hade vandrat ofantligt lnga vgar, den
enas fver Tyska hafvets vida fjrdar, den andras hade kommit frst
till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrn sluteligen hamnat i sin
nrvarande gares hand. Hundarne hrstammade frn Hiitalas bermda
hundrace, de hade gon som stora metallringar, ron som nckblad och
svansar som lnga granar i skogen. Icke heller uraktlto de att anropa
skogsgudinnornas ytterligare vlvilja och lofvade dem riklig belning i
hndelse af god fngst fr framtiden.

Med mda bragtes de ndteligen ifrn sin villfarelse, nr flickorna
icke upphrde att frga, huru lngt det derifrn var till hafvet i
vester. "Min far", svarade d den ena, "var engng ner till hafvet och
tillbragte fyra dagar p ditresan, men p terresan drjde han en dag
lngre. ndock var skidfret d ganska godt och han uppehlls ej p sin
vg, undantagandes af en bjrn, som han p tervgen ddade. Och god
skidlpare var han. nnu i hans sista lefnadsr fingo vi gra att flja
honom, nr det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, s att han
aldrig trttnade. Men fr ett r tillbaka anlnde dden till vr koja
och tog honom. Nu jagar han i Manala med vra farbrder och vr ldsta
bror, hvilka redan fre honom gtt till Manala."

Jag vet ej, huru lnge han skulle hafva fortsatt denna berttelse,
hvilken allt mer och mer frvillade honom ifrn det ursprungliga mnet,
men den ena af flickorna frgade, om de ej kunde lemna dem ngot mat p
resan, lofvandes gifva en guldring i vedergllning. I detsamma afdrog
hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade
karlen, "men ngon vedergllning kunna vi ej emottaga. Vr far skulle
derfre bannas upp oss, nr vi engng rkas i Manala, ty vi skulle
gra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga
betalning fr maten."

Sedan frde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrn
lg p ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar
uppfrd i form af en rectangel eller qvadrat. Vggarna voro utanp
omgifna eller fodrade med en myckenhet smrre qvistiga granar,
hvarjemte mycket sn var emot dem uppskoflad. Fr drren var en
obetydlig ppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de intrdde uti
den ej alltfr rymliga stugan. Ngra stockndar och utskta stenar af
kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till
stolar, att sitta upp, andra till bord. Uti ena hrnet var en oformlig
hopgyttring  af stenar, tjenande till eldstad och nstan midt uti taket
en ppning fr rken. Ngot egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det
jemna berget, hvarp stugan blifvit uppfrd, tillika golfvet. Derp voro
dock renhudar utbredda, s att det ej kunde synas, ej heller med sin
kld alltfr mycket besvra ftterna. Inga fnster funnos, utan voro sm
gluggar  tvnne vggar inrttade, hvarigenom ndig dager inslpptes,
som dock ej skedde alltfr ofta, ty fr mesta tiden upplystes prtet af
en klar eldbrasa och frfrigt af pertbloss. Nu som bst brann en
riklig eld i ugnen, hvilken vl fr de af kld och anstrngningar
mattade flickorna varit ganska vlkommen, om de tillika kunnat uthrda
rken, som snkande sig lgt mot golfvet, tvang dem att mera liggande
n sittande vrma sig. Den ena af karlarne ursktade vl denna rkens
besvrlighet, sgande det frebda blida, nr rken s djupt intrngde
sig i stugan, men hrmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan
brasan utbrunnit och rken genom den nyssnmnda ppningen hunnit
uttrnga, sg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5  6 alnar
hgt. Vggarna, hvilka s mycket man frut kunde se dem, voro
hvithflade, voro ofvanom rklinien glnsande svarta, likasom sjelfva
taket, som bestod af runda, icke alltfr tjocka, sprrar, glnste af
sot. Vid ppningen var en glugg med gngjern inrttad, hvilken med en
lng vid dess fria kant fastgjord stng, kunde ifrn golfvet
tillskjutas.

Uti kojan fanns, vid det flickorna intrdde, en ldre qvinsperson och
tvnne yngre. Den ldre var sysselsatt, att med slndan spinna trd,
men hon blef s fverraskad af den ovanliga synen vid flickornas
intrde, att slndan fll henne ur hnderna. Sedan hon ngot terhemtat
sig, tillfrgade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att bertta. De
berttade derp, hvad fven lsaren vet om deras flykt och de f
tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade fr
Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle frundrat sig
fver det mod och den anstrngning, hvarmed flickorna beslutit och
fullfljt sin flykt, men de tycktes afhra berttelsen hgst likgiltigt
och ansgo allt, ssom det naturligaste de kunnat fretaga i deras
lge. Vana att sjelfva dageligen i sn och kld frdas p skidor, vana
tillika att umbra fven det, som en annan skulle anse fr oumbrligt,
kunde de icke frestlla sig det olika frhllandet emellan dem sjelfva
och deras gster. Att de dock i det hela ej voro s likgiltiga fr dem,
bevisar bland annat den vlvilja, hvarmed vrdinnan framlade mat fr
dem. Anrttningarne utgjordes af renstek, kornbrd och smr, jemte
surnad mjlk, som alltifrn sommaren i stora krl blifvit till vintern
frvarad. Derjemte framsattes torkad gdda, kallad kapahauki, hvilken
gsterna dock lemnade nstan ovidrrd, emedan de funno rensteken lngt
mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och ter
fortstta flykten, men blefvo derifrn afrdda. "Vorna, som skert
redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "frfljer er utan allt
tvifvel och ertappar er p vgen. Det r icke svrt fr honom, att p
en enda dag fara den vg, p hvilken J drjen tre eller alldraminst tv
dagar. Olyckliga ren J, om han trffar er p vgen, men hr skall
ingen rra er, s lnge vrt hufvud sitter p sitt stlle." Detta tal
gjorde sin behriga verkan och flickorna beslto, att fr ngra dagar
hvila sig der. Detta gjorde de s mycket hellre, som det nyligen brjat
snga och de hoppades att deras spr skulle blifva fr Vorna
oigenknneliga. Detta hopp kunde dock ej lnge frjda dem, emedan den
ena karlen sade, att skidspr p sn ro som tjra p ett hvithfladt
brde. Det m snga halfva vintern, s kan man ndock upptcka gamla
skidspr, och man m p en tjrflck sa en hel sj, s frblifver den
dock synlig.

Medan de nnu talade i frevarande mne, brjade hunden sklla hftigt
utanfr drren. "Det r hvarken p ekorre eller varg, eller p ngot
annat i skogen, som hunden nu skller", sade den ena af karlarne, "utan
en fremling r i antgande". Derp bad han sin hustru att g ut fr att
se, p hvad hunden skllde. Hon var dock sysselsatt att rengra
matkrlen, och sade sig icke hinna, hvarfre han gick sjelf. Kommen ut,
ser han en oknd karl, lng till vxten och hafvande ett nnu lngre
spjut i handen, nalkas sig. P hufvudet hade han en mssa, konstigt
frfrdigad af rfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva
knt rckande luden pels, med hrsidan likvl int, betckte den friga
kroppen. Om lifvet bar han ett blte, hvarifrn p vnstra sidan en
lng knif eller hellre ett kortare slagsvrd nedhngde. Detta blte var
frfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-sljor,
och dylika prydnader voro anbragta p slidan af hans slagsvrd. Somliga
af dem frestllde gnggande flar, somliga skllande hundar, andra
vldiga bjrnar, hoppande ekorrar, ormar, btar, m.m. allt bilder af de
freml, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat
afseende mest intresserade honom. Kommen utanfr kojan steg den
obekante ifrn skidorna, tog dem i hand, skakade bort snn och lade dem
s i en stende stllning emot vggen. Under allt detta skllde hunden
oafbrutet, ehuru grdskarlen flere gnger bjd till att tysta den.

Sedan den fremmande blifvit tillfrgad, hvad han hade att bertta, sade
han sig hafva frlorat tvnne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och
flugit t detta hll. Hans frd gllde nu att uppska dem. I nrmare
tvnne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flgo
tmmeligen braf, dock frmodade han, att deras vingar snart skulle
trttna. Karlen, som hrde honom, begrep ganska vl detta bildlika
talestt, och svarade, att det tillhrde hvar och en, att efter behag
jaga i skogen, ty skogen r gemensam. Endast det fick ingen rra, som
en annan redan hade hemma.

Utan att bry sig om att vederlgga den andras pstende, eller medgifva
det, gjorde Vorna sig frdig att g in i stugan. ppnande drren
upptckte hans skarpa blick genast de bgge efterskta, ehuru de
hopkrumpna af fruktan och frskrckelse suto i ett hrn och darrade.
Med den fverlgsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig,
att jag hr skulle igenfinna mina fglar, hvilka alldeles emot
flyttfglarnes sed valt vren till sin flykt, d de andra alltid mot
hsten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp
och lra dem tminstone vid terflyttningen bttre iakttaga tiden."
Karlen, som utanfr stugan frst mtte honom, stod nu fven inne, och
sade: "Det har du nnu ej gjort, ehuru ditt fvermod torde inbilla dig
sdant". Vorna kastade en frfrlig blick p mannen, som talte,
hvarjemte han drog sitt slagsvrd ur slidan. Ty redan d var den sed
vedertagen, att den starkas rtt skulle glla och mnga tvistiga frgor
utreddes genom svrdet. "Jag ville icke gerna inleda ngon i ett
slagsml, men mste nu, fast emot min vilja, gra det". "Om du med
svrdet vill tala", sade Vornas motpart, "s m vi mta vra svrd,
dock icke hr inne, utan p grden. Svrdsklang lter ej behagligt i
stugan, dessutom skulle golf, bnkar och bord af blod nedslas. Vra
stackars qvinnor skulle f fr mycket arbete att rengra dem, men p
snn r bloden vacker att pse. Lt oss derfre g ut." Vorna behfde
ej pmanas tv gnger. Som en retad bjrn rusar upp, frdig att
angripa, s for Vorna ur stugan och stod p grden. Den andra tog sitt
svrd ifrn vggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan,
otligt vntande p utgngen af striden och frdig att sjelf upptrda,
nr hans bror dukat under. Det ansgs nmligen ej stridande emot
hedern, att flere efter hvarannan upptrdde, blott det ej skedde p en
gng. Nr de bgge stridande kommit p grden, mtte de sina svrd, och
en gammal fverenskommen lag var, att den, hvars svrd befanns kortare,
skulle brja striden. (Jag fljer i detta yttrande min sagesman, ty
runorna gifva anledning att pst motsatsen.) Svrden, som mttes, voro
i det nrmaste lika lnga, endast genom den noggrannaste mtning fanns
att Vornas var s mycket, som bredden af ett enda korn, lngre. Hans
motstndare fick sledes frmonen af frsta hugget, hvilket dock lika
som de derp fljande till det mesta frfelades. Men Vorna var icke
heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett
enda tag bort nedgra sin vederpart, intrffade det likvl p lngt nr
icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med
synnerlig vighet, den han under sina frder dageligen uppfvat.
Emellertid hrdes svrdsklang allt ttare och ttare i stugan, till
icke liten frskrckelse fr de innevarande. Hade de ej litat p sin
rttvisa sak och Guds deltagande fr densamma, s hade de redan fr
lnge till och med fvergifvit hoppet om rddning. Ett kortare uppehll
af de frfrande ljuden intrffade vl stundom, men endast fr att
frdubbla styrkan af de derp fljande. Under en sdan paus sade karlen
i stugan: "Snart lrer min tour komma och jag skall ej frukta derfr.
Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svrd i afsigt
att, sedan hans bror stupat, upptrda till flickornas frsvar. Men nu
upphrde p en gng svrdsklangen alldeles, och ett fasligt buller
uppstod i stllet. Vorna som hade stadkommit endast mindre farliga
blodrispor p sin motstndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att
han kastade svrdet ifrn sig och sprang sin motstndare om lifvet. I
gnablicket fllde han honom under sig och var i begrepp, att fullflja
sin seger, d hunden, som hittills morrat afsides, rusade upp honom
och gaf honom flere betydliga sr. Medan han skulle afvrja den
fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motstndare tillfllet att
stiga upp, hvarp han hindrade hunden ifrn vidare angrepp. Denne hade
dock redan s tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortstta
striden, som slutades dermed, att den andra frde honom in och
tillredde honom en sofstad, der han med sina sr lade sig. Hans svrd,
jemte spjutet och skidorna gmdes likvl sorgflligt, s att han ej
skulle f begagna dem till hmnd, om han dertill efter tillfrisknandet
kunnat f lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som
frlste Vornas motstndare och flickorna. Medan ngra pstodo, att det
var en hgre makt, som i skapnad af hunden upptrdde till de oskyldiga
flickornas rddning, trodde andra, kanske mindre frdomsfulla, att det
var blott den verkliga hunden. Vornas motstndare hade skert varit
nrmaste mannen att afgra frgan, men han pstod fullt och fast, att
han i frstone sett till och med tvnne hundar, hvilka varit alldeles
lika, och p en gng rusat p Vorna. Den andra af dem hade sedan
frsvunnit, hvart, det visste ingen. Man underskte vl alla hundspr
p grden, men de voro ej p ngot stt upplysande.

Huru det sedan gick med flickorna, visste min skjutskarl, gamle
Huutoaho-bonden, icke. Icke heller kunde han upplysa, ifrn hvilken
trakt de voro hemma, det sade han endast, att deras hem legat mycket
sydligare n Uleborg. Jag gissade p Korsholm, men han sade sig aldrig
hrt ngot sdant stlle frr nmnas. Af den beskrifning han gaf om
deras frd, r att frmoda, det de icke kunnat hlla den vestliga
rigtning, de fr deras flykt brjat, utan afvikit derifrn till
nordvest. Stllet, der nybygget och slagsmlet med Vorna stod, var
troligen p trakterna emellan Kiando och Hyrynsalmi. Troligen hade
flickorna mnga fventyr, frr n de voro hemma, ty dit frmodar man
dem hafva kommit. Ocks r det icke blott frmodan, utan kan man med
half visshet sluta dertill, af den omstndighet, att krigsfolk kort
derefter blifvit skickadt fr att uppfnga Vorna och nedrifva hans
boning. Det frra lyckades dem icke, men hans boning lades i aska,
hvarefter det icke mer hrts af Vornas strfverier, vidare n i
sagorna.




Finsk Ballad.

Helsingfors Morgonblad 1834, ko 41.


Det ar anmrkt, att Finska folk-poesien r fattig p Ballader. Denna
anmrkning r endast svida grundad, som man dervid afser de Ballader,
hvilka hittills blifvit bekantgjorda. Att emellertid Balladen icke r
ngot fremmande mne fr Finska folk-poesien, derom har jag flerfaldiga
gngor varit i tillflle att fvertyga mig. Ehuru uttrngde af nyare
poemer, till strre delen misslyckade efterhrmningar af Svenska visor,
Iefva dock Ballader nnu till och med i Tavastland och p kusttrakterna
t sder och vester derifrn. Rikhaltigare r dock den gamla Karelska
stammen upp dem. P de f dagar, som jag under en resa i denna vr,
tillbragte hos Finnarne i Archangelska Gouvernementet, upptecknade jag
flere sdana. De kallas der _vanhoja Karjalan lauluja_ fven _naisten
lauluja_, genom hvilka benmningar de skiljas ifrn _runoja_, snger af
mythologiskt innehll och _syntyj_ eller _luottesia_, dylika snger af
magisk syftning. Ingen strre by trffas derstdes, der man icke kunde
hopsamla en hel skara af qvinnor frdiga att sjunga sina _vanhoja
lauluja_. Deras poetiska vrde m lemnas obedmdt; men som prof p
deras sammansttning och ton i allmnhet m fljande fversttning
meddelas, hvarjemte anmrkes, att sdana upprepningar af samma ord,
ehuru srskilda personer tillagda, som frekomma i detta stycke,
fvensom i _Meren kosiat_ hos Schrter, ro ngot s eget fr den
Finska Balladen, att knappt ngon enda finnes saknande dem.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Gick till kllan efter vatten;
    Vatten fann hon ej i kllan,
    Torrt var tennet i dess botten,
    Torr stod kopparn vid dess sidor,
    Torra lf i djupet lgo.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Gick till ngen efter vatten,
    fver tvenne hjder steg hon,
    fver tvenne, fver trenne.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar d vatten hem frn ngen,
    Vnde sig och sg omkring sig,
    Varsnade en bt p fjrden,
    Bt af hundra brder timrad.

    Prydlig satt en man vid rodret,
    Och en annan man i fren,
    Prydligast dock var den tredje.
    Midt i bten mellan bda:
    "Kom min jungfru ner i bten".

    "Bryr mig icke om att komma;
    Skulle jag i bten komma
    Bgorna jag stege snder,
    Brckte brderna i sidan".

    "Ginge bgorna ock snder,
    Brcktes brderna i sidan,
    Finns nog trd att laga om dem;
    Brderna med snren hopsys,
    Och med vidjor sammanfogas.
    Kom d bara ner i bten".

    "Bryr mig icke om att komma;
    Icke har man hemma bedt mig
    G i hvarje bt p stranden".

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar d vatten till sin fader:
    "Se, hr har du vatten, fader".

    Men den hrda fadren talte:
    "Far du hn, du strandens skka,
    Kom ej mer fr mina gon;
    Ej du var att hemta vatten,
    Var att ska mnner t dig,
    Gick att f dig rda bindlar,
    Eller nya skor p foten".

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar d vatten till sin moder:
    "Se, hr har du vatten, moder".
    Men den hrda modren talte:
    "Far du hn, du strandens skka!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar d vatten till sin broder:
    "Se, hr har du vatten, broder".

    Men den hrda brodern talte:
    Far du hn, du strandens skka!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Bar till broder-hustrun vatten:
    "Tag du, broder-hustru, vatten!"

    Och s talte broder-hustrun:
    "Lnge nog jag lngtat hafver,
    nskat genom all min lifstid,
    Att jag en gng finge dricka,
    Vatten, som svr-systern burit".[8]

    Dottern Anni, hemmets enda,
    Gick nu i sitt loft p grden,
    Gret en dag och gret en annan,
    Men p tredje dagen dog hon.

    Fadren d till loftet kommer:
    "O stig upp, min enda dotter!
    Far ej bort s ung ifrn mig,
    D ej bort s ung och vacker!"

    Dottern Anni, hemmets enda,
    ppnade sin mun och svarte:
    "Bryr mig icke om att stiga;
    Snabb du var att mig beskylla,
    Allt fr hrda ord du gaf mig".

    Modren d till loftet kommer:
    "O stig upp, min enda dotter!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    ppnade sin mun och svarte:
    "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

    Brodern d till loftet kommer:
    "O stig upp, min enda syster!" etc.

    Dottern Anni, hemmets enda,
    ppnade sin mun och svarte:
    "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

    Broder-hustrun kom till loftet:
    "O stig upp, svr-syster lilla,
    Far ej bort s ung ifrn mig,
    D ej bort s ung och vacker".

    Dottern Anni, hemmets enda,
    ppnade sin mun och svarte:
    "Gerna upp fr dig jag stiger;
    Snabb du icke var i orden,
    Gaf min ingen hrd beskyllning".



Petter Kettunen.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 47, 48.


En half mil nra Wuokkiniemi r en mindre by, kallad Tsenaniemi, der
jag lt landstta mig. Det frnmsta hemmanet hade sin vrdinna ifrn
Finland och fver-Kiimingi Socken i sterbotten. Hennes numera aflidne
man, Petter Kettunen, hade i flere rs tid uppehllit sig i Finland och
sytt t bnderna fllar, frskinns-pelsar jemte andra plagg. Sluteligen
hade han gift sig med en Finsk hemmans-dotter och begifvit sig hem till
sin fdelsebygd, der han upparbetat ett honom tillfallet hemman i
ganska godt skick. Fr 3  4 r sedan hade han aflidit, och efterlemnat
utom enkan fyra barn, tvnne sner och tvnne dttrar, alla nu
fullvuxna. Som mannen varit en af ortens frnmsta skalder, kan jag
icke undg att hr infra ett hans poem, deri han beskrifver en del af
sin lefnad och sitt frieri. Sngen lyder:

    Barnet fddes i Karelen,
    Mannen vxte upp i Qvenland[9]
    Vxte sina runda tolf r
    I frldrars lugna stuga.
    Ej till Savoland han kunde,
    Ej till Kuopio bege sig,
    Vandra med den tunga renseln,
    Lngs med Pielis Sockens grnsor;

    Men till Paldamo han reste,
    Skaffade sig lifvets nring,
    Genom sng i barnaren,
    Ssom ung med tungans vighet.
    Visorna han sjng i ordning,
    Sngerna, som mnet krfde.
    Paldamos frnmsta qvinnor,
    Kokade nog gerna soppa
    Och af stmjlk smaklig vlling,
    Som fr Kettunen d frambrs,
    Fr den vackra sng han sjungit,
    Till belning fr hans visor.

    S han lefde i sin barndom,
    Kettunen i unga ren,
    Vxte till en karl omsider
    Blef en karl ibland de bsta:
    Vig och ltt han var i gngen,
    Ordvig fver mngen annan,
    Ocks vacker nog att pse,
    Med sin rodnad upp kinden.
    Och han trffade att blifva
    Ngot bortskmd, stackars karlen,
    Kom att sakna tvnne kilar,
    Tvnne skrufvar honom brusto.

    Gjordes d en kil af papper,
    Och af nfver ficks den andra.
    Snart nog for dock pappret illa,
    Nfret rullades tillsammans.
    Kom med hvarje vind en tanke,
    Och en annan for med vinden.
    Mannens hufvud illa blottstlldt
    Fr hvar enda vind, som blste,
    Slutligen blef helt frvirradt.

    S han gaf sig lngt p frder,
    For att flacka kring i landet;
    Tog frn Paldamo sitt respass,
    Pass till Kiimingi att frdas.
    Men till Limingo han frst for,
    Var i Kello sommarn fver,
    Och i Pudas halfva ret.
    Slutligt till Kiimingi Socken.
    Och till Vesa by han kommer,
    Trder in hos nmndemannen.

    Folket viste sig frvnadt,
    Ngot brydt vid mannens inkomst,
    Fr hans ltthet i att tala
    Och hans liflighet frundradt.
    Gamle nmndemannen frgar,
    Talar s med blottadt hufvud:
    "Hvarfrn r du hemma frmling,
    Varande s grann och prydlig,
    Och s liflig, som du synes;
    r frn Uleborg du hemma,
    Kanske handelsman frn staden?"

    Frmlingen d gaf till gensvar,
    Petter talte s och sade:
    "Icke r frn Uleborg jag,
    Ej en handelsman frn staden;
    Borta, utom landets grnsor,
    Allt fr lngt mitt hem jag lemnat,
    Allt i Vuokkiniemi Socken".

    Gamle nmndemannen fortfor,
    Talande med blottadt hufvud:
    "Hvad fr embete har mannen,
    Varande s grann och prydlig,
    Och s liflig, som du synes?"

    Frmlingen d ter sade,
    Talte mysande p munnen:
    "Skrddare jag torde vara,
    Kunnig fabrikr af rockar;
    Skrten vet jag skra lnga,
    Gra ryggen kort, som brukas,
    Hja kilarne till axeln,
    Snrgarneringen nn hgre".

    Bars d fram en kldes-packa,
    Hemtades en vallmans-packa,
    Som tv karlar kunde bra.
    Kettunen sin sax d framtar,
    Fattade uti sin frsax.
    Vallmans-packan han i tu skar,
    Klipper den uti sm bitar,
    Dem han sedan konstigt hopsyr,
    Syr en vecka frst p hlften
    Och p andra veckan resten,
    Snllare nr helgen nalkas,
    Stora hgtiden instundar.

    Folket skyndar sig till kyrkan,
    Mangrannt p Guds stora hgtid;
    Kettunen den viga mannen,
    Rolig karl med korta luggen,
    Kldde p sig allt det bsta:
    Band om halsen granna duken,
    Drog om lifvet blanka grdeln,
    Silkes-toffsarna vid sidan;
    Strumpebanden voro silke,
    Stflorna med fransar prydda;
    Guldgaloner prydde mssan,
    Och skjortkragen var af kamrits.

    S han vandrade till kyrkan,
    Kldd i bsta vallmans-klder,
    Gick i bredd med de frnmsta,
    Sjelf dock mest frnm af alla,
    Satt sig i den hgsta bnken.

    Klockarn sjng hvad han frmdde,
    Nog frmdde han ock mycket.
    Presten talte strngeligen.
    Ifrig var han i predikan,
    Talte lnge mngt och mycket.
    Mngt och mycket torde ocks
    Frmlingen behfva knna,
    Lra sig den obekante.
    Ffngt lr man ej predika,
    Sjunga psalmerna i vdret.

    Flickorna i kyrkan sutto,
    Granna, ssom morgonrodnan,
    Lysande, som morgonsolen.
    Ntta voro deras hnder,
    Kroppens vxt var stolt och prydlig,
    Fingrarne guldring-beprydda,
    Hufvudet med gyllne smycken.
    Shawlen hngde nedom skuldran,
    Fstad framfre med nlar.
    Flickorna begrligt sgo
    P den frmmande i kyrkan,
    P hans kloka min och tbrd,
    P hans liflighet och sknhet,
    Och p elden i hans ga.

    Nu man skulle hem frn kyrkan;
    Kettunen den viga mannen,
    Han den kloka Qvenlands gossen,
    Var nu frdig, att bege sig;
    For igen till nmndmans hemman,
    Gick till nmndemannens dttrar.
    Talte lnge frst med Kajsa,
    Sprkades med Liisa sedan,
    Och bestllde att till natten
    F p hennes bdd sig lgga.

    Tornu bannades p Liisa,
    Talte s den gamla qvinnan:
    "Bort du Liisa! Lt landstrykarn
    Dig i sina nt ej fnga,
    Akta dig fr Ryssens snaror,
    Ryssen, bde slug och listig,
    Som ihoprr bgge sprken,
    Blandar alla sprk tillsammans,
    r nog frdig att bedraga
    Och berykta landets flickor".

    Petter infll i det samma,
    Talte Kettunen och sade:
    "Icke r hon vl den enda Flicka,
    som i landet vxer,
    Flickor finnas annorstdes,
    Vaggade af andra mdrar,
    Som frsm ej mnners anbud,
    Vredgas icke, nr man talar,
    Fly ej fr en kyss ens undan.
    Torde vara bst att flytta
    Hrifrn till Kilpos hemman,
    Vandra dit s kldd jag r nu,
    Med mitt granna siden-blte
    Och min rocks frgyllda knappar."

    Derp gaf han sig att vandra,
    Steg utfre backens sluttning.
    Snart han framme var p grden,
    Ser d tvnne stugor fr sig,
    Tvnne stugor, tvnne vgar.
    Gick uti den ena stugan,
    Satte sig p gafvel-bnken.
    Derp frgade han genast:
    "Finns det arbete p stllet?"

    Utan att sig lngt betnka,
    Sonen svarade och sade:
    "Nog finns arbete i grden;
    Sjelf jag torde snart behfva
    Nya klder till mitt brllop,
    En ny rock, hvari jag viges".

    Gamla mor, som satt p spiseln,
    Afbrt sonens tal och sade;
    "Flickorna frst mste hafva
    Undangjordt, hvad de behfva,
    r nog tid fr gossar sedan".

    Mari sg frn qvinno-hopen,
    Blickade med stora gon,
    Lika tvnne blomster-knoppar,
    Sg upp den komna gsten,
    Hrde p hvart ord han talte.

    Petter frgade med samma,
    Talte Kettunen och sade:
    "Hvem vill ta i vrd mitt verktyg,
    Hvem mitt granna siden-blte,
    Gmma mina hgtids-klder,
    Och hvar fr jag g till hvila".

    Mari steg ur qvinno-hopen,
    ppnade sin egen kista,
    Talte s med dessa orden:
    "Lemna dit nu dina verktyg,
    Och ditt granna siden-blte,
    Jemte dina hgtids-klder".
    Derp sopade hon golfvet,
    Inbar halm och redde bdden,
    Ej fr en, men vl fr tvnne.

    Kettunen d gick till hvila,
    Mari smg sig sakta efter,
    Kom till Wuokki-gossens lger.

    Gamla mor, som det frmrkte,
    Bannades likvl och sade:
    "Bort, du Mari! Lt ej Ryssen
    Nu i sina garn dig snrja."

    Mari infll d och sade:
    "Sjelf jag mnde fr mig srja,
    Sjelf min egen sak bedrifva,
    Veta bst hvad som mig hfves".

    Hon fann mannen nog behaglig,
    Och frsmdde icke Ryssen,
    Tog sitt lifstids steg behndigt,
    Som ej nnsin tas tillbaka,
    Om ej hjertat blir frstelnadt,
    Bloden i sitt lopp frisas.

Samma Mari, som i denna sng omtalas, lefde nnu i frlidne sommar p
Tsenaniemi, ssom enka. Hon hade strax efter sitt gifterml fvergtt
till Ryska kyrkan och frfrigt antagit det hr brukliga lefnadssttet,
s att man numera icke ens kunnat ana, att hon hrstammade frn annat
land och andra seder. Icke litet fgnade det mig, att fver allt
hra henne bermmas, ssom ett mnster fr dugliga vrdinnor.
Arbets-kunnigheten hade hon medfrt ifrn sin fdelsebygd, och har lrt
sig att likna sina grann-qvinnor i snygghet och renlighet. En, med
hvilken jag talte om henne, sade: "Nog lyckas det stundom att gifta sig
vl ifrn Finland, men andra hoppa skert i en galen tunna". Derp
upprknade han tskilliga andra vrdinnor, som voro ifrn Finland och
hvilka han frebrdde att ej kunna vnja sig att lefva snyggt och
renligt i sina hus. Skulle alla lyckas f sig likadan hustru ifrn ert
land, som Kettunen, sade han, s skulle skert vra egna qvinnor ofta
blifva ogifta.

Ssom nu fven den nyss anfrda fversttningen, hvilken, lika s
litet, som mngen annan, kan tergifva originalets uttryck och behag,
m utvisa, har Kettunen icke saknat synnerligen goda poetiska anlag.
Det var om honom, som ngra Archangelska bnder fr 5  6 r sedan
frskrade, att han skulle sjunga aldraminst i tv veckors tid, utan
att behfva afbryta sngen, om ej fr att ta och sofva. En annan runa
har jag af honom, den han frfattat fver en man, som friade till hans
dotter. Sedan han frst beskrifvit mannen och hans ankomst, lter han
honom utfra sitt rende, hvarp Kettunen fr sin dotter svarar:
"_minun on piika pikkarainen, matalainen mamman alku_", d.. liten r
nnu min dotter, allt fr kort att blifva moder. Friarens moder,
Natalia, som var med sin son, Ortjo, afskrmdes ej af frsta afslaget,
utan fortfor att anhlla om Kettunens dotter fr sin son, sgande: "_En
paa parkin survojaksi, enk pehkan pieksiksi, vienp vehntaikinalle,
paksun leivn paltehille, ruuille rukehisille_", d.. Bark hon ej
behfver stampa, mala strn till dligt stampbrd, hvetmjlsdeg hon
kunde gra, baka stora, tjocka limpor, ta magen matt af rgbrd. Nr
Kettunen hrt detta, beklagar han, att dottren nnu skall vara s ung
och sger: "_Joka korttelin kohottais, vaaksan varrelle lisisi, sill
sa'an salpoaisin, tunkisin tuhannet markat_", d.. om ett qvarter ngon
lade upp lngden fr min dotter, hundra marker jag d gfve, gfve
till och med fast tusen. Nr friaren nnu drjde att frfoga sig, mste
Kettunen slutligen gripa sig an, att ordentligen besvrja honom. Vid
beskrifvelsen om hans ursprung (synty) har han i synnerhet godt
tillflle att frljliga honom, och beklaga mste man den, som fr
sdana runor om sig. Till och med alla barn i Vuokkiniemi sjunga nu
denna visa, och Ortjo, som jemte sin moder nnu lefver, r fr alltid
p det ljligaste utpekad hrigenom.

Likasom sterlndska sngare gerna nmna sig sjelfva i sngen, s gra
fven vra naturskalder det ofta. Kettunen slutar nyss omtalta sng med
fljande ord: "_Ku on laulun laatinunna, virren pienen veisanunna? Tuo
Kettu kepi miesi, lyhyt tukka, lysti poika, matatessa maaselll,
pimill pilvisll, saet ilmalla isolla_", d.. hvem har hopsatt
denna visa, denna korta sng frfattat? Kettunen den viga mannen,
lustig karl med korta luggen, d han for p landtryggshjden, i ett
mrkt och tcknigt vder, d det regnade frfrligt. nnu p sin
ddsbdd tilltalte han sin hustru med runo-vers, sgande: "_Maria
mahoksi jpi, murehille Ruotsin muori, minun menty manalle, matattua
nilt mailta_", gall Maria snart nu blifver, mor frn Finland fr nog
sorger, nr till manala jag frdats, farit bort frn dessa lnder.




Ngra nyare Finska Runo-Frfattare.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 10-12.


Den som gjort ngon nrmare bekantskap med Finska Litteraturen, har
utan tvifvel fst sin uppmrksamhet upp den stora mngd af
naturskalder, som Finland har att framvisa. Jag tror, att man utan
frnrmande af sanningen kan tryggt pst, att Finland, i frhllande
till sin folkmngd, hyser flere naturskalder n ngot annat land;
tminstone flere af frtjenst. Fr utlndningen, som icke knner Finska
nationen, m detta visserligen synas otroligt, det frekommer ju fven
oss sjelfva besynnerligt. Man skulle tro, att hvarje diktens blomma
borde utd under vr vinter, att all knsla, allt lif borde frstelna,
likasom vattnet i vra bckar och sjar, att fantasien borde ska sig
plats sderut, likasom vra sommarfglar flygta dit undan Nordens
strnga kld. Erfarenheten visar likvl klart motsatsen, och vi finna
tydligen att lifvet fverallt r det samma, ehuru det uttrycker sig
under olika former. Den form, hvarunder lifvet uttrycker sig hos det
Finska folket, r fretrdesvis allvarsam, men tillika poetisk. Sjelfva
sprket rjer detta, fven i hvardagstal. Allting personifieras hos
Finnen; stenar, berg, skogar, sjar o.d. blifva lefvande varelser under
talet, m ocks medgifvas, att tanken icke alltid s noga fster sig
dervid. Man talar om dessa och dylika sakers hufvud, ftter, rygg, ron
o.s.v., hvilka endast tillkomma lifgande varelser. Denna sprkets
poetiska art ger fven ett prosaiskt fredragande en poetisk frg,
hvilket isynnerhet ltt blir mrkbart, d man ordagrannt fverstter en
Finsk mening upp ett annat sprk. Onekadt mste samma omstndighet
mycket bidraga dertill, att i vrt land s mnga naturskalder upptrdt
och att nya nnu hvarje r uppst. Knappt finnes ngon, fven mindre
frsamling, der en mrkeligare hndelse af brist p skalder skulle
blifva obesjungen. Dock r norra Finland brdigare upp sdane skalder
n det sdra. Orsaken dertill br efter min tanke icke s mycket skas
uti ngon olik carakter emellan Sydfinnen och dem som bebo landets
nordligare trakter, som icke hellre uti andra omstndigheter, som
skilja dem emellan. Sydfinnen boende oftast vid strre vgar, nra till
ngon stad, der han beqvmligt kan afyttra sina varor och frse sig med
frndenheter, som han i sitt hem saknar, vnjes att lefva sorglst och
makligt, uti hvilket lefnadsstt, s mycket det n m efterfikas,
skalden sllan plr trifvas. Nordfinnen deremot omgifven af sina
otaliga sjar och sina ofantliga skogar, fver hvilka ingen vg leder,
der han, efter Sydfinnens sed, kunde frdas sofvande upp lasset, har
ofta flerfaldigt svrare kyrk- och tingsresor n Sydfinnens
stadsfrder. Men egentligen r det genom hans lnga stadsresor, som
hans tankekraft utvecklas till strre verksamhet. Upp dem lrer han
sig att knna sederna och lefnadssttet p orter, som ro lngt
tskilda ifrn hans hem, likasom han derunder mste rikta sin dialekts
ordfrrd. Allehanda tilldragelser, betrffande antingen honom sjelf
under resan, eller andre som han hrt, berttas sedermera troget hemma,
hvarmedelst mnen tillvxa bde fr saga och sng. Afven till
boningssttet skilja sig betydligen Nord- och Sydfinnen. Denne, som
bekant r, bor vanligast i strre byar, der hvarje ledig stund anvndes
och tillbringas i sllskap med bygrannar uti stojande njen, d deremot
Nordfinnen nstan alltid bor enstaka, der tillflle ej finnes till
sllskapsnjen. Uti sin ensamhet, som han r, utan att p flere veckor
trffa ngon fremmande, fr hans sjl ofta en melancholisk stmning,
som oemotstndligt manar honom att utgjuta den i sng. Lgger man till
dessa omstndigheter den lnga vinternatten med sina symboliska
stjernbilder och det flammande nordskenet, hvilka s mgtigt tala till
menniskans inre, och hr, genom den stora contrast de hafva till den
eviga sommardagen och dess gldande sol, nnu djupare ingripa i
medvetande och knsla och onekadt utfva en stor inflytelse p den
poetiska bildningen, s tror jag mig hafva upprknat de frnmsta
orsaker till Nordfinnens poetiska fverlgsenhet. Det vore icke svrt,
att utur sjelfva deras skalde-utgjutelser finna bekrftelse upp
sanningen hraf. Likasom fordom Vinminen och Lemminkinen fretogo
flere fventyrliga frder till Norden, s kommer skalden nnu ofta till
Lappens deskog och vida hafsfjerd; och ofta svalkar sig hans gldande
fantasie uti Rutjas strida fors. Man mrker ett omissknneligt
strfvande hos honom till det mrka, mystiska pohjala, der den af
Vinminen och Ilmarinen uppslagna elden lyser fr hans syn. En annan
gng flyger han fver alla skyar upp Otavas (Karlavagnens) skuldra och
Seuloinens (Sju-stjernans) nacke och finner frr ingen hvila, n han
kommit igenom alla nio himlarne. Hvad fr inflytande det ensamma,
sorgsna lifvet har upp skalden, rjer sig fver allt tydligen. Det
sorgsna, melancholiska utgr, s att sga, sjelfva grundtonen i den
Finska poesien, ehuru fven en annan sida deri r ganska starkt
rdande, nemligen det hemska, mystiska. Qvden af gladare innehll ro
alltfr f i jemfrelse med dem, som uttrycka sorgen och melancholien i
dess mngfaldiga rigtningar och skepnader. Ocks r det i synnerhet i
sednare tider, som gldtigare visor och runor brjat alstras hos
allmogen och runan riktat sig uti mngsidigare syftning. Satiren t.ex.
var fremmande fr den ldre runan, men r nu ofta ett lskadt freml
fr de nyare.

Ibland de nyare skalder, som i runans form behandlat vxlande mnen,
intager Paavo Korrhoinen onekadt det frmsta rummet. n sjunger han
enkelt berttande, n r han satirisk, i ordets renaste mening, n
undervisande med naturens egna enkla reglor. En annan gng r han ter
munter, liflig och full af infallen. Ngra af hans runor berra
Mythologien; i ngra efterhrmar han de gamlas syntyrunot (runor, som
behandla tings, isynnerhet sjukdomars ursprung). Paavo Korrhoinen r nu
nra 60 r gammal och bor p Vihtala hemman, p Songarinsaari, i
Rautalampi Socken. Hans kropps constitution r stark af naturen och
nnu mer hrdad genom arbete. Af hemmanets namn Vihtala hrleder sig
hans p orten allmnt knda benmning af Vihtapaavo, en benmning, den
han sjelf synes hafva godknnt och adopterat, d han sjunger:

    Tm on viisas Vihtapaavo,
    Joka runon rustaileepi,
    Joka laulun laiteleepi,
    Sek virren veisaileepi.

I fversttning:

    Hr r den vise Vihtapaavo,
    Som frstr att reda runor,
    Som frstr att laga visor,
    Och som ofta sjunger snger.

Redan tidigt utmrkte han sig ssom omtyckt runofrfattare, likasom han
nnu fortfar att, ssom sdan, vara hgt skattad. Oberknadt de otaliga
visor och runor, han extemporerat vid gstabud och andra muntra
tillfllen, och af hvilka ganska f sedermera af honom sjelf eller
andra blifvit i minnet bibehllne, har han gjort en stor mngd dylika,
hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti
afskrifter.[10] Nr jag, fr ngra r sedan, beskte honom p hans
hemort, i afsigt att f uppteckna ngra af hans runor, trffade jag
honom fr frsta gngen, d han om aftonen hemkom frn sitt arbete ute
p marken. Han sade sig d vara nog trtt, fr att ju hellre g till
sngs, n sitta och sjunga in p natten; ville dock fljande morgon se
till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt p morgonen, nr jag steg opp,
fr att begagna mig af hans lfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade
med de andra karlarne gtt ut p kern. Man sade mig att han ej var
lngt borta, och skulle till frukosten terkomma hem, hvarp jag beslt
att tlmodigt invnta honom. Han kom och viste samma trygga
likgiltighet som aftonen frut, till dess ett par supar brnnvin, som
jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett hfte runor, dem jag
uppskrifvit och nu framlade, brt hans kld och gjorde honom frtrolig.
kern glmdes fr denna gng snart, och han sjng fr mig till sent p
qvllen. D talet en gng rkade falla p mngden af de runor, dem han
torde hafva i sin tid frfattat, pekade han p en ansenlig kista under
bordet och yttrade: "Nog har jag emellant gjort runor och skrifvit dem
ocks, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der
kistan; men jag har ter strax derefter lemnat dem till bekanta i
Socknen". D jag vidare frgade honom, hvarfre han s gaf bort sina
runor utan att mera tnka p dem, svarade han blott: "Alltid fr man
sig en och annan sup fr dem". Denna vara tycktes han, till egen och
sina vnners sorg, som han sjelf p ngot stlle sger, mer n mttligt
lska. Han lrer ocks i sina dar varit nmndeman en tid, men fr sin
stora begifvenhet p starka drycker hafva blifvit aflgsnad frn denna
post. Han klagar sjelf fver att hans omstndigheter frsmrats, och
att han dragit sig fattigdom p nacken, genom denna ovana; dock r han
i allt fall tillrckligt arbetsfr, fr att ej behfva lida brist p
det ndvndiga, eller tillgripa ndebrd. Hans anhriga tyckas fven
icke s mycket anse honom vara frstrd genom denna sin utsvfning, som
icke mer srja fver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva,
om han varit fri densamma.

Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som frut varit Kyrkoherde i
Rautalampi, berttade mig, att han den tiden en gng frgat honom nr
och p hvad stt han gjorde sina bsta runor, hvarp han svarat, att
han, under det han pljde sin fra p kern, vanligtvis frkortade
tiden dermed, att han tillika sjng fver ngot mne en sng, den han
sedan, s godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet
icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett s
nyktert tillstnd, men det vet jag, att han vid muntra gelag,
brlloppshgtidligheter och andra gstabud, d ett mttligt rus
upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till hrarenas stora
nje, sjungit och sjunger fr tillfllet och alldeles oberedd s lnge
det honom lyster. Derfre r han ocks alltid en vlkommen gst p
sdane stllen. Fr att ge Lsaren ett begrepp om hans stt att
extemporera, ehuru visserligen alla hans runor ro, mer eller mindre,
extemporationer, vill jag hr anfra ngra verser frn brjan af en
visa, som han, dertill uppmanad, vid ett brllop sjungit. Visan finnes
tryckt upp Finska och lyder:

    Noh! miehet, miehet veikkoset,
    Nin nit hit juoaan,
    Tuoss' on viel' loput entiset,
    Toisia aina tuoaan.

    Vaan ei tll' kauan elet,
    Ei plle tmn pivn,
    Jollei vaan poikia laiteta
    Kihloja kyln viemn.

    Kyll' pian tst paikasta
    Ukot urallen joutuu,
    Kohmelon saavat paikasta
    Kuin se kypi laatuun?

P Svenska fversatta skulle dessa verser lta ungefr s:

    Nh! brder, brder allihop,
    S firas brlloppsfsten,
    Otmde st der vra stop,
    Nytt stdse brs till resten.

    Men lnge lefs dock ej shr,
    Tron mig, ej mnga dagar;
    Om ej ungkarlarne man der
    P friarfrder lagar.

    Snart nog frn detta stlle hem
    Sig gubbarne begifva;
    Blott tunga hufven flja dem,
    Och hvad skall sedan blifva?

"Bestyr dock", menar han sen, "brllopp t gossarne, s snart de fylla
fem r upp tio, om de n synas smalvuxna, och man skall ej sakna
gstabud och drycker", skert fr att ter reda de tunga hufvena. Efter
att i en fljd af verser hafva uppmanat gossarne att icke lta
flickorna, "hvilka sucka der fr deras skull", vnta fr lnge o.s.v.
afbryter han hastigt gngen af visan, som det synes af begr att lska
sig, och sjunger fljande strofer:
    Kyll' sanoisin viel sanoja,
    Jotk' toinen toistans vastaa,
    Eik' olis suinkaan vanhoja,
    Jos noita kuulla lyst.

    Vaan ellei ensin eholle
    Nyt panna paloviinaa,
    Niin min sanon miehille
    Olkoonpa se nyt sinn.

    Tmp onki kulkullen
    Kuin rattahille ihra.
    Nyt laulu lankee nuotillen
    Eik' yhtn kaipaa kirjaa.

P Svenska, vers fr vers, lyda dessa strofer nstan s:

    n har jag mnga ord nd,
    Och kunde rimslut samla;
    Och ville ngon hra p,
    De vore icke gamla.

    Men om man icke nu frut
    Vill stlla brnvin fr mig,
    S sger jag t folket: slut!
    Och mer besvr ej gr mig.

    Se, det var fr min strupe det,
    Som fr ett krrhjul ister,
    Nu falla sngens takter rtt,
    Och skrifven bok ej brister.

Till sitt sinnelag r Korrhoinen saktmodig och stilla. Hans gamla
moder, hvilken frst fr omkring ett r sedan aflidit, men vid mitt
besk upp Songarinsaari nnu lefde, och d tycktes vara ngot smickrad
af de loford jag gaf sonens frmga, fllde ett yttrande om honom, som
jag hr vill meddela: "nog r han ett godt barn" sade hon, "s gammal
jag nu r, d jag redan gtt fver ttatio r, har jag aldrig nnu ftt
ett ondt ord af honom". Men, fortfor hon, jag har fven bekymmer fr
hans skull, nr han aldrig kan vnja sig ifrn att lska brnvinet.
Mrkvrdig r i afseende hrp hans egen sjelfbeknnelse i en runa, den
han sjungit fver brnvin. Fr utrymmets skull m blott en del af
densamma gifvas hr, och denna i fversttning, utan bifogande af den
Finska texten:

    Frst p mina gamla dagar
    Denna sak jag kom att inse,
    Huru ran dock frsvinner,
    Mannens vrde dukar under,
    Hur all krlek gr frlorad,
    Hos hans fordna, goda vnner,
    Karln frsnker sig i skulder;
    D han dricker fvermttan,
    Lefver blott i brnvinsrikdom,
    Ena dagen p den andra.
    Ljufva slskapet i verlden,
    Gamla, smittosamma bruket,
    Som i brjan knappast mrkes,
    Sdana frluster medfr.

Han slutar runan slunda:

    Saken r till sjelfva grunden,
    Mina barn, just s beskaffad.
    Sanningen deraf jag knner,
    D jag sjelf ocks har varit
    Upp denna sed begifven,
    Ftt mig sdana frluster,
    Att min helsa r frderfvad,
    Att min rikedom frsvunnit,
    Matts blott ligger qvar i fickan.[11]
    Att min slgt jag s gjort ledsen
    Och frtrnat mina frmn.
    Sjelf jag visste nog mig vara
    Fr vlvilliga till sorg blott,
    Fr belackaren till lje.
    Androm vore jag en lrdom,
    Hvilka torde om mig sga:
    Karl! du ger t andra lrdom:
    Sjelf dock r du olraktig.

I afseende  satiren i dess hgre och dlare bemrkelse, har Korrhoinen
diktat runor, som kunna uppstllas som mnster. Utmrkt r i synnerhet
en af dessa, hvari han tar sina Savolndares frsvar mot ngra speord,
dem han sger sig hrt fllas af ngra frmmande p en frd till bo,
den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa
stickord kunnat sedan utplnas ur mitt sinne. Att sl ett helt folk
fver en kam och angripa dem, huru orttvist r icke sdant? Har icke
Savoland mn att uppvisa, hvilka kunna tfla med andra orters, och med
de ypperste der? Den infdde, som byggde den herrliga klockstapeln
i ------, och som alldeles olrd, och utan att hafva ens sett ett
mnster, visste att berkna allt s, att den hga colossen str fast nu
p sitt stlle, och, oaktadt den br stora klockor nog, icke svigtar
det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor s, att man
ltt och beqvmt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han
vrd att angripas med speord? Han, sitt folks ra, och mngen annan
hans like med honom, bra de bespottas? Mtte ingen god sras af min
sng, som blott vill rtta den ofrstndige, som finner ingenting
dugligt utom sin egen by." Hela runan r skrifven med sann ingifvelse
och den strsta moderation, och fr nnu mer intresse af den dla
fosterlandsknsla, som uttalar sig i densammas fven minsta detaljer.
En del af hans runor ro af personlig hnsyftning, och angripa fel,
utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. Fr sin ryktbarhet blir han
nemligen ofta anmodad att gra runor fver ngot gifvet mne. Sdana
bestllningar fr han stundom fven ifrn frmmande Socknar. Merndels
r d syftemlet dermed att frljliga ngon person. En gng, t.ex. kom
en beskickning af flere karlar frn M------ till honom och anfrde att
han skulle gra en runa om deras Prest, hvilken fr sin process-sjuka
och ngra andra, mindre lskvrda, egenskaper, var af frsamlingen
hatad. Korrhoinen lt dem d noga bertta allt hvad de visste om sin
Prests bedrifter, hvilken berttelse fortsattes lngt in p natten.
Fljande morgon brjade han sjunga fver mnet en runa, som lngt
fvertrffade beskickningens vntan. De lemnade honom icke frr n han
uppskrifvit densamma; och d de slunda ftt den om hnder, frde de
den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan
skall vara lng (upptaga 2  3 skrifna ark) och frtrfflig i sitt
slag, efter det omdme sakkunnige derom fllt. Jag har ej kommit i
tillflle att sjelf f lsa den.

Fr den, som stundar att gra nrmare bekantskap med Korrhoinens
poetiska frmga, ro s mnga tillfllen dertill ppna, d en stor del
af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, ro tryckta,
att man ltt kan frbig ett vidlftigare ordande om hans frtjenst.
Man har ocks hr velat snarare ge en caracteristik af hans person, n
af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall r mera obekant n
dessa. Samma ndaml skall fven afses vid de uppgifter, som lemnas hr
nedan om ngra andra Runofrfattare.

Nra Korrhoinen ville jag stlla hans Socknebo, den mera sorgsna
skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf sger, "p brottets
lger" har han nda frn sin fdelse varit lytt och lam, och ftt
vidknnas all den bitterhet, ett lif fullt af plgor och ett beroende
af andras ndegfvor medfra. Han r nu en skallad Inhysing, eller
rttare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sllan eller alldrig r en
ojemn utdelerska af hfvor, tyckes ocks hafva velat gifva honom
sngens, till trst och ersttning, fr det hon berfvat honom. Hans
runor berra mest, med tonen af berttelse, de frhllanden i hvilka
han sttt till sina vrdare och husbnder. D och d undfaller honom en
bitter klagan mot sitt oblida de. Som alla naturskalder, s sakna
fven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och
hur djupt han n m intrnga i sina olyckor, frfaller han dock alldrig
i pjkighet. Utmrkt mlande och tillika uddig r hans runa, hvari han
angriper en Byfogde p orten, som krt ihjl en frtrffelig hst,
tillhrande Gstgifvaren derstdes.

I denna genre har han fven ngra runor. Sjelflrd skrifver han en
ganska god stil. Vid mitt sednaste besk hos honom fick jag af honom
ett digert hfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af
hans runa om den ihjlkrda hsten, att frga honom om han trodde sig
framdeles i tillflle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog
intrffa d alltid sdana hndelser". Men i sanning ro dock sdana
tillflligheter dyrbara fr runo-frfattarena, hvilka, i sin inskrnkta
krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig
kunna nog vrdera en omstndighet, som litet mer framsticker ur mngden
och ger dem mne att besjunga.

Ssom srdeles munter, lekande och satirisk utmrker sig Elias
Tuoriniemi[12] i Pyhjrvi Socken. Hans runor
 ro kanske mer
bitande n de frr omnmndas satirer; men de genomstrmmas tillika af
en s god humor, att de mindre sra n vcka ljet. Han r en
mngkunnig man, hvad sljder betrffar, Skomakare, Smed, med ett ord
tusen-konst-mstare.

I sitt lefnadsstt skall han vara regelbunden, tvrtemot dylika
landtkonstnrers vana; och hans uppfrande vittnar verkeligen om en p
dessa orter mera sllsynt bildning och takt.

Kettunen i Ilomantz r fven en omtyckt runofrfattare. En af hans
snger r framfr andra populr och kringspridd. Den beskrifver, i en
vidstrckt humoristisk stil, en kring, som ville g att stjla mjl ur
en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en pse och gmt den i
skogsbrynet nra intill, vid det hon gick att hemta mer, d bonden, som
mrkte det, smg sig dit, borttog mjlet och satte en pse full med
aska i stllet. Afbruten i sitt ytterligare frsk att stjla, gick hon
hemligen till stallet att afhemta sin pse, och begaf sig med densamma
glad hemt. Kommen i sin stuga gr hon opp eld, hller mjlk i grytan
till fverfld och vill koka sig en smakelig vlling. Emellertid ser
hon, i det hon fser det frmenta mjlet ur psen i grytan, sitt
misstag, och har en bortskmd mjlk till ln fr all sin mda och fara.
Dylika scener utfrda af en finsk skmtare f en egen colorit, den ord
ej kunna beskrifva. Hvem pminner sig ej hrvid den allmnt bekanta
Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det
lngvariga betryck och armod den uthrdat, blifvit p visst stt
uppmanad till en fallenhet fr det bitande ljet, som genom den
gravitetiska, alfvarsamma drgt den tillika ikldes framstr s mycket
mer markeradt.

En gosse af femton r trffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig
plgade gra runor, och redan hafva gjort flere sdana. Hans namn r
Isaak Pieksieinen. Med mda kunde jag beveka honom att lta mig hra
ngon af dem. Det r en af lder inrotad fruktan fr frfljelser, som
gr de flesta runokunnige obengna att meddela sig. Sannolikt
hrstammar denna fruktan frn den tid, d vra frfders hedniska lror
voro i brytning mot Christendomen, och af dess frfktare frfljdes
med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara fven aga af
sina anhriga om, ssom han yttrade sig, de skulle f veta "att jag har
sdant der fr mig d en frmmande hr p", och ytterligare lrer han
ej vetat, huruvida hans runor ej kunde gra honom frtret frn hans
sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider
fvertalad, sjng han fr mig ngra stycken; och d jag derp bjd 24
sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och
triumpherande frnjelse: "Inte har man just gjort dem s alldeles
ffngt heller, ser jag"! -- Frunderligt r, att ett barn vid hans
lder och hans frhllanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott
uppfattningsfrmga, utan fven frmgan af uttryck, att svl
anlggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne
ro fullkomligt oklanderliga. Att dmma af de runor, han redan
frfattat och af hans ringa lder, borde han i en framtid kunna g
ganska lngt som naturskald.

I sammanhang med hvad frut blifvit berttadt, vill jag genom ett
exempel ska frklara den omstndighet, att runorna, ehuru af deras
frfattare vanligen lemnade vind fr vg, likvl oftast bibehllas och
rddas undan glmskan. Det finnes nemligen bland bnderne de, som med
ett otroligt minne frena lusten att lra och ihgkomma dylika
folksnger, och genom sdane fortlefva de frn lder till lder. En
slik runoknnare r en viss Kainulainen i Keslax Socken. I afsigt att
begagna hans rika frrder, begaf jag mig till hans hem, och, svida
han var ute med en stockflotta till qvarns, vntade p honom en hel
dag. Om qvllen, d han kom hem, sjng han p min begran en hel hop
runor, mest gamla, och frskrade att jag ej p en hel dag skulle hinna
uppteckna dem, som han nnu mindes. Fljande morgon ville han, ehuru
ldsta son p hemmanet, ej svika de andre i arbetet och drja hemma fr
att sjunga; men d jag, genom en karls dagslega, af hans slgtingar
frikpt honom, frblef han hgst belten i stugan, och dicterade snger
nstan utan afbrott till sena aftonen. P eftermiddagen, d det rgnade
ngot strngt, gjorde han, njd med att f vara under tak, den
anmrkning, att hans snger sannerligen alldrig frr varit honom till
en sdan tjenst, som nu. Dagen derp bad jag honom fortstta med sina
snger; men han mente, att det dock icke var vrdt att fr deras skull
lgga ut s mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjd sig likvl
att sjunga fr mig under det han arbetade nra sitt hem, sgande sig
alltfrvl kunna arbeta och sjunga p en gng. Jag antog med nje
tillbudet, och denna dag frnttes, ssom den fregende, med att
uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.

En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde fven en hel hop
runor, i synnerhet sdana, som angingo smide och smedar. S t.ex. sjng
han fr mig en runa om huru Ilmarinen lrde den frsta smed att vlla
tillsammans jern och stl. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti
sin smidja och lnge frgfves bjudit till att sammanvlla eggen.
Ilmarinen rkade vandra i nejden och hrde hans blg pusta. Han gick
derp in och frgade: huru mnga yxor har du i dag redan ftt frdiga?
Smeden, nnu mera misslynt, d han frmodade att fven en annan kunde
komma att mrka hans ofrmga, tog an en frstlld stolthet och
svarade: det r frst den nionde, jag nu hller p att gra. Ilmarinen
vnde sig bort, och sade, i det han gick ut, ngra ord, som upplyste
smeden: orden voro dessa: "sdana Smeder hafva ej ens nio yxor p dagen
frdiga, som, d de vilja mnga jern och stl, str sand imellan".
Smeden tog genast an hans lrdom, och fretaget lyckades frtrffligt.
Fr denna och de friga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig,
bjd jag honom 20 kopek. Han var srdeles belten dermed och tyckte sig
skert fverfldigt betald fr sitt besvr, ty han yttrade sig i
anledning deraf: "Hrefter br jag brja smida runor". Jag frgade
honom om han trodde sig kunna stta ihop en duglig runa? Han svarade
gonblickligt i runometer, som orden fllo:

    Ofta frr man visor gjorde,
    Sjng i kretsen utaf barnen,
    Lnga dagarne i vallgng,
    Gyllne qvllarne i tgen.

Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i
konsten att gra runor, s ga en stor del af Bnderna oppe i
Finnmarken en frvnande fallenhet och ltthet att i sng uttrycka sig.
Det r derfre i gonen fallande, att de hr upptagna runofrfattarene
utgra minsta delen af dem, som frtjente att ssom folkskalder
frvaras t minnet. Skulle derfre en bekantskap med de talanger, dem
de Finska demarkerna hysa och uppamma, fr ngra lsare vara vlkommen
och kr, s vore det fr mig framdeles skert lika ltt att finna
sdana, som angenmt att om dem lemna ngra upplysningar.




Om nrvarande tids poesie hos Finska Allmogen.

Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra
sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.


Det r en flerstdes gjord erfarenhet att folkposien icke trifves val
tillsammans med civilisationen. Ngot sdant kan man fven mrka hos
den finska allmogen, i fall man eljest fr antaga, att nationen nu fr
tiden r mera civiliserad, n den fr rtusenden sedan var, och att det
nrmare hafskusten boende folket uti civilisationen fvertrffar folket
inne i landet, hvilket mne vl kunde frtjena en egen underskning.
Sannt r och frblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt
med den Europeiska civilisationens gon, mrkbarligen frkofrat sig
emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt pst, att den
allmnna Europeiska civilisationen ar den enda rtta? tminstone
frekommer deri mngt och mycket s bakvandt emot all naturens ordning,
att man har rtt ngot tvifla derp. Utom det ptrnger den sig folken
allestdes och afklipper med sin trdgrdssax det egendomliga hos hvart
och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom
frsvinner det egna, storartade i naturen, och en frkonstling uppstr
i stllet, som vl talar till gat, men ej till sjlen. Ty
civilisationen, som i och fr sig sjelf vore en utbildad natur, blifver
derigenom en frkonstling, att den hos ett folk, p hvilket den utifrn
intrnger, hmmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar
ngot fremmande deruti. Frr n detta fremmande hinner assimileras,
uppstr allestdes en ljlig blandning, en strid emellan det fordna,
folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden.
De rop, som man ifrn ster och vester stundom hr emot folkbildningen,
glla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-r,
hvarfver det, ty vrr! fven hos de mest bildade nationer ej nnu
kommit. Folket derunder har brjat frakta sina gamla bruk och seder
och efterhrma nya, ofta utan afseende, om det gamla frtjente frakt
och det nya efterfljd. S uppstr ett virrvarr, der under striden och
oredan allt sinne fr det hgre, fr naturens sknhet frsvinner, och i
stllet uppstr ett jagande efter ngot inbilladt bttre, hvaraf
fljden blir en ljlighet. Uti denna stridsperiod r det finska folket
nu flerestdes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrn Helsingfors
till bo och derifrn uppt nda till Torne, hvilket samma till en
stor del gller folket i sdra delen af Wiborgs ln och i Tavastland.
Bnder och klockare, hvilka vilja utmrka sig fr ngon srdeles
lrdom, frambringa merendels alltid, nr de skrifva ngot,
onaturligheter och andra ljligheter; af en sdan klockare-lrdom,
ssom det p ngra stllen kallas, har hela folket upp de nmnda
stllen blifvit delaktig.

Posien tyckes dock hafva varit fr mycket inrotad hos det finska
folket, s att den ej helt och hllet kunnat frlora sig ens hos den af
civilisationen mest frbistrade delen af nationen. Den gamla
runoposien har visserligen blifvit dels bortglmd, dels fraktad hos
kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkposi har i stllet
uppsttt, hvilken ehuru betydligt underlgsen den gamla och till en
del terklang af den svenska folkposien, dock frtjenar att ej
alldeles frdmmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till
uthllande berttelser har runoposien ett stort fretrde framfr
denna nya folkposie af tskilligt slag. Ocks skickar sig sprket
bttre till den gamla runoposien, n till den nyare folkposien,
hvilken ofta har svrt att tvinga de vanligtvis lnga finska orden uti
sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svrighet uppstr
af det i nyare posien frlskade rimmet, hvartill finska sprket hgst
ogerna vill lmpa sig, men den strsta af alla svrigheter fr den
nyare posien r dock accentens ofta frefallande strid med qvantiteten
uti de finska orden. D den nyare versen, ofta utan allt afseende p
qvantiteten, bygges endast upp accenten, s hnder derigenom i
Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda ssom lnga, och
lnga deremot ssom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga rat.

Med sina fretrden har runopoesien nnu bibehllit sig i Karelen,
Savolaks och norra sterbotten, till en del fven i Satakunda och
Tavastland, s att upp de frstnmnda stllen vl ej finnes den
socken, der icke flere runofrfattare kunde antrffas. Till en stor del
ro desse skrifkunnige, men p lngt nr icke alla, s vanlig
skrifkonsten ocks upp sednare tider blifvit hos allmogen p de
trakter. mnen, hvarom runor nu fr tiden frfattas, ro af flere slag.
En stor del af runor frfattas i afsigt att begabba och frljliga hvad
hr och der i landet frekommer af sdan art, att man derfver vl kan
roa sig. Derfre hr man allmogen ofta yttra sig, nr ngot ljligt
passerar: "nog frtjente den saken sin runo (kyll siit saisi runon
teh)". Det hrer till saken att med all potisk fverdrift framstlla
det ljliga, och der verkligheten ej rcker till, lter man
inbillningen hopdikta. Fr att visa finska allmogens egenhet i denna
art att dikta, vill jag anfra ngra exempel af deras begabbelse-runor
uti fversttning, beklagande endast, att tminstone hlften af deras
ursprungliga naivitet gr frlorad, nr de skola tergifvas
p svenska sprket. -- En frfattare[13] yttrar sig om Ryska sprket,
att "det r ibland de fullkomligaste af moderna sprk, svida ett
sprks fullkomlighet br mtas efter dess frmga, att p det nogaste
smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett ltt
draperi, lta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta
europeiska sprk (fortfar samme frfattare) r detta numera ej
frhllandet i ngon hgre grad. Abstraktionen har fr mycket
kringskurit dem, och deras posi, jag menar sprkets posi, r till en
god del bortdunstad. Det r med sprk, som med vissa frukter: ett ltt
doft ligger fver dem, nr de ro i deras friskhet och fullhet. I samma
mn ett samhlle gr ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller
snarare invecklas, i samma mn gr fven sprket frn sin frsta
konstfulla enkelhet och frn sin posi. Nya begrepp fordra nya ord, men
dessa lnas frn abstraktionen. Sprket blir ett verktyg, som man
bjuder till att mer och mer frenkla, eller det blir snarare som dessa
trd, p hvilka trdgrdsmstarens sax putsat den alltfr frodiga
vxten, fr att tvinga dem att bilda sig i regelrtta, men stela
figurer. Kasual-ndelserna frsvinna smningom och prepositioner intaga
deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och nr man slutligen,
s mycket man kunnat, reducerat sprket till dess enklaste expression,
terstr deraf ngot, som liknar en blek och mager stadsdocka,
stel och putsad, men utan blod och saft, i stllet fr en jungfru, den
Gud och en vlvillig natur gaf friska och fylliga former, och frg p
kinden, och helsa och lif i hvarje rrelse." -- S lngt frfattaren,
emot hvars antagande om sprkens frsmring i allmnhet, om
kasual-ndelsernes frsvinnande m.m., tskilligt kunde anfras, s
mycket n ngre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva
frvillats uti sitt omdme derigenom, att de pst om sprken i
allmnhet, hvad som af enskilda orsaker intrffat med vest-europeiska
sprk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hnseende, ro
egnade till grundlag fr ngot allmnt philologiskt antagande. Eller
har d t.ex. med Ryskan under ett helt rtusende, sedan Cyrilli och
Methodii tider, intrffat ngot sdant, eller r det att befaras?
Tvrtom yttrar sig frfattaren sjelf med loford om dess nnu varande
fullkomlighet, uti hvilket yttrande skert alla instmma, som vilja
dma om sprken p philologiska grunder och ej p gamla frdomar.
Emedlertid passar frfattarens yttrande om sprkens med tiden skeende
frsmring frtrffligen p Svenska sprket, hvars potiska element,
sdant det trffas i sjelfva sprket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan,
Finskan, helt och hllet bortdunstat, i fall det ens funnits ngot
sdant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svrigheten, att
kunna p Svenska tergifva den finska posiens sknheter. De som icke
ro mgtiga af finska sprket skola skert akta vr posie fr ganska
ringa efter de, om ock bst lyckade, verflyttningar, som deraf p
svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, s
skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna fvertyga
honom om dess upplifvande grnska, om den blomstrens vllukt, som man i
hvart andetag insuper, om foglarnes vlljudande sng och annat sdant.
-- Detta var nu i frbigende sagdt om den svrighet, man har att
bekmpa, d man vill p svenska tergifva den finska posiens sknhet,
och jag tergr nu till uppfyllande af mitt lfte, att lemna ngot
exempel af vr allmoges begabbelserunor, eller, ssom de ock ehuru
oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mngden af sdane m
jag frst vlja _runon om den vidunderliga fiskpirogen_.

D Finland nnu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull
tullbeskare anstllda. Dessa tnjde sig icke alltid med att endast
underska bndernas sldor och krror, utan frstodo att med lock och
pock fara af med bndernas vgkost och annat, som de kunde behfva. Fr
att hmnas denna tullbeskarnes glupskhet i Uleborg, fick en bonde i
Paldamo socken det infall, att enkom fr deras rkning tillreda en stor
pirog, dit han lade en katt att med hull och hr instekas. Denna pirog
gaf han sedan t tullbeskaren, som efter vanligheten ville hafva ngon
sknk af honom. Saken var i allmogens smak s ljlig, att den ej kunde
lemnas obesjungen. Runofrfattaren brjar:

    Nu min sng jag hafver ordnad,
    Orden vl tillsammansbundna,
    Om beskarns leda mltid,
    Den befngda fiskpirogen,
    Dit i Paldamo man inlagt
    Frst med hull och hr en katta.
    I det sterut belgna
    Stora, vidt omtalta Paldamo.

Han lter bnderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig
derfver

    Att i Uleborg det finnes
    En s glupsk beskar-skara;
    Huru kostnadsfritt de ta,
    Lefva utan allslags mda;
    Huru sldorna de plundra,
    Fara af med bnders vgkost.

Husbonden upp hemmanet, der samtalet frefll, sade sig fven nu vara
tvungen att fara ned till staden (Uleborg) och ville veta, om ej ngra
andra funnes, som ville gra honom ressllskap. Dertill svarade en af
hopen:

    Visst r man nu fri och ledig
    Frn hemarbete fr julen,
    Hvarfr fven jag tnkt resa,
    Ned till Uleborg bege mig.
    Men ett litet hinder har jag,
    Som har lnge grmt mitt sinne,
    Plgat r frn r mitt minne:
    Vldsamt blef jag sista gngen
    Plundrad p en prktig kalfstek,
    Som beskarn sg i slden.
    Den omfamnade han krligt,
    Den s entrget han tiggde,
    Bad mig med upprtta hnder.
    Ej det hjelpte, att jag talte,
    Att jag vgrade och sade:
    "Icke kan jag, bsta granne!
    Afst vgkosten ifrn mig;
    ta lr man dock behfva
    fven om man r i staden."
    Det oaktadt tog han steken,
    Smg med hast sig in i rummet,
    Njd att dock s vigt han undkom,
    Och att skra klor han gde.
    Huru listiga och qvicka
    ro ej de dock att rfva
    Egenmgtigt bondens vgkost!

Vid hemkomsten hade han sedan till p kpet ftt bannor af sin hustru,
fr att han varit s slpphnd. Hustrun hade kallat honom fr en
enfaldig tlp, som ej med en liten fiskpirog kunde tnja
tullbeskaren, utan lt honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta
hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda fr en
tullbeskare och icke den prktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen
anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.

    Men nu ville hustrun hindra,
    Frekomma, att ej mannen
    Finge s, med fulla hren,
    Baka katten in i brdet.
    Hustrun vnde sig till honom,
    Talte till sin man och sade:
    "Eftersom vr katt nu upphrt
    Med sitt jamande i verlden,
    M jag helst f skinnet af den;
    Deraf kan dock gras ngot,
    Kragens prydnad till min skinnpels."

Detta samtal frefll vid bordet, der bakningen frrttades. En gubbe,
troligen ngon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig fven i
spelet och sade:

    "Ack du goda grdsvrdinna,
    Hur beskedlig du dig visar
    Mot den glupska tullbeskarn!
    Nu du nskar taga huden,
    Envisas att rifva skinnet
    Frn den snart halfstekta katten;
    Mycket ltt det kunde hnda,
    Att d tullbeskarn trodde,
    Det i Paldamo man inlagt,
    Gmt en hare i pirogen,
    Snart han finge hgre ansprk,
    Kunde s en annan resa
    Rifva hela sldan snder,
    D han snokar efter vgkost.
    Lt du katten f behlla
    Hull och hr! d mrker tullnrn
    Hvad i Paldamo man inlagt,
    Samlat inom tunna skorpan,
    Kndat vackert in i degen."

Vrdinnan litet sttt af gubbens ord, var nstan sinnad att lta honom
smaka ngot af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade
redan hunnit f kattpirogen i ugnen och snart var den frdig att
uttagas och lggas i scken. Nr han dermed sedan slutligen kom till
tullporten i Uleborg, gaf han den ej genast fram, utan stack frst ett
mindre brd tullbeskarn i nfven, nog vetande, att denne ej skulle
tnjas dermed. Ocks emottog tullbeskarn ej den lilla brdkakan, utan
rt till bonden snsigt:

    "Tror du nu, din dumma bonde!
    Att du r i eget prte,
    Har med tiggare att skaffa;
    Eller vill du gckas med mig?
    Du har ju lngt bttre saker,
    Ngon fiskpirog i scken;
    Lt mig f hellst en utaf dem,
    Att jag kan fr andra tala,
    Huru I tillreden vl dem."

Detta hade just bonden vntat, hvarfr han nu gerna gaf t tullbeskarn
den begrda pirogen. Denne hgst glad fver den undfngna gfvan
trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarp de tskildes.
Runofrfattaren sger i slutet af sin runo, att han ingen bttre
belning ville hafva fr sin sng, n att han ftt vara en skdare, d
tullbeskarn brjade sin pirog. Emedlertid tyckes han rtt noga knna
tillgngen dervid, hvilken han beskrifver p fljande stt:

    Afbet frst en bit frn kanten
    Hugger i fr andra gngen,
    Tassen i hans mun nu rkar,
    Klorna rispa uti tungan.
    Tror det vara gddans tnder,
    Eller hvassa braxenkkar,
    Anar ej till ngot ord,
    Frrn i tu han skr pirogen.
    Men nu ppnades hans gon,
    Ser en hrig katt derinne.
    Grep d till en kraftig svordom,
    Biten svngde n i munnen,
    D i vredesmod han talar,
    Sger dessa ord hgst uppbragt:
    "Aldrig, arme man, jag trodde,
    Att den satans bonden skulle
    S mig gcka och bedraga.
    Att den bofven haft ens hjerta
    Att s skmma bort Gudslnet,
    Sla ned p detta sttet!
    Aldrig vet en fattig menska,
    Hvad hon, syndens trl, fr ta
    Upp sina gamla dagar;
    Frr, som ung, man aldrig hrde
    Om s afskyvrda saker."

Uti den omkring 250 verser lnga finska runon, hvaraf vi tagit det
ofvanstende, beskrifvas fven alla biomstndigheterna mycket noggrant
och skdligt, hvilka fr korthetens skull hr blifvit utelemnade. Den
numera aflidne frfattaren var en fattig arbetskarl, som lefde i
grannskapet af Uleborg och hette Henrik Wnnen. I de sednare ren af
sin lefnad hade han utan bestmd boningsort vandrat ifrn by till by
och grd till grd, allestdes vl emottagen och gstfritt bemtt fr
sina runor, dem han fr tillfllet sjng, ofta alldeles oberedd.

En karl ifrn Kerimki stal en gng upp marknaden i Nyslott en duk
ifrn en handelsbod. Stlden upptcktes och karlen hade naturligtvis
flere olgenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lrer dock
varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som tminstone
till hans lifstid frlngde minnet af hndelsen. D samma runo har
frdelen af att vara kort, s kunna vi meddela den i fversttning, som
lyder:

    "Thomas, den snedgde mannen,
    Till Nyslott en gng begaf sig,
    Ville marknaden beska.
    Der han sen, till staden kommen,
    Vandrar af och an p gatan,
    Stack sig in i hvarje krambod,
    Ville skda silkesdukar,
    Sidenshavlarne betrakta.
    Obemrkt en duk d engng
    Smg sig inuti hans ficka.
    Thomas sig beger frn boden,
    Brjar ter vandra gatan.

    Men fast bodherrn icke markte,
    Att en silkesduk frsvunnit,
    tfljt Thomas upp gatan,
    S var Toivanen som sg det,
    Och fr bodherrn uppenbarar.

    Bodherrn ropar till soldater,
    Hvilka just fr boden stodo:
    "Bringen hit den der med pelsen,
    Skynden, tagen fatt p honom!"

    Fyra voro de till antal,
    Hvilka nu till Thomas sprungo,
    Togo hastigt fatt p honom,
    Hemtade till boden ter.

    Ltt var silkesduken funnen,
    Som den var i Thomas's ficka,
    Lika ltt den var frntagen,
    terstlld upp sitt stlle.

    Herrn t Toivanen d sknkte
    Silfverslantar till belning,
    Fr att han den saken yppat;
    Men en annan ln fick Thomas:
    Frst en rfil p sitt ra,
    Sen en spark i ryggens nda,
    Och med den han gick frn boden.

    Kommen sedan ned p gatan,
    Brjades en annan lexa:
    Tv soldater honom hllo
    Handfast uti pelsens krage,
    Andra tvnne slogo ifrigt
    Med bsskolfven upp ryggen.
    En af dem bar ett par stflor,
    Skaften fastade tillsammans,
    Med dem strk han Thomas's hufvud,
    S att spr af klacken kndes.

    Thomas fll till slut p gatan,
    Kom med nsan ned mot marken,
    Men s fick han icke blifva,
    Upp han lyftes ter, leddes
    Sedan framfr Rdstu-trappan,
    Fr att lemnas t Borgmstarn.

    Sjelf Borgmstarn var tillstads ej,
    Men der stod en arger vaktkarl
    Med gevret upp armen,
    Thomas fick en stt af kolfven,
    Alltfr lindrig var ej stten.

    Till soldaterne derefter
    Talte samma vakt och sade:
    "Bst r att man bringar honom
    I frvar till stadens hkte."

    Nu soldaterne begfvo
    Sig stad och ledde Thomas
    Fr att lemnas uti hktet;
    Men d fram till bron de kommit,
    Fll dem in en bttre tanke:
    Att betrakta mannens fickor,
    Hvad fr godt der kunde finnas.
    Togo s hans hela kassa,
    Glmde qvar blott tobakspipan,
    fvergfvo sedan Thomas,
    Sorgsen, grtgd upp stllet.
    Denna sng jag sjng p stllet,
    Efter som med egna gon
    Allt jag sg, som hnde Thomas
    P den nu beskrifna frden;
    Men mitt namn jag ej vill nmna,
    Yppa icke sngens fader."

Nr nu sdana runor, som fven den nyssanfrda, sjungas till och med af
sm barn upp de orter, der de hafva ngon personlig betydenhet, s kan
man ltt uppkasta den frgan, om icke ofta en ordentlig bestraffning
fr ngon illgerning vore att anses lttare n en lifstidslng
begabbelse uti runor. Det r att frmoda s mycket mer, som vr allmoge
efter min erfarenhet uti ingen sak r mtligare, n nr det gller
ngot visadt frakt, frljligande eller misstroende. Just genom en
skicklig blandning af frakt och tlje blifver runon ett fruktansvrdt
gissel fr alla illbragder, frseelser och drskaper.

En torpare i Kerimki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast fr
sin lttja var ett tlje fr grannarne, har redan lnge varit afsomnad
och ftt hvila i jordens barm, men nnu sjunger man fver hans minne p
orten, ibland annat, fven fljande stropher:

    Vid -mynningen bestllsamt
    Kaipas satt och mette fiskar,
    Lnade sin bt af Weilo,
    Eller satt p strandens stenar.
    Fisken samlades att gapa;
    Var en gldjesyn fr gddan,
    Sllsamt skdespel fr abborn,
    Se p Kaipas's runda panna,
    Och hans gonbryn betrakta,
    Breda anletet beskda.
    Stor i orden var vr Kaipas,
    Kunde prata stugor fulla,
    Sktte vl sin tobakspipa,
    Srjde ock fr tobakspungen;
    Men hans svedjor fingo hvila,
    Och hans ker vara opljd.
    Engng p Guds lnga sommar
    Gick han att sin ker plja,
    Men det trffade s illa,
    Att en regnig dag det var d.

    Engng vredgades han illa,
    Blef frfrligt ond p hustrun,
    Fr att h d ej fanns hemma;
    Derfr vsnades han fasligt,
    Svor och larmade frfrligt.
    Fick d tag uti sin mssa,
    Den han sjelf, fr ngra dar sen,
    Sytt ihop af frskinnslappar
    Till sitt arma hufvuds prydnad.
    Nu han vred den obarmhertigt,
    Slngde s med fart i spiseln,
    Kastade den midt i elden.
    Satte sig d ner p bnken,
    Vid bordsndan, stackars mannen,
    Utbrast s i denna klagan:
    "Aldrig uti vida verlden
    Lr jag, fattig man, bekommit,
    Ftt mig fullt frstnd af skaparn,
    Af vr stora fader unnadt:
    fven stora mn frargas,
    Och de visaste bli onda,
    Men sin hatt de ej frstra,
    Brnna ej sin egen mssa,
    Ssom, arme, jag nu gjorde,
    Slngde hatten uti elden,
    Brnde upp min enda mssa,
    Lemnade mitt hufvud blottadt,
    Under starka vinterklden."

S mycket, som uti fversttningar gr frloradt af det qvicka, srande
i sdana runor, eller af sjelfva udden, ssom det heter, lika mycket
frsvinner ocks derigenom, att man vanligtvis fven hos vra egna
stndspersoner ej r tillrckligen bekant med allmogens lefnadsstt,
seder och tnkestt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i
frestende runon sges hafva gjort, anser vr allmoge ej lna sig fr
andra, n herremn och lttingar, som ej idas med annat arbete. Att han
mste begagna sig af lnad bt, r en ny frebrelse och pminnelse om
hans lttja och dlighet, d han ej ens kunde skaffa sig en egen bt,
hvilken fven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna,
stora gonbryn och breda ansigte, p hvilka fven fiskarne begrligt
gapade, ro omnmnda, ssom vittnen om hans maklighet och lttja, ty en
trgen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och trget
syssla med sin tobakspipa anses ocks hra till knnetecken af en dlig
arbetare; en flitig ger sig ej srdeles tid till ngondera sdan
sysselsttning. En frebrelse fr hoglshet r det, att man lter
honom, d han ndteiigen kom s lngt, plja sin ker p en regndag, d
jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom pljningen.
Ocks kunde detta frklaras af hans lttja, hvarfre han ej tidigare
kunde frrtta pljningen, utan sparade dermed till det sista, d han
utan afseende p vderlek mste plja. 1 hgsta grad ljlig r hans
vrede p hustrun fr bristande h, d man betnker, att hos oss vr
allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva plga srja fr hets
anskaffande. Men Kaipas liknade hri mnga andra kloka karlar, hvilka
ska felet hos andra, d de sjelfva frsummat ngot. Det friga af
runon torde fven utan frklaring ltteligen frsts. S tokigt det ock
frefaller sig, s vanligt r det tillika, att sdant folk, som Kaipas,
nr de af ngon orsak frarga sig, i hettan bringa sig sjelfva ngon
skada, sl snder ngot krl, frstra ngot husgerd, eller, ssom
Kaipas, kasta i elden n sin mssa, n rock eller annat, hvilket de
sedan strax derp hgeligen ngra, jemte det alla skratta t dem.

Emellant frfattas begabbelserunor ocks i afsigt att hmnas sina
ovnner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen
tilltala, ej heller eljest p ngot lmpligare satt npsa. Hr urartar
runon till verklig pasqville och br icke mera ngot godt i
skldemrke, ssom vid begabbelserunor eljest ofta fallet r. Ty i
allmnhet kan man betrakta begabbelserunon ssom ett hmmande medel
emot smrre olagligheter och drskaper af flere slag. Lt ock vara, att
den till pasqville urartade runon i ngon mn stadkommer det samma,
men den i och fr sig sjelf uppvcker en frargelse, som tminstone
till hlften frtager det goda, den frmr utrtta. Jag vet icke om en
lng runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, r en
sdan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Ngot
exempel fven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga,
hvilka frfattade den, och derfre brjar runon:

    "Hr finns mnga kloka karlar,
    Ofverfld upp poter,
    En dock klokast r af alla,
    Mest frstndig uti hopen.
    Ocks r hg tid att tnka,
    Foga ngra ord tillsammans,
    Om ett utskott hr i trakten,
    En bedragare i landet,
    fver hvilken alla klaga,
    Alla socknar, alla byar,
    Till och med hvart trd i skogen,
    Hvarje ngens videbuske.

    Hr i nordens land nu fddes
    En bedrfvelse fr folket,
    Just i denna Juga kyrkby,
    I vr fattiga frsamling.
    Lefde sysslols sin barndom,
    Trodde sig en herre vara;
    Gaf ej ro t ngon flicka,
    Kunde dricka mer n andra,
    Brjade hvartenda slagsml,
    gde dertill kroppens styrka;
    Narrade af folket pengar,
    Gjorde skulder der han kunde."

Nu fljer en vidlyftig beskrifning fver hans bedrifter i synnerhet i
krleksaffairer. Detta lrer redan i hans frsta ungdom hafva
tilldragit sig, eftersom runon nu frst omnmner, huru han

    "For till Kuopio omsider,
    Intogs der i stadens skola,
    Men ej ides han just lsa,
    S en enda klass han sluppit.

    Fadren i sin enfald trodde
    F en prest af unga herren,
    Lnte dertill mycket pengar
    Utaf hvarje man i socken.
    Sonen slste penningarne,
    Strdde ut bland Kuopio flickor.

    Gick der trenne r i skolan,
    Skulle engng d predika
    Vid lsmtet p ett hemman,
    Men ej lng var den predikan --
    Amen hrdes snart i brjan.

    Engng stack uti hans hufvud,
    Att han kunde gra runor;
    Tnkte veckotal p mnet,
    Men d det ej ville framt,
    Lt han Adam gra brjan,
    Louhelainen sluta runon. -- -- --

    Nu till Uleborg han reste,
    Kom i tjenst hos Gouverneuren,
    Blef renskrifvare omsider,
    Fick ock en vaktmstarsyssla,
    Som dock mest p krogen skttes,
    Trodde f sig riktigt pengar,
    Men fick riktigt stryk p ryggen,
    Blef till slut frn staden utledd
    Enligt Gouverneurns befallning.

    Ty engng han skulle fra
    Penningar frn Gouverneuren
    Till en smed, som smidit ngot,
    Och sin arbetsln behfde;
    Men han tnkte: "r jag galen
    Och ger pengarne t smeden,
    Sjelf jag kan ju dem behfva".
    Genast till en dans han stllde,
    Dit han inbjd stadens flickor.

    Smeden, som nu blifvit utan,
    Klagade hos Gouverneuren,
    Hvaraf fljden blef att mannen,
    Upp Gouverneurns befallning,
    Blef frdrifven ifrn staden
    Ledd utaf en hop soldater
    Till tullporten, utan skonsml,
    Fick sig d en spark till skjutshast,
    Och till vagkost gafs en annan."

Derp fljer sedan en lng, hnfull beskrifning om hans frder och
friga bragder i landet, hvilken vi hr ej kunna fr utrymmets skull
fverstta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:

    "Denna runo har man hopsatt
    Nra invid Juga kyrka.
    Ej den gjordes af en enda,
    Utaf flere mn den gjordes,
    Hvilka alla honom knna;
    Frsta brjan sjngs af Erik,
    Wyrinen tillkte ngot,
    Se'n vidtogo Mattis sner,
    Anttis sner sjngo derp,
    Lauri lade till vid slutet,
    Halonen gaf sista orden.
    Till belning fr allt detta
    Slog han Anttis sner illa,
    Piskade ock Mattis sner,
    Fllde Halonen i gyttjan,
    Fick ett sr i Lauris panna;
    Men ej tordes han p Erik,
    Wyrinen fick blifva orrd.

    Icke slutas denna runon,
    Fr att allt nu vore anfrdt,
    Hvad om mannen kunde sjungas;
    Hlften utaf hans bedrifter
    Har man ndgats lemna orrd,
    Kanske ocks mer n hlften,
    Hvarmed man nu icke hinner --
    Kort r sommarn, kall r vintern,
    Och vrt arbete blir ogjordt."

Likasom frfattarene till nyss anfrda runo, i slutet deraf, omnmna,
det de till belning fr sin mda ftt stryk af klockaresonen, s klaga
fven mnga andra frfattare till begabbelserunor fver ngot dylikt --
ett i sanning ej s ltt imprimatur. Fruktan deraf qvalde fven en
Juhana Riikonen ifrn Kides socken, d han slutar en af sina runor med
dessa ord:

    "Denna sng jag sjng i klden,
    Stende bakp en slde,
    Vid en frd i Puhos-skogen;
    Men jag arme man ej knner,
    Om mig ofrd sngen bringar,
    Eller ock min dd bereder."

fven hnder, att den, som uti ngon runo blifvit begabbad, gr sjelf
eller lter gra en, om mjligt, nnu argare begabbelseruno fver
frfattaren. S uppstr en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid,
att hvardera parten ftt en runo om sin motpart, men stundom fortsttes
fven lngre, d ingendera vill lemna den andre ran af att hafva gjort
den sista runon. Slunda hade bonden Makkonen och mjlnaren Kokki uti
Kerimki socken, till hsten r 1837, d jag beskte orten, frfattat
flere runor emot hvarandra, och striden var d nnu ej afslutad. Kokki
lt mig f del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att
Makkonen, som jag derp beskte, fven skulle lemna mig sina runor emot
Kokki, men han vgrade sdant -- en nog mrkvrdig grannlagenhet hos en
bonde. Men tskilliga andra runor, som han frfattat, lt han mig gerna
f.

Nu har man nmnt om tvenne ledsamheter, hvaruti frfattarene till
begabbelserunor ofta rka, nemligen stryk och polemik; den tredje
censuren -- Hradsrtten och bter -- har nnu ej blifvit vidrrd. Ty
ofta hnder fven, att sdana auctorer stmmas till tinget af den,
hvars goda namn de genom sina runor skt frklena. Der blifva de d
vanligtvis fllda till bter. Fr att afvnda bterna, frljliga ngra
fven sig sjlfva i runon, p det lagen ej mtte kunna lgga dem ngot
argt uppst till last, ty den fster sig ofta mera vid uppstet, n
sjelfva gerningen. Ngra ter tro det lindra saken, att de nmna sig
sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjlandes frfvade
gerningar afstraffas i ngra fall svrare, n de, hvilka ofrdoldt
frfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsttande fr
lagen m hjelpa, men det vet jag, att till frebyggande fr stryket
utom lagen, det skert vore bttre, att de blefve anonyma. Nr de d,
komna fr tingsrtten, tillsgas af domaren att sjelfva sjunga sin
runo, fr att rtten m kunna prfva, huru brottsliga de ro, s
hnder, att en del vgrar, en del ter sjunger ngot helt annat, dock
med personlig syftning p den, af hvilken de blifvit stmda, men mera
till hans berm, n tadel. Ngra finnas dock, hvilka trotsa plikten och
sjunga fr hela tingsrtten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre
tillggande n frntagande ngot. Gerna anse de sedan sdana runor, fr
hvilka de blifvit pliktflda, ssom prisbelnta, s negativ denna
prisbelning n utfaller fr dem. Vanligtvis tillknnagifva de ock
denna utmrkelse genom ngot derp skeende tillgg i slutet af runon,
fr hvilken de blifvit lagskta. Pekka Kinnunen ifrn Kiando frsamling
tillkte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och
fr hvilken han pliktfldes, med fljande ord:

    Straxt derefter kommer domarn,
    Frgar mig med dessa orden:
    "r det du densamme Pekka,
    Hvilken har med dina visor
    Smdat presten i er socken?"

    Pekka bryr sig ej att neka,
    Sger s det hrs i tingssaln:
    "Visst r jag densamme Pekka,
    Som besjungit prestens lefnad;
    M jag plikta hundra daler,
    Tusen har jag att betala. --
    Dlig man sig lter skrmma
    Af ett frostr eller tvnne,
    Utaf ngra kalla somrar."

Men nu har jag redan frstrt s mycket papper med endast
begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att fven skrifva ngot
om de friga runoarterne, ty p lngt nr utgra begabbelserunorna ej
det enda slaget, fr hvilket vra folkpoter hade tycke och sinne, ej
ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men
fr att vara kort och en gng kunna sluta, vill jag nu endast omnmna
de vanligaste slagen af andra runor. De utgras af runor fver
hvarjehanda tillflliga hndelser, naturphenomener eller historiska;
fver hvarjehanda allmnna reflexioner; fver allmnna lefvernet,
gngsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver
sin egen eller ngon annans lefnad; didaktiska runor; frjderunor;
tacksgelserunor fver undfngna vlgerningar; bermmande runor;
klagorunor fver ngon lskad persons frnflle, med mera sdant. Jag
nskade att hr kunna meddela uti fversttning ngon runo af dessa
slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October mnads hfte af
Mehilinen fr r 1837 med fverskrift _Pohjanmaan surkeudesta_ (om
sterbottens sorgliga tillstnd), eller _Huoliruno Matthias Remeksest_
(klagoruno fver Matthias Remes's frnflle), som i samma skrift
frekommer uti Juni mnads hfte 1837, eller _koulunkymttmn
valitus_ (en mans klagan fver att han ej varit i tillflle att g i
skola), som finnes i Mehilinen fr Martii mnad 1840, eller ngon
annan runo, men kan sdant nu icke af redan nmnd orsak, nemligen af
fruktan att blifva fr mycket uttrttande.

nnu mste jag dock tillgga ngra ord om sjelfva sttet att frfatta
runor hos vr allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i
synnerhet vid brllop och andra gstabud, der trakteringen och den
allmnna gldjen lsgjort sinnet ifrn husliga bekymmer. Andra behfva
lngre tid begrunda sitt mne, egnande dertill i synnerhet sndagarne
och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de fven under sitt
arbete ofta g hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva,
uppteckna d efterhand, hvad de hunnit uttnka och ftt i runoform
hopfogadt, andra mste frvara det i minnet. Nr de d hafva ftt hela
runon, som vanligtvis bestr af flere hundrade verser, frdig, lta de
ngon afskrifva den, ofta i den fvertygelse, att producten r s
fullkomlig, som mjligt. O lyckliga frfattare! Bonden Benjamin
Seppnen i Kiando, hvilken frut lemnat mig tvnne runor af moralisk
tendens, arbetade om vintern, d jag sednast trffade honom, p en
tredje. Han sjng deraf tskilliga stllen, men sade den nnu behfva
ngon reparation, s att han ej lt uppteckna den skriftligen. Det r
samma Seppnen, af hvilken den ofvannmnde runon om sterbottens
sorgliga tillstnd blifvit frfattad. Han hr ej till dem, som kunna
skrifva.

Stundom samlas flere runofrfattare och hoptnka gemensamt ngon runo.
Sdant hnder i synnerhet vid begabbelserunor, der man nskar framleta
allt det till tlje hemfallna, som mjligtvis kan finnas, och
hopdikta, hvad derutfver kan behfvas. En utaf sdana complottsrunor
slutar ocks derfre med fljande ord:

    "En hel vecka har man anvndt
    Fr att gra denna runo;
    Grunden lades p en sndag,
    Derp bygdes sen om mnda'n,
    ktes ngot till om tisda'n,
    Samlades om onsda'n mera,
    Ledig var man ej om thorsda'n,
    Freda'n bragte nra slutet,
    Sjelfva slutet ficks p lrda'n.

    Ej en dlig karl gjort sngen,
    Den r gjord af flere karlar,
    Hvilka voro konstfrfarna,
    Alla kunniga i sngen."

Derp nmna sig frfattarene, och s gr nu fven undertecknad, d han
har ran att frblifva den hgt respective lsarens

                                            dmjukaste tjenare
                                               Elias Lnnrot.




Om Finska Ordsprk och Gtor.

Suomi 1841, hft. 4, 5.


Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad
som p en tid lskats, har p en annan frlorat sitt vrde. Hvilken
femton rs gosse stter mera stort vrde p den trdhst, som hjelpte
honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma
lder har icke redan frafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad
vrde hafva jullekarne numera i ett bildadt sllskap, eller hvad
betydelse har till och med sjelfva julen? -- ven gtornes tid har
redan frsvunnit hos nationer, som gra ansprk p ngon strre
bildning. tminstone har, hvad af dem hr och der nnu kan terst,
hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott.
Och hvad skulle vl den bildade delen af nationen gra med de grgamla
folkgtorna? Den har ju nog nya gtor uti modernas dagliga omvexling,
uti politiken, uti religisa och vetenskapliga tvistigheter, och uti
tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet
enhvar hrt omtalas, nufrtiden snart komma till korta med samma sin
vishet. Ty strre delen deraf bestod i ordsprk, gtor och visor, ssom
det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen sges, att han
talade tre tusende ordsprk och att hans visor voro ett tusende fem.
Lika svrt skulle det ofelbart blifva fr de fleste andra forntidens
vise att, om de uppstode, i vra dagar vinna ngot anseende fr sin
frmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes frnmligast af
ordsprk, gtor och visor, s ingick deri dock merendels sdana saker,
som nutiden fraktar. P sin sida kunde de likvl ngot trstas fver
sitt de, nr de lrde sig nrmare knna den nrvarande tidens visdom,
hvilket de vl snart skulle gra, ty ett grundt vatten r ltt att
pejla.[14] Det kunde hnda, att de ptrffade ngra sdana nutidens
vishetsmstare, som svrligen kunna tskilja asp ifrn bjrk och gran
ifrn tall. Fr en sdan uppteddes engng ett ifrn ett vexande
hampland kort frut uppryckt str med begran, att han skulle examinera
den framlagda vexten. Nr han derom stadnade i ovisshet och upplystes,
att han hade ett hampstr (cannabis sativa) fr sig, yttrade han lugnt:
"bringa mig d hela hamplandet, som det gr och str, s skall jag nog
taga reda p det". Mannen hade dock ngra veckor frut besttt examen i
naturalhistorien. -- Vare det anfrda fr ingen del sagdt i afsigt att
dermed vilja frringa den nrvarande tidens vishet, eller fr hgt
uppskatta den fordna, utan endast till ngon slags hntydning deraf,
att ej en gng sjelfva visheten r den samma fr alla tider, utan s
till form som materie frnderlig.

I likhet med andra nationers r fven den Finska fornvisheten nedlagd
uti fornsnger, ordsprk och gtor, frdelaktigt utmrkande sig genom
dessas stora rikedom och nnu varande allmnnelighet. Om fornsngerne
har upp srskilta stllen fr icke lnge sedan blifvit skrifvet,
hvarfre vi nu hr kunna frbig dem, hllande oss endast till
ordsprken och gtorne. Framfr mnga andra nationers hafva de Finska
en frmon fven deruti, att de till strre delen ro i metrisk form.
Derigenom bibehlla de sig bttre i sitt ursprungliga skick, ro
lttare att ihgkomma och fr frigt likasom helgdagskldda. Hvad deras
mngd betrffar, s vore nskligt, att deruti kunna anstlla jemfrelse
med andra folkslags produkter i samma vg, hvartill dock fr denna gng
tillflle saknas. Den som knner, att antalet af hittills upptecknade
Finska ordsprk utgr emellan sex och sju tusende och gtornas nrmare
halftannat tusende, behfver ej frukta fr ngon underlgsenhet p vr
sida uti denna del. Och alltjemt tillvxa nnu samlingarne af begge
slagen.

Den frsta knda samlingen af Finska ordsprk franstaltade prosten och
kyrkoherden i Tammela, _Laurentius Petri_ upp 1660:talet. Denna,
svidt vi knna, ej tryckta ordsprkssamling tillktes sedan af hans
son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. _Gabriel Tammelinus_.
Ytterligare tillsamlades nya ordsprk af prosten och kyrkoherden i
Pemar, Mag. _Henric Florinus_, hvilken slutligen r 1702 genom trycket
i bo utgaf den slunda uppkomna ansenliga ordsprkssamlingen. Om
nmnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III,
Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordsprk
ltteligen kunde frdubblas, och, hoppades han, att en sdan tillkt
upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans
hopp blef dock icke uppfylldt, s vlgrundadt det n var, ssom
hvilande frnmligast upp hans egna samlingar. Ty ibland annat
efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska
ordsprken, mycket rikt p tillkningar. Detta frvarades p bo
Universitets bibliothek och undergick samma de med dess friga skatter
r 1827. Svida man ej knde, att ngon afskrifvit den Porthanska
ordsprkssamlingen, troddes allmnt, att hans mda i denna vg helt och
hllet gtt frlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den fr
landets inhemska litteratur nitlskande, om densamma hgtfrtjente, om
ock lika hgt fver vrt loford uppsatte, Hof-Rtts-Rdet _Carl Henric
Asp_, hade fre branden afskrifvit den Porthanska ordsprkssamlingen,
bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar
fljande: -- -- -- "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i
ett srskildt manuscript, hvilket omkom i bo-brand, s att endast den
nu afsnda kladden[15] fr mig r qvar. Denna innefattar dock bde
Florini och Porthans samlingar. Den sistnmnde, ssom bekant r,
utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" -- -- --

Icke frr, n ett hundrade sexton r efter Florinus, utgafs en ny
samling af Finska ordsprk, nemligen _Walittuja Suomalaisten
Sananlaskuja_, jotka on kokoillut ja ulos andanut _Jak. Juteini_,
Wiipurissa 1818. Denna samling utgres af 1,138 ordsprk och har i
sednare tider -- tminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom,
hvarom nedanfre -- varit den enda tillgngliga, d Florini redan fr
lngre tid tillbaka varit mycket sllsynt. Ngra hafva frmodat, att
Judn vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar,
hvilket dock r fga troligt, d han derom ej nmner ngot, utan
tvrtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordsprk genom hans
utgifna samling blifvit rddadt ifrn att sjunka i glmskans mrker,
hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fderneslands krlek,
hvarigenom mdan och arbetet blifvit ett nje, ofrtrutet samlat,
granskat och ordnat sina utgifna ordsprk. Dessutom innehlla Florini
och Porthans samlingar en mngd ordsprk, hvilka, om de varit bekanta
fr Judn, ej gerna kunnat utelemnas.

Upp samma r med Judns utkom i Upsala _C.A. Gottlunds_ Diss. de
Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranr, Litt. Hum. Adj. et
Prof. Reg., innehllande 100[16] ifrn Savolax samlade ordsprk, och r
1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i
_Otava eli Suomalaisia Huvituksia_, I. Osa, sid. 61-144, hvarest
nummertalet af ordsprken uppgr till 1,139. Om denna sednare samling
yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af
de ordsprk, som han i sin ungdom p sin afsides (inuti landet)
liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfrt med andras
samlingar, neml. de i denna uppsats redan nmnda, undantagandes
Porthans, hvarom han ej ngot yttrar, och hvilken sledes ej torde
hafva blifvit af honom begagnad.

Om man nnu tillgger de omkring 80 ordsprk, som _J. Strahlmann_
upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och
hvilka samma till strre delen frekomma i Judns och Gottlunds
samlingar, s r dermed hela Finska ordsprks-litteraturen s godt som
uttmd. Ty hvad i andra skrifter hr och der kunde frekomma af dem,
frtjenar ej srskildt anmrkas,[17] och Judns i Wiborg r 1816
utgifna _Uusia Sananlaskuja_, d.. nya ordsprk, hafva ej ens utgifvits
ssom folket af gammalt tillhriga ordsprk, utan ssom frfattade af
honom sjelf.

Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordsprk utgr
omkring tv tusende, ty mnga af de i nyssnmnda srskilta samlingar
tryckta ro gemensamma, men ngon fullstndig samling af alla knda
ordsprk saknar man allt nnu. Florini kunde visserligen fr sin tid
kallas en sdan, hvilket fven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten
tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jlken monilda cootut
ja nyt vastudest ahkerudella entyt, d.. gamla Finnars vanliga och
ljufliga ordsprk, efter mjligheten samlade af mnga och nu nyo med
flit tillkta. Judn, ssom i det fregende blifvit sagdt, nmner
ingenstdes, att han ens begagnat de frut af andra gjorda
ordsprkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han frfrigt kallar
utvalda ordsprk, och hvilken sledes, ssom ett urval, ej ens d den
utkom, kunde gra ansprk p att upptaga alla. Gottlund ter hade med
utgifvandet af sina ordsprk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att
lemna en framstllning af Finnarnes fordna vishet och lror, svidt de
gamla ordsprken dertill gfvo anledning.

Till ett vida strre antal, n hvad genom trycket utkommit, finnas
Finska ordsprk i manuscript, samlade af tskilliga och p srskilta
orter och tider. Af dem hafva vi redan anfrt de betydliga samlingarne
af Porthan och af Hof-Rtts-Rdet Asp. nnu terstr att nmna de
till Finska Litteratur-Sllskapet insnda samlingarne af Kongl.
Bibliothekarien, Mag. _A.1. Arvidsson_, af Kyrkoherden _J. Fellman_,
och af vice Pastoren _Aspegren_. Af dessa frskrifver sig den
Arvidssonska samlingen ifrn Savolax, Fellmans ifrn norra sterbotten
och Aspegrens, ssom det tyckes, ifrn Tavastland, men Porthan synes
kring hela landet hafva samlat sina ordsprk och Asp hufvudsakligast i
Satakunta och Sdra sterbotten. Af de redan tryckta samlingarne
innehller Florini sdana, som fretrdesvis ro gngse i bo ln och
Nyland, Judns Tavastlndska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska,
troligen fven till en del sdana, som hos de i Sverige bosatta
Finnarne ro brukliga, hvilka likvl till grunden ro Savolaxiska.
Strahlmann har samlat sina i Wiborgs ln och ett mindre antal af Judns
tyckes fven vara ifrn Wiborgs ln. Lgger man hrtill, hvad
undertecknad i Ryska Karelen, Kajana ln och fver strre delen af
Finland upptecknat,[18] s inses ltt, att ingen hufvudsaklig del af
landet finnes, hvars ordsprk ej, tminstone till en god brjan, redan
blifvit upptecknade. Antalet af alla p frenmnde stt erhllna Finska
ordsprk gr till nra sju tusende, och r hela fullstndiga samlingen
af dem nu s vid pass redigerad, att den i hst kan lggas under
pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att fljas i denna, likasom
den fven i Florini och Jodns ordsprkssamlingar, och i Porthans och
Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Vl r en ordsprkssamling i
denna ordning ganska osystematisk, svida ordsprk, emellan hvilka icke
den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid
hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava fljt, r oemotsgligen
mera systematisk. Men fven vid ordnandet efter Gottlunds method
frekomma flere omstndigheter, som satta sig deremot. De flesta
ordsprk i Finskan ang nemligen icke en, utan tvnne eller flere
saker, p ngot stt i parallel eller motsatts till hvarandra stllda.
Skall nu ett och samma ordsprk anfras srskilt p hvart stlle, s
tillvxer bokens volum derigenom p ett otillbrligt stt; fster man
sig ter frnmligast vid ett af de i ordsprket frekommande mnen, s
lider systemet derigenom. Nstan i hvarje ordsprk ligger en sdan
dubbelhet. Ngra exempel skola bttre upplysa frhllandet. S anfres
ordsprket: _mit is ikns, sit poika polvensa_, d.a. hvad fadren
gr sin lifstid, det gr sonen efter, s lnge han lefver, bde till
varning fr fadren och till urskuldande fr sonen; _parempi pahaki
leikki, hyveki tappeloa_, d.a. fven en dlig lek r bttre, n ett
slagsml, s godt (fogligt) detta n m vara, angr lekar och slagsml;
_mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi_, d.. mannen r
skapad fr frder, qvinnan att vrda hemmet, angr mannens och qvinnans
lif eller bestmmelse; _siin rikkautta, kussa rakkautta_, d.. der
finnes rikedom, hvarest krlek finnes, sges om den rikedom ett
frnjdt sinne, god smja o.d. meddelar, men anfres ock ofta till
krlekens berm eljest; _sypi koira kahlehensa, pettpi paha sanansa_,
d.. hunden snderrifver sitt band, en dlig man gr ifrn sitt ord,
vidrr hundar, mnner, band och ord.

Det bsta stt att ordna ordsprk kunde vara, att indela dem i
centurier eller kapital af obestmd lngd, ungefr ssom Salomos
ordsprk i Bibeln. Men ett sdant ordnande, fr att verkstlla det s,
att man dermed kunde vara hellst ngot s nr njd, skulle fordra en
lngre tids arbete och kanske skulle ndock icke alla ordsprk finna
plats slunda.

Men fr att icke lngre uppehlla lsaren med dessa
ordsprksfunderingar, vill jag hr med ens afbryta dem och i det
fljande orda ngot om en annan vigtig del af den Finska litteraturen
-- Folkgtorna.

Sedan _Christfrid Ganander_ r 1783 utgaf sina _Suomalaiset Arvoituxet
Wastausten kansa_, d.. Finska Gtor med svaren, ro 58 r frlidna. S
vidt vi knna, har Gananders samling ej ftt ngon ny upplaga, nnu
mindre har ngon annan samling af gtor blifvit sedermera utgifven, om
man undantager hvad i Mehilinen, rgg. 1836 och 1837 i slutet af
hvarje hfte frekommer, och i Sanan-saattaja Wiipurista rg. 1836, N:o
14, 15, 16, 21, 25, hvarest gtor finnas till ett antal af 102. Detta
talar icke fr ngot synnerligt vrde, som de Finska folkgtorna skulle
hafva, men betraktar man  andra sidan deras stora allmnnelighet,
ungdomens trgna sysselsttning med gtors upplsande, deras egen
inrttning, m.m., s kan man visst icke anse dem hafva frtjent ett
sdant litterrt frakt. Hvad mathematiken r uti de lrda skolorna,
det ro gtorna uti folkets hemskola. Begge infva de frstndet att
ifrn bekanta frhllanden leda sig till obekanta. Det synes nstan
ssom vore gtorna ett oumbrligt medel till en sdan frstndsfning
hos barnen, hvarfre de fven i strre eller mindre mngd frekomma
troligen hos alla
folk. Hvilken vigt Finnarne lade p denna fning framlyser fven af den
nnu vanliga bestraffningen fr den, som visade sig mindre skicklig i
gtors upplsande. Bestraffningen var ej berknad p stadkommande af
ngon kroppslig smrta, ssom riset i de lrda skolorna, utan, ssom
felet ansgs ligga uti sjlsfrmgenheterna, lmpades fven straffet
omedelbart p sjlen, utan tvifvel efter en rttvisare grundsats, n
den som vanligen i skolor fljes, efter hvilken kroppen fr plikta fr
sjlens frsummelse. Hela straffet gick ut p att framkalla blygsel hos
den felande. Lemnade den, till hvilken gtorna framstlldes, ett visst
antal af dem oupplsta, s frvisades han till _Hymyl (eller Hyml)_,
en diktad ort, der man vore utsatt fr tlje, och hvilken p Svenska
kunde tergifvas med Ljets hemvist. Det vanligaste r, att man vid
tredje gtan, som ej kan upplsas, fr fretaga sig nmnde frd till
Hymyl. Somliga gra dock strax i brjan det frbehll att ej frvisas
till Hymyl med mindre n sex ogissade gtor, sgande bestmdt:
_kolmelta arvoitukselta mina en lhe Hymyln_, d.. fr tre gtor
begifver jag mig ej stad till Hymyl. Huru ocks aftalet m trffas,
s brjar nu en att framlgga gtor till en annan af sllskapet och
denne att gissa. Ofta hnder att han ej gissar alldeles rtt, men
uttyder dock gtan p ngot annat stt, som ej saknar all rimlighet fr
sig. D uppstr en hrdnackad tvist om gtan, antingen den skall rknas
till de gissade eller ogissade. Mycken advokatyr plgar d ej heller
saknas och saken hemstlles ofta till goda mns afgrande. Mnga gtor
ro ocks s obestmda, att de p flere n ett stt kunna uttydas,
t.ex. tvenne fartyg upp hafvet, f ej fast hvarandra, hvilken af ngra
uttydes p sol och mne, af andra p en vattus med sina tvnne
uppstende ron; likas: fadren ofdd, snerna segla, hvilken plgar
uttydas p eld och gnistor (eller rk) eller p en hstack, som hller
p att gras, och p hstrn; likas: vandrar fram och ter, fortfar s
sin hela dag, hvilket kan sgas om en, som pljer, men ock om
perpendickeln i ett vggur. Har nu en fastnat p s mnga gtor, att
blott en fr det bestmda antalet saknas, s hviskas det redan om
honom: _Jo sill on silmt Hymyln pin_, d.. hans gon vnda sig
redan t Hymyl, och nr antalet blifver fullt, brjar den, som
framstllt gtorna med frvisningen sgande:

    Hyi, hyi[19] Hymyln! (1:sta gtan repeteras)
    et sitkn tiennyt.

    Hyi, hyi Hymyln! (2:dra gtan repeteras)
    et sitkn tiennyt.

    Hyi, hyi Hymyln! (3:dje gtan)
    et sitkn tiennyt.

Dessa hyi, hyi o.s.v. lyda i fversttning:

    Fy, fy, till Hymyl!
    du visste d ej det engng.

Han utspkas nu p det ljligaste af den, som framstllt gtorna,
hvarefter han fretager den obehagliga frden. Derp berttas, huru han
blifver emottagen och undfgnad i Hymyl, allt p fljande stt:

    Hymyls hundar sklla ifrigt;
    "Springen barn p grden,
    Fr att se hvad hunden skller,
    Hvad lngrat glfsar!"

    "Ltt man ser hvad hunden skller,
    Hvad lngrat glfsar:
    Der ju kommer trasig tlper
    Smutsbelagd r hela kroppen,
    Klderna af gyttja stela,
    Med orenlighet besmorda.
    Har till hst en rtta,
    Och en katt till krsven,
    Sndrig slef till slda,
    Hundsvans till sin piske.
    ker nu vid gyttjetrsket,
    Kommer upp till grdseltget,
    Har nu hunnit bak p porten,
    Kr nu upp p grden,    Stiger upp fr trappan,
    r nu ren i farstun."

Nr man sedan lter honom ppna drren och stiga in, blifver allt
folket skrmdt fr honom. Vrdinnan som hller p att lgga brd i
ugnen, fller brdet i askan och spaden p golfvet. En annan gumma, som
p ugnsbnken ter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen
upp p ungsmuren, hvarifrn hon af vda fller den heta vellingskoppen
fver den nykomna gstens hufvud. "Ack", qvider denne, och frgar, hvar
han skall kunna tvtta ren sig. Man lemnar honom en tjrtina till
tvttbalja och han tvttar sig med tjra. Fr yttermera visso ber man
honom tvtta sig en gng till, emedan han af den frsta tvttningen ej
blifvit nog ren, och lter honom torka sig frst i en dunlr, sedan i
en agnlr och sist p de sotiga sparrarne i kokhuset. Derp frgar man
honom i Hymyl, hvad han vet att bertta, en frga, som gres med _mit
kuuluu_, d.. hvad hres det, och hvilken frga frmmande, som komma
till ngot stlle, p de flesta orter i Finland alltid f besvara.
Derp lter man Hymyl-beskarn svara, att han ej vet ngonting
srdeles att bertta, utan att han blifvit besegrad med gtor, upp
hvilka han ej kunnat f ngon upplsning. Nu ber man honom sga, hvilka
de gtor voro och frundrar sig srskildt vid hvarje gta, att han ej
kunnat gissa den, med orden: _voi sinuasi, kun et sitkn arvannu_,
d.. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sttes i
Hymyl mat fr honom, allt det smsta, man kan uppfinna.

Sedan denna reseberttelse med mnga tillgg och variationer ad libitum
blifvit upplst fr den till Hymyl dmde, mste han p en stund g ut.
Nr han en tid sttt utanfr drren ppnar man denna och frgar: _eik
Hymyln vierasta jo ny?_ d.. syns det icke redan till Hymyl-gsten.
Nu stiger han in, stller sig i drrvrn, och upp tillfrgan, huru der
stod till, svarar han sig hafva sett och frsport mnga underliga saker
i Hymyl, hvilka han d berttar, ssom t.ex. att man der kokade med en
yxa och hgg ved med en gryta, att hsten sprang i trdet och ekorrn
drog plogen, att korna bakade brd och qvinnorna stodo fastklafvade i
fhuset, m.m.

Nu frst r han fri ifrn sitt straff; fr tertaga sin plats i
sllskapet och begynna med framlggandet af gtor fr ngon annan.
Genom den vana barnen tidigt erhlla vid gtors upplsning hnder ej s
ofta, att de skulle komma till Hymyl. Svaren p en del gtor hafva de
i minnet, efter som de hrt dem af andra, och fr frigt hjelpa de sig
fram underbart vl med att gissa om ej alldeles rtt, s dock icke
heller s alldeles ortt, att ju ej protest emot Hymyl-frden kan ga
rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gtor nyttjat en annan
method, den att fr hvar ogissad gta lsa sig med 2  3 kopek, ett
medel som han fven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid
kan nedtysta orttvisan.

Ganander sger bde i fretalet och p titelbladet till sin samling,
det han anvndt hela aderton r fr att samla sina gtor, som till
antalet ro icke mnga. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det,
men ndock vill det synas, som vore tiden alltfr rundligt tilltagen.
tminstone skulle undertecknad taga sig att p aderton dagar insamla
en lika stor mngd gtor, om ej p alla, s dock p mnga orter i
landet. Den samling, som han nu har frdig att lemna till trycket,
upptager gtor till ett antal af 1,390, och har uppsttt nstan utan
egentligt samlande under frder fr andra ndaml.

(Till uppsatsen har Lnnrot fogat 210 gtor 1 svensk fversttning samt
i fljande hfte -- det sjette -- 360 ordsprk. Om urvalet sges:
"Eljest har p gtornas inre duglighet ej ngot afseende kunnat fstas,
utan har man valt dem, som lttast ltit fverstta sig". Detsamma
upprepas angende ordsprken. -- Man har ansett att de saklst kunnat
utelmnas ur samlingen af Elias Lnnrots svenska skrifter, 1 synnerhet
d en ny upplaga af dessa ordsprk och gtor utgifvits af magister Emil
Nervander r 1887.)




Om den nya under arbete varande Kalevala edition.

Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning.
November 1848, mars 1849.


Med skl hafva tskilliga anmrkningar blifvit gjorda mot den fr
tretton r tillbaka utkomna frsta upplagan af Kalevala; och nnu flere
hade kunnat gras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invndt,
r, att de fem sista runorna icke st i ngot samband med de
fregende, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de
runon betrffar, deras samband med de fregende ganska vl frsvaras.
I den frra af dessa beskrifves nmligen, huru Winminen fllde en
bjrn, som ofredade hjordarne p Kalevalas betesmarker. Bjrnen var ock
ett af de plgoris, med hvilka Pohjolas vrdinna lofvat hemska
Winminens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt snde en mngd
sjukdomar fver Kalevalafolket samt bortgmde solen och mnen frn
himmeln. Om allt detta str att lsas i de fregende runorna, i hvilka
fven beskrifves, huru Winminen aflgsnade sjukdomarne, samt huru
solen och mnen blefvo terstllde p sin gamla plats. Det tyckes
sledes, ssom skulle det falla af sig sjelf, att bjrnen, den sista af
Pohjola-vrdinnans stadkomna landsplgor, ej kunde lemnas att i fred
hrja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de fregende
vara frsvarad.

Sedan det lyckats att flla bjrnen, anstlldes en bjrnfest eller ett
_grafl fr bjrnen_, ssom denna tillstllning vanligtvis benmnes.
Den firas nnu p tskilliga trakter i landet ssom ett uttryck af
gldje fver den gjorda fngsten; hvari jemvl ingr ngon ironiserande
eller hnande vrdnadsbetygelse fr bjrnens fordna anseende. Allmogen
tanker dervid ungefar om bjrnen: efter du i lifstiden varit ett
mktigt ock fruktansvrdt skogens odjur, s vill du vl fven efter
dden glla fr ngot mer n de andra djuren, och derfre vilja vi nu
begrafva dig med pomp och stt. Om vilda folkslag lser man, att de
understundom visat samma hnande vrdnadsbetygelse fr fiendens
anfrare, nr de lyckats f honom fngen, hvarvid afsigten visserligen
icke varit att behedra honom, utan tvrtom att frbittra hans dagar
nnu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefr samma
betydelse r Finnarnes vrdnad fr bjrnen, ssom den vid bjrnfesten
uttrycker sig, och s tror jag den alltid varit; hvarfre jag ej kan
vara af deras tanke, som af denna hyllning velat gra ett slags
gudsdyrkan. Mjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf ocks nnu spr
finnas, hafva gifvit bjrnfesterna en allvarsammare betydelse. Man
trodde, att hvarje vsende, till och med trd, stockar och stenar, stod
under en egen skyddsande, men att ter fver dessa skyddsandar en
srskild hgre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre
ville st i godt frstnd, n man ville uppbringa den emot sig genom
att fraktligt behandla dess skyddslingar. S alltfr angelgen var man
dock icke om dessa skyddsandars vlvilja, att icke vargar och andra
skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit ddade, hvar de
fverkommos, utan att man gjorde ngonting fr att blidka deras
patroner.

Vid bjrngraflet ts och dracks af hjertans grund, hvarefter gldjen
yttrade sig med sng och andra frlustelser. En srskild anledning till
gldje fr Winminen vid ifrgavarande tillflle bereddes af
medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som
Pohjola-vrdinnan sndt fver hans hembygd. Men det instrument,
Kantele, ur hvilket han en gng frut framlockat gldje i ymnigt mtt,
lg nu begrafvet p sjbotten, dit det under hemfrden med den erfrade
_Sampo_ blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och
frfrdigandet af en ny kantele, nr den gamla ej kunde terfinnas,
utgr mnet fr den 29:de runon, hvilken derfre efter mitt tycke
ganska vl ansluter sig till den fregende; hvarfre jag ej annat kan
n frsvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de fregende mot
dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft
rtt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon betrffar, hvilka i
den frra upplagan af Kalevala ej stodo i ngot inre sammanhang med de
friga. I den nya upplagan deremot ro de tvenne frstnmnda infogade
p sitt behriga stlle i brjan af poemet, s att numera endast den
sista runon, beskrifvande Winminens hdanfrd, kommer att vara utan
annat samband med de friga, n de yttre, som betingas af en naturlig
nskan att erfara, hvad slut den i det fregende s verksamt
upptrdande mannen hade. D i samma runo beskrifves en mktigare
hjeltes (Frlsarens) fdelse, fr hvilken Winminen fann sig befogad
att aftrda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lng runo, hllen
i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frlsarens den, s har
ngon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig,
att fven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig frefaller dock, som
skulle man med dess intagande frfara ungefr ssom ordsprket sger:
_kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdn_, d.. fr man i ett
tagelhr, vill man deraf skapa sig en hel hst; och derfre har jag
tyckt vara bst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo.
Winminens aftrdande borde framstllas, och som Frlsarens fdelse
var orsaken dertill, mste fven denna tillflligtvis nmnas p stt,
runon uppgifver densamma hafva fr sig gtt; men med Winminens
hdanfrd slutas dikten, och hvad derp fljer, tillhr ej densamma.

Jag skall nu, frrn jag gr att bemta ngra ytterligare anmrkningar
mot den frra upplagan och frfrigt redogra fr mitt frfarande,
lemna en kort framstllning om den nya Kalevala upplagan och af det
sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.


1 Runon. 350 verser.[20]

Sngarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade
skna jungfrun _Kave_, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens de
rymder och snkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod
s en hftig orkan frn ster, som upprrde hafvet och gjorde jungfrun
hafvande. Under hafvande tillstndet gungade hon i sjuhundrade r eller
nie mansldrar p bljorna, tills slutligen fverguden _Ukko_, hvilken
hon anropade om hjelp, lt en stor and framflyga och reda sig ett bo p
hennes kn. I boet lade anden sju gg, hvilka, innan hon hunnit ligga
ut dem, rullade ned i sjn och snderkrossades mot ett grund. Af den
ena hlften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och
af innanmtet solen, mnen, stjernorna och molnen.

nnu mste den hafvande naturdottern eller vattenmodern (_veen
emonen_), ssom hon numera benmnes, i nie r simma kring hafvet,
frrn hon blef frlst och framfdde landet (strnder, uddar, holmar
och sjgrund) samt trettio r derefter fven menniskan, frst
Winminen och dagen derp Ilmarinen.


2 Runon. 380 verser.

Winminen blef framfdd i vattnet, der han derefter i hela sju r
kringdrefs, tills han slutligen stadnade p en namnls udde af en
skogls holme. Der gick han upp och lt kerns son, _Sampsa
Pellervoinen_, bes holmen med flere slags trd. Trden vexte upp efter
nskan, endast eken ville i brjan ej g. Men nr den slutligen
uppskt, bredde den sig ut fver hela nejden, s att hvarken sol eller
mne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin vg i
luften, utan att fastna i ekens hga krona. Menniskor, foglar, till och
med fiskarne i vattnet vantrifdes, d de fr den jttestora ekens skull
aldrig mer fingo se solen och mnen lysa. Winminen ville gerna
blifva af med eken, men p hela jorden fanns ej den man, som mktade
nedhugga den, hvarfre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.

    Steg d upp en man ur hafvet,
    Kom en hjelte fram ur bljan,
    Alltfr stor var icke mannen,
    Var ej heller alltfr liten:
    Var till hjden som en tumme,
    Trenne fingrars bredd till lngden,
    Kunde ligga under sklen,
    Upprest st inunder sllet.

    "Nousipa merest miesi,
    Uros aallosta yleni,
    Ei tuo ollut suuren suuri,
    Eik aivan pienen pieni:
    Pystyn peukalon pituinen,
    Kolmen sormen korkeuinen,
    Maljan alle maata mahtui,
    Seulan alle seisomahan."

Winminen nedsg fraktligt p pysslingen och frgade, hvad han var
fr en arm varelse. Denne sade sig tillhra vattnets folk och hafva
upptrdt fr att flla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig,
en sdan stackare, hit fr att nedhugga eken", sade Winminen; men
han hade knappt hunnit yttra dessa ord, frrn den lilla mannen till
hans frvning blef en frfrlig rese, gonen i hufvudet stodo en hel
famn frn hvarandra, fver smalbenet var han likaledes en famn bred,
fver knna halfannan och tv famnar fver rona. Denne fllde nu eken
med tredje hugget, hvarefter solen ter lyste fver nejden och
framlockade trd, grs och rter i yppig vxt fverallt; men ngot
sdesslag fanns nnu icke. En dag vandrade Winminen p hafsstranden
och fann ngra sdeskorn p den fina sanden. Han ville frska, hvad af
dem kunde uppvxa, och mnade just neds dem i jorden, d en liten
fgel frn ett trd bredvid honom sjng, att kornet ej vxer med mindre
man frst nedfaller och brnner skogen och sedan utsr kornet p den
brnda marken. Winminen gjorde, ssom fogeln undervist honom, och
nedhgg skogen med undantag af en bjrk, den han lemnade att vxa. Kort
derp flg en rn till stllet och frgade, hvarfre den bjrken
lemnats qvar, nr de friga trden blifvit fllda? "Derfre har jag
ltit bjrken st", svarade W., "att du och andra luftens foglar m
deri kunna hvila edra vingar".[21] rnen tackade Winminen fr hans
vlmening och slog eld t honom, fr att brnna den fllda skogen.
Sedan besdde Winminen sin sved under bner till jordens
gudomligheter och till fverguden Ukko, hvilken han srskildt bad om
regn. Efter ngon tids frlopp gick han att bese sin sved och fann
vxten frtrfflig. En gk sjng d i bjrken, och honom anmodade W.
att fven framdeles tillsjunga orten lycka, gldje och trefnad.


3 Runon. 570 verser.

Derefter framlefde Winminen mnga lyckliga r i Kalevala, ssom
orten numera kallades, och blef vida namnkunnig fr sin sng och annan
vishet. Ryktet derom hade hunnit fver till Lappen Joukahainens ron;
och som denne var en inbilsk man, s frtrt det honom att hra talas
om ngon annan, som vore frmer n han sjelf. fvermodigt och utan
afseende p svl fadrens som modrens varningar, hvilka frskte hindra
honom, spnnde han en dag fr sin slde och begaf sig till Kalevala,
fr att tfla i sng med Winminen. Han trffade Winminen kande
ute p marken ej lngt frn sitt hem, och utan att det ringaste vnda
t sidan kte han rakt emot honom, s att fimmelstngs ndarne fastnade
vid hvarandra, och hstarne mste stadna. Winminen frgade, hvem han
var, som s ovarsamt kte emot honom; hvarp Joukahainen nmnde sitt
namn och begrde att fven f veta den andras namn. Sedan han hrt, att
det var Winminen sjelf, p hvilken han sttt, uppfordrade han honom
att tfla med sig i sng, sgande:

    "Lienet vanha Winminen,
    Laulaja in-ikuinen,
    Ruvetamme laulamahan,
    Saakamme sanelemahan;
    Mies on miest koittamahan,
    Toinen toista voittamahan."

det vill sga:

    r du gamle Winminen,
    Den evrdeliga sngarn,
    Lt oss brja d att sjunga,
    Lt oss ordets makt frska;
    Man mot man vi nu m prfva,
    Hvem af begge segern vinner.

Winminen svarade undvikande med fljande ord:

    "Mitp minusta ompi
    Laulajaksi, taitajaksi:
    Ain' olen aikani elellyt
    Nill yksill ahoilla,
    Kuunnellut koti kke
    Kotipellon pientareilla;
    Waan kuitenki, kaikitenki,
    Sano korvin kuullakseni,
    Mit s enemmin tiet,
    Yli muista ymmrtelet."

det vill saga:

    Mycket torde jag ej glla
    Uti sng och annan kunskap:
    Har jag tillbragt mina dagar,
    Lefvat blott i hemmets lunder,
    Hrt p gken, hur han sjungit
    Invid hemmets kerrenar;
    Dock likvl och det oaktadt
    Sjung nu ut och lt mig hra,
    Allt det bsta, som du knner,
    Som du vet utfver andra.

D begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdngor,
liksom ville han sga, att sdane nog voro jemfrliga med Winminens
sngkunskap; men nr W. med allskns lugn afviste dem, ville han
slutligen taga en hgre ton och sade sig ssom sjunde man hafva bitrdt
vid jordens och himmelns skapelse. En sdan erkelgn kunde Winminen
ej afhra med samma lugn, som hans friga dumheter, utan sade honom
rent ut, att han ljg; hvarp Joukahainen utmanade honom p duell,
sgande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svrd den
bttre; "Kun ei lie minulla mielt, kysyn mielt miekaltani".

Winminen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svrd som dina
kunskaper; fven jag har ju ett svrd. Likvl vill jag ej inlta mig i
envig med en dylik stackare, som du r."

Af detta svar och Winminens vgran att antaga hans utmaning blef
Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga fvermod
utlt sig:

    "Ken ei ky miekan mittelhn,
    Eik kalvan kastelohon,
    Sen min siaksi laulan,
    Alakrsksi asetan.
    Panen semmoiset urohot
    Sen sikli, tuon tkli,
    Sorran sontatunkiohon
    Lvn nurkahan ltistn."

Detta var mer an Winminen kunde tla. Betagen af harm och vrede
begynnte han sjunga och sjng s, att hafvet svallade och jorden
sklfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sngen slutades
dermed, att han sjng Joukahainen djupt in i ett krr, och huru han ej
frr tertog sina ord, n Joukahainen lofvat honom sin enda syster till
lsen fr sig, torde fr de flesta lsare vara frut bekant.


4 Runon. 514 verser.

I denna runo afhandlas Winminens frieri till Joukahainens syster,
hvilken ej ville taga en s gammal man, ehuru mycket modren n prisade
den tillmnade svrsonen ssom stor, rdig och sngkunnig. Slutligen
gjorde en olycklig hndelse slut p flickans bekymmer: hon skulle en
morgon bada sig vid hafsstranden, blef derunder af en vattenande lockad
att simma lngre ut frn stranden och drunknade. Modren var alldeles
otrstlig och gret s, att bckar bildade sig af hennes ymniga trar.


5 Runon. 250 verser.

Winminen blef illa till mods, nr han hrde att bruden gtt i sjn
och frskte uppfnga henne derifrn. Fr att ej besvika sin broders
lfte, enligt hvilket Winminen borde f henne, lt hon nu ocks
fnga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. D nu
Winminen icke igenknde henne, utan i stllet att behlla henne
ssom sin brud, brjade behandla henne ssom en vanlig fisk, ansg hon
sig med godt samvete kunna hoppa i sjn tillbaka; hvilket hon ock
gjorde och frsvann snart i bljorna, sedan hon likvl frut
tillknnagifvit, hvem hon var. Winminen srjde mycket fver
sin frlust och frebrdde sig sin stora frblindelse att icke hafva
igenknnt henne. Sin klagan slt han med orden:

    "Enk nyt tuota tie'kn,
    Miten olla, kuten ele
    Tll ilmalla asua,
    Nilla mailla matkaella.
    Oisiko emo elossa,
    Sep saattaisi sanoa,
    Miten olla oikeana,
    Kuten pystss pysy,
    Murehisin murtumatta,
    Huolihin katoamatta,
    Niss piviss pahoissa,
    Apeissa mielaloissa."

det r:

    Och nu r jag rdls vorden,
    Hur jag lefva br och vara,
    Huru vistas hr i verlden,
    Rra mig p dessa trakter.
    gde jag min mor i lifvet,
    Hon ett rd mig skulle gifva,
    Hur jag kunde hllas uppe,
    St uti en upprtt stllning,
    Utan att frgs i sorger,
    Af bekymren nedertryckas,
    Under dessa hrda tider,
    Denna svra sinnesoro.

Ehuru modren var dd, lefde dock hennes ande nnu och nekade
Winminen att srja fver en, ssom det tycktes, ringa frlust, samt
ingaf honom det rdet att rusta sig ut till Pohjola fr att fria till
ngon flicka derstdes, sgande:

    "Mene Pohjan tyttrihin,
    Siell' on tyttret somemmat,
    Neiet kahta kaunihimmat,
    Viitt, kuutta virkemmt,
    Ei Joukon jorottaria,
    Lapin lapsi lnttreit.

    Sielt naios poikaseni,
    Paras Pohjan tyttrist,
    Jok' on siev silmiltns,
    Kaunis katsannoisiltansa,
    Aina joutusa jalalta,
    Sek liukas liikunnolta."

S i denna som den nrmast fregende runon ar poesien till det mesta
af lyrisk art.


6 Runon. 240 verser.

Efter det rd, Winminen ftt, begaf han sig ut p frden till
Pohjola. Hans vg frde honom genom de trakter, der Joukahainen
vistades. Denne bar nnu gammalt agg till honom, och som han p frhand
lrer hafva erhllit kunskap om Winminens frestende frd till
Pohjola, s lade han sig i frst fr honom vid vgen. Nr nu
Winminen skulle rida fver Joukkolas , der den var grundast, skt
Joukahainen p honom. Pilen trffade dock endast hsten, hvilken dog p
stllet, och Winminen fll i sjn, hvarefter en hftig storm, som
kom frn landsidan, dref honom allt lngre och lngre ut p det vida
hafvet.


7 Runon. 360 verser.

Hela nie dygn drefs Winminen simmande omkring och var redan nra att
fvergifva allt hopp om rddning, d rnen, som frut (se 2 runon)
funnit sig vl deraf, att Winminen, nr han fllde sin sved, lemnat
en bjrk qvar, fr att foglarne deri finge hvila sig, kom och frgade,
hvad han gjorde i hafvet. Winminen berttade fr honom sin olycka
och tillade, att han numera ej visste, antingen han frr skulle d af
hunger eller fvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. rnen
bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bra honom, hvart han ville,
blott han kunde hjelpa sig upp p dess rygg; "ty ocks du har en gng
gjort godt t mig", sade rnen med fljande ord:

    "Viel muistan muunki pivn,
    Arvoan ajan paremman,
    Kun ajoit Kalevan kasken,
    Osmolan salon sivallit:
    Heitit koivun kasvamahan,
    Puun sorean seisomahan,
    Linnuille lepemiksi,
    ltselleni istuimiksi."

Derp bar rnen, som nu var vida strre n fordom, Winminen till
Pohjola och lade honom der ned p torra stranden, hvarest han trffades
af Pohjolas vrdinna. Hon frde honom upp i grden och vederqvickte
honom efter bsta frmga. D Winminen likvl vantrifdes i Pohjola
och lngtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas vrdinna
ej allenast frskaffa honom dit, utan fven gifva honom sin dotter till
kta, om han till ersttning derfre ville smida en sampo t henne.
Winminen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han
kommit hem, skicka derifrn den kunniga smeden Ilmarinen till detta
arbete. D gaf Pohjola vrdinnan t honom hst och slde, att ka hem
med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, frrn antingen
hsten stadnade eller det blifvit tid att taga nattlger; eljest skulle
ngon ofrd drabba honom under resan.


8 Runon. 280 verser.

Den erhllna varningen glmdes dock snart af Winminen. Kommen ett
litet stycke p vgen hrde han ett ljud, som om ngon vft deruppe.
Han sg upp och fann Pohjolas underskna jungfru vara sysselsatt med
att vfva sin guldvf p kanten af en skn regnbge. Winminen blef
intagen af hennes sknhet och gjorde p stllet sitt friaranbud.
Jungfrun svarade, att hon p aftonstunden frut sutit ute p lindan och
hrt en talltrast sjunga, hvilken p hennes tillfrgan, hvad det var
som han sjng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och
om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstnd var
lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mrk hstnatt.
Winminen bad henne ej fsta sig vid trastarnes qvitter och
frskrade, att han var en karl ej smre n andra. "D skulle jag hlla
dig fr en karl, svarade jungfrun, om du med en uddls knif kunde
klyfva ett tagelhr och sl knut p ett gg." Detta verkstllde
Winminen, likasom ett yttermera lagdt annat arbete, som icke var
lttare; men jungfrun lfvade dock icke bry sig om honom, frrn han
timrat en bt af hennes slitna slnda och skjutit bten ut i sjn, utan
att det minsta rra dervid. fven detta arbete underkastade sig
Winminen, men slog sig derunder med yxen i knet, ett stort sr,
och fick ej blodfldet p ngot stt hmmadt, d han ej knde
bloddmningsorden. I sin nd kastade han sig i slden, kte ut fr att
annorstdes ifrn ska hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde
sig kunna dmma blodfldet.


9 Runon. 550 vr.

r till strre delen af magiskt innehll och beskrifver, huru bloden i
Winminens sr blef stmd genom ordets kraft, huru svedan borttogs,
och huru sret frfrigt behandlades med ord och salvor, s att
Winminen snart ter blef frisk. Denna runo innehller sledes: 1
jernets ursprungsord, 2 jernets bespottningsord, 3 blodens dmningsord,
4 ord fr svedan, 5 bneord till gudarne, 6 salvans beredelseord, 7
frbandsord, 8 Winminens tacksgelse till fverguden fr den
undfngna hjelpen.


10 Runon. 590 vr.

Efter att hafva tillfrisknat kte Winminen hem illa till mods,
emedan han utfst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste vl,
att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarfre han begynnte prisa
Pohjola-dottrens sknhet, fr att frska, hvad den kunde verka p
smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestmd fr den, som
kunde smida en _Sampo_. Ocks mtte jungfrun hafva varit en utmrkt
sknhet, efter Winminen bland annat bermde henne med fljande ord:

    "Kuuhut paistoi kulmaluilta,
    Pivyt rinnoilta risotti,
    Otavainen olkapilt,
    Seitsenthtinen sellt."

det r:

    "Mnen sken frn hennes tinning,
    Solen strlade frn brstet,
    Karlavagnen ifrn skuldran,
    Och sjustjernan ifrn ryggen."

I stllet att lta narra sig, anade Ilmarinen ord och sade: "det
tyckes, som om du lofvat mig till lsen fr dig sjelf till Pohjola; men
dit, till den mannafrtare-byn, far jag aldrig". Winminen hade
fruktat fr ett sdant afslag och derfre under frden till hemmet vid
ndan af kern uppsjungit en vldig, blomstrande, guldgrenig gran, med
mnen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nmnde han om granen fr
Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskda den. Kommen till stllet
klttrade han upp i trdet, fr att nedtaga mnen och stjernorna. Men
han hade ej vl hunnit upp, frrn Winminen framsjng en hftig
orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och frde honom till Pohjola. Runon
beskrifver derp omstndligen, huru han smidde _Sampo_; men af
Pohjola-jungfrun fick han ej ngot bestmdt Ja. P hans tillfrgan, om
hon nu ville flja honom, svarade hon endast:

    "Emm tst viel joua,
    Pse en neitipiviltni,
    Noilta tilt tehtvilt,
    Kesisilt kiirehilt:
    Marjat on maalla poimimatta,
    Lahen rannat laulamatta,
    Astumattani ahoset,
    Lehot leikin lymttni."

det r:

    Har nnu ej tid att komma,
    Kan ej lemna jungfrulifvet,
    Mycket har jag hr att syssla
    Under brda sommartiden:
    Mste plocka br p marken,
    Sjunga mngen sng p stranden,
    Taga mnget steg p lindan,
    Leka mngen dag i lunden.

Nr flickan var s omedgrlig, begynnte Ilmarinen tnka p terfrden
till hemmet. Pohjola-vrdinnan ville ej hindra hans afresa, utan
tvrtom gaf hon honom ett fartyg att frdas med och stllde s till,
att han fick gynnande vind. Men _sampo_ gmde hon i ett kopparberg, der
den sorgflligt frvarades bak ls och bom.


11 Runon. 380 vr.

I den elfte runon framtrder en ny Kalevala hjelte, hvilken lttsinnig
och ofrvgen, ssom han var, fven ville frska sin lycka hos
Pohjola-jungfrun. Detta hans fretag afhandlas dock frst i den nrmast
pfljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och
hans afventyr i _Saari_. fven der fanns en frnm jungfru af hg brd,
som redan utdelt mnga korgar t friare, bland hvilka de flesta voro af
stort anseende. Nu beslt ocks Lemminkinen att begifva sig stad fr
att begra Saari-jungfrun till kta. Modren afrdde honom frn att fara
dit, sgande: "hvad vinner du dermed annat, n att du blir ett tlje
fr Saaris flickor".

    Ells menk poikaseni
    Parempihin itsesi,
    Saaren suurehen sukuhun,
    Laajahan lajiperhn,
    Siella piiat pilkka'avat,
    Naiset nauravat sinua.

"Har ingen nd dermed, mente Lemminkinen; flickorna m akta sig, att
de ej sjelfva m blifva ett vrre tlje." S for han stad till Saari,
der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade
ntterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den frnmsta
Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgng, ehuru han efter runons
ord utntte vl hundra par stflar fr hennes skuld; hvarfre han
slutligen beslt bortrfva henne. Nr flickorna en afton samlats till
ett dansstlle ute p marken ett stycke frn byn, kom Lemminkinen
kande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin slde och krde bort, sedan
han frut strngeligen frbjudit de qvarblifvande att nmna ett ord
till upplysning om Kyllikkis frsvinnande och hotat frsjunga alla
deras fstmn och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville
frtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortslppt,
men Lemminkinen hrde ej p det rat, utan endast frundrade sig
fver, hvad hon kunde hafva mot honom, en s ypperlig fstman, yttrande
sig bland annat med fljande ord:

    "Tuotako sina sureksit,
    Tuota huolten huokaelet,
    Ettei oo sukuni suuri,
    Kovin korkea kotini?

    Jos en oo suvulta suuri,
    Kovin korkea ko'ilta,
    On mulla tulinen miekka,
    Skenev silrauta;

    Se ompi sukua suurta,
    Laajoa lajipere:
    Omp' on Hiiess hiottu,
    Jumaloissa kirkasteltu.

    Sill suurennan sukuni,
    Laajennan lajini kaiken,
    Miekalla tuliterll,
    Silll skenevlla."

Det r: "srjer du och suckar fr det, att min slgt ar oansenlig och
mitt hus fr lgt? M s vara, s har jag i stllet ett blixtrande
svrd med gnistrande klinga, som r af nog hg brd; ty i fordna dagar
har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med
denna gnistrande klinga kan jag hja min slgt och utvidga mitt hus."
D svarade Kyllikki: "o nmn mig icke om ditt svrd, utan vill du, att
jag ngonsin skall trifvas hos dig, s svr att alldrig bra det i
krig, s mycket n ditt sinne eljest kunde lngta dit". "M gjort, sade
Lemminkinen, men svar d ocks du, att aldrig g ut p dansstllen i
byn, s mycket n ditt sinne eljest kunde lngta dit". Der svuro de d
msesides och lofvade: Lemminkinen att ej draga ut i hrnad, och
Kyllikki att hllas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om
Kyllikki smningom funnit sig i sitt de att vara Lemminkinens maka,
hvad hon ock i brjan m hafva haft emot honom.


12 Runon. 220 vr.

Med sin unga hustru tillbringade Lemminkinen derp flere lyckliga r i
det fredliga hemmet, utan att ngondera brt sitt lfte. Engng drjde
han lngre tid borta p en fiskfngstfrd, hvarunder Kyllikki fann
tiden lng och begaf sig p en dans, den flickorna i byn tillstllt.
Lemminkinen, som efter hemkomsten ftt veta det, frargades svrligen
fver Kyllikki, som s brutit sitt lfte, och anseende sig sjelf nu
fven vara lst frn den ed, som hittills bundit honom, begynnte han
genast rusta sig ut fr en krigsfrd, utan att hra p sin moders och
sin hustrus bner, hvilka p allt stt ville afrda honom. D Kyllikki
bland annat berttade, att hon natten frut drmt, det deras hus
nedbrunnit, svarade Lemminkinen blott, att han icke trodde p
kringdrmmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enk vaimojen
valoja"), och fr modren tillknnagaf han slutligen, att han skulle
begifva sig till Pohjola, fr att derstdes fria till den bermda
jungfrun. "Du har ju hemma frut en frtrfflig hustru, sade modren,
och tvnne hustrur passa dock icke fr en mans bdd." "Kyllikki bryr
jag mig icke om, m hon springa i byn p hvar flickdans", svarade
Lemminkinen, under det han som hast borstade sitt hr. D modren nu
begynnte skrmma honom och sade, att han skert gick sin ofrd till
mtes, om han begaf sig till Pohjola, slngde Lemminkinen borsten ur
sin hand och yttrade: "frr skall man se blod flyta frn denna borste,
n ngon ofrd drabbar mig p Pohjola-frden". Borsten trffade
fogningen mellan sparrens nda och vggen, der den blef sittande.


13 Runon. 280 vr.

Lemminkinen begaf sig p frden och kom lyckligt fram till Pohjola.
Kommen p grden hrde han sng och skrl af flere rster i stugan: D
steg han in och sade: "vackra snger plga ej vara lnga", ("hyv on
laulu loppuvasta, lyhyest virsi kaunis; mieli on jmhn parempi, kun
on kesken katkemahan"). Nr Pohjola-vrdinnan sedan frundrade sig
fver, huru han frdats fram, d ej ens hundarne mrkt hans ankomst,
sade Lemminkinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att
blifva ett freml fr hundglafs; hvarp han rkade i ekstas (tulta
iski turkin helmat, silmt valoi valkiat, d.. "gnistor sprakade ur
pelsen, blixtar ur hans gon flgo") och sjng derunder sina
kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till
stllen, hvarifrn de ej terkommo. Blott en enda karl i hopen, en
trasig vallherde, fraktade han s, att han ej brydde sig om att
bortkasta ngra ord p honom. Men denne fresatte sig att engng hmnas
p Lemminkinen svl de andras ofrd, som det frakt, hvilket han
sjelf ftt rna, sprang bort och lade sig i frst fr Lemminkinen,
der han trodde, att denne snart skulle komma att frdas.


14 Runon. 250 vr.

Efter ett sdant intrde, och sedan det blifvit nog utrymme i stugan,
begrde Lemminkinen af Pohjola-vrdinnan hennes dotter till kta. Men
fven fr henne var det bekant, att Lemminkinen var gift frut,
hvarfre hon svarade: "huru kommer du hit att fria; du har ju redan
hustru hemma". "Hon m vandra sin vg", sade Lemminkinen: "hrifrn
tnker jag gifta mig till en bttre hustru, gif nu derfre din dotter
t mig, den bsta du har". Hon lofvade gra det, men fordrade
dessfrinnan, att Lemminkinen genom andra prof, n dem han hittills
visat, skulle gra sig frtjent af dottren. Frst skulle han fnga
Hiisis elg, derp fasttaga Hiisis hst och sist skjuta en svan frn
Tuonelas elf.


15 Runon. 460 vr.

Sedan Lemminkinen lyckats att utfra de tvnne frsta fretagen, begaf
han sig att skjuta svanen i Tuonela elf. Men der gick det honom ej
bttre, n att den fraktade vallherden (se 13:de runon), som lg der i
frst, rnnde ett spjut igenom honom, hvarefter han skuffade honom ned
i strmmen och betraktade med frnjelse, huru den dde kroppen for
utfr den hvirflande forssen i Tuonelas elf.


16 Runon. 640 vr.

En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkinens hem, att ngra bloddroppar
drpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkinens afresa legat orrd
imellan sparren och vggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att
ngon stor olycka hndt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och
frgade af Pohjola-vrdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna
ville ej komma fram med sanningen, frrn hon efter en strng hotelse
af Lemminkinens moder, som var en mycket sngkunnig qvinna, mste
tillst, att hon skickat honom fr att skjuta en svan frn Tuonelas
elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under frden blifvit af
solen underrttad om sin sons bedrfliga slut, lt hon smida sig en
rfsa med lngt skaft och lnga tenar, med hvilken hon grep sig an att
rfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon ngot fr
rfsan, som liknade en sdeskrfve, men vid nrmare underskning
befanns vara Lemminkinens kropp, hvilken dock saknade bde hufvud,
hnder och andra lemmar. Under fortsatt rfsning fick hon upp fven
dessa, lade allt p sitt stlle och skickade honungsfgeln, _biet_, upp
till himmelen, fr att af skaparn f ngon sdan balsam, som kunde
terupplifva Lemminkinen. Sedan biet efter vl utrttadt rende kommit
ter, och Lemminkinen blifvit smord med den himmelska salvan, ppnade
han sina gon och frundrade sig, huru han kunnat sofva s tungt och
lnge. "nnu mera tungt skulle du hafva sofvit och nnu ej uppvaknat,
svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu brjade
Lemminkinen erinra sig tillgngen, huru han kommit till Tuonelas elf,
och berttade allt omstndligen fr sin moder. Modren frgade derefter,
om honom nnu fattades ngot, hvarp Lemminkinen svarade: "mig fattas
visst mycket nnu; nnu har jag ej ftt Pohjola-jungfrun, och den elaka
hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, frrn jag skjutit en
svan frn Tuonela elf." "Lt du svanarne simma i fred, sade modren, och
kom nu hem med mig, njd att du sluppit s vl." Efter ngot betnkande
beqvmde sig Lemminkinen dertill och for hem med sin moder, hvarest
runon tills vidare lemnar honom.

Bde i denna och den nrmast fregende runon frekomma ter en hel hop
magiska elementer.


17 Runon. 410 verser.

Under dessa Lemminkinens strfverier timrade Winminen p sin bt,
hvilket arbete p stt, som i den 8:de runon omnmnes, blifvit
afbrutet. Hvarje frrttning hade Winminen beledsagat med dess
behriga (magiska) ord och ftt bten nra frdig, d han till sin
ledsnad mrkte, att de ord, som behfdes fr kantlisternas hopfogning,
fr akterstfvens och frstammens fullndning, fallit ur hans minne.
Dessa ord mste han ndvndigt frskaffa sig och for derfre till de
ddas rike, _Tuonela_, fr att f dem -- troligen i mening, att ngon
aflidens ande skulle meddela honom de saknade orden. P den frden
mtte honom mnga svrigheter: frst kunde han ej f frja frn
Tuonela, med hvilken han borde frdas fver elfven, och sedan man frt
honom fver, ville man behlla honom qvar i Tuonela. Endast genom sin
rdighet lyckades Winminen rdda sig derifrn, i det han kom
simmande tillbaka fver elfven, men med ofrrttadt rende; ty icke ett
halft ord engng hade han ftt frn Tuonela. Fr svrigheten att kunna
tervnda derifrn varnade han sedan hvar och en, att ej sjelfmant fara
till Tuonela, och gaf en kort beskrifning p de aflidnas tillstnd
derstdes.


18 Runon. 620 verser.

Nr Winminen ej lyckats f ngra ord frn Tuonela, beslt han att g
till en fordomdags mycket namnkunnig sngare _Antero_ eller _Kantervo
Wipunen_, hvilken dock numera legat i jorden s lnge, att en grof skog
hunnit rota sig och uppvexa fver hans hvilostad. Sedan Winminen
tillryggalagt den lnga, mycket besvrliga vgen, rdjade han undan
skogen frn stllet och sttte sedan en jernstng i den afsomnade
jttens gap, i afsigt att dermed uppvcka honom frn den lnga smnen.
Jtten grinade illa och hgg med tnderna i stngen, som han var nra
till att afbita. Nr Winminen, efter att hafva ftt lif i Wipunen,
skulle rycka stngen ur hans mun, stod han ej desto skrare, n att
hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet p jtten. Snart var den
hgra foten jemte hela karlen efter, och Winminen fick lof att
vandra en fr honom alldeles fremmande vg ned i jttens mage. fven s
frlorade Winminen ej sin fattning; han inredde fr sig en smidja i
Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sdant eftertryck,
att jtten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad
det var, som han ftt i sin mage, och i frmodan, att han ftt ngon
oknd sjukdom, rodde han fram med alla besvrjelserunor, han ihogkom,
fr att frdrifva det onda. Winminen hrde dem med lugn och fortfor
oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttmt
sitt frrd af besvrjelserunor, sade sig m fr vl i hans mage, fr
att lemna en s beqvm plats; lofvade dock gra det, blott Wipunen
dessfrinnan sjungit fr honom all sin kunskap, "ty", sade han:

    "Ei sanat salahan joua,
    Eik luottehet lovehen,
    Mahti ei joua maan rakohon,
    Vaikka mahtajat menevt".

det vill sga:

    Orden f ej undandljas,
    Kunskapen i glmska rka,
    Ej frmgorna begrafvas,
    Gr ock egarn sjelf i grafven.

D ppnade Wipunen sin mun och sjng frst om tingens ursprung,

    "Kuinka luojansa luvalla,
    Kaikkivallan vaatimalla,
    Itsestns ilma syntyi,
    Ilmasta vesi sikesi,
    Veest manner maatelihen,
    Manterelle kasvut kaikki.
    Lauloi kuun kuvoamasta,
    Auringon asettamasta,
    Ilman pielten pistmst,
    Taivosen thittmst."

det vill sga:

    Hur p skaparns gifna tillstnd,
    Den allsmktiges befallning,
    Luften frst af intet fddes,
    Vattnet aflades af luften,
    Jorden bildades af vattnet,
    Vexterna p jorden kommo.
    Sjng om mnens bildning sedan,
    Solens fogning p sitt stlle,
    Om grundpelarne fr fstet,
    Om hur himmeln stjernbestrddes.

Mngt och mycket annat sjng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra,
ssom runon sger -- om man nu eljest kunde hlla s noga rkning p
dagarne, ty bde sol och mne stadnade i sitt lopp, fr att hra p
sngen, som frfrigt utfvade en sdan verkan p jorden, att hafvets
vgor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.

Sedan Winminen ftt tillrckligt af sngen, krp han ter ut ur
Wipunens mun och begaf sig att lgga sista handen vid timringen af
bten, hvars frfrdigande numera icke mttes af ngot hinder.

Efter mnets beskaffenhet r innehllet af denna runo dels episkt, dels
magiskt.


19 Runon. 690 vr.

Bten, som nu stod frdig p stranden, blef p det bsta utsirad af
Winminen, hvilken sedan skt den ut och satte sig deri fr att
fretaga den lnge tillmnade friarfrden till Pohjola (jfr. 8:de
runon). Vid ndan af en udde, frbi hvilken Winminen borde segla,
var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvtta klder. S snart hon af
Winminen ftt veta, hvart hans resa gllde, sprang hon hem och
berttade det fr sin broder, hvilkens ansprk p Pohjola-jungfruns
hand (se 10:de runon) hon nog knde. D gjorde sig Ilmarinen frdig, s
fort han kunde, och for landvgen till Pohjola. P tredje dagen upphann
han Winminen och ropade till honom frn stranden:

    "Oi on vanha Winminen!
    Tehkmme sula sovinto:
    Josp' on kilvoin kihlonemme,
    Kilvoin kynemm kosihin,
    Ei neitt vkisen vie,
    Vastoin mielt miehelhn".

det vill sga:

    O du gamle Winminen!
    Lt oss fredligt s frlikas:
    Att, om ock i kapp vi fria,
    Tfla i att vinna jungfrun,
    Hon af intet tvng m bindas,
    Utan vlja, som hon tycker.

Winminen gick in p frslaget och sade: "gerna m den taga jungfrun,
fr hvilken hon frivilligt bestmmer sig, och vi sjelfve m fr den
saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".

S kommo friarena till Pohjola. Modren ville fvertala sin dotter att
taga Winminen, hvilken hon prisade fr hans frmgenhet och andra
goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro ngon
handelsvara, att sljas bort fr penningar, och lofvade vlja
Ilmarinen, hvilken smidit _sampo_ t dem och frfrigt var yngre med
ett vackrare utseende. Nr Winminen sedan sjelf hunnit in i stugan
och gjort sitt anbud, frgade hon, om han redan timrat bten af hennes
slitna slnda (se 8:de runon). Winminen svarade ej bestmdt, utan
sade blott, att han hade en nog god bt, som lik en blsa eller ett
nckrosblad hjde sig p vgorna, och med hvilken han ej behfde frukta
hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom d afslag med fljande
ord:

    "En kiit merist miest,
    Aallon laskeja-urosta:
    Tuuli viepi merill mielen,
    Aivot srkevi ahava.
    Enk taia tulla'kana,
    En tulla min sinulle
    Ikuiseksi ystvksi,
    Kainaloiseksi kanaksi,
    Siasi levittjksi,
    Pnalaisen laskejaksi."

det vill saga:

    Prisa vill jag ej en sjman,
    Ej den man, som drifs p vgen:
    Hafvets storm frstndet rubbar,
    Vrens ilar skada hjernan.
    Derfr kan och vill jag icke,
    Kan jag icke bort mig lofva    Fr att bli din lifstidsmaka,
    Bli en dufva vid din sida,
    Den din bdd hvar afton reder,
    Ordnar vackert hufvudgrden.


20 Runon. 510 vr.

Kort efter, sedan Winminen ftt detta afslag, kom Ilmarinen kande
p grden och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man t honom
dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, frrn han finge
se jungfrun, p hvilken han s lnge vntat. Som han ej var srdeles
efterlngtad af modren, s frelade hon fven honom, ssom Lemminkinen
frut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof p sina
frtjenster. Det frsta var att upplja en ker, full med ormar,
hvilken blott Hiisi fordomdags frmtt plja; fr det andra borde han
fnga en bjrn frn Tuonelas skog, och fr det tredje en stor vldig
gdda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa frrttningar skulle
Ilmarinen skert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit
honom rd, huru han skulle bra sig t fr att f dem verkstllda. S
t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldrn och med den
begifva sig till Tuonela-elfven, fr att fnga fisken. Ilmarinen gjorde
s och stod redan med sin eld-rn p stranden. D nrmade sig den
vldiga gddan, hvars rygg var lng som sju efter hvarandra liggande
btar, tnderna i munnen lnga som skaftet p en rfsa och tungan af
tvnne yxskafts lngd. Redan ppnade hon sitt gap, fr att sluka
Ilmarinen, d rnen i rtt tid hgg sina klor djupt in i hennes rygg.
D uppstod der en frfrlig strid mellan gddan och rnen. Tvnne
srskilda gnger mste rnen slppa sitt tag och frsta gngen drog
gddan honom djupt under vattnet, frrn han hunnit f ls sina klor
frn hennes rygg. Striden slutades dock till rnens frdel, som flg
med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort
sig en grundlig mltid, om ej Ilmarinen, som borde fra fisken till
Pohjola, hindrat honom. Lnge efter striden var luften nnu helt tjock
af fjun och fjdrar, som derunder lossnat frn rnen, och vattnet i
Tuonela-elfven s upprrdt, att det mer liknade en lervlling, n
vatten.

Sedan Ilmarinen slunda lyckats utrtta de honom frelagda arbeten,
hade Pohjola-vrdinnan ej mer ngon frevndning att neka honom sin
dotter, hvarfre frlofningen fr sig gick p stllet, och derefter
tervnde Ilmarinen hem, tills brlloppet skulle firas. Men Winminen
frebrdde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han nnu var vid unga
r, och afrdde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra
flickor.


21 Runon. 620 vr.

I denna runo gras stora brllopstillrustningar, slagtas, brygges,
bakas, stekes och kokas i Pohjola. Derp skickades bjudningar omkring,
och allt folk, som kunde ptrffas, skulle bjudas, till och med alla
blinda tiggare och andra uslingar; endast Lemminkinen skulle lemnas
objuden, "ty -- sade Pohjola vrdinnan -- han r alltid begifven p
grl och fallen fr slagsml, och har redan frut strt gldjen p
andra brllop".


22 Runon. 440 vr.

Brudgumens och de friga brllopsgsternas mottagning i Pohjola, och
sjelfva brlloppets begende. Dervid sjunger Winminen och slutar sin
sng med att tacka vrdskapet.


23 Runon. 530 vr.

I denna runo upptrder frst brudens moder med erinran till sin dotter,
att hon nu fr alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derp omnmner
bruden, huru det djupt griper hennes sinne, nr hon nu tnker p den
snart skeende skilsmessan och sger, att hon frut ej kunnat ens ana,
att det skulle blifva s pkostande. Hennes bekanta komma och gra
afskedsstunden nnu svrare derigenom, att de erinra henne om mngen
svrdotters nog hrda de i sitt nya hem, samt huru, nr hon hrnst
besker fadershemmet, det kunde hnda, att hon ej mer trffade der
ngon fader, moder eller annan anfrvandt i lifvet. Nr de derigenom
ftt henne att grta rtt p allvar, upptrder ter ngon, som bjuder
till att trsta henne, ber henne kasta sitt ga p den sttliga
brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den vlmga, i hans
hus vntar henne.


24 Runon. 790 vr.

Denna runo upptages af rd fr den blifvande unghustrun, huru hon skall
frhlla sig och frrtta sina sysslor s, att svrmodren, mannen och
andra skola blifva njda med henne. Slutligen berttar en gammal
tiggargumma om sitt de ssom flicka och svrdotter, samt huru hon
rkat i sitt nrvarande usla tillstnd.


25 Runon. 500 vr.

Brudgummen rdes och varnas att bemta den nu af sina frldrar
fvergifna med godhet och mhet. Derp flja brudens afskedssnger,
hvilka, d de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan lnge
resfrdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i slden och far stad. I
brllopsgrden blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade
dufvan", men dufvan sjelf flg fver berg och dal till lockfogelns bo.


26 Runon. 710 vr.

Nu fljer i ordning att omtala det vntade unga parets och brudskarans
ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstdes samt, hvilka
tillstllningar der blifvit gjorda, och huru alla vlplgades. Upprymd
af let begynnte Winminen sjunga och likasom frut i Pohjola slutade
han sin sng med att tacka vrden och vrdinnan, hvarjemte han med
ngra loford prisade brudsvennen och brudtrnan fvensom det friga
brllopsfolket. nnu p hemvgen frn brllopsstllet sjng han sina
sngar, s uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt p vgen,
utan krde sin slde snder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket
bestyr, frrn han fick sig en ny.

Med episka mellanslag p sina stllen, r diktarten s i denna som i de
nrmast fregende fyra runorna lyrisk.


27 Runon. 780 vr.

Som i det fregende (21:sta runon) blifvit omnmdt, blef Lemminkinen
icke bjuden p brlloppet i Pohjola. Detta frtrt honom till den grad,
att han ndock beslt fara dit, om ej fr annat, s fr att hmnas sin
skymf; ty fr annat kunde han ej anse det, nr till och med alla
tiggare och inhysingar voro bjudna framfr honom. Pohjola-vrdinnan
hade fruktat fr ngot sdant och derfre frtrollat vgen fr honom,
hvaraf Lemminkinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort
honom uppmrksam derp. Modren afrdde honom frn hela frden och
frgade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas brllop, nr han
ingen bjudning ftt. Lemminkinen svarade fvermodigt:

    "Tuoss' on kutsut kuunikuiset,
    Airuhut alinomaiset,
    Miekassa tuliterss,
    Siliss skenevss".

det vill sga:

    Jag har ju en evig bjudning,
    En, som stndigt p mig manar,
    Hr vid sidan i mitt eldsvrd,
    I dess blixtomhvrfda klinga.

Nr han sedan frsedd med svrd och bge och fr frigt i full
krigsrustning begifvit sig p frden och kommit fram ett stycke af
vgen, mtte honom en eldstrm tvrs fver vgen; i strmmen var en
brinnande holme och p holmen en brinnande rn, som frgade honom,
hvart han mnat sig. "Till Pohjola brllopet, blef svaret, lemna nu
bara vg t mig!" "Du skall f en vlbanad vg genom min strupe,
svarade rnen, i min mage vntar dig ett prktigt gstabud."
Lemminkinen framtog nu ngra orrfjedrar, som han kort frut tagit upp
vid vgen och gmt i sin vska, gnuggade dem emellan hnderna och
blste dem ur sin hand i luften, d de i det samma frvandlades till
lefvande orrar. Vipps flg rnen efter dem, och under tiden kte
Lemminkinen fram sin vg, utan att rnen, nr han tervndt frn
orrjagten, sg ens skymten af honom.

Sedan han ter tillryggalagt ett stycke vg, lg fr honom ett
brinnande svalg, som strckte sig tvrs fver vgen frn ster till
vester, och hvilket t hvardera hllet tycktes vara utan nda; det var
upp till brdden fylldt af gldheta stenar. Genom bner till
fverguden, Ukko, utverkade Lemminkinen sig ett hftigt snfall, som
afkylde stenarne s, att han utan den ringaste skada kunde frdas
fver, och han kom derp utan ngot vidare hinder fram till ndan af
Pohjolas lnga tg, hvarest en varg och en bjrn stodo honom till
mtes, s att han mste stadna. Han tog d ur sin vska en ulltapp,
gnuggade den mellan hnderna och blste derp, d den p stllet
frvandlades till en frhjord. Odjuren, nr de sgo frhjorden, sprungo
frn sin post efter den, och Lemminkinen slapp fram till Pohjolas
grd, kring hvilken ett hgt grde af ormar och dlor var uppfrdt.
Dessa ansg han dock ej vara farligare, n att han med knifven i handen
gick lst p dem, ref upp grdet och trngde sig igenom. Men nu lg i
hans vg ttt vid porten en jtteorm, af mer n en vanlig timmerstocks
lngd och tjockare n en portstolpe; den var frsedd med hundra gon
och tusen tungor, hvart ga stort som ett sll och hvar tunga af ett
spjutskafts lngd. Frgfves lste Lemminkinen tjusningsorden, ormen
brydde sig ej det ringaste derom; hvarfre han mste gripa till
kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvrjelser, fr hvilka
ormen slutligen mste ge vika.


28 Runon. 420 vr.

Lemminkinen steg fvermodigt in i Pohjolas stuga och frgade, sedan
han frst gjort en knapphndig helsning, om det fanns korn fr hsten,
och l fr mannen. Vrden svarade, att grden nog skulle rcka till att
st upp fr hsten fvensom att drrvrn kunde herbergera dess
husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags st i drrvrn", sade
Lemminkinen, gick i detsamma upp och satte sig, s att bnken svigtade
under honom. Sitt fvermod visade han sedan p flere andra stt i
Pohjolas stuga: hvarfre vrden till slut frgade honom, hvad han hade
att gra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gsten
kan vara god nog, svarade Lemminkinen, men nnu bttre r den icke
bjudne: han dricker ej fr intet". Derfre begrde han att f kpa l,
hvilket den tiden mtte hafva ansetts ssom en stor skymf fr
gstfriheten, efter vrden deraf blef s uppbragt, att han grep
till sin trollkonst och framsjng en hel sj p golfvet, sgande: "der
har du att slcka din trst med, dra nu i dig den der floden!" Men
Lemminkinen besvarade vrden med att framsjunga en oxe, som begynnte
dricka vattnet, och vrden framtrollade ter en varg fr att uppta
oxen. S togos de lnge med hvarandra, under det harar, hundar,
ikorrar, mrdar, rfvar, hns och hkar framtrollades n af den ene, n
af den andre. Nr vrden slutligen mrkte, att Lemminkinen var honom
fverlgsen i trollkonster, grep han till sitt svrd och manade ut
honom. Lemminkinen svarade: "vl har mitt svrd af hrda hufvudskallar
ftt ngra skrmor i bettet, men ndock vill jag mottaga utmaningen;
min fader fruktade aldrig att mta svrd med hvilken som helst, och det
anstr ej sonen att frringa sin faders anseende".

    "Sanoi Lieto Lemminkinen:
    Mit minun on miekastani,
    Kun on luissa lohkiellut,
    Pkasuissa katkiellut!
    Vaan kuitenki, kaikitenki,
    Kun ei nuo piot paranne,
    Mitelkmme, katselkamme,
    Kumman miekka mieluhumpi:
    Eip' ennen minun isoni
    Miekka mittoja varannut,
    Pojastako polvi muuttui,
    Arvo tuattoni aleni."

Derp mttes klingorna, och d Pohjola vrdens var en hrsmn lngre,
tillkom honom hedern af frsta hugget. Brd p saken begynnte han
genast taga ut sin rtt, men huru han svngde svrdet, slog han af en
sparre i taket, men sin motstndare kom han icke t. D sade
Lemminkinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du s grymt hugger
p den? Snart kunde du frderfva hela stugan, och som vi dessutom
skulle komma att nedsla golf och bnkar med blod, s lt oss g ut p
backen; bloden tager sig mycket bttre ut p drifvan." S gingo de att
fortsatta striden p grden. En kohud utbreddes p stllet, och p den
skulle kmparne hlla sig under striden. Afven hr bjd Pohjola vrden
frgfves till att trffa Lemminkinen och fortfor med sina hugg, ehuru
denne pminnte honom att turen att sl nu redan kunde vara hans. D
brto eldslgor fram ur Lemminkinens svrd, och ett rodnande tersken
af lgorna fll p Pohjola-vrdens hals. "Din hals r ju rd som
himmeln om morgnarne", sade Lemminkinen och frorsakade derigenom ett
gonblicks uppehll hos den andre, hvilket han begagnade till sin
frdel och hgg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrn
gick han in och begrde vatten att f tvtta sina hnder frn blod, men
fann det snart vara rdligast att lemna Pohjola, helst folket redan
hll p att samla sig, fr att hmnas.


29 Runon. 860 vr.

Nr Lemminkinen sedan kom ut p grden i Pohjola, fr att stta sig i
slden och fara hem, fann han sin hst frvandlad till sten och slden
till en videbuske. Hr var ej mycken tid att besinna sig, hvarfre han
i hast frvandlade fven sig sjelf till en rn och hjde sig i luften,
fr att flyga hem. Till fljd af sin ovana att frdas i luften kunde
han ej hlla rigtig kosa, utan kom s hgt, att solen skert frbrnnt
honom, om ej Ukko p hans bner omhljt honom med ett dimmigt moln.
Engng kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara
frfljd af en gr falk, hvars gon ut och in liknade den nyss fr hans
svrd fallne Pohjola vrdens. Falken ropade till honom och frgade, om
han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkinen gaf t falken
till gensvar:

    "Havukkani, lintuseni!
    Knnite kohin kotia,
    Sano tuonne tultuasi
    Pimehn Pohjolahan:
    Kova on kokko koprin saaha,
    Koprin saaha, kielin sy."

det vill saga:

    Du min falk, min vackra fogel!
    Vnd du om till hemmets trakter,
    Och bertta, nr du kommit
    Fram till Pohjola, det mrka,
    Sg: att svrt var rnen fnga,
    Att han var fr strf att tas.

Hemkommen berttade Lemminkinen fr sin moder, att han ddat vrden i
Pohjola, och att han nu mste fly undan fr Pohjola folket, som snart
skulle infinna sig fr att utkrfva hmd. P tillfrgan, hvar modren nu
skulle anse det vara bst fr honom att gmma sig, svarade hon sig vl
knna en ort, som aldrig nnu blifvit hemskt af svrdet, men ville ej
sga, hvar den lg, frrn sonen gifvit henne sitt lfte att ej p hela
sextie r draga ut i hrnad. Lemminkinen tyckte dock, att han kunde
litet afpruta p den lnga terminen, och lofvade att ej p de tv
nrmast fljande ren g i ngot krig, hvilket han fven eljest ej s
srdeles efterlngtade; ty sade han:

    "Viel' on haavat hartioissa,
    Syvt reit rynthiss
    Entistkin iloista,
    Muinaisista melskehist,
    Suurilla sotakeoilla,
    Miesten tappotantereilla".

d.v.s.

    Sr har jag nnu p skuldran,
    Flere djupa hl p brstet
    Efter frra gldjelekar,
    Fordna bullersamma bragder,
    P bermda hrnadsfrder,
    P de flt, der mnner ddas.

Nu bad modren honom fara fver nie hafsfjrdar till en holme, der fven
hans fader fordomdags ngon tid lefvat, nr han under ngon svr ofred
ndgats fly undan fr fienden. Med vemodig knsla lemnade Lemminkinen
sitt hem och bad modren svara t Pohjola mnnerna, nr de skulle komma
fr att ska honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han
fllt en sved, hvilken sedan dess hunnit bess, bra skrd och blifva
skuren. Utrustad med tillrcklig vgkost seglade han af och kom
lyckligt fram till n.

P en utskjutande udde suto flera af ns flickor och skdade utt det
bl hafvet, vntande sina brder, fder eller fstmn hem frn
fremmande lnder.

    "Katselevat, knteleivt,
    Silmt pin sinist mert;
    Kenp vuotti veljens,
    Kenp taattoa tapailil
    Se vasta toella vuotti,
    Joka vuotti Sulhoansa."

Nr de nu p afstnd varsnade ngot, som liknade ett fartyg, hoppades
de, att ngot af deras egna skepp skulle tervnda frn fasta landet
och gladdes i hgen! men snart mrkte de, att det var ett fremmande
fartyg, som lade till stranden. Lemminkinen kom och frgade, om han
kunde f rum att lefva p deras , sedan han sett sig tvungen fly frn
sitt hemland. Flickorna svarade, att p deras  nog fanns bde slott
och grdar, hvilka skulle skydda honom. Men nr han sedan frgade, om
han der kunde f ngon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all
mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu,
pellot pystin mittaeltu). nnu frgade han, om det kunde roa dem att
hra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjng han d
vackra snger fr dem, och flickorna hrde honom med beundran, tills de
slutligen frde honom upp till sina hem. Gstfritt bemtt, hvart han
kom, lefde Lemminkinen hela tre r p n och kom derunder allt mer och
mer i flickornas ynnest. Denna hans framgng frtrt dock ns karlar,
s att de slutligen beslto att ombringa honom. Till sin lycka mrkte
Lemminkinen i tid, hvad som var  bane, och lemnade hastigt n till
flickornas stora bedrfvelse, hvilka lnge greto efter honom p
stranden.

Medan han nu for p hafvet, uppstod p tredje dagen en s hftig storm,
att den skakade snder hans fartyg. Simmande uppndde Lemminkinen en
udde, p hvilken fanns ett hemman. Der bemttes han gstfritt, och
sedan han berttat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt
fartyg, med hvilket han styrde till hemmets strnder, dem han p tre r
ej skdat. Men huru var det nu icke annorlunda, n fr tre r sedan!
Strnderna voro vl desamma, som d, men p det stlle, der grden
sttt, vxte nu frodig ungskog.

    Tunsi maat on, tunsi rannat,
    Tunsi vanhat valkamansa,
    Ei tunne tuvan sioa,
    Eik aittasen aloa.
    Jo tuossa tuvan sialla
    Nuori tuomikko tohisi,
    Mnnikk tupamell,
    Katajikko kaivotiell.

Med vemodsfullt sinne skdade Lemminkinen omkring sig och utbrast:

    Tuoss' on lehto, jossa liikkuin,
    Kivet tuossa, joilla kiikuin,
    Tuossa nurmet nukkeroimat,
    Pientarehet piehtaroimat;
    Missp' on tutut tupani,
    Kussa kaunihit katokset?

d.v.s.

    Der i lunden frr jag drjde,
    Klngde der p dessa stenar,
    Lekte ofta der p lindan,
    Tumlade p kerrenen;
    Men hvar r den knda grden,
    Hvar de takfrsedda husen?

Det, som fver allt annat qvalde Lemminkinen, var, att han ej visste
det ringaste om sin gamla moders de, antingen hon lefde eller var dd,
hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick
och gjorde sig svra frebrelser fr sitt fordna fverdd i Pohjola,
hvilket varit den frsta anledningen till allt detta, mrkte han i
ljungens toppar liksom spr efter ngons gng. Han begaf sig att vandra
t det hllet, kom i en djup skog och fann der i skygd af ngra granar
ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne.
"O att du, min goda moder! dock nnnu lefver", utbrast Lemminkinen;
"jag fruktade, du redan vore dd, och hll p att grta gonen ur mig".
Modren berttade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit
och uppbrnnt deras boning, och huru hon sjelf med mda sluppit undan
och alltsedan bott i detta usla nste. "Srj icke fver den brnda
grden, sade Lemminkinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket
bttre n den frra, och sedan jag gjort det, skall jag frstra hela
Pohjola". Derp omtalte han, huru han hgst angenmt tillbringat sin
tid p den aflgsna n, hvarest han haft fverfld p allting. Blott
det var ledsamt, sade han, att han mste hlla sig undan fr flickorna,
liksom vargen hller sig undan fr fren och hken ej trs nrma sig en
hnsskock.

    "Siit' oli paha elm,
    Piti piilt piikasia,
    Kun suet sikoja piili,
    Havukat kyln kanoja".


30 Runon. 440 vr.

Lemminkinen vistades derp ngon tid hos sin moder och umgicks med
tanken att, s snart mjligt blefve, hmnas p Pohjolafolket. Han
erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn _Tiera_, uppskte honom
och sade: "kommer du nnu ihg, du min beprfvade vn Tiera, hvilka
krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utfrde, huru vi hrjade
byarne och fllde hvarenda man i dem". Tieras frldrar, brder och
systrar, som anade, det nu skulle glla ngon ny tillmnad krigsfrd,
infllo: "icke har Tiera nu tid att flja dig ut i krig, han har nyss
gift sig, och ingalunda nnu hunnit tillrckligt smeka sin unga
hustru". Men Tiera sjelf, nr han hrde talas om krig, brydde sig
hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod
snart frdig att flja med Lemminkinen. De begge hjeltarne stego om
bord och begfvo sig ut, fr att bekriga Pohjola. Men Pohjola
vrdinnan, som ftt kunskap om detta deras fretag, skickade emot dem
sin fosterson, _Klden_, som bedref saken s, att fartyget frs fast i
en alntjock is, der det mste lemnas. Med mda rddade sig Lemminkinen
sjelf ur kldens klor och slapp till nrmaste land, som var en de,
obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat _Tiera_ nmnes
ej, huruvida fven han lyckades rdda sig eller blef ett offer fr
klden, och det d till straff fr sin oartighet mot den i hemmet
qvarlemnade unga makan. I denna runo frekomma ter s magiska som
lyriska inblandningar.


31 Runon. 430 vr.

Det var en moder till tre sner, hvilka det redan som unga skilde frn
hvarandra. En kom till Ryssland och uppvxte der till en handelsman, en
annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och
fick namnet Untamo. Untamo rkade i tvist med sin broder Kalervo om
fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter ngra fregngna
slagsml slutades s, att Untamo med en hop folk anfll sin broder och
hotade nedgra allesamman. Kalervo var ej beredd p detta fverfall,
hvarfre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid
sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfdt barn, som man i
brdskan qvarglmt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed
hem, sedan han frut uppbrnnt Kalervos grd. Barnet, som tycktes vara
endast ngra dagar gammalt, kallades _Kullervo_, och var redan s
obndigt, att det snderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp p
tcket. Untamo frjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse fr jag
med tiden en trl, som ej afltes fr sm summor". Hans frjd var icke
lngvarig, ty efter ngra mnader hrde han gossen tala fr sig sjelf:
"skulle jag blott vxa litet till, s skulle jag nog hmnas min faders
och moders dd"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de
blifvit ihjlslagna. Nr Untamo hrt, hvad gossen frehade i sinnet,
beslt han att drnka honom och lt i sdan afsigt kasta honom i sjn.
Men detta bekom honom ej vrre, n att han tre dygn derefter fanns helt
oskadd sittande p vgen. "Vnta", tnkte Untamo, "efter vattnet ej rr
fver dig, skall vl elden gra det". Han lt nu tillreda ett stort bl
af nfver och torrved, lgga gossen derp och antnda blet. Hela tre
dygn brann det med lga, och nr man derefter gick att nrmare betrakta
stllet, fanns gossen sitta midt ibland de gldande brnderna och med
en stake i handen maka dem nrmare till hvarandra, fr att f dem att
brinna s mycket bttre. Nr ej ens elden rdde fver Kullervo, beslt
Untamo lta hnga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit
hngd, bad han sin trl g och se till, om han ens nu vore dd. Trlen
terkom med underrttelse, att Kullervo nnu var lifslefvande och med
en sticka i handen hll som bst att rista figurer af spjut, svrd och
krigsmn i trdet. Nu visste Untamo ej mer ngon rd, huru han skulle
blifva af med gossen, och beslt derfre att anvnda honom vid arbete.
Frst sattes han att vagga ett barn, men han ddade barnet och brnde
upp vaggan. Derp skulle han flla en sved, han gick d till Untamos
bsta timmerskog, nedhgg den och frbannade marken, s att ej ngon
vxt skulle trifvas p den. Untamo skickade honom nu att grda, men
fven detta arbete verkstllde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen
ingen ppning i grdet och lade det eljest s hgt, s att han till
strar anvnde de lngsta granar. nnu frskte Untamo att lta honom
trska, men fven dertill befanns han vara oduglig, ty han trskade
bde halm och korn till bara pulver. Slutligen beslt Untamo att slja
bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden
Ilmarinens blg", sade han och bjd honom t Ilmarinen, hvilken ock fr
ngot uselt jernskrp kpte honom.


32 och 33 Runon. 520 och 290 vr.

Det var om vren, d boskapen frsta gngen slpptes ut p bete, som
Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru slppte ut sin boskap
med sedvanliga bner till luftens, skogens, markens, grsvxtens,
sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter fr boskapens vlgng
och trefnad.[23] Deri gjorde hon vl, att hon lste sina bner; ty
kanske vi nu eljest ej skulle ega ngon kunskap om dem. fven deri
gjorde hon rtt, att hon tvarnade bjrnen att ej komma fr nra hennes
kor, s litet det ock frfrigt hjelpte henne, ssom snart kommer att
erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat lta vara ogjord, och det
var fljande. Hon ville roa sig p Kullervos bekostnad och bakade en
sten in i brdet som hon gaf t honom till vgkost. Nr Kullervo p
dagen skulle skra sig en skifva af brdet skar han sin knif i den
frdolda stenen. Begabbandet sido, gick det honom s mycket mer till
sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans frldrar; men runon
lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf,
antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrnda grden,
eller ock ftt den genom ngon annan hndelse. Nu uppmanades han af
bde korp och krka att till hmnd fr vrdinnan drifva hennes kor i
ett sankt krr och hopsamla en hjord af vargar och bjrnar, dem han
skulle fra till grden. Nr vrdinnan sedan efter vanligheten kom att
mjlka dem, skulle dessa nog utkrfva hmnden. S skedde afven: nr
vrdinnan med stfvan i handen kom att mjlka, blef hon s illa sargad
af odjuren, att hon kort derefter afled.




34 Runon. 240 vr.

Efter denna illbragd tordes Kullervo ej lngre qvarstadna hos
Ilmarinen, utan packade sig bort, frrn smeden, som sysselsatte sig i
smidjan, visste det ringaste af, hvad som hndt hans hustru. Frst d,
nr Kullervo redan var lngt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru
dd p grden. Skulle han ock eljest kunnat f lust att hmnas, s blef
han nu dock s betagen af sorg och bedrfvelse, att han ej hade sinne
fr ngot annat. Kullervo ter vandrade flere dagar  rad i demarken
och klagade fver sitt de, att s snart efter sin fdelse hafva
frlorat fader och moder, och att nu fvergifven af alla ndgas
kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, ngot som
dock alla andra menniskor hade. Under det han s jemrade sig, upprann
hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbrnna hans
grd, fr att derigenom hmnas sin faders och moders frmenta dd.
Under frden mtte honom den blmantlade skogsfrun och frgade
hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till
Untamo, hvars grd han ville brnna upp till hmnd fr sin faders och
moders dd. "Din fader Kalervo lefver ju nnu", sade skogsfrun, "och
likas din moder", och p Kullervos tillfrgan, hvar de d vistades,
svarade hon: att deras boning stod p stranden af en fiskrik insj vid
Lapplands vidstrckta grns; han skulle i tv dagars tid vandra t
nordvest, d skulle honom mta ett hgt berg, det skulle han lemna t
hgra handen och fortstta frden, derp skulle han komma till stranden
af en flod och flja lngsefter den nda till sjn, der han p yttersta
ndan af en lng och smal udde skulle finna sin faders och moders
boning. Kullervo glmde hela Untamo frden och begaf sig genast stad,
fr att efter skogsfruns anvisning uppska sina frldrar, dem han ock
verkligen fann efter beskrifningen. Frldrarne igenknde honom
naturligtvis icke, s deras son han ock var, frrn han tillknnagifvit
sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit
funnen i vaggan och bortfrd, d han ej var lngre n sin moders
slnda. Modren blef mkta glad att terf en son, hvilken hon s lng
tid begrtit ssom dd. "Jag hade fyra barn", berttade hon sedan, "tv
sner och tv dttrar. Af dem frlorade jag under kriget ena sonen och
den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen
terfick jag i dig, men dottern fr jag vl aldrig se. I flera dagar
skte jag i skogen den frsvunna, steg slutligen upp p ett hgt berg
och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag,
n hvad hjderna och skogarne rundtomkrig genljdo, att hon alldrig mer
skulle terkomma."


35 Runon. 340 vr.

Kullervo stadnade nu hemma hos sina frldrar och hjelpte till med
grdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhllna vanan att gra
allting frvndt ej ville fvergifva honom. Fadren sade d till honom:
"icke har jag stor nytta af dig hr hemma, men kanske du r gagneligare
fr resor; far d derfre och betala vr skattespanml". Kullervo satte
sig i sldan, reste af och gjorde afbetelningen. Under terfrden
begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vgen mtte -- detta dock
med ingen framgng, frrn han redan kommit nrmare hemmet. Der
trffade han ter en flicka med tennbrisk p brstet och bad henne
stiga i sin slda. Nr flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han
henne till sig med vld och fick henne genom sm sknker snart
fvertalad. Flickan frgade slutligen efter hans hrkomst och tillade
dervid: "kanhnda r du en nog hgbrdig man". "Jag r ej srdeles
hg- eller lgbrdig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett
olycksbarn till fadren Kalervo; nmn nu ocks du din slgt, af huru hg
brd du r!" "Ocks jag", svarade flickan, "r hvarken hg- eller
lgbrdig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren
Kalervo". Derp omtalade hon, huru hon frvillats i skogen, der hon
varit fr att plocka br. S snart hon slutat den korta berttelsen,
sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo
kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen
syster, utan att hafva lust att nnu i dden flja henne; ej ens i den
af skyvrda slden ville han mer sitta, utan slet i frtviflan hela
redet snder, satte sig p hstryggen och red hem det fortaste han
kunde. Der omtalade han den fasavckande hndelsen och eftersinnade
blott, hvilketdera han nu skulle gra, antingen g och lta sig
snderslitas af vilddjur eller drnka sig. Modren afrdde honom frn
bda delarne och tyckte, han hellre kunde i ngon demark lefva afskild
frn alla menniskor och vnta, att tiden skulle gifva honom ngot lugn.
"Men nu", infll hrvid Kullervo hastigt, "gr jag hvarken det ena
eller andra, utan att dessfrinnan hafva betalt Untamo fr allt det
goda, jag sjelf och min slgt ftt erfara af honom".


36 Runon. 350 vr.

Inga betnkligheter, att Untamofrden kunde slutas olyckligt, afhll nu
Kullervo frn fretaget, svida han just frjdade sig i hoppet, att
fven sjelf omkomma dervid och sade:

    "Soma on sotahan kuolla,
    Kaunis miekan kalskehesen,
    Sorea sotainen tauti:
    kin poika pois tulevi,
    Potematta pois menevi,
    Laihtumatta lankeavi".

d.v.s.

    Sknt det r att d i striden,
    Sknt att falla under svrdsklang,
    Ha ett slagflt till sin sjukbdd.
    Hastigt ryckes mannen hdan,
    Trs ej lnge p sitt lger,
    Magrar icke af fr dden.

S rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och
frgade, om de skulle srja fver honom, nr ryktet snart frkunnade
hans dd. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig frga
efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. D vnde han sig
sist till sin moder och gjorde samma frga till henne. "Du knner d
icke modershjertat", svarade hon, "visst srjer jag fver dig och
grter s, att snn p grden skall uppsmltas af mina trar, grset
uppgro p stllet och rinnande bckar bilda sig i grset".

    Lumet itken iljeniksi,
    Iljenet suliksi maiksi,
    Sulat maat vihottaviksi,
    Vihottavat viereviksi.

S for han af; men det hade nu lagt sin hand tung ej allenast fver
honom, utan fver hela Kalervos slgt. Kort efter hvarandra dogo de
qvarblefne, frst fadren, sedan brdren och systern och sist modren.
Kullervo fick under frden till Untamo underrttelse om de hastiga, p
hvarandra fljande ddsfallen, men tervnde ej hem, frrn han utfrt
sitt frehafvande och huggit ner hvar enda en kft hos Untamo samt lagt
hans grd i aska. D frst vande han ter och fann vid sin hemkomst,
att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta.
Stugan var de och kall, stranden utan ngon bt, och frstrelse mtte
honom fverallt, dit hans gon fllo. Endast en svart hund fann han
nnu lefvande p stllet, och begaf sig med den ut i skogen fr att
skjuta sig ngot till fda. Men p denna skogsfrd kom han till samma
stlle, der han frfrt den oknda systern. Hela stllet, grset p
marken och ljungens blomster voro nnu i den djupaste bedrfvelse, och
jemrade sig fver den grufliga tilldragelsen. D drog Kullervo ut sitt
svrd, betraktade det en stund och frgade, om det hade lust att mtta
sig med skuldbelastadt ktt och blod. Svrdet anade genast, hvart
frgan syftade, och svarade:

    "Miekka varsin vastoavi:
    Miks' ei mieleni tekisi,
    Sy syyllist lihoa,
    Viallista verta juoa;
    Syn lihoa syyttmnki,
    Juon verta viattomanki".

d..

    Svrdet lemnade till gensvar:
    Hvarfr skulle jag d icke
    Skuldbelastadt ktt frtra,
    Dricka brottsligt blod s gerna,
    Som jag skuldfritt ktt frtrer,
    Med obrottsligt blod mig mttar.

D tryckte Kullervo fstet fast i marken, vande udden mot sitt brst,
strtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef
liggande lifls p stllet. Nr Vainminen sedan fick hra omtalas
Kullervos mkliga slut, varnade han allt folk att ej p ett frvndt
stt hos fremmande skterskor uppfostra sina barn. Han sade:

    "Lapsi kaltoin kasvattama,
    Sek tuhmin tuuvittama,
    Ei tule lymhn,
    Miehen mielt ottamahan,
    Vaikka vanhaksi elisi,
    Varreltansa vahvistuisi".

d.. ett barn som uppfostrats frvndt, som ofrstn digt sktts i sin
vagga, frblifver sedan ofrstndigt och tolkar sig icke, om det ock
blifver gammalt och fullvxt.

P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan s tragisk person som Kullervo.
Straxt efter fdelsen rkade han i fiendens vld, som sedermera p
mngfaldigt satt eftertraktade hans lif; fven hos Ilmarinen ansg
vrdinnan sig kunna drifva gck med honom, och sedan han slutligen
ofrmodadt terftt sina frldrar, hnde honom det vrsta missdet med
den frst frsent igenknda systern. fven utan att dets straffande
hand (fr denna misgerning) fallit fver hela hans slgt, hade hans
sinneslugn fr alltid varit frspildt; men alla hans anhrigas dd
kunde ej annat n pskynda utfrandet af det beslut, han redan frut
synes hafva fattat, att gra af med sig, s snart han frst hunnit
hmnas p Untamo. Huru samtiden ansg hans skuld i och fr sig,
framlyser i runorna utan ngra frklaringar, fvensom huru den
betraktades i Kullervos omstndigheter. Af de ord, Winminen till
slut fller om saken, finner man, att skulden ytterst hvlfves p den
frvnda uppfostran, han i barndomen erhllit, och rkar sledes mindre
Kullervo sjelf, n Untamo, eller ock hans frldrar, hvilka ej hade
bttre frsorg om honom, n att han kom till det onaturliga
uppfostringsstllet. -- Frfrigt inhemtar man af Kullervo runorna,
till hvilka fljder -- tvnne slgters totala undergng -- en i brjan
obetydlig tvist kan franleda.


37 Runon. 250 vr.

I de nrmast fregende sngerna omtaltes, huru Kullervo genom sin
illpariga hmnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen
under sin djupa bedrfvelse en hel mnads tid bortglmt smidja och
hammare, fretog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och
silfver. Efter tskilliga misslyckade frsk fick han den gyllne bruden
frdig, men kunde ej f lif i henne.

    "Jalat laati neitoselle,
    Jalat laati, ket kuvasi,
    Eip jalka nouse'kana,
    Knny' ket syleilemhn.

    Takoi korvat neitoselle,
    Eip korvat kuule'kana;
    Niin sovitti suun sorean,
    Suun sorean, sirkut silmt,
    Ei saanut sanaa suuhun,
    Eik silmhn suloa."

d.v.s.

    Gjorde ftter sen t jungfrun,
    Ftter gr och hnder formar;
    Foten hjs dock ej frn marken,
    Handen strcks ej till ett famntag.
    ron smidde han t jungfrun,
    Men de blefvo utan hrsel;
    Prydlig mun t henne bildar,
    Prydlig mun och vackra gon,
    Men han fick ej ord i munnen,
    Ej behag och lif i gat.

Ilmarinen lt dock ej afskrcka sig af allt detta, utan sedan han badat
sig vl frn sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till
natten. Nr han morgonen derp vaknat, fann han den sidan, med hvilken
han lg vnd t jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den
frnvnda sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tlamod, och
mngen annans skulle skert ej hafva rckt ens s lnge; han begaf sig
nu med bilden till Winminen. S snart W. sett den, frgade han: "i
hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen
svarade, att han mnat gifva guldjungfrun till en evrdelig maka t
Winminen; hvarp denne utlt sig:

    "Tunge neitosi tulehen,
    Tao' kaikiksi kaluiksi!
    Tahi vie' Wenehelle,
    Saata' Saksahan kuvasi,
    Rikkahien riian naia',
    Suurien soan kosia';
    Ei sovi' minun su'ulle,
    Ei minullen itselleni,
    Naista kullaista kosia',
    Hope'ista huolitella."

d.v.s.

    Stoppa du din m i ssjan,
    Smid deraf dig ett och hvarje!
    Eller henne fr till Ryssland,
    Skicka bort din bild till Tyskland,
    Till de rikas giftastvister,
    Till de stores giljarstrider;
    Ty min slgt det anstr illa,
    Passar fr mig sjelf ej heller,
    Fria till en gyllne jungfru,
    Trakta efter brud af silfver.

Runon slutar med varningar af Winminen till hans efterkommande att
ej fika efter guldbruden; ty:

"Kylmn kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" -- d.. Guldets rodnad
vrmer icke, kallt r silfret, fast det lyser.


38 Runon. 320 vr.

Nr frsket med guldbruden tagit sig s illa ut, beslt Ilmarinen att
fara till Pohjola, fr att fria till sin omkomna hustrus yngre syster.
Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-vrdinnan sade sig hafva
gjort nog illa, d hon gifvit honom sin ldre dotter. fver detta
afslag och annan smlek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades
Ilmarinen, fattade tag i den begrda flickan, bar henne i slden, satte
sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under frden hemt
fick han af flickan ej ett vnligt ord till svar p sina smekningar;
hvartill nnu kom, att han p nattlgerstllet i ngon by vid vgen
tyckte sig mrka, att hon frmycket gynnade ngon annan. D uppsteg hos
honom en vild svartsjuka, och han mnade med sitt svrd nedstta henne;
men svrdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt
att frgra qvinnor. Ilmarinen afstod d frn sin fresats och pminnte
sig ngra trollord, med hvilka han frvandlade den olyckliga flickan
till en mse. Som sdan flg hon lngt ut p sjn och slog sig ned p
en klippa, fr att skrna. Ilmarinen ter satte sig i slden och kte
hem. Nr Winminen sedan trffade honom och frgade efter orsaken
till hans dystra sinnesstmning, samt huru Pohjola folket mdde,
svarade han frtrytsamt: att ingen nd gick p Pohjola, s lnge Sampo,
orsaken till allslags vlstnd, fanns p stllet. Derjemte berttade
han om utgngen af sitt frieri derstdes.


39 Runon. 430 vr.

Ehuru Ilmarinen tviflade, att Sampo ngonsin kunde fs frn Pohjola,
ingick han dock p Winminens frslag, att fara dit i afsigt att
bortrfva Sampo, och smidde fr denna frd t Winminen ett
undersknt svrd, hvarp han afbildat sol, mne och stjernor jemte
tskilliga djur, och det s naturligt, att man trodde sig hra den p
det samma afbildade hsten gngga, hunden sklla och katten jama.
Winminen gaf deremot efter fr Ilmarinens entrgna nskan att fara
landvgen, och begge gingo ut i skogen att leta efter hst. De hade ej
hunnit lngt, frrn de hrde ngon grtande rst p stranden; och nr
de nrmat sig, funno de, att det var en bt, som gret och jmrade sig.
P tillfrgan, hvad det var, som kom t honom, svarade bten:

    "Vesille venosen mieli
    Tervaisiltaki teloilta,
    Mieli neion miehelhn
    Korkiastaki ko'ista".

d.v.s.

    "Bten lngtar ut p hafvet,
    Str han n p tjrad bddning;
    Jungfrun vill till mannens boning
    fven frn frnma hemmet".

Derp beklagade han sig fver sitt de att ligga p stranden och
multna, under det andra fartyg flera gnger p sommaren fara ut och
tervnda fullastade med skatter. "Lngt bttre dagar n nu", sade
bten, "hade jag frut, d jag ssom reslig fura stod p hjden, d
ikorrn dansade i min topp, och hunden skllde vid min fot". Afven
Ilmarinen glmde nu vdorna af en frd till sjs och envisades ej
lngre; hvarfre bten ofrtfvadt utrustades med tillrcklig
besttning, och frden fretogs. Nr de kommit ett stycke fram, rkade
Lemminkinen se dem frn stranden, der han som bst timrade p en bt,
och frgade: hvart de mnade sig? Winminen svarade, att de mnat sig
ut till Pohjola, fr att taga Sampo derifrn. "Lt d afven mig komma
med p frden", bad Lemminkinen; "jag r just rtta karlen, om s
vore, att det skulle blifva frga om slagsml fr den saken". Hans
begran biflls utan ngon invndning, endast det, tyckte Winminen,
var fverfldigt, att han medtog de frdigtljda sqvttborden till sin
tillmnade nya bt; men sedan Lemminkinen pminnt, att de vid en ltt
uppstende storm p hafvet vl kunde behfvas, lt han honom hafva sin
vilja och medtaga brderna.


40 Runon. 340 vr.

I tv dagar frdades de utan ngra tillsttande fventyr; p den tredje
dagen hade de att fara utfr ngra forsar. Med gunstigt bitrde af
tskilliga vattnets gudomligheter, hvilka hade att vrda om forsarne,
och hvilkas hjelp man nu anlitade, gick fven detta fr sig, tills
bten slutligen tvrstannade p ryggen af en ofantlig fisk.
Lemminkinen var genast frdig att med sitt svrd hugga i fisken, men
plumsade dervid sjelf ned i vattnet, hvarutur Ilmarinen dock snart ter
uppdrog honom. Dock kunde icke heller Ilmarinen genom svrdshugg f
bten ls, hvarfre Winminen sjelf drog ut sitt svrd och afhgg
fiskens hufvud, som han sedan lyftade upp i bten. Derefter styrde de
till nrmaste holme, der fisken kokades ock anrttades till en smaklig
mltid. Men af dess stora kkben gjorde Winminen en kantele eller
harpa, hvarp sedan den ena och andra frskte sin konst att spela,
utan att dock synnerligen lyckas deri.


41 Runon. 260 vr.

I denna sng beskrifves Winminens spel p den nya kantele, och huru
allt, som rrdes i luften, p marken och i vattnet, tillochmed sjelfva
gudomligheterna, samlades omkring fr att lyssna till den underbara
musiken. Det fanns ej ngon, som icke blef rrd till trar af de ljufva
tonerna, och fven ur Winminens egna gon framperlade stora, trinda
trar, hvilka tillrade ned p marken och vidare in i vattnet, der de
sedan frvandlades till lysande perlor. En bland, som simmade vid
stranden, dykade nu ned och terbragte tskilliga af dem ssom perlor,
fr att tjena till prydnad fr konungar och evrdelig frjd fr hga
herrar. Fr denna tjenst belnade W. anden med en silkeslen bekldnad
-- troligen densamma, han nnu br.


42 Runon. 560 vr.

Nr sedan Winminen med sitt flje kommit till Pohjola och hotat
bortfra Sampo hel och hllen, ifall Pohjola-vrdinnan ej i godo ville
dela den med honom, lt denna i hast uppbda krigsfolk fr att afstyra
sdant. Winminen lt folket samlas, fattade sedan sin kantele och
begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derp bestrk
han deras gon med smnvatten, s att de ej i hast kunde ter uppvakna.
Med mycken anstrngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det
Pohjola-vrdinnan med allt sitt uppbdade manskap sof och drmde. Nr
de sedan ftt Sampo i bten och voro p terfrden, ansg Lemminkinen
det vara tid fr Winminen att sjunga. Men denne tyckte, att det var
angelgnare att ro n sjunga. nnu p tredje dagen, nr Lemminkinen
ytterligare pminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja gra
det, frrn han sg sin egen grd och hrde knarrandet af egna
gngjern. Men Lemminkinen, fr hvilken denna liksom all annan
frsigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin rst till
sng. Detta gjorde han s oskickligt, att en trana hastigt uppskrmd af
sngen flg fver hafvet till Pohjola och gaf nnu der ett sdant
ndskrik frn sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den lnga smnen.
Efter uppvaknandet fann Pohjola-vrdinnan snart, att kopparberget var
ppnadt och Sampo bortrfvad. I sin frsta nd anropade hon dimmans
beherrskarinna, _U'utar_ (Udutar), att lta en tjock mist falla ned
fver hafvet, s att Winminen ej skulle hitta fram och bad derjemte
en hafsjtte, _Iku Turso_, vrka omkull hans fartyg och terbringa
Sampo till Pohjola. Skulle Winminen lyckas rdda sig frn dem, s
bad hon fverguden, _Ukko_, utsnda en storm, som skulle qvarhlla W.
p hafvet.

_Udutar_ hrde hennes bn och insvepte hafvet i en s stark mist, att
W. p tre dygns tid ej sg det ringaste fr sig. D blef han ledsen,
drog ut sitt svrd och hgg dermed i vattnet, tills dimman
frskingrades. Kort derefter hrde han ett starkt brusande ttt vid
sidan af fartyget. Det var _Iku Turso_, som nu steg upp ur hafvet i
afsigt att enligt Pohjola-vrdinnans nskan kullvrka fartyget. Men
frrn denne kom sig till att utfra sitt frehafvande, fattade
W. tag i hans begge ron och kramade honom s eftertryckligen,
att han njd att slippa ur Winminens klor lofvade, att aldrig mer
gra ngon skada t honom eller ngon annan menniska. Kort derefter
uppstod en den frfrligaste storm. Lfven sletos frn trden och
blomstren frn marken, och blsten upprrde hela hafvet till en mrja.
Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, n att
deras sista timma var fr handen. Winminen bad om hjelp af
vattengudomligheterna, och Lemminkinen, hvilket vl var det klokaste
han kunde gra, fstade sina medtagna sqvttbord p btens sidor.
Antingen det nu kom sig af denna sidofrhjning, eller att Winminens
bner voro orsaken dertill, allt nog, bten uthrdade den hftiga
stormen, hvilken dock frorsakade en stor frlust, i det W:s nya
kantele bortrycktes ur bten och fll i sjn.


43 Runon. 430 vr.

Under det Winminen hade att kmpa mot mist, sjvidunder och storm p
hafvet, bemannade Pohjola-vrdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon
eftersatte Winminen. Lemminkinen, som stigit upp p utkik i
masttoppen, varseblef p lngt hll det med hundra ror frsedda
Pohjola fartyget, som allt mer och mer nrmade sig. Nr allt hopp, att
hinna undan med roende, var ute, grep Winminen till sitt elddon,
fick tag i en bit flinta och slngde den i sjn under uttalandet af
ngra kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan frvandlades till
ett lngt, osynligt stengrund tvrs fr Pohjola-fartyget. Vl sttte
fartyget med hftig fart mot grundet och gick i spillror, men
Pohjola-vrdinnan eller _Louhi_, ssom hon i dessa runor kallas,[24]
var icke rdls: hon frvandlade sig till en ofantlig rn, tog den
skeppsbrutna besttningen
 under vingarne och flg till toppen af Winminens mast. Vid en
batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket fll frn
hennes rygg och vingar ned i sjn, och hon sjelf fick sina klor
afhuggna, s att hon damp ned i bten. Blott ena lillklon hade hon nnu
oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjn. Den fll dervid snder; de
strsta, bsta styckena sjnko ned och blefvo orsak till hafvets
rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande p vattnet och drefvos
af vgorna mot Winminens hemstrand. Winminen gladdes fver att
dock f ngot af Sampo, och utlt sig dervid:

    "Tuost' on siemenen siki,
    Alku onnen ainiaisen,
    Tuosta kynt, tuosta kylv,
    Tuosta kasvo kaikenlainen,
    Tuosta kuu kumottamahan,
    Armas piv paistamahan,
    Suomen suurille tiloille,
    Suomen maille mantereille".

d.v.s.

    Deraf kan ett fr dock uppgro
    Till en stndig vlfrds brjan,
    Till en sdd p pljda tegar,
    Och till alltslags vext och grda;
    Genom den skall mnen lysa,
    Blida solens strlar skina
    fver stora Suomi-landet,
    fver Suomis skna nejder.

Louhi, som nnu var ett syna vittne till denna Winminens gldje,
lofvade draga frsorg derom, att den ej skulle blifva lngvarig. Hon
hotade skicka hagel och frost fver hans grdor, lta bjrnen flla
hans boskap och sjukdomar dda folket. Winminen bemtte genast denna
hotelse, i det han sade:

    "Jumalall' on ilman viitta,
    Luojalla avaimet onnen,
    Ei katehen kainalossa,
    Vihan suovan sormen pss".

d..

    Gud beherrskar vderleken,
    Skaparn vrdar dets nycklar;
    Afundsmannens arm dem icke
    Br, ej ovns fingerspetsar.

Derjemte talade han ngra andra kraftord, hvarefter Pohjola-vrdinnan
fann fr godt att aflgsna sig med den frdmjukande knslan, att det
nu var slut med hennes frra makt och anseende. Af hela Sampo fick hon
ej mer an locket tillbaka till Pohjola, hvarfre derstdes sedan ej
finnes annat an armod och fattigdom. Winminen rodde hem och
hopsamlade de bitar af Sampo, han fann vid stranden, fr att lta dem
vexa och frodas till "kornl och rgbrd"; hvarvid han bad till
Skaparen, sgande:

    "Anna' luoja, suo' Jumala,
    Anna onni ollaksemme,
    Hyvin ain' el'ksemme,
    Kunnialla kuollaksemme,
    Suloisessa Suomenmaassa,
    Kaunihissa Karjalassa"!

d.v.s.

    Gif o skapare, oss lycka,
    Unna Gud, att vi m trifvas,
    Lefva vl vrt lif igenom,
    Lefva vl och d med heder
    I det ljufva Suomi-landet,
    I Karelens land det skna!


44 Runon. 330 vr.

I gldjen derfver, att Sampofrden lyckats helst s vl, skulle
Winminen nu gerna nskat, att han haft qvar sin kantele, som under
stormen kastats i sjn. Han begaf sig ut, fr att med ett af Ilmarinen
enkom dertill inrttadt instrument dragga eller rfsa upp den ur sjn;
hvari han med allt besvr dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf
han sig hemt, hrde derunder en bjrk i lunden beklaga sig fver sina
olycksdagar, att n sras fr att lemna bjrklake, n afkldas sin
nfver, n berfvas sina lfrika qvistar, n hel och hllen nedfllas.
D fll det W. in att frvandla bjrkens sorg till en evinnerlig
gldje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan nyo
rrde till gldje allt lif, i naturen fanns, s att tillochmed trden i
skogen och blomstren p marken frjdade sig.


45 Runon. 360 vr.

I denna och de fyra efterfljande sngerna beskrifvas
Pohjola-vrdinnans mngfalldiga stmplingar, hvarigenom hon enligt sin
hotelse efter Sampostriden bjd till att frstra all ro och trefnad
fr Winminen. Frst lt hon en underjordisk m, den svarta
_Tuonetar_, framhmta flere slags sjukdomar, dem hon skickade fver
folket i Kalevala. Fr behriga lkemedel och bner gfvo dessa dock
vika, och W. hade den frjden att se folket snart ter tillfrisknadt.
Denna sng r till strre delen af magiskt innehll.


46 Runon. 640 vr.

Pohjola-vrdinnan, som ftt kunskap derom, att W. aflgsnat frn
Kalevala de sjukdomar, hon dit skickat, uppeggade nu bjrnen mot
Kalevalas hjordar. Sngen beskrifver utfrligare ej mindre, huru W.
lyckades fnga bjrnen, n huru denne sedan bragtes hem, och huru
bjrngraflet p fligt stt firades. Gstabudet slutas med sng och
spel.


47 Runon. 370 vr.

I gldjen fver att hafva fllt bjrnen spelade W. nnu lnge derefter
pi sin kantele:

    "Soitto kuului kuun tupihin,
    Ilo pivn ikkunoille;
    Kuu tuvastahan tulevi,
    Astui koivun konkelolle,
    Piva ptyi aitastansa,
    Loihe latvahan petjn,
    Kanteletta kuulemahan,
    Iloa imehtimhn".

d.v.s.

    Upp till mnens grd hrs spelet,
    Gldjen under solens fnster;    Mnen trdde ur sin boning,
    Satte i en bjrk sig neder,
    Solen ur sitt loft begaf sig,
    Slog sig ned uti en talltopp,
    Fr att lyssna upp spelet,
    Njuta af den nya gldjen.

Men de fingo ej lnge lyssna och njuta, frrn Pohjola-vrdinnan
fngade dem, der de suto i trden, frde dem med sig till Pohjola, och
gmde dem der inuti ett berg; hvarefter hon fven smg sig till
Kalevala och bortstal elden derifrn, s att hela trakten insveptes i
ett fullkomligt mrker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och
mnen frsvunnit; ffngt letade han efter dem p den mrka himmeln,
uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf skta, vrda och vagga
eldgnistan, s att han, nr den vuxit till strre, kunde gra deraf en
ny sol och mne. Men elden flldes af den ovarsamma skterskan, och
hade under fallet blifvit sedd fven i Kalevala. Winminen trodde,
att det mjligtvis kunde vara den saknade solen eller mnen, som fallit
ned frn himmeln, och for tillika med Ilmarinen, fr att nrmare
underska saken, till stllet, dit elden syntes falla. Under frden kom
en qvinna, den lsta af luftens nymfer, emot dem, och berttade, hvad
fr eld det var, som fallit frn himmeln, hvilka skador den frorsakat
p jorden, huru den till slut blifvit besvrjd att begifva sig in i
Alue-sjn, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk
den nu befann sig och frorsakade fisken svra plgor.


48 Runon. 370 vr.

I denna sng beskrifves frfrdigandet af en ofantligt stor not,
hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjn fnga fisken, som
frtrt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flg vid
upptckandet hastigt ter sin vg fver Alue-sjn, antnde sedan skogen
p andra sidan om sjn och uppbrnde mycken mark. Winminen begaf sig
i hamn och hl efter och lyckades slutligen uppfnga en gnista, som
gmt sig under en gammal, murken trdstubbe. Den bar han varsamt till
Kalevala och fick derigenom elden ter att lysa och vrma i de mrka,
kalla stugorna.

Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens
ansigte och hnder, dock ej dess vrre, n att han under behriga bner
och ord mot eldskador smningom ter tillfrisknade. Denna sng har ter
tskilliga magiska episoder.


49 Runon. 420 vr.

Ehuru nu elden terftts i de frut mrka stugorna, voro dock solen och
mnen nnu borta till stor saknad fr allt, som vexte och lefde.


    "Hauki tiesi hauan pohjat,
    Kokko lintujen kul'ennan,
    Tuuli haahen pivyksen;
    Ei tie' imehnon lapset,
    Milloin aamu alkanevi,
    Y tulla' yrittnevi,
    Nenss utuisen niemen,
    Pss saaren terhenisen".

d.v.s.

    Gddan knner hafvets glar,
    rnen fogelns stig i luften,
    Vinden skeppets fart fr dagen;
    Menskobarnen veta icke,
    Nr en dag nyo uppgr,
    Natten snker sig till jorden
    P den dimmbetckta udden,
    Den af skuggor fyllda holmen.

P anmaning af tskilliga fretog nu Ilmarinen sig att smida en
splitter ny sol af silfver och en ny mne af guld. Winminen sade vl
t honom, att hans arbete vore frgafves; men Ilmarinen fortfor det
oaktadt att smida i sitt anletes svett och bar sedan sina klot upp i
toppen af tvnne hga trd. Det var, som W. sagt, de gfvo ej ljus och
vrme frn sig. Nu tog W. _arpa_ till rds, d.. kastade lott fr att
f veta, hvart sol och mne frsvunnit. Lotten gaf tillknna, att de
voro gmda i ett berg uti Pohjola. Dit begaf sig nu W. och terfordrade
dem samt, d han ej fick lfte derom, nedslog hela Pohjola folket med
undantag af Louhi sjelf. Men berget, der solen och mnen voro
inneslutne, kunde han ej ppna, hvarfre han tervnde, fr att lta
Ilmarinen smida sig de redskap, som behfdes till dess ppnande.
Pohjola-vrdinnan, som efter sitt folks nedgrande mtte hafva fruktat
fven fr sitt eget de, frvandlade sig till en gr hk, flg som
sdan till Ilmarinens smidja och frgade, hvad han smidde? I. svarade,
att han hll p att frfrdiga ett halsjern, hvarmed Pohjola-vrdinnan
skulle fastbindas vid Pohjolaberget. Hon flg d i hast hem, slppte ut
solen och mnen ur deras fngelse och kom s ter i skapnad af en
dufva, fr att tillknnagifva, det solen och mnen ter voro p
himmeln. Der voro de ocks, och Winminen helsade dem med fljande
ord:

    "Terve kuu kumottamasta,
    Kaunis kasvot nyttmst,
    Piv kulta koittamasta,
    Aurinko ylenemst!

    Kuu kulta kivest psit,
    Piv kaunis kalliosta,
    Nousit kullaisna kken,
    Hopeaisna kyyhkylisn,
    Elollesi entiselle,
    Matkoillesi muinaisille.
    Nouse aina aamusilla
    Tmn pivnki perst!
    Tee'p meille terveytt,
    Siirr' saalis saatavihin,
    Pyyt phn peukalomme,
    Onni onkemme nenhn!

    Ky' nyt tiesi tervehen,
    Matkasi ilmantehena,
    Pt kaari kaunihisti,
    Pse illalla lepohon!"

d.v.s.

    "Hell dig mne, att du lyser,
    Att ditt anlete du visar;
    Hell dig gyllne dag, som randas,
    Hell dig sol som ter uppgr!

    Du guldmne slapp ur stenen,
    Skna sol, du steg ur klippan;
    Som en gyllne gk du uppsteg,
    Hjde dig som silfverdufva
    Till din fordna plats p fstet,
    Till din knda himlabana.
    S du m hvar morgon uppg
    fven efter denna dagen;
    Och hvar dag, du tervnder,
    M du t oss helsa bringa,
    Hopa hfvor upp hfvor,
    Hemta fngst t vra hnder,
    Bringa lycka t vr metkrok!

    Vandra s din vg med helsa,
    Lgg din bana frisk tillrygga,
    Fyll din bge, skn att skda,
    G i qvllens lugn till hvila!"


50 Runon. 610 vr.

Kalevala-dikten, hvars hufvudsakliga uppgift varit att beskrifva, huru
Kalevala frn en i brjan underordnad stllning smningom uppvuxit till
lika styrka med Pohjola och slutligen blifvit detsamma fvermktigt,
slutas egentligen med den fregende sngen. Med Pohjolas undergng var
fven Winminens roll utspelad. Nya ider intrnga med kristendomen
fven i Kalevala och finna gehr hos folket. Winminen, deri lik
mnga andra sin tids vlgrare, att han ej kunde inse, det ngot godt,
hvars upphofsman han sjelf ej varit, kunde tillkomma, blef ledsen fver
framgngen af kristendomens lror och beslt i harmen att fvergifva
det otacksamma folket. Han vandrade ned till hafsstranden, framsjng
der ett dckfrsedt kopparfartyg, hvarp han lemnade landet och styrde
bort till horisontens rand, der himmel och jord frenas. Der stadnade
han; men sin kantele lemnade han qvar till en evrdelig frjd fr Suomi
folket. De flesta runosngarena tillgga i ometrisk tradition, att han
nnu lefver der emellan jord och himmel, och att han engng skall
derifrn terkomma. Jag vet ej, om denna tradition grundar sig p
ngonting annat n p Winminens afskedsord, hvilka ro af fljande
lydelse:

    "Anna'pas ajan kulua',
    Pivn menn', toisen tulla',
    Taas minua tarvitahan,
    Katsotahan, kaivatahan,
    Uuen sammon saattajaksi,
    Uuen soiton suorijaksi,
    Uuen kuun kulettajaksi,
    Uuen pivn pttjksi,
    Kun ei kuuta, aurinkoa,
    Eik ilmaista iloa".

d..

    Lt nnu en tid g fver,
    Dagar komma och frsvinna,
    D behfver man mig ter,
    Vntar mig igen och saknar,
    Att nnu en Sampo bringa,
    Reda till ett spel nyo,
    En ny mne terfra,
    En ny sol i frihet stta,
    Nr man saknar sol och mne,
    Ej har ngon frjd p jorden.

Om denna profetia redan gtt i fullbordan, sedan Winminens bedrifter
efter en tusenrig glmska hos strre delen af Suomis folk nu ter
blifvit fr hvar man bekanta, och han sledes p stt och vis, eller
andligen, terupptrdt, r en sak, som hvar och en efter sitt eget
tycke m afgra. Hvem skulle dock ej gerna nska, att allt skulle g
hans Suomifolk vl i handen, s att gubben finge hvila i ostrd fred,
der han hvilar, helst hans segrar fver Joukahainen och Pohjola ej
skulle hafva mycken betydenhet fr vra oroliga tider. fven de
strngaste kristna ifrare torde ej vilja bestrida honom den plats, han
nu innehar.




Anmrkningar till den nya Kalevala upplagan.

Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning. Januari 1849.


S lngt den nya upplagan hunnit blifva redigerad, har jag vid hvarje
runo i det fregende[25] anmrkt, nr formen frn den vanliga episka
fvergtt till lyrisk eller magisk. Man har ansett de i de flesta runor
terkommande magiska elementerna verka strande fr berttelsens lugna
gng, och derfre uttryckt den nskan, att de vid en blifvande ny
upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betnkt denna sak och
tyckt mig finna, att den strande inverkan af dem mera hrrr af den
olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldssigten, n
den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna sigten var fast
frknippad med fvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den
inverkade p hndelsernas gng, ansgs d s litet ovanligt, att icke
all frnvaro deraf varit en mycket ovanligare freteelse. D nu det
fordna frestllningssttet, sdant det i runorna finnes frvaradt,
mste tergifvas i dess helhet och s troget som mjligt, utan all
inverkan af nrvarande tiders meningar, s har jag ej trott det vara
skl att gra ngon mrkbarare inskrnkning i de magiska elementernas
upptagande, undantagande der de ngongng frekommit utan allt nrmare
samband med de friga hndelserna i dikten, eller ock till formen varit
fr mycket ordrika. Med denna sednare inskrnkning har likvl den
nskade fullstndigheten ofta rkat i strid.

Alla anmrkningar mot ordningen mellan de srskilta runorna i den frra
upplagan ro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade
densamma till godo. S har den 29 runon i den frra upplagan kommit att
uppflyttas enligt frslaget i _Fosterl. Album_ Hft. 1 sid. 155. Deremot
har den 28 runon ej kunnat omflyttas s, som nmnde skrift s. 151
freslr, och det af skl, att deri beskrifves Kalevalas seger fver en
af de plgor, hvarmed Pohjola vrdinnan sednare hemskte orten. Till
sakkunniges beprfvande hnskjuter jag frfrigt, om diktens enhet
verkligen vinner ngot derp, att den 29:de runon, som beskrifver huru
Winminen frgfves skte sin frlorade kantele och derefter gjorde
en ny, kommer att anfras omedelbart efter _sampo_frden, eller om det
ej vore mera skal att lta den st p sitt nuvarande stlle, s att
Winminen frst vid det tillflle, d han genom att hafva befriat
solen och mnen ur deras fngelse och fvervunnit fven den sista af
Pohjolas stmplingar, knde behofvet af att med kantelespelet yttra sin
utomordentliga gldje. Slunda skulle denna runo komma att sluta den
egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Winminens spel
utfvade s hos den lefvande som liflsa naturen; derefter skulle blott
runon om Winminens hdanfrd, hvilken i alla fall blifver ett slags
appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Winminens
kantele lg en lngre eller kortare tid p hafsbotten, helst den ndock
blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af
en lifligare gldjeyttring gr dess tillkomst frklarlig.

Hvad D:r Castrn i sin fversttning af Kalevala, Frord, s. XXIII,
anmrker om den d lefvande, numera aflidne, utmrkte runosngaren
_Arhippa_ fvensom s. V om de flesta runosngare, att de sjungit
Samporunorna i ett sammanhang, eger visserligen sin rigtighet; dock
synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit fljd, att
interpolera Samporunorna med frieri- och brllopps-runorna, emedan
eljest innehllet af Kalevala snderflle i flera af hvarandra
oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosngarene sjelfva
sjunga sina runor, r vl ej alldeles att frbise, om jag ock ej vill
fsta alltfr stor vigt dervid, svida de deruti mycket afvika frn
hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan srskilta
runor hos den ene sngaren ofta kom att korsa den andres, och sedan
efter mngfaldiga uppteckningar af samma runor hos srskilta sngare
hgst f terstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i ngot
slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan
frut fattade meningen, att alla runor af detta slag mjligtvis kunde
bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ena sngarens
ordning mer n den andres fr ursprunglig, utan frklarade s den ena
som den andra ur det hos menniskan naturliga begret, att bringa sina
kunskaper i ngon ordning, hvilket efter sngarenas individuela
frestllningsstt skapat olikheten. Slutligen, nr ingen af sngarene
enskilt mera kunde mta sig med mig i anseende till massan af runor,
dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rtt, som jag var fvertygad
om, att de fleste af sngarene tillerknde sig, att nemligen ordna
runorna, eftersom de bst passade till hvarandra, eller med runons ord:
_itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi_, d.v.s. jag ansg mig
fr en sngare, lika god som de sjelfva.

Med samma sngarrtt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna gra
de nmnda frndringarne i runoordningen och andra nnu vigtigare.
Sednare runovarianter hafva styrkt den frmodan, som jag redan vid
frra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att _Joukahainen_ och den
'_glosgde Lappen_', som skt p Winminen, voro en och samma person.
Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den frra upplagan, hvilka
frr stodo alldeles fr sig sjelfva, numera ftt ett mycket nra och
naturligt samband med de friga, slunda att de flyttats tillbaka
framfr berttelsen om Winminens fventyr med Lappen, en anordning,
som fr dess naturlighet troligen af alla mste godknnas. fven har
strre delen af den frra 24:de runon (vr. 9-215) kommit att omflyttas
s, att den nu befinner sig p ett vida lmpligare stlle (se: 2 Runon
framstllningen af innehllet). Vr. 394-461 af den frra upplagans
15:de runo hafva i denna flyttats lgre ner till Ilmarinens andra
friarefrd till Pohjola; andra smrre frndringar att frtiga. Den
strsta frndring har dock skett i brjan af dikten, i det _veen
emonen_ ftt fvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den frra
upplagan tillskrefs Winminen. Det ojemfrligt strre flertalet af
runovarianter tillskrifver denna akt nnu, som d, Winminen;
hvarfre jag ej utan mycket vigtiga skal vgat gra denna frndring.
Dessa skall hafva utgjorts af de mnga uppenbara motsgelser, som runon
i sitt frra skick framstller, af den muntliga traditionen och af den
ltthet, hvarigenom en namnfrvexling mellan _Ween emonen_ (eller:
_Weinemoinen_) och _Winminen_ kunnat uppst (jfr. Kalev. fvers. af
M.A. Castrn, s. VIII, IX och Mehilinen 1839 Joulukuulta). Fr en
namnfrvexling, och den ej srdeles gammal, talar fven den
omstndigheten, att _D. Juslenius_ i sitt _Suomal. Sana-lugun Coetus_,
tryckt i Stockholm r 1745, s. 422 fverstter namnet "Winminen" med
"nereis -- hafz fru", af hvilken fversttning man mste draga den
slutsats, att han ment _veen emonen_, s frvnande det ock  andra
sidan r, att han, som bde gjort trgna resor i landet och fven haft
ngon ej ringa knnedom om vra runor (jfr. 1. c. praefatio  14, 16)
nda till den grad varit okunnig om Winminen och hans bragder. Blott
hans presterliga embete, fr hvilket runorna d lra hafva skyggat, kan
till ngon del frklara denna okunnighet.

Angende den frsta runons nrvarande skick har jag i ett privatbref
nyligen ftt fljande anmrkning mig vlvilligt meddelad: "Den 1:sta
sngen af Kalevala, som varit infrd i _Suometar_, tyckes mig", sger
anmrkaren, "var hopsatt af flere stycken och komponerad i senare
tider, s framt den ngorstdes nnu sjunges i sin helhet, sdan den
finnes infrd i nmnde Tidning; ty den frekomma tydliga spr af den
christna lran, som haft sitt inflytande p kompositren. Mnne den
sledes kan vara egnad att st i brjan af Kalevala sngcykeln? Om
lsaren redan af frsta sngen ledes till den sigt, att Kalevala
sngerna blifvit mycket frndrade under den christna tiden, s
frlorar det hela betydligt af sitt vrde."

Denna anmrkning torde ej af ngon, som intresserar sig fr mnet,
anses likgiltig, hvarfre jag ej annat kan, n utbedja mig att f hra
fven andras omdme i saken, antingen i ngon tidningsartikel eller
annorlunda. Min egen sigt r nnu, att samma runo, sdan den stod att
lsas i _Suometar_ N:o 42 fr 1848, ej frrder mer hopsttning af
flere stycken, n fven mnga andra runor, tillfljd af deras
hopfogning ur ofta tie till tjugu eller flere varianter, torde gra
det. Under det dubbla bemdandet att ej genom upptagande af allt, som
varianterna innehlla, gra runon oformlig, och dock ej lemna ngot
vigtigt, kunna s ltt fel begs i synnerhet uti frra afseendet. Mnga
sdana fel i den frra upplagan har jag i den nrvarande bjudit till
att afhjelpa, men i deras stlle hafva andra kunnat uppst. Hvad som
dock mer n allt eget bemdande fr saken ger mig hopp, att den
nrvarande upplagan fven i afseende p dess form skall blifva vida
fver dess fregngare, r den omsorgsfulla granskning, som den fre
tryckningen kommer att underg hos Litteratursllskaperna i Helsingfors
och Wiborg, d deremot den frra upplagan aftrycktes ord fr ord sdan,
som jag inlemnat manuskriptet dertill.

Hvad nu vidare angr den delen af anmrkningen, som pstr, att i denna
runo "frekomma tydliga spr af den christna lran, som haft sitt
inflytande p kompositren", s kan jag ej obetingadt medgifva ens
sdant. De tydliga spren skulle vl frekomma genast i brjan af
runon, der det heter:

    Olipa impi ilman tytt,
    Kave luonnotar korea,
    Piti viikoista pyhyytt,
    In kaiken impeytt...

d.v.s.

    Fanns en jungfru, luftens dotter,
    Kave, dotter af naturen,
    Frde lnge enslig lefnad,
    All sin tid en jungfrulefnad.

Men hvad tydligt inflytande af kristna lran ligger vl i dessa ord?
Lika orimligt som det vore att pst, det orden _pyh, pyhyys,
pyhitt_[26] o.s.v. frst med den kristna lran kommit i sprket, s
obefogadt vore fven det antagandet, att ej flickorna fre
klosterlifvets tider kunnat fra en enslig lefnad, fven om ngon karl
funnits till i verlden, hvilket dock ej tyckes hafva varit fallet under
denna _Kave Luonnotars_ jungfrutid. De fljande orden:

    Ikvystyi aikojansa,
    Ouostui elmtns,
    Aina yksin ollessansa,
    Impen elessns,

d.v.s.

    Tiden blef fr henne lngsam,
    Underlig hon fann sin lefnad,
    D hon alltid var s ensam,
    Lefde sina dar som jungfru,

gifver dessutom tydligt tillknna, huruvida hennes ensliga jungfrulif
var henne behagligt, och de derp fljande verserna upplysa vidare,
huru hon bjd till att befria sig derifrn; hvilket allt, om det ock ej
saknas exempel derp, att sdant i det kristliga nunnelifvet ngongng
frefallit, likvl illa fverensstmmer med iden deraf. Allt derfre,
och emedan andra varianter ej finnas, som kunde lemna sdana ord i
stllet, hvilka mindre vore missfrstnd underkastade, har jag
nnu ej trott det vara tillrckligt skl fr utelemnande af det
anfrda stllet: _piti viikoista pyhyytt_ ... om ej ytterligare
anmrkningar, som kunna gras, fvertyga mig om ndvndigheten deraf.
Man har framdragit enskilda ord till std fr sin mening om dessa
runors lder och derigenom kommit till olika resultaten. Min tanke r
den, att p ett sdant std ej r mycket att bygga. Hvarken enskilda
ord, om hvilka man kan bevisa, att de frst i en sednare tid tillkommit
sprket, ej heller enskilda ider och frestllningar, om hvilka
fvenledes kunde bevisas, att de voro obekanta fr vra frfder i en
viss tid, kunna gifva ngot skert kriterium fr bedmmandet af
runornas lder, i hvilka de antrffas. Ingenting hindrar en runo att
hrstamma frn den frkristliga tiden, oaktadt der finnas tskilliga
ord och ider, som frst sednare tillkommit; tvrtom vore det
ofrklarligare, huru en hedendomsruno kunnat uti blott tradition
genomlefva flere kristna sekler utan att f ngon den ringaste
anstrykning af det nya lifvets ord och frestllningar. Har man d ej
nog erfarenhet deraf, att en landsman, som lngre tid lefver skild frn
hemlandet, smningom antager sprk och seder af det folk, midtibland
hvilket han lefver; dock frblifver han med allt det en landsman. Under
den dagliga sysselsttning, som jag nu fortfarande i halfannat rs tid
haft med att sinsemellan jemfra flerfaldiga varianter af en och samma
runo, har jag mer n tillrckligt egt tillflle att fvertyga mig
derom, huru litet vissa ord och ider i sdant afseende betyda. I en
variant anropas _Jungfru Maria_ (Neitsy Maria emonen) att utrtta det,
hvartill en annan variant kallar den vna skogsbeherrskarinnan
(mielikki metsn emant), den utvalda qvinnan, sommardottern (Suvetar
valio vaimo), huldfogeln biet (Mehilinen mielilintu) eller ngon
annan, och likas besvrjes det onda i en variant att frfoga sig till
sidan af den mlade kyrkan, invid den med otaliga brder frsedda
byggnaden (kirkon kirjatun sivuhun, satalauan lappeahan), eller till
Jordans floden (tuonne Jortanin jokehen) i stllet fr, att en annan
variant frviser det till dde mannens boning, den fr alltid
frsvunnes vistelseort (miehen kuollehen kotihin, iki-mennehen majahan)
eller till Tuonelas flod, Manalas underliggande vatten (tuonne
Tuonelahan jokehen, Manalan alantehesen). Skulle nu endast de frra
varianterna qvarst -- och huru ltt hade ej de sednare kunnat fr
alltid frsvinna? -- s kunde mngen finnas, som ansge runons lder ej
g utfver den kristna tiden. I ursprungsrunorna beskrifves vanligtvis
frst det ondas uppkomst och derp dess benmning utan vidare omsvep.
Men nu har den kristna frestllningen frknippat dpelseakten med
namngifvandet, och derfre lser man i tskilliga runovarianter, huru
ej blott bjrnen, ormen o.s.v., men fven immateriella sjukdomar bras
till dopet fr att f sig namn. Men denna af den kristna lran lnta
dpelseid bevisar ingenting vidare, n att den sjelf tillkommit efter
bekantskapen med kristna lran; hvad som str fre och efter den i
runon, blifver deraf ej det ringaste bestmdt i anseende till sin
lder.

Med nyss uttalade fvertygelse om enskilda ords betydelse i sdant
hnseende hafva dessa fga bekymrat mig, huru stor likhet de n m
hafva haft med Svenska eller andra utlndska ord, och fven med en
annan fvertygelse hade jag ej egt rtt till deras utmnstring. Derfre
antrffas i dessa runor emellant sdana ord, som _tuoppi, kanna,
kappa, kuppi, vati, kattila, skki, tynnyri, kellari, kartano, kammari,
tupa, penkki, uuni, muuri, porstua, portti, kampa, luokki, satula,
kalpa, kulta, kupari, mallas, humala, akana, vehn, liina, hamppu,
silkki, korppi, kumppali, kuningas, herra, kauppa, mahti, viisas,
rikas_, m.m. Hafva de ock ej alla tillhrt runon i dess ursprungliga
skick, s r det nog, att de tillhra den, sdan tiden fverfrt den
till oss, hvarefter jag i frmsta rummet haft att rtta mig. Att numera
i hvarje fall vilja terstlla runon i dess ursprungliga skick, vore
ett otacksamt arbete, som dessutom skulle efter hvars och ens
subjektiva tycke taga sig hgst olika ut.

Fr dem, hvilka straxt ro frdiga att frklara fr ett ln alla de
ord, hvilka Finskan ger lika med Svenskan, fr jag ytterst tillgga
ngra ord af de germaniska sprkens grundligaste forskare, _Jacob
Grimm_. "Finnarne hafva", sger han,[27] "vid sin berring med Tyskarne
bde i landet och sprket qvarlemnat intryck, som kunna varseblifvas i
Gthernas och andra hgtyska stammars sprk, starkast i det
Skandinaviska, oberoende af den urgemenskap, som fven mellan Finnar
och Tyskar gt rum". Han anfr derp ngra speciella exempel och
fortfar: "den nordiska munarten" (Svenskan etc.) "synes hafva tillegnat
sig alla sdana uttryck frn Finskan, som den ej har gemensamma med de
friga tyska munarterna" t.ex. _rf, pojke, piga_, etc. "Annat r
frhllandet med ursprungligen beslgtade, hvarken frn Tyskan till
Finskan eller frn Finskan till Tyskan fvergngna ord", hvarp anfras
t.ex. de Finska orden _mato, meri, nimi, miekka, multa, kulta, akana,
runo, iti, tytr, tursas, hanhi_, hvilkas likhet med motsvarande
gthiska ord frklaras af en ursprunglig gemenskap; och dock behfver
man ej g lngt fr att finna t.ex. det pstendet, att Finnarne ej i
fordna tider, frrn de kommit i berring med Skandinaverne, knnt
_guldet_, emedan de hafva benmningen fr denna metall lik med den
Svenska, hvilken derfre mste vara lnt! Det frundrar mig blott, att
ingen p samma grund psttt, att Finnarne fordomdags ej haft ngot
begrepp om _mullen_, om en _strand_ o.s.v., emedan benmningarne fr
desamma _multa, ranta_ hafva likhet med de Svenska.

Vid mnga af de ord, hvilka Finskan tydligen har lnat, mste man
erinra sig den frkristliga gemenskapen mellan Skandinaverna och
Finnarne (Bjarmerne). I annat fall blefve det ej s ltt frklarligt,
huru desamma terfinnas ej allenast hos Ryska Karelare och Olonetsare,
utan till en stor del fven hos Esterne; hvarfre endast f frn
Svenskan lnta ord i dessa runor torde frekomma, om hvilka man kunde
bevisa, att de frst efter landets erfring af Svenskarne och
kristendomens infrande tillkommit i sprket. M de frfrigt vara
flere eller frre, s gifva de i alla fall ej rtt till ngon annan
slutsats, n att antingen ett _gammalt_ uttryck uttrngts af ett
brukligare _nytt_, eller att runon p det stllet ftt en sednare
tillsats; och skert r man sanningen nrmast, om man antager, att n
det ena, n det andra intrffat.

Jag r lngt ifrn att anse Kalevalarunorna n i denna dag vara sdana,
som de i brjan sjngos; icke heller r jag numera af samma tanke med
dem, som tro, att om ngon fretagit sig att samla dem ngra sekler
tidigare, skrden d blifvit vida rikare. Det r vl ej blott mjligt,
men fven troligt, att ngra runor med tiden frsvunnit; men  andra
sidan mste den, som nrmare knner frhllandet, medgifva, att i
stllet andra, ssom man plgar sga, vuxit till sig. Sngarene, som
frn slgte till slgte genom sekler fortplantat dessa runor, voro
visserligen ej s nogrknade, att icke mngen af dem, nr det eljest
fll honom in ngon lyckligare id, ngot bttre uttryck, som han
trodde lnda till sngens frsknande, d fven begagnade sig af
desamma. Lser man fr en god sngare upp en runo, den han ej frut
hrt, och ber honom derp tersjunga den, s skall det sllan intrffa,
att han skulle svara, det den ej nnu fastnat i hans minne, utan han
sjunger den verkeligen, dock icke alla stllen ord fr ord, utan med
bortlemnande af ngra, med tillsats eller frndring af andra.
Upptecknar man nu sngen, sdan han ur sitt minne tergifvit den, lser
den fr en annan sngare och anmodar s ter denne att sjunga den, s
fr man den ytterligare frndrad. Fortstter man arbetet vidare
slunda, att man alltid lser den sista reproduktionen fr en ny
sngare, och sedan jemfrer, hvad man af den tionde sngaren ftt, med
den ursprungliga sngen, s skall man finna, att fven i den tionde
tergifningen sngen till sin grund r densamma, som den ursprungliga,
men att mnga uttryck deri ro annorlunda, somliga bttre, andra smre,
och att ett och annat mindre vsendtligt stycke kunnat bortfalla,
hvaremot ngot annat tillkommit. Den, som vill hafva en rtt skdlig
bild hraf, hnvisar jag till _Paavo Korhonens viisikymmentd runoa ja
kuusi laulua_, hvarest i _alkulause_ ss. 24-27 finnes infrd en sng
frst sdan den af frfattaren (Paavo Korhonen) blifvit diktad, och
omedelbart derefter sdan den upptecknades i Ryska Karelen omkr. 50 mil
derifrn. Frvandlar jag nu de nyssomtalte tie sngare till de tie
sekler, genom hvilkas mun Kalevala sngerna kunna hafva kommit till
oss, s torde jag ej behfva tillgga ngot ytterligare, fr att
tillknnagifva min tanke om deras nrvarande beskaffenhet i frhllande
till den ursprungliga. Det lefvande ordet r ett andligt fr, som
kastas ut i tiden, vexer, der det finner en tjenlig jordmon, och frgs
slutligen liksom allt annat lefvande, sedan det framalstrat ngot nytt
och bttre. Den tjenliga jordmonen fr Kalevala sngerna har hittills
varit det Ryska Karelen, der folkets ringa bildning gjort sinnet
tillgngligare s fr den enkla episka beskrifningen som fr det
underbara, mystiska i magin. Den dag torde ej vara lngt borta, d de
fven der underhllit sinnet i tillrckligt lng tid och gjort det
beredt och moget fr mottagande af nya begrepp i lifvets tskilliga
frhllanden, och d d de med allone undan hos folket, lefvande blott
ett slags _vita posthuma_ i skriften.

Skulle de, hvilka skrifvit om de homeriska sngernas uppkomst, haft den
erfarenhet om traditionens behandling af sngen, som jag betrffande de
finska sngerna vunnit, s tror jag, aldrig ngon tvist kunnat uppst
om sttet fr deras uppkomst. De skulle d allmnt hafva funnit, att
ngon med hndelserna samtidig skald frst besjungit dem kortare, och
att traditionen sedan utvidgat sngerna samt framstllt dem i mnga
variationer. Den som sedan hopsamlat varianterna, hade fr sig ett
ungefr dylikt arbete, som Kalevala sngernas ordnande och hopfogning
af deras mnga varianter gifvit mig, hvilket jag ber, ingen dock m
misstyda derhn, som ville jag stlla min frmga eller ens mnet fr
behandlingen i jemnbredd med hans. Redan de tskilliga, ofta
frekommande olika dialektformerna i de Homeriska sngerna gra det
omjligt, att tnka sig en gemensam frfattare fr de samma, eller ock
en tradition af dem, utan mnga varianter. Fr den, som ordnar och
hopfogar sdana till en sngcykel hrande stycken, blifver det
emellant ndvndigt att tillstta ngon sammanlnkningsvers, och jag
tviflar ej p, att sdana finnas fven i de homeriska sngerna, om man
noga letar efter dem. fven i Kalevalarunorna mste understundom ngon
dylik sammanlnkningsvers insereras, hvars srskilda utpekande fr
hvarje gng dock skert af mngen annan jemte mig skulle anses fr
pedantiskt och s mycket mer obehfligt, som en sdan ej det ringaste
vidrr sjelfva saken, utan vanligtvis bestr i orden: _Sanan virkkoi,
noin nimesi -- Siit tuon sanoiksi virkki_ o.a.d.

Jag har vid innehllsfrteckningen upptagit fven versantalet fr
hvarje af de redan frdiga 34 runorna. Hufvudsumman af dem belper sig
till 14,600 och summan af de motsvarande runornas verser i den frra
upplagan till 7,720, hvilka tal gifva ett ungefrligt begrepp om den
nya upplagans omfng i frhllande till den frras. Versantalet af de
runor, som nnu terst att redigeras, uppgr i den frra upplagan till
4,360, hvilket tal efter det nyssnmnda frhllandet skulle motsvaras
af 8,250 verser i det nya, och till flje deraf skulle den nya upplagan
komma att innehlla 22,850 verser, d den frra ej hade mer n 12,080.

Annan frndring i formelt afseende torde ej vara ndig, n den, att
denna nya upplaga frses med frklaring fver de obekantare orden,
fvensom med ett sak- och namn-register, begge i slutet, eller ock
ordfrklaringen fortfarande vid hvarje sida under texten _ad modum
Minellii_. D verket eljest kommer att blifva s mycket vidlyftigare,
n den frra upplagan, s har jag ansett vara bst att lemna bort alla
varianterne fr denna gng. Nr de framdeles hinna blifva redigerade,
kunna de alltfrvl, om s fr godt finnes, tryckas srskildt.




Nionde Runon i Kalavala.
Helsingfors Morgonblad 1835, n:ris 91-93.


(Runon r icke den nionde utan den elfte i den ldre upplagan af
Kalevala, som utkom 1835.)

Fljande r ett frsk till ordagrann frsvenskning af 9:de Runon i
Kalevala, utom annat vittnar sjelfva sprket, att Runon r en af de
urldsta. En af de allmnnaste r hon ocks och sjunges i Wuockiniemi
och trakterna deromkring af nstan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes
vara mindre i karlarnes smak. -- Fr sammanhangets skull m af de
fregende Runorna anmrkas, att en underskn jungfru fanns i Pohjola
eller Pohja (Norden). Om henne frekommer i 3:dje Runon:

    -- -- -- -- --
    Det var Pohjas m den fagra,
    Knd till lands, p sjn den bsta,
    Kldde sig i rda strumpor,
    Lade granna skor p foten,
    Kldde p sig allt det bsta,
    Band det grannaste om halsen,
    P sitt brst det prydligaste,
    Det mest lysande om kroppen.
    Satte sig p luftens loka,
    Lysande p himlabgen,
    I den aldra rensta drgten,
    I en lysande bekldnad.

    Der sin vf af gull hon vfde,
    Sktte om sin silfver-vfnad,
    Med en gyllne vf-skottspole,
    Med en vfvar-sked af silfver;
    Vl hon kunde skeden fra,
    Lta skaften hjas, snkas.

Runon frtljer vidare huru Winminen, betagen af hennes prakt och
fgring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf d icke genast ett rent
afslag, utan affrdade gubben med det hon frelade honom ngra svra
betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina fverlgsna talenter och
gra sig frtjent af hennes bifall. P denna frd drjer Winminen nu
allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen intrffat i
Pohjola och frfrdigade der ett underbart redskap, som benmnes Sampo.
fven detta arbete gick ut p att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes
toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst p fljande stt:

    Det var Pohjas m den fagra,
    Knd till lands, p sjn den bsta,
    Gick uti ett loft p grden.
    Trenne loft p grden funnos,
    Ett tillhrde hennes moder,
    Och det var det bsta loftet.
    Der stod kista stlld p kista,
    Ena skrinet vid det andra.
    Hon slog opp den bsta kistan,
    Granna locket klang och uppfor.

    Fann nu der sex gyllne grdlar,
    Valde ut fem yllne kjortlar,
    Lade p sig allt det bsta,
    Band det grannaste om halsen,
    o.s.v.

Ilmarinens frieri strandade dock denna gng dervid, att jungfrun
frblef hemma. Nu ville fven Lemminkinen frska sin lycka i Pohjola.
Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltfr
obetnksam, ssom han i Runorna med uthllande karakter beskrifves.
Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin brjan, ehuru slutet blef
mera tragiskt. Honom frelades nmligen flera svra frrttningar, fr
att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han
slutligen p ett ganska beklagligt vis och kastades derp i
Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna
upptrda med nya fventyr, ty han hade en m och vis moder, som med
sina magiska kunskaper ter fick karl af honom. Af berttelser om dessa
frierier, om vid desamma frekommande hndelser och fventyr och af
beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene frelades jemte
deras utfrande upptagas Runorna i Kalevala ifrn den 3:dje till och
med den 8:de. Derefter fljer, hvad man nu i fljande fversttning
frsker meddela:

    Gamle vrde Winminen
    For att fria till en jungfru,
    Lngt i Pohjas mrka trakter,
    Till den by der mnner drpas,
    Tappra karlar plga drnkas.
    Skt han ut sin bt p vattnet,
    Nya fartyget p vgen,
    Frn en barkbelastad stapel,
    Frn stockndarne af furu.

    Reste mster p sitt fartyg
    Som upp en bergshjd tallar,
    Hissade i masten segel
    Ssom granar p en kulle,
    Steg nu fven sjelf p skeppet,
    Vandrade upp sitt fartyg,
    For och styrde ut p hafvet,
    Rrdes stolt upp det bla,
    Med det stora vackra skeppet,
    P den nya rda bten.

    Vinden blste i hans segel,
    Vrens vind upp hans fartyg,
    Redan seglar furuskeppet,
    Hundra brdigt fartyg flyter,
    Nra vid den grna udden,
    Den bebodda holmens nda.

    Var p n en jungfru Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Trffade att trampa byke,
    Tvtta klder invid stranden,
    P den stolta bryggans nda,
    Ytterst p den rda frjan.

    Vnde sig och sg omkring sig
    fverallt i blida rymden,
    Ocks ut t fjrden sg hon,
    Vnde hufvudet mot sder.
    Varseblef en skymt p hafvet,
    Ngot bltt hon sg p bljan,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Hvad fr skymt r du p hafvet,
    Hvad som s p bljan blnar?
    Vore du af gss en skara,
    Eller ock en prydlig andskock,
    Eller annan vldig fgel,
    M du flyga och frskingras
    Der i hjden nra himmeln.

    Vore du en svrm af fiskar,
    Eller och ett laxrikt sjgrund,
    Eller annan strre sikart,
    M du simma, nert snkas,
    Dra dig under vattenbrynet.

    Om ett stenigt grund du vore,
    Ngon klippa ut i hafvet,
    Eller ock en vattenruska,
    M du skljas d af vatten,
    Lta vgen vltras fver.

    Vore hemmets bt du ter,
    Farkost som min broder timrat,
    M du vnda fren hemt,
    Mot btstllen hr p stranden,
    Aktern emot andra hamnar.

    Och en bybt om du vore,
    S m du d simma utt,
    Mot btstllen annorstdes,
    Vndande din bakstam hitt.

    Vore Winminens bt du,
    Gamle sngarmannens farkost,
    M du hit till mig d nalkas,
    Styra nrmre till ett samtal,
    Ta ett ord och ge ett annat,
    Tala tryggt ett ord p kpet"

    Bten var nu Winminens,
    Nalkades ocks till stllet,
    Styrde nrmre till ett samtal,
    Fr att ge ett ord mot annat,
    Tala tryggt ett ord p kpet.

    Det var nu -jungfrun Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Talte s till vandringsmannen,
    Sporde honom om hans resa:
    "Hvarthn far du Winminen,
    Frdas nu elfstrandens dling,
    Far s grannkldd, landets bste?"

    Sade gamle Winminen:
    "Har mig mnat ut till laxfngst,
    Ville se hur fisken leker
    Der vid Tuonielfvens strnder,
    Nedanom Manalas boning".

    Nu -jungfrun Anni ter
    Yttrade ett ord och sade:
    "Ltt en bakslug man jag knner,
    Mrker den, som osannt talar;
    Annorlunda frr min fader,
    Annorlunda gamle farfar
    mnade sig ut till laxfngst,
    Lade ut att fnga taimen.
    Mnga nt hans farkost fyllde,
    Af fiskbragder full var bten,
    Sttelstngerna p botten,
    Ljusterjrnen under bgen,
    Och i fren gyllne nlar.
    Hvart d far du Winminen,
    Frdas nu du landets dling?"

    Sade gamle Winminen:
    "mnade mig ut till gsjagt,
    Far till skimmervingars lekort,
    Ville fnga dregelnbbar
    Frn de sund, der kpmn frdas,
    Frn det vida ppna hafvet".

    ter sade jungfrun Anni,
    Tennbrisk-prydda flickan talte:
    "S en bakslug man jag knner,
    Mrker en, som osannt talar;
    Annorlunda frr min fader,
    Annorlunda gamle farfar
    mnade sig ut till gsjagt,
    For till skimmervinge-leken,
    Ville fnga dregelnbbar.
    Dragen var d vackra bgen,
    Starka fjderstlet tillspndt,
    Gra skallet lg i bten,
    Koplad var den svarta hunden,
    Men kring strnderna sprang rackan,
    Hvalpen flg lngs strandens stenar.
    Hvart d far du Winminen,
    Frdas nu elfstrandens dling?"

    Sade gamle Winminen:
    "Kom du flicka ned i bten,
    Stig upp min farkost jungfru!
    Vill jag sanningen d sga,
    Tala verklig flrdls sanning".

    Anni fortfor oupphrligt,
    Tennbriskfagra flickan fortfor:
    "Stormen p din bt m komma,
    Vrens ilar p ditt fartyg;
    Upp och ned jag vnder bten,
    Lter s p bljan vrkas,
    Om jag sanningen ej hrer,
    Hvart du Winminen frdas.
    Sg d en gng verklig sanning,
    Lt mig hra mer ej lgner."

    Sade gamle Winminen:
    "Ocks vill jag tala sanning,
    Litet gckades jag endast:
    Jag har farit fr att fria,
    Ville se hrfagra jungfrun,
    Lngt i Pohjas mrka trakter,
    I det hemska Sariola,
    I den by, der mnner drpas,
    Mnga tappra karlar drnkas".

    Det var nu -jungfrun Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Nr hon sanningen frnummit,
    Hrt en verklig, svekls sanning,
    Lemnade sitt byke obykt,
    Klderna otvagna blefvo.
    Lade klderna i ordning,
    Bar tillsammans sina kjortlar,
    Sprang s hem frutan drjsml,
    Ilade stad p grden,
    Steg frn grden in i stugan,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Du min bror, smed Ilmarinen!
    Du min moders son, min frnde!
    Smid du mig en liten skttel,
    Smid mig ngra granna ringar,
    Tvenne, trenne par rhngen,
    Fem, sex kedjor till min grdel,
    Och jag sger sanna saker,
    Talar verklig sanning fr dig:
    Lnga sommarn skor du hsten,
    Smider hofjern hela vintern,
    mnar dig p frd att fria,
    Vill begifva dig till Pohja;
    Men en mera slug nu tager,
    Frekommer dig och bortfr
    Den med hundra marker lsta,
    Den med tusende betalta,
    Den du lockat i tv vintrar,
    Friat till i trenne somrar.
    Nu som bst far Winminen,
    Frdas p det bla hafvet,
    I sitt fartygs gyllne bakstam,
    Stdd mot rodrets krkta nda,
    Far till Pohjas mrka trakter,
    Till det hemska Sariola."

    Det var smeden Ilmarinen,
    Den evrdeliga hamrarn,
    Hammarn slintade ur nfven,
    Hastigt fll ur handen tngen,
    Yttrade ett ord och sade:
    "Anni, du min lilla syster!
    Smida vill jag dig en skttel,
    Smida t dig granna ringar,
    Tvenne, trenne par rhngen,
    Fem, sex kedjor till din grdel!
    Omrkt elda nu till badet,
    Skynda p, att ugnen kolas,
    Skaffa sedan lut en smula,
    Laga litet slipprig asklut,
    Hvarmed denna fink sig tvttar,
    Denna snsparf ren sig tvager,
    Frn hstgamla smidjesotet,
    Vintertjocka hammarslagget."

    Det var nu -jungfrun Anni,
    Smeden Ilmarinens syster,
    Fick badstugan omrkt uppvrmd,
    Skyndsamt fick hon ugnen kolad,
    Med finhuggna aspvedsklabbar,
    Med smklufna, korta spjelkar.
    Hemtade frn kllan vatten,    Frn den vasslesta kllan,
    Brt en qvast frn unga skogen,
    Liten krleks-qvast frn lunden,
    Gjorde sedan lut af surmjlk,
    Lagade af benmrg spa,
    Spa som var ltt att ldras,
    Kunde sklja mannens hufvud.

    Men sjelf smeden Ilmarinen

    Skyndsamt gick uti sin smidja,
    Smidde snart hvad jungfrun nskat,
    Frdiggjorde grdel-krokar,
    Till dess badstugan man uppvrmt,
    Badet hunnit blifva frdigt.
    Badade tillrckligt sedan,
    Hllde vatten p sig, rentes
    Frn hstgamla smidjesotet,
    Vinterstjocka hammarslagget,
    Tog till orda nu och sade:
    "Anni du min lilla syster!
    Sk upp fina linne-skjortan
    Fr min kropp frn svett befriad,
    Fr det obetckta hullet;
    Hemta ett par snfva byxor
    Sen fr mina torra vdor,
    Fr de vl tvlfria benen;
    Tag min bla kldning sedan
    fver fina linneskjortan,
    Derp min kaftan af klde,
    Ofvanp den bla kolten;
    Tag nnu mitt lena blte,
    Till att gjorda om kaftanen,

    Hemta ytterst sammets-mssan,
    Den hvars hjd i molnen susar,
    Som igenom skogen skymtar,
    Sk den fr mitt torra hufvud."

    Derp smeden Ilmarinen,
    Den evrdeliga hamrarn,
    Tog af gull, hvad mssan rymde,
    Tog hattkupan full af silfver;
    Stack sin fle nu i redet,
    Den eldrda mellan stngren,
    Satte sjelf sig in i sldan,
    Fogade sig inom korgen,
    Manade sin hingst att trafva,
    Den ljusmahniga att skynda.
    Fort sprang hingsten, vl led frden,
    Sldan rrdes, stranden frste.

    Med stort gny han s nu ker
    Lngs sandbankarne i hafvet,
    Frdas nu vid Simo-sunden,
    Hgt p albevuxna hjder;
    Och nu skaller gra hunden,
    Grdens slokra hrs glffsa.

    Pohja-grdens vrd d sger:
    "G och se p grden dotter,
    Hvad den gra hunden skller,
    Grdens slokra s glffsar".

    Dottern svarade och sade:
    "Ej jag hinner nu, min fader!
    Stor r stenen, som jag maler,
    Stenen stor, men fint r mjlet,
    Sjelfva mlarinnan orkls."

    ter sade Pohja-vrden:
    "G d, hustru, du p grden,
    Se hvad gra hunden skller,
    Grdens slokra nu glffsar".

    Svarade och sade hustrun:
    Gerna skulle jag ej hinna;
    Tjockt r brdet, som jag bakar,
    Brdet tjockt, men fint ar mjlet,
    Sjelfva bakarinnan orkls".

    Men nu sade Pohja vrden:
    "Aldrig har en qvinna ledigt,
    Och en flicka hinner aldrig,
    Om hon n p sngen lge;
    G du son och se derfre".

    Sonen svarade och sade:
    "G du sjelf och se, min fader!
    Ty ndock jag fga hinner;
    Stor vedtrafve skall jag hugga,
    Stor vedtrafve, fina klabbar,
    Sjelf r huggarn svag och orkls".

    nnu skllde gra hunden,
    Och ullsvansen gnllde flitigt,
    Holmgrds-vakten hrdes klaga,
    Sittande p kerrenen,
    Svngande sin svans mot jorden.

    Sade s nu Pohja-vrden:
    "Ffngt ej vr grhund skller,
    Grdens slokra ej drmmer,
    Orsakslst han gnller icke,
    Morrar ej mot skogens furur."
    Gick nu sjelf att se p grden,
    Kom p sista kertppan,
    Vid grdstgets andra nda.
    Sg med gonen t sydvest,
    Vnde hufvudet mot solen;
    Sg nu saken ganska tydlig,
    Hvarfr gra hunden skllde,
    Klagade den dle hunden,
    Hvarfr svarta svansen svngdes;
    Med en mlad slda kr man,
    Far om Simoholmen landvrts,
    Seglar med ett vldigt fartyg,
    Sjvarts, utom Lempiviken.

    Men nu sjelfva Pohja-vrden
    Snart i stugan sig begifver,
    Stiger i de tckta husen,
    Yttrar s ett ord och sger:
    "Fremmande nu till oss nalkas,
    Komma p det bla hafvet".

    Pohja-dottera, Pohja-hustrun
    Skyndade nu ut p grden;
    Skdade t stora fjrden,
    Vnde hufvudet t solen,
    Sade Pohja-grds vrdinnan:
    "Fremmande, som der nu frdas,
    ro friare i antg,
    Hvilken vill du ta, min dotter,
    Den som der i sldan ker,
    Ilar fram med mlad slda,
    Far om Simoholmen landvrts,
    Han r Ilmarinen, smeden,
    Den evrdeliga hamrarn;
    Medfr guld, hvad mssan rymmer,
    Har hattkupan full af silfver.
    Den der stora bten styrer,
    Seglar p det rda skeppet,
    Sjvarts utom Lempiviken,
    r den gamle Winminen,
    Den evrdelige siarn;
    Medfr penningar p skeppet,
    Hemtar skatter med sitt fartyg.
    M du taga den, min dotter,
    Som fr penningar p skeppet,
    Hemtar skatter med sitt fartyg;
    Mera rdfull r den gamle,
    Om mer rask den unge synes."

    Jungfrun sjelf ett ord nu sade:
    "Moder kra, du som bar mig,
    Du min fostrarinna, moder!
    Ej nnu till denna dagen
    Har fr penningar man slt oss;
    Utan penningar vi lemnats
    t de mnner, som begrt oss,
    Karlar, hvilka till oss friat
    Den jag ville ta, min moder,
    Den, af hvilken sampo smiddes,
    Hamrades det granna locket."

    Nu den gamle Winminen
    Hade frr p stllet hunnit;
    Trnger skyndsamt in i stugan,
    Hastar under mnga taken,
    Tog till orda, s han talte
    I drrsmugan, under sparren,
    Der man kittlarne betcker,
    Tager mssan af sitt hufvud,
    Handskarne frn handen lser.
    Der han talte nu och sade,
    Yttrade sig ssom fljer:
    "Finnes hr fr mig en jungfru,
    En som blir min lifstids maka,
    Lefver, hnan lik, vid sidan;
    Hvilken fr mig bdden lagar,
    Ordnar vackert hufvudkudden"?

    Nu den skna Pohja-dottern,
    Knd till lands, p sjn den bsta,
    Skyndade sig sjelf att svara:
    "Fga prisar jag en sjman,
    Fga ock en ldrig gubbe;
    Stormen fr p sjn frstndet,
    Vrens ilar skada hjernan,
    Till frtret man tar en gammal,
    Till besvr en ldrig make.
    Ingen jungfru hr nu finnes,
    Som fr alltid blir din make,
    Bor som hnan vid din sida,
    Hvilken fr dig bdden ordnar,
    Stller vackert hufvudkudden."




En Finsk Runas de.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.

(Ur ett bref till Fabian Collan.)

-- -- I anledning af artikeln "En Finsk Runa, fversatt p alla
verldens sprk", Morgonbl. n:o 44, mste jag till en brjan anmrka,
att rubriken ofelbart r tilltagen i fr stor skala. Ty om man ock
knde alla verldens sprk till deras antal och namn, s r det dock
lngt ifrn att derigenom f en finsk runa p dem alla fversatt.
Troligen tillkommer Fader Vr ran af de flesta fversttningar, och
tviflar jag hgeligen, att den nnu blifvit fversatt p alla menskliga
tungoml, som p jorden finnas. D denna anmrkning naturligtvis ej
angr dig, s mste jag framkomma med en annan, p det du ej m blifva
alldeles lottls. Du sger nmligen, att en variant af ifrgavarande
runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket vl ger sin rigtighet; men
ditt yttrande r dock felaktigt svida, som dylika varianter af runans
andra delar frekomma uti sngerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty
emedan den sngare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes
hafva sammanfrt strofer ifrn flere skilda stycken, ssom det ganska
ofta r fallet fven med ej dliga sngare, s har jag vid redaktionen
af Kanteletar varit ndsakad att verkligen frdela den upp s mnga
srskilda snger. tminstone tyckas de fem sista verserna af runan,
ssom den frekommer hos Topelius, st utan inre sammanhang med de
fregende, och sledes sakna en tillrcklig frklaring fr sin
tillkomst. Nstan detsamma kunde man sga om verserna 7-11, af hvilka
dessutom versen "_kahen rakkahan vlill_", utan tvifvel br heta
_kahen kaunihin vlill_; ty den ldre finska folkpoesien talar ej
gerna om sdana saker, som den abstrakta karleken, utan tnjer sig i
dess stlle med den mera konkreta sknheten eller ngot annat dylikt
vederlag. De sista fem verserna deremot tillhra helt naturligen sngen
32, hvarest en tjensteflicka frut omnmner flere frdelar, dem
husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle fvergifva sin lskare,
och sedan fattar sitt raska beslut att dock likvl ej gra det, utan
hellre umbra allt annat. Jag m frska en fversttning af hela
sngen:

    _Ej jag fverger min lskling_.

    Stora lften gaf mig presten,
    Prestfrun lofvade n mera:
    Ett r smr till hvarje mltid
    Och frsk fisk fr andra ret;
    Lofvade en vacker kldning
    Och de bsta linneskjortor,
    Om jag lemnade min lskling,
    Skilde mig ifrn den hulde,
    Att jag alldrig ville hra,
    Ngonsin ej skda honom.
    Men jag lemnar ej min lskling,
    fvergifver ej den hulde;
    Lckra rtterna jag lemnar,
    Glmmer alla prestgrdsstekar,
    Vill frsaka granna kjortlar,
    Och de bsta linneskjortor,
    Frrn jag min lskling lemnar,
    Skiljer mig ifrn den hulde,
    Som jag spkt t mig om sommarn,
    Som jag bjt t mig om vintern.

Lika naturligt tyckes brjan, eller de sex frsta verserna af runan,
tillhra fljande sng, som r den 42:dra i II:dra delen, och lyder i
fversttning:

    _Fjerran borta r min lskling_.

    Skl att sjunga har jag icke,
    nnu mindre skl att frjdas,
    Ty min lskling frdas borta,
    Min frtrogne vn r fjerran,
    Gr p oknd stig den hulde,
    P en annan ort den blonde.
    Borta r min vn, lngt borta,
    I ett annat land mitt pple,
    Ynglingen med hret krusadt,
    Lgvxt man med skor af lder.
    Oss tskilja tio byar,
    Oss afsndra hundra vgar;
    Ej p en dag vinden hunne
    Fram, en fogel ej p tvnne.
    Dock, hur' ocks vinden hinner,
    Huru luftens foglar flyga,
    Jag ej knner vindens tanke,
    Vindens tanke, fogelsprket;
    Men om min frtrogne komme,
    Han den frr bekante syntes,
    P hans gng jag honom knde,
    Mrkte ltt p fotens svngning,
    P det unga benets lyftning,
    P den svarta strumpans skimring,
    Upp skon, som ledigt rres,
    Upp rockens fll, som frasar.
    Sprunge straxt en verst till mtes,
    Flge tvnne verst i blinken
    Fr att rifva grden lgre,
    Fr att jemna vgens broar,
    Fr att ppna grdesleden,
    Lta upp hvar grind som mter.
    Snart hans hand jag sedan tryckte,
    Lg der n en orm p handen;
    Hastade att kyssa honom,
    Sgs n vargblod p hans lppar;
    Sloge armarna om halsen,
    Om n dden sjelf der sutte;
    Smge mig intill hans sida,
    Om n blod vid sidan flte.

En variant till denna sngs sednare del r den nstfljande, sid. 39
frekommande, och sledes ocks en variant till den ifrgavarande
runan, som till s mnga sprk fversttes. Dess 7-11 verser ter
frekomma i 46:te sngen, II:dra delen. Om jag rtt ihogkommer, s har
en fversttning deraf sttt att lsas i Morgonbladet. Den brjar
eljest med frgan: "hvar m nu min lskling vara, uti hvilket land mitt
pple", hvarp med oskerhet nmnas flere orter. Sedan skulle
sngerskan nska framskicka en hellsning eller underrttelse om sig
till honom och anlitar ngon liten fogel att framila med budet, men
tertager det snart och sger:

    Liten fogel mktar icke
    Flyga lngt utfver hafvet. --
    Ganska snart den lille trttnar,
    Ltt den svages kraft r uttmd.
    O, att vinden dock frstode,
    Vrens ilar kunde tala!
    De frmdde bud framfra,
    fverbringa mngen hellsning;
    Fra budskap fram och ter,
    Vxla ord, om n s mycket,
    Mellan oss, vi tvnne skna,
    Mellan tvnne mma vnner.

Af det fregende finner du ltt, hvad fr de den mer omnmnda runan
haft i Kanteletar. Med tskilliga andra frut bekanta och ej orttvist
fr sin tckhet beprisade runor har det gtt likaledes. Ty som jag vid
redaktionen mste hafva ett hufvudsakligt afseende p flertalet af
varianterna, och de frut tryckta efter min tanke ej sllan voro smre,
n hvilka jag upptecknat, s mste de n anfras i varianterna, n
efter omstndigheterna frdelas p olika stycken, nr nemligen ngon
mindre van sngare, efter hvad redan nmndes, sjungit ssom hrande
till ett stycke strofer af flere. Ffngt skulle man i Kanteletar
efterleta ngot stycke, som skulle svara emot t.ex. fljande
fversttning, hvilken jag redan fr femton r tillbaka fick af Nvr i
T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstnd, alltfrvl
kan infra i Morgonbladet, emedan den, s mycket jag ihogkommer, ej
frut r tryckt. Den lyder:

    Om min lskling nu sig tedde,
    Viste sig den fordom sedde,
    Straxt min hand jag honom rckte
    Och hans mun med kyssar tckte,
    Dock jag lnge ren ftt bida,
    Lnge mot min lngtan strida;
    Derfr tiden ledsamt lider,
    Trgt och lngsamt dagen skrider.
    Bittert r det, nr jag vaknar
    Och med smrta honom saknar,
    Tom i luften armen strcker
    Och en skuggbild endast rcker.
    Nr vi sen till arbets tga,
    Qvalen n mig lika plga;
    Bittrast dock de mig belasta
    Nr till hvila andra hasta,
    Och jag ensam p mitt lger
    Ingen vid min sida ger,
    Ingen hvilar upp armen,
    Tryckt intill den fulla barmen,
    Och med mina lockar leker,
    Veka lifvet sakta smeker.
    Ack! hvi fr jag n ej hra
    Honom sig der borta rra,
    Och utaf hans yxa slagen
    Under fnstret hela dagen!
    Kom d lskling, hvarfr bida,
    Till min bdd invid min sida!
    Ohrd ock min sng ej ljuder,
    Snart ditt varma blod dig bjuder,
    Snart du till mitt skte ilar;
    Nr du d invid det hvilar,
    Nra, nra d dig maka!
    Ttt, min lskling, till din maka!

Det motsvarande originalet finnes i v. Schrters _Finnische Runen_,
2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas
endast srskilda delar af sngen, -- hela sngen ingenstdes.

Hrmed har jag nu ganska omstndligen frklarat, huru det kommer till,
att, ehuru Kanteletar borde innehlla hela det hittills uppdagade
frrdet af finska lyriska poesien, flera frut bekanta lyriska stycken
dock icke s ltt igenfinnas der.




Finska Runor.


Under denna titel frekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borg Tidning
fversttningar af snger. I Elias Lnnrots konceptbok fr r 1843
finnas jmvl ngra sdana, hvilka ej bllfvit tryckta. D emellertid
deras form vittnar om att de ej nnu erhllit sin slutliga redaktion,
upptagas de ej hr, utan 1 en fljande del, afsedd att innehlla bref
och dagboksanteckningar.


Borg Tidning 1838, n:o 58.

Under ordnandet af Finska posiens lyriska och idylliska stycken,
hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellant frskt
fverstta ngra och skickar hrhos till dig en del af sdana
fversttningar. Flere hundrade sdana stycken p original sprket
komma att snart afg till Finska Litteratur Sllskapet. Ett halft r
har jag nu nstan dageligen ordnat och skrufvat om dem, frskt att af
ofta nog mnga varianter utvlja det bsta till hufvudstycke,
omskrifvit  nyo, hvad redan tre eller fyra gnger dessfrinnan
blifvit renskrifvet o.s.v. nnu torde par mnader tg till samma
sysselsttning, eller rttare s lng tid, att jag slutligen trttnar
dervid, hvilket nnu ej hndt, d jag dageligen trott mig finna nya
sknheter uti dem, och dageligen haft orsak att instmma uti Dan.
Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est posis. Illam artem non
doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus
traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina
canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse
poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci potas,
non fieri." -- Det r mrkvrdigt att flere stycken af detta lyriska
slaget rent af icke kunna fversttas, och alla frlora sig ganska
mycket ej allenast under min, men fven under andras skickligare
hnder.



    Den moderlsa.

    Icke vore jag nu heller
    Mrkare n andra jungfrur,
    Blekare n grannens flickor,
    Men jag mrknade vid stockeld,
    Rktes i nattlger-rken,
    Bleknade vid kokelds-brasan.

    Modren fvergaf mig liten
    I beskydd hos grannens qvinnor,
    Fr att af grannhustrur badas,
    Af granngummorna befallas.
    Allt olyckliga jag knner:
    Grannens ord och grannens sinne,
    Grannens medlidsamma omvrd,
    Hur' i verlden vl man hlles,
    Hur' hos fremmande man vaknar.
    Nr en fremmande dig vcker,
    S den fremmande d sger:
    "Upp med dig, du svarta sotklabb
    Fort ur sngen, lata sjvrak!
    Skynda, bls upp eld, torfra!
    Antnd prtan, Lempos ttling!"
    Icke s ens egen moder;
    Egna modren skulle sga:
    "Stig nu upp, min lilla dotter!
    Hoppa upp, min snlla dotter!
    Bls upp eld, min gyllne brda!
    Antnd prtan, eget vaggbarn!"


    _Karlarnes ofrstnd_.

    Ve de unga karlars enfald,
    Gossars ofrstnd i valet!
    Vlja ej en fattig flicka,
    Stadna ej vid lga drrar,
    Drja ej vid murkna trsklar,
    Hlla ej vid gamla grindar,
    Vid frfallna kergrden.
    Allt den fattiga dock gjorde,
    Hade tid till alla sysslor;
    Allt sitt garn hon ensam spunne,
    Vfde hvarje vf allena,
    Sydde sen till mannens klder.
    Rika flickan har nog gra
    Med sin egen ans och prydnad.


Borg Tidning 1838, n:o 59.


    _Min och andras_.

    Andras fstmn lefva hemma,
    Min r borta uti kriget;
    Den gull-lockiga r borta
    Der vid Turkens landamren,
    Eller i Fransosens grannskap,

    Der en mor sin son ej vrdar,
    Systern ej omfamnar brdren,
    Finska flickan kysser ingen;
    Stridskanonen der en vrdar,
    Der omfamnar blanka svrdet,
    Hvassa sabeln bjuder kyssen.

    S dig, arme fstman, hnde;
    Tnkte hr ditt brllop fira,
    Men i Moskva blef det firadt
    P den store herrens grdsplan,
    Eller i en mindres prte;

    Vigdes der af hedningskppen,
    Lnga svrdet blef din brudring,
    Och din fstm eldgevret.


    _Ingen orsak att srja_.

    M vi flickor dansa skickligt,
    Sjunga vackert vra snger;
    Fadren gaf mig lof att sjunga,
    Leka alla helgdags aftnar,
    Frjda mig vid solnedgngen,
    Tills att sjutton r jag vore.

    Derfr m vi flickor sjunga,
    Dansa vackert vra danser,
    Snart vi s till brudar vxa,
    Hjas upp till hga brudar.
    Som gsungar, fort vi vxa,
    Mogna snart, som unga svanor,
    lskas sen af mnga karlar,
    Fs utaf en enda lycklig.
    Hvarfr skulle vi ju srja
    Och uti vr enfald ngslas;
    Icke tar man oss fr landskatt,    Skrifver oss fr uppbrds
resten;
    Krfver ut fr andra glder;
    Kopparn samlar man i landskatt,
    Ekorrar man tar i uppbrd,
    Qvittar glderna med papper.


    _Modrens rd och eget rd_.

    Modren bad jag skulle vara
    Hemma alla helgdagsaftnar,
    Lsa frst uti katkesen,
    Sen den stora aftonbnen.
    S mig gamla modren rder,
    Bde rder och befaller,
    Men mitt eget sinne rder,
    Bde rder och befaller,
    G i byn, som andra flickor,
    Leka, gldjas med de andra,
    Sjunga, dansa bland de bsta;
    Ensam kan jag dock ej dansa,
    Och en ensam sng r sorgsen.


    _Modrens spdom_.

    Sant du sade dock, min moder,
    Nr du mig i vaggan sfde,
    Lindade din lilla dotter.
    Sade att jag finge fstman,
    Spdde mig en vacker fstman,
    Nr blott femton r jag vore,
    Eller helst en dag derfver.
    Femton r s nyss jag fyllde,
    Lefde ock en dag derfver,
    Och jag fick mig trenne fstmn,
    Trenne fvergoda fstmn:
    Sorgen gaf mig gyllne ringar,
    Grten sknkte silkesdukar,
    Dden slutligen mig hemfr.


Borg Tidning 1838, n:o 61.


    _Torpflickan_.

    (Imitation.)

    Ensam br jag vatten ifrn brunnen,
    Ensam malar sden, kokar ensam,
    Hugger ensam veden uti skogen,
    Br den ensam hem den lnga vgen;
    Allt jag ensam gr, jag arma flicka,
    Ensam jag om aftonen mig lgger,
    Vaknar sedan ensam p mitt lger.
    Vore dock det sista ensam borta,
    S det sista, som det nst derfre,
    Litet brydde jag mig om de andra.


    Den vntande.

    (Imitation.)

    Hr sitter arma flicka jag
    Och snart gr solen ner;
    Men den jag vntar dag frn dag
    Han kommer aldrig mer.
    "Snart r jag ter" -- s jag minns
    Till afsked sade han --
    Men hvar han drjer, hvar han finns,
    Jag ej begripa kan.

    Kanhnda krossats har hans slup
    I mycken storm och nd,
    Kanske i hafvets mrka djup
    Han redan ligger dd.

    Kanhnda stormen honom dref
    Lngt bort till annan strand,
    Och fngen eller ddad blef
    Han i ett hedniskt land.

    Hans vlnad var det skert d,
    Jag sg i sista natt,
    D skdande t hafvet bl
    Jag hr p stranden satt.

    Hans skepp jag der p fjrden sg,
    S glad jag redan var,
    Men hur jag sg och ter sg,
    Var bara hafvet qvar.

    Och nu igen hvad skymtar der
    I aftonsolens glans? --
    Kom nrmre, nrmre, att jag ser
    Om seglet r d hans.

    Hans r det -- hans r skepp och mast,
    Hans segel och hans r;
    Vlkommen nu du gyllne last!
    Vlkommen sjelf ocks.


Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.


    _Den bortgifta_.

    S jag reser, s jag skiljes
    Frn den sal min fader uppbyggt,
    Der min bror i gldje lefver: --
    I en hstnatts famn jag frdas,
    Reser lngs en gladtad vris,[28]
    Att ej spren en gng qvarbli,
    Fotens steg p isen synas,
    Spr af pelsens slp p drifvan,
    Att min mor ej hr min klagan,
    Ej min far min tr frnimmer.

    Frr jag kommer icke ter,
    n min egen son kr hsten,
    Den jag burit ggar flen.
    Anlnd d till fordna hemmet,
    Lnge p min bror jag vntar,
    Fr att lsa hstens remtyg,
    Spnna flen utur redet.
    Brdren hres icke komma;
    Sjelf jag lser hstens remtyg,
    Spnner flen utur redet.

    Lnge p min bror jag vntar,
    Fr att be mig in i stugan;
    Icke hrs min broder komma.
    Sjelfmant gr jag in i stugan,
    Trder obedd in i rummet;
    Dock vid drren n jag stannar,
    Nra drren invid spiseln,
    I den knut, der grytor gmmas,
    Drngen kastar sina klder. --

    Ingen knd jag ser i stugan,
    Ingen lskad bror vid bordet.
    Handen strcker jag p spiseln,
    Kalla kol i spiseln ligga;
    Handen lgger jag p muren,
    Murens stenar ro kalla.
    ndtligt varsnar jag min broder,
    Utstrckt liggande p bset,
    Nra bnken, under bordet.
    Famnstjockt sot p nacken hrdnat,
    Alnstjockt upp andra stllen.
    Brdrens gon ser jag grta,
    Kinderna af trar skljas.

    Till sin hustru sger brdren:
    "Tillred mat och fgna gsten"!
    Men den hrda broderhustrun
    Kokar kl till mager soppa.
    Rackan ter frst det feta,
    Hunden allt det smakligaste.

    Till sin hustru sger brdren:
    "Hemta l och fgna gsten"!
    Men den grymma broderhustrun
    Frambr vatten t den komna.
    Rent r icke engng vattnet;    Flickan har sitt anlet tvttat,
    Gossen sina hnder i det.


Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.

    Gossen blste p sin rrfljt,
    Med sitt vallhorn svarte flickan.

    "Vill du bli min flicka liten,
    Vill du lefva hos mig lycklig?"

    "Hvad fr lycka kan du bjuda?
    Toma hnder och tom ficka".

    "Jag med dessa toma hnder,
    Och i denna toma famnen
    Br dig in i skogens skte,
    Till de mest aflgsna skogar,
    Vill dig der med mhet vrda,
    Lefva ofrmrkt af andra."

    "Hvar r marken fr dig utmrkt,
    Hvar den plats der stugan bygges?"

    "Nog finns rum i stora Suomi,
    Nog man smjes bo i vrt land;
    Vill du bo i knen afskildt,
    Eller i aflgsna stder,
    Eller p en qvist i skogen,
    Fri och sorgls som en fogel.
    Snart jag skall ett bo dig bygga,
    Der dig vinden sakta vaggar,
    Och jag roar dig med sngen!
    Vill du ter bo p landet,
    Bygger jag af hgg din stuga,
    Och af rnn din sng jag tljer,
    Der du vid min sng frdrjer,
    Drmmer idel vackra drmmar."

    "Men de hrda brdbekymren
    Gra slut p sng och drmmar?"
    "Nog finns brd i lfskogsdlder,
    Gyllne korn i hvarje bjrkskog,
    Och jag har nog starka armar,
    Sidor, som ej sakna senor
    Fr att stka uti jorden
    Och att berga mogna kornet".


Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.


    Kantele II, pag. 66.

    Om min fader kunde hamra,
    Om en smed min farbror vore,
    Koppargjutare min broder,
    Jag en hst af sorger finge,
    En svart fle af bekymmer;
    Hstens munlag af min oro,
    Betseljern af onda dagar,
    Af byns hrda tal en grimma,
    Och af grannens ord en sadel,
    Slda af byfolkets sqvaller,
    Rankor af allt snack hos grannen.

    Mina sorger ro flere,
    n man rknar granens kottar,
    Finner barr upp ett entrd,
    Videbuskar p en krrmark,
    P en sjstrand runda stenar.
    Ingen hst man skulle finna,
    Trffa hos en hemmansbonde,
    Ej ens p den rikes backe,
    Som min sorg frmdde draga,
    Slpa bort bekymret frn mig.
    Sdan hst ej kunde finnas,
    Ej ens p den bsta prestgrd.

    Tag du, korp, bekymret frn mig,
    Br min sorg, du svarta fogel,
    I de trsk, der fisk ej lefver,
    Ingen abborre man finner.
    Br ej dit der fiskar trifvas,
    Hvarje fisk blott sorger finge;
    Abborn sjnke ned till botten,
    Gddan ltt af sorger sprngdes,
    Lilla mrten skulle bltna,
    Mujkan svartna af bekymmer,
    I bekymmer, som jag skickat,
    Denna mrka pannas sorger.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.

    _Flyr ifrn det vackra hemmet_

        Kanteletar II, 161.

    Sknt det var att lefva fordom,
    Ganska vl vi trifdes hemma:
    Jag en ljungens blomma vxte,
    Uppt skt som unga grset;
    Fadren nmnde mig sin blomma,
    Och sitt lsklingsbr min moder,
    Brdren nmnde mig sitt hvetkorn,
    Och sitt bla nystan systern.

    Till ett annat hem d kom jag,
    Under annan grdsvrdinna:
    Svrfadren till stock mig skller,
    Svrmodren till granrisruska;
    Heter iskall sten hos sonen,
    Hos grdsdottren kvinnors utskott,
    Byns frtret hos sonahustrun.

    Nr s sllsamt tal jag sprjer,
    Stndigt hr det bittra tadlet,
    Ofta nog jag arma kvinna,
    Arma barn jag alltfr ofta
    Flyr ifrn det vackra hemmet,

    Skyndar mig lngt bort i skogen,
    Far lngs krr och demarker,
    Far igenom sanka vatten.
    Fore jag ock ned i vattnet,
    I en flod, der fisken lefver,
    Till en ntfngst fr min broder,
    Fr min fader till ett notvarp!

P. S. En mindre vllottad svrdotters sng.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.


    _Dock d frst en son du vore_.

        Kanteletar II, 179.

    Vagga vill jag lilla sonen,
    Vagga upp det goda barnet,
    Till mitt std i stormens tider,
    Till min hjelp p motvindsfrder.

    Vyss, vyss, min son, den lilla,
    Vyss, vyss, en man af sonen!
    Som kan s, och som kan plja,
    Som med sd bestr kan marken,
    Som fr flen ut p fran,
    Ut att plja svarta hsten.

    Vyss, vyss, min son, den lilla,
    Vyss, vyss, ett std af sonen!
    Dock d frst en son du vore,
    Nr frn skogen brd du bure,
    Kakor ifrn enrisbacken,
    Frn en granskog bruna skorpor,
    Hvetebrd frn telningslandet
    t din far fr fordna fdan,
    t din mor fr brdets nring.

    Vyss, vyss, min son, den lilla,
    Vyss, vyss, ett std af sonen!
    Dock d frst en son du vore,
    Nr du nya stugan byggde,
    Finge oss ett bttre badhus,
    Gjorde trappa framfr stugan,
    Reste upp ny drr p trappan.

    Vyss, vyss, min son den lilla,
    Vyss, vyss, ett std af sonen!
    Dock d frst en son du vore,
    Nr sonhustru du mig gfve,
    En som fr mig vattnet bure,
    Som badstugan skulle vrma,
    Mjuka upp hvar gng min badqvast,
    Reda totten, som jag spinner.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 49.


    _Brudskerskan_.[29]

        Kanteletar III, 50.

    Brud jag skte t min broder.
    Maka t min lsklingsbroder;
    Fann i lunden d en jungfru,
    Prydlig m i grna grset,
    Frgade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun sprjer mig tillbaka:
    "Hvad fr man r d den brodren?"
    -- "Boskapsherde r min broder". --

    "Vill ej ha en boskapsherde;
    Dlig skjorta har en herde --
    Kan ej hvila vid hans sida,
    Icke vid hans brst mig vrma,
    Vid hans arm ej trefnad finna".

    Brud jag skte t min broder,
    Maka t min lsklingsbroder;
    Sg i lunden d en jungfru,
    Prydlig m i grna grset,
    Frgade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun sprjer mig tillbaka:
    "Hvad fr man r d den brodren?"
    -- "Jgare han r, min broder". --

    "Vill en jgare ej hafva;
    Jgaren af barrskog luktar --
    Kan ej hvila vid hans sida,
    Icke vid hans brst mig vrma,
    Vid hans arm ej trefnad finna".

    Brud jag skte t min broder,
    Maka t min lsklingsbroder;
    Sg i lunden d en jungfru,
    Prydlig m i grna grset,
    Frgade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun sprjer mig tillbaka:
    "Hvad fr man r d den brodren?"
    -- "Fiskare han r, min broder". --

    "Vill en fiskare ej hafva;
    Fiskaren af rfisk luktar --
    Kan ej hvila vid hans sida,
    Icke vid hans brst mig vrma,
    Vid hans arm ej trefnad finna".

    Brud jag skte t min broder,
    Maka t min lsklingsbroder;
    Sg i lunden d en jungfru,
    Prydlig m i grna grset,
    Frgade och sporde henne:
    "Vill du bli min broders maka?"
    Jungfrun sprjer mig tillbaka:
    "Hvad fr man r d den brodren?"
    -- "kerman han r, min broder".

    "Honom vill jag gerna hafva;
    Varm r kermannens sida --
    Vid hans sida kan jag hvila,
    Vid hans brst kan jag mig vrma,
    Vid hans arm jag trefnad finner".

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 65.


    _Prisa hsten frst i morgon!_

    Vaggsng. Kanteletar II, 173.

    Jag mitt kra barn nu vyssjar,
    Vaggar hr min lilla fogel,
    Ammar upp det vackra barnet,
    Gifver brstet t det skna;    Men brstgifverska jag vet ej,
    Barnets skterska ej knner,
    Hvartill mina barn jag ammar,
    Hvad engng af dem kan blifva;
    Om jag till min framtids gldje,
    Eller grt och sorg dem fder,
    Skter dem till egna plgor,
    Vaggar till frtret fr modren,
    Gungar till mitt lifs bekymmer,
    Fostrar fr mig sjelf till oro.

    S forntidens qvinnor sjngo,
    Mngen mor s hrdes sga:
    "Prisa hsten frst i morgon,
    Sen din son, nr skgget vuxit,
    Dottern uti mannens boning,
    Och dig sjelf, d lifvet slutas!"

    Ofta nog en osll moder,
    Den beklagansvrda modren,
    t sitt barn fr brstet gifva,
    Skyndsamt fra det i munnen,
    Men frstndet ger hon icke,
    Fr ej mandom uti barnet --
    Vettet blir ej vgdt med besman,
    Ej med slef frstndet inst.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.


    _Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!_

        Kanteletar II, 178.

    Vyss, vyss, mitt barn, du arma,
    Som i arma vaggan hvilar,
    Af din arma moder vaggas
    I en arm och usel koja!

    Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni,
    Vyss i brders famn, du lilla,
    Till en sofstad under torfvan,
    Till en hvilobdd i mullen!
    Der af Tuonis barn du vaggas,
    Sfves ljuft af Manas flickor.
    Bttre r dock Tuoni-bdden,
    Vackrare r Manas vagga,
    Tuonis qvinnor mera mma,
    Manas unga hustrur bttre,
    Stor r Tuoni-grdens stuga,
    Manas boning vid och rymlig.

P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt lngtar efter den stund,
d dden befriar dem ifrn det jordiska elndet. En sdan knsla
uttalar sig i frevarande runa, en fattig moders vaggsng fver sitt
sjukliga barn.


Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.



    Kanteletar II, 55.

    Tvenne vackra barn vi voro,
    Tvenne dufvor hr p holmen,
    Tvenne svanor hr p stranden,
    Tvenne liknande hvarandra.
    Arm vid arm vr vg vi gingo,
    Hand i hand vr dag vi lefde,
    Skyndade i kapp till rian,
    Tflade att sden mala.

    Tvenne vackra barn vi voro,
    Ssom ett par unga dufvor:
    Nu den ena hdan farit,
    Sorgsen qvar den andra lemnats
    Fr att grta genom lifvet,
    Fr att srja alla tider.

    Ngot hopp jag kunde hafva,
    Att han skulle terkomma,
    Om han tagit med sig vgkost,
    tit ngon afskedsmltid,
    Farit fver vida hafven,
    Hamnat bort i andra lnder:
    -- fver hafven frdas mannen,
    Men igenom torfvan icke.

P.S. Sngen uttrycker en fstms sorg fver sin aflidne fstman, eller
en systers fver brodren, eller ock en enkas sorg fver sin mans dd.


Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.


    _Olika till mods_.

        Kanteletar I, 25.

    Hur till mods r lyckans gunstling,
    Hvad fr tankar har den slle? --
    S till mods r lyckans gunstling,
    Sdana den slles tankar,
    Som om vren dagens gryning,
    Som den blida morgonsolen.
    Hur till mods r den betryckte,
    Hvad fr tankar har en is-and?
    S till mods r den betryckte,
    Sdana en is-ands tankar,
    Som en kolsvart natt om hsten,
    Som den skumma vinterdagen;
    nnu mer mitt mod r kolsvart,
    Dystrare n hstens skymning.


    _Kunde ej fr skratts skall grta_.

        Kanteletar II, 56.

    Dog fr mig min dle brudgum,
    Strtade min vackre fstman:
    Gerna honom jag begrtit,
    Grtit genom hela lifvet,
    Allraminst min halfva lifstid,
    Men ett r ens ej jag kunde.
    Fadren bjd mig honom taga,
    Modren nskade hans bane,
    Brodren att han bortkrd blifvit,
    Systern att jag klst hans gon.


Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.


    _En flickas qvarnsng_.

        Kanteletar II, 133.

    Mala, mala qvarnsten lilla,
    Slamra, slamra, vackra klippa,
    Rr dig snllt, du sandstensskifva,
    Nr min tur det r att mala!
    Rrs, fast fingret ej dig rrde,
    Ej en hand p vefven frdes,
    Ej en arm upp dig drefve,
    Fast ock tummen blef i hvila!

    Hvarfr qvider lilla stenen,
    Hvarfr klagar du, min klippa,
    Vid mitt brst, den unga flickans,
    Vid min hand, den skna jungfruns?
    Mnne derfre du qvider,
    Mnn' jag derfr hr dig klaga,
    Att fr svagt jag p dig drifver,
    Att jag malar alltfr sakta?

    Upphr goda sten att qvida,
    Lemna lilla berg din klagan!
    Ej till denna sten man hemtar
    Ens frn bo ngon flicka,
    Finner ej i hela Tyskland,
    Ej i vida Ryssland trffar,
    Vljer ej frn hemlandsbyggder,    Stdslar ej p kyrkobacken
    En som bttre skulle mala,
    Svngde om dig mera hurtigt.


Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.


    _Hvad bekymrar mig frtalet._


        Kanteletar II, 98.

    Om jag r af ringa vrde,
    Nmnes dlig framfr andra,
    nnu smre sgs jag vara,
    nnu mera dlig nmnes;
    Hvarje kft mig vill frtala,
    Hvart ett ga p mig rigtas,
    Alla ron p mig lyssna.

    Men hvad bryr en hurtig flicka,
    Hvad kan stolta mn vl ngsla,    Hvad skall jag af sqvallret
stras,
    Hvad frtalet mig bekymra!
    Redan van r jag vid tadel,
    Gammalt ml fr byasqvallret,
    Lnge nog af ondskan prfvad,
    Stlld inunder onda rykten.

    Nr jag mrker mig frtalas,
    Hr mig fvermttan klandras,
    D jag str blott mera upprtt,
    Desto hgre br mitt hufvud,
    Gr som unga hingsten modig,
    Rrs som flen ltt p foten.
    Hrde jag mig engng prisas,
    Helst en enda gng bermmas,
    Lgre d jag bar mitt hufvud,
    Snkte gonen till marken.




Klaus Kurck och liten Elin.

Suomi 1842, hft 6.

(rversttning ifrn Finskan.)


        Unga jungfrun, liten Elin,
        Gick till visthuset p backen,
        Bar en kopparvacka hos sig,
        Och i vackan kopparnyckel:
     5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"

        "Hvarp vill du knna honom". --

        "Ltt p gngen knns den store,
        P fotslngningen den stolte".

        "Finns d inga andra stolta,
    10. Utom Klaus Kurck p Laucko?" --

        Klaus snart p grden stadnar
        Med sin stora ryttarskara,
        Hundra sadelfasta kmpar;
        Gyllne svrd de buro alla,
    15. Hstarne af silfver lyste.

        Fem de voro Elins brder,        Sutto vid bordsndan inne,
        Stego upp p en gng alla,
        Gingo fr att motta Klaus.

    20. "Finns hr jungfru, som man sljer,
        Ngon flicka fr min rkning?"

        "Jungfrur sljas ej p grden,
        Flickor handlas ej p backen;
        Hstar sljer man p grden,
    25. Hoffrsedda djur p backen;
        Stugor finnas hos oss mnga,
        Dit en friare kan fras,
        Der man in och ut kan stiga.
        Ocks finns ett stall fr hstar,
    30. Der de kunna svalka af sig,
        Knaggar fr att hnga sadlar."

        Klaus Kurck nu in begaf sig,
        Sttte drren upp med svrdet,
        Slt den till med svrdets slida:
    35. "Finns hr jungfru, som man sljer,
        Ngon flicka fr min rkning?"

        Unga jungfru Elins moder
        Neg och svarade t Klaus:
        "Hr kan ingen jungfru sljas,
    40. Ingen flicka t dig lemnas;
        Vra flickor ro spda,
        Alla n i vxten stadda".

        "Finns ju hos er liten Elin;
        Kan jag ej f liten Elin?"

    45. "Gif mig icke, bsta moder,
        Gif fr all del ej t Klaus!"

        "Alltfr ung r liten Elin;
        Kan ej styra tjenstefolket,
        Ej matlagningen besrja,
    50. Skta stora ladugrden".

        "Det behfver hon ej gra;
        Har jag ej d pigan Kerstin. --
        Pigan Kerstin kan befallas
        Hafva vrd om tjenstefolket,
    55. Laga maten, som behfves,
        Skta stora ladugrden."

        "Har s visst du pigan Kerstin
        Som en annan grdsvrdinna;
        Hon mig nskade i elden,
    60. Ville snart till dds mig plga".

        "Sdant gjorde Kerstin aldrig;
        Har nnu ej uppbrnnt ngon,
        Bragt om lifvet ngon menska,
        Skall ock framdeles ej bringa".

    65. Hvem i verlden vore galen,
        Om ej just den arma flickan --
        Om ej galen, r hon tokig:
        Mottog ringen, bortgaf handen,
        Hand i hand med Klaus hon frdas,
    70. Kommer s med Klaus till Laucko.

        Kerstin tittade i fnstret,
        Blngde ut igenom rutan:
        "O att ngon hr jag hade,
        Som frstrde denna krlek,
    75. Frrn jag bortger grdens nycklar,
        Lyder hr en frus befallning".

        Smg sig fram till Klaus och sade:
        "Ack min vn, min bsta Klaus!
        Litet vet du hvad som hnder,
    80. Hur din fru besks af Olof."

        "O min kra lilla Kerstin!
        Om du kunde det bevisa,
        Som du nu har sagt och yttrat,
        Snart du gick i fina kldet,
    85. Elin finge d i lgor;
        Fem de bsta kldeskjortlar,
        Dem t dig jag skulle sknka,
        Frrn jag gfve dem t Elin;
        Gfve t dig hvarje nyckel,
    90. Frrn jag gfve den t Elin."

        "Ack min vn, min bsta Klaus!
        k du bort till Aumas lada,
        Drj en tid p lilla ngen,
        Sg att lngre bort du reser,
    95. Att du drjer flere veckor,
        Upp ting i norra socknar;
        S jag tnker snart bevisa,
        Hvad jag en gng kom att sga."

        Klaus lofvade s gra:
   100. "Ack min egen lilla Elin!
        Lgg du smr uti en bytta,
        I en matsck vgkost fr mig,
        Lt mig f af flsk en skinka,
        Jemte ngra kappor hnsgg;
   105. P en lngre frd jag mste.
        Far till ting i norra socknar."

        "Ack min gode Klaus! lofva
        Att ej drja der fr lnge;
        Nra r min barnsngsvecka,
   110. Nedkomstdagarne fr handen.
        G liksom du vore halfskodd,
        G hrnst den andra hlften;
        Tala blott med halfva tungan,
        Sg hrnst den andra hlften;
   115. Drick med bara halfva munnen,
        Drick hrnst den andra hlften --
        S du frr kan tervnda
        Frn trollpacket der i norden."

        Unga grdsfrun, liten Elin,
   120. Lade nu i scken vgkost,
        Skar med slefven smr i byttan,
        Lade ock af flsk en skinka,
        Jemte ngra kappor hnsgg. --
        Och nu reste Klaus frn grden,
   125. kte fram till Aumas lada,
        Krde till den lilla ngen.

        Kerstin gick att klappa byke,
        Gick att tvtta fina klder,
        Unga Elins bsta linntyg.
   130. Frn tvtthuset hrs nu bullret,
        S att frun kom ner och sade:
        "Hvad r det du, kra Kerstin,
        Hr i tvtthuset nu bullrar,
        Som du bankar p vid grytan?"

   135. "Det r blott en skkas trasor,
        Hxans klder, som jag tvttar".

        "Kra Kerstin, bulta icke,
        Banka ej s hrdt upp dem".

        Kerstin visste, hvad hon gjorde:
   140. Slr och bankar endast vrre.

        "Bulta ej, du onda kna,
        Far ej s med mina linntyg;
        Icke ro hr de gjorda,
        Utan hemma hos min moder".

   145. "Fritt m jag en kna heta,
        Dock en skka r jag icke.
        Och hvad ville det betyda,
        Om det arma tjenstehjonet
        Stundom blir till kna knmndt,
   150. D ock sjelfva grdsvrdinnor
        Gerna nog se Olof hos sig,
        I hans lnga skgg frlskas."

        Med en tr i gat Elin
        Kom frn stranden upp till grden,
   155. Kerstin skyndade sig efter:
        "Lt oss, bsta fru, nu kalla
        Grdens tjenare tillsammans,
        Drngarne frn sina oxar,
        Stlla till ett litet gstbud,
   160. Gifva dem en gldjemltid,
        Ssom alltid frr man gjorde,
        D husbonden var p resor!"

        "M du sjelf, min lilla Kerstin,
        Gra ssom dig behagar,
   165. Likasom du gjort tillfr'ne;
        ppna om ock alla tunnor,
        Endast den du lemnar orrd,
        Som fr min skull enkom bryggdes".

        Kerstin visste, hvad hon gjorde:
   170. Den af alla frst hon uppslog.
        "Annat bad jag, Kerstin lilla,
        Annat var det, som du gjorde".

        "Hvar vill bsta frun sig lgga?
        Att jag visste bdda fr er;
   175. Kanske i den nya stugan,
        Som str fver stora porten".

        "Bdda ej i nya stugan,
        Ej i rummet fver porten;
        Gr min bdd i Klaus' stuga,
   180. Likasom du gjort tillfrne".

        "Rds ej frun fr skjutgevren,
        Fr de mnga blanka svrden,
        Fr de jern, som kunna sra,
        Stlredskaper, mycket skarpa?"

   185. "Uti krig gevren dda,
        Svrdet, nr en man det svnger;
        Fredliga de ro inne
        Ssom prydnader p vggen.
        M s dit min bdd du laga,
   190. Lgg dit tvnne ylle tcken,
        Liks tvnne hufvudkuddar,
        fven tvnne linnelakan."

        Kerstin visste, hvad hon gjorde:
        Lade dit fem yllne tcken,
   195. Fste dit fem hufvudkuddar,
        fvens fem linnelakan.

        Elin gick fr att sig lgga:
        "Annat bad jag, Kerstin lilla,
        Annat var det, som du gjorde;
   200. Lade hit fem yllne tcken,
        Fste hit fem hufvudkuddar,
        Och dertill fem linnelakan".

        Kerstin sig begaf frn kammarn,
        Gick till Olof, der han bodde:
   205. "Olof alla drengars frman!
        Kom nu snart till Klaus' stuga;
        Der man eder hjelp behfver,
        Och man bad I skullen skynda."

        "Hvartill kan jag der behfvas?" --

   210. Men i alla fall s gick han.
        Kerstin skyndade sig efter,
        Stngde drrn med nie stngsel,
        Slog dertill en bom fr drren,
        Sprang i hast till Aumas lada,
   215. Ilade till lilla ngen:
        "Nu, min aldrakrste Klaus!
        Har jag ledt uti bevisning,
        Hvad jag en gng kom att yttra:
        Nu som bst man finner Olof
   220. Med den unga frun i kammarn."

        Klaus sig nu hemt hastar,
        Ond i sjln, med nedtryckt sinne,
        Tnde eld p tjrvedsstickor,
        Riklig eld i nfverrullor,
   225. Stack i brand en knut af huset,
        Utgjt lgor under vggen.
        Unga frun, den lilla Elin
        Stack sitt finger ut frn fnstret,
        Vigselringen satt p fingret:
   230. "O min egen dyre Klaus!
        M din egen ring mig rdda.
        Om du ej ringbrarn skonar."

        Klaus Kurck den snde mannen
        Ryckte nu sitt svrd ur slidan,
   235. Blottade det blanka stlet,
        Afhgg fingret i detsamma.

        Unga frun, den lilla Elin,
        Viste nu sitt barn i fnstret,
        Hll det grtande fr Klaus:
   240. "O min egen dyre Klaus!
        Rdda dock din son frn elden,
        Om du lter modren brinna."

        "Brinn med dina barn, du skka,
        Och frgs med dina sner;
   245. Ej t mig din son du framfdt,
        Utan t den store Olof".

        Arma frun, den unga Elin
        Bad nu ifrigt Herren Jesus:
        "Var mig Herre Jesus ndig,
   250. Lt mig af din stora godhet
        En gng n min moder skda!
        Nr de andra rummen brinna,
        Hr en ymnig flod m rinna,
        Tills jag hinner se min moder.
   255. Du min goda broder Uoti!
        Spring till Suomela och skynda,
        Bed min mor, att hit hon kommer,
        Sg ej hur det r, men bttre."
        Uoti sig begaf p frden,
   260. Sprang sin vg af alla krafter,
        Sprang utfver isen hastigt,
        Tills i Suomela han stadnar:
        "O min mor, min goda moder!
        Frun p Laucko dit er kallar."
   265. Snart ifrn sin bdd hon uppsteg
        Ocks snart hon klder p sig:

        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Hur jag trder kjorteln p mig,
        Alltid fr jag honom bakfram;
   270. Huru r det med min dotter?"

        "Ganska vl, min goda moder!
        Vl frut, i dag n bttre."

        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Hur jag p mig strumpan drager,
   275. Alltid vill hon komma bakfram;
        Huru r det med min dotter?"

        "Ganska vl, min goda moder!
        Vl frut, i dag n bttre."

        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
   280. Hur jag tar min sko p foten,
        Alltid fr jag honom bakfram;
        Huru r det med min dotter?"

        "Ganska vl, min goda moder!
        Vl frut, i dag n bttre."

   285. "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Hur jag hufvudduken breder,
        Fr jag honom alltid bakfram;
        Huru r det med min dotter?"

        "Ganska val, min goda moder!
   290. Vl frut, i dag n bttre."

        Kommo sedan ner till viken:
        "Ve, o ve, mig arma qvinna!
        Rk uppstiger ifrn Laucko,
        Synes nda hit frn grden;
   295. Hvad kan der nu frehafvas,
        Att en sdan rk der uppstr?"

        "Tuppar der till stek beredas,
        Kycklingar vid elden svedas,
        Och af fr en mngd man slagtar,
   300. Skollar hufvuden af svinen,
        Till den lilla prinsens barnsl,
        Till nyfdda sonens dopfest".

        Nu till Klaus' grd hon kommit,
        Knfll genast upp marken,
   305. dmjukt bedjande sin svrson:
        "Skynda, ryck, o bsta Klaus!
        Tag din egen son ur elden,
        Frls frn lgorna din hustru!"

        "Nej, jag vill ha skkan uppbrnd,
   310. Bde skkan och dess foster".

        "Brnn, o brnn ej, gode Klaus!
        Lt d henne fly frn landet,
        Gmma sig med all sin vanart,
        Med sin skam i landsflykt lefva."

   315. Men nu framstod Kerstin hastigt:
        "Gr ej det, min krste Klaus!
        Tag ett mtt af svarta mjlet,
        Lgg dertill en tunna tjra,
        Kasta det till eldens nring,
   320. S en bttre fart fr branden."

        "O min egen lilla Elin,
        O mitt barn, min arma dotter,
        Om du varit eftergifven,
        Lydt en smula knan Kerstin!"

   325. "Ej det minsta, dyra moder!
        Ej det minsta har jag felat,
        Kan ej frebr mig ngot,
        Som en knappnls vrde hade;
        Allt jag gjorde, som var mjligt,
   330. Gjorde till och med n mera. --
        Detta rum nu m d brinna,
        Sedan fr den sista stunden,
        Fr min alltfr hrda ddsstund,
        Jag ftt tala med min moder."

   335. nnu ngot ord till afsked
        t sin mor hon velat sga,
        t sin sorgbetyngda moder,
        Men hon for uti det samma,
        Fll uti den ljusa lgan,
   340. Nedsjnk i ett ppet eldhaf.

        Sdant slut fick frun p Laucko,
        Sdant slut den lilla Elin,
        Som var vacker till att skda,
        Och till sina seder vacker.
   345. Lnge skall man sakna henne,
        Bde sakna och begrta,
        Grten rcka skall p Laucko,
        Sorgen fver Wesilax socken.

        Sdant slut fick unga Elin,
   350. Sdant slut den spde sonen. --
        Tvnne veckor knappt frlidit,
        Eller hlften af en mnad;
        Hela stallet fullt med hstar,
        Hela stora ladugrden,
   355. Dog med munnen full af gruta,
        Strtade p hafrehgar.

        Klaus Kurck den snde mannen,
        Hemsk och sllsam till att skda,
        Satt p trappan till ett visthus,
   360. Bde satt och utgt trar;
        Jesus kom i tiggarskepnad:
        "Klaus Kurck, hvad grter s du?"

        "Har nog orsak till att grta,
        Skl att evigt mig beklaga:
   365. Egen hustru har jag uppbrnnt,
        Ddat grymt min trogna maka,
        Uppbrnnt ocks spda sonen,
        Ddat det nyssfdda barnet".

        "Nog jag knner vl fru Elin". --
   370. "Hvar, o hvar, r nu fru Elin?"

        "Der har nu sin plats fru Elin,
        Uti himmelrikets boning,
        I det hga himmelriket;
        Vid Guds ftter der hon sitter,
   375. Har sex ljus, som brinna, fr sig,
        Har en gyllne bok i handen,
        Och sin lilla son i famnen,
        Olof lgre ned vid drren".

        "Ocks Klaus Kurck jag knner". --
   380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"

        "Der har Klaus Kurck sitt stlle,
        Der uti den lgsta afgrund,
        Litet ser man till hans sporrar,
        Hvilka lysa lgt vid marken".

   385. "n jag knner knan Kerstin":
        "Der sitt rum har knan Kerstin
        In uti den lgsta afgrund,
        Stllet under lgsta porten;
        Litet syns till hennes fltor,
   390. Svagt de gyllne banden glnsa".

        Klaus sig begaf p frden,
        Stack sin pipa in i scken,
        En gng ljd den n p krret,
        Ljd p mon inunder frden,
   395. Sisst p stranden ljudet hrdes;
        Klaus red in i ppna hafvet,
        Under hafvets djupa vgor.

        Sdant slut den unge man fick,
        Sdant slut den gifte mannen;
   400. Kerstin som en racka efter.


Noter:

Versen

       5. Ordagrannt: der borta ifrn kommer Klaus Kurck, ro Elins
          ord, och frgan: hvarp vill du knna Klaus Kurck (v. 6)
          gres af ngon annan person, som jemte Elin r p grden.

       7. Egentl. -- -- -- knns den hftige.

  33, 34. Af ngon frdom lra friarene den tiden icke p vanligt stt
          ppnat och tillslutit drren. Eller ock vill man eljest
          uttrycka dermed Klaus Kurcks stolta framfart.

      68. Ordagr. mottog frlofningssknkerna, slog hand.

      80. Ordagr. Olof har sofvit hos vrdinnan.

     104. Ngra kappar, ordagr. tie kappar (karpio).

     136. Hexans, egentl. en ond qvinnas.

     141. Med kna torde man bst kunna tergifva begreppet af det
          finska ordet p detta stlle.

     152. Egentl. vid den lngskggiges brst. -- Frfrigt kunde
          hela upptrdet vid byket (127-155) kanske bttre lmpa sig
          efter bestyret med tjenstefolkets vlfgnad (v. 156-172).

     175. Nya stugan var vl i ngon mindre byggning, som Kerstin
          hellre skulle hafva ltit uppbrinna.

     317. Svarta mjlet, ordagr. onda mjlet, d.. krut.

     330. Frklaras nog af vv. 135-138, 163-172, 198-202.

     361. Ordagr. Jesus vandrade ssom en gubbe.

     392. Gmde piporna i psen, ett finkst talestt, hvarmed man
          vill uttrycka, att han gjorde sig frdig, packade in.
          Troligen har det ursprungligen sagts om dem, som gingo
          omkring med sckpipor.

Hndelsen har passerat p Laucko grd i Wesilax socken, hvilken tid,
knner ej undertecknad. Suomela ligger omkring 7 verst ifrn Laucko.
Den finska runon, hvarifrn denna fversttning blifvit gjord,
frekommer tryckt uti Kanteletar 3 Osa, pag. 51-64, och sjunges
dessutom nnu af ldre qvinspersoner i Wesilax.




Ngra ord om finskans, estniskans och lappskans inbrdes frhllande.

Fredrag den 14 februari 1854.

Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning. November 1853.
(De 5 sista hftena af rgngen utkommo frst 1854.)


D jag nu har ran hr upptrda med ett offentligt fredrag, s borde
jag visserligen begynna med ngra undskyllande ord fr min bde ovana
och ofrmga dertill, och det s mycket mer, som min af hela landet
srjda, af utlandet saknade, oss mycket frtidigt frnryckte
fretrdare genom sin fverlgsna lrdom och snillrika framstllning
vnjt icke allenast sina hrare i den akademiska lrosalen, utan fven
alla andra, som med ngon uppmrksamhet lst hans skrifter, vid
ngonting helt annat, n jag ens kan hafva det aflgsnaste hopp att
ngonsin kunna stadkomma. I jemfrelse med denne min ofrgtlige
fretrdares stora frtjenster och hans allt uppoffrande krlek fr
vetenskapen framstr obetydligheten af mina strfvanden t samma hll
s mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, n
ett ofta omedvetet mer eller mindre planlst anvndande af
tillflligtvis sig erbjudande frdelar, och ngon sjelfuppoffring vid
dem ej heller ngonsin kunnat komma i frga.

Men d nu likvl universitetets hgsta styrelse tckts fsta det
afseende p dessa tillflligheter, att den ndigst utnmnt mig till det
vigtiga lrarekall, hvaruti jag nu borde gra mitt offentliga intrde,
s r det vl rdligast fr mig att lemna den nyss vidrrda
jemfrelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersttliga
frlusten, ej kan annat n s mycket mer nedsl sinnet och gra modet
vacklande. I dess stlle skall jag upptaga en annan jemfrelse emellan
vrt finska modersml och dess nrmaste syskonsprk, sedan jag
dessfrinnan ftt tillflle med ngra ord yttra mig om sprk i
allmnhet.

D man tskiljer emellan _lefvande_ och _dda_ sprk, s kunde det
tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerknna sprken ett lif,
hvilket, liksom allt lif hr i verlden, haft sin brjan, sin fortgende
utveckling och sitt engng intrffande slut. S kunde det visserligen
efter ordalydelsen tyckas, men likvl r det mer n sannolikt, att
orden, som uttrycka denna tskilnad, hr trffat det verkliga
frhllandet nrmare, n tanken ngonsin syftat, och hvem skulle vl
frmena orden att ngongng gra ett sdant frsprng, nr de eljest
och vanligen blifva lngt efter.

Med lefvande sprk har man vl i allmnhet ej ment annat n sprk,
hvilka talas af folk, som fr det nrvarande finnas och lefva, och i
motsats dertill har man kallat de sprk dda, hvilka engng talats af
folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fster man derutfver
det begrepp vid uttrycket "dda sprk", att ngon litteratur af desamma
nnu qvarfinnes.

Emellertid kan den, som tager saken i nrmare betraktande, ej neka, att
sprken fven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begrnsad
brjan, en fortfarande, bestndiga frndringar underkastad tillvext,
och ett engng intrffande slut, m det ock vara huru aflgset som
helst.

Att hvarje sprk haft sin brjan, r en s sjelfklar sak, att derom
intet tvifvel kan uppst. Fr ngot tusende r tillbaka fanns ju icke
ens det sprk till, hvilket jag nu hr har ran begagna, och likas
voro de flesta andra europeiska sprk d nnu i en s outvecklad
brjan, att det ingalunda var ltt att frutsga, hvad af dem med tiden
skulle blifva.

Nstan lika sjelfklart r ocks sprkens engng intrffande slut eller
dd, om man hellre vill begagna det uttrycket fr deras upphrande.
Utom annat hafva vi derp oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan,
grekiskan, latinet och ngra andra forntidens sprk betrffar, ty hvad
af dem terstr, r likas litet det fordna lefvande sprket, som en
sina par tusende r gammal mumie i de egyptiska grafvarna r den engng
lefvande och handlande personen. Deras nnu befintliga litteratur, den
m vara mer eller mindre rikhaltig, r ej annat n ett bttre eller
smre utrustadt grafmonument fver deras fordna hrlighet.

Men hvem kan ens ana, huru mnga sprk i tidens lngd dtt och
frsvunnit utan ngot sdant monument, som fr efterverlden skulle
pminna om deras fordna tillvaro? Sdant hnder nnu oupphrligen med
tskilliga mindre bekanta sprk. Utan fara fr fverdrift kunde man
antaga, att sedan Amerikas upptckt fr tre och ett hlft rhundrade
ett eller annat sprk, som dess urinvnare talat, om ej med hvarje
menniskolder s tminstone fr hvart rhundrade nstan sprlst
frsvunnit, och att ngot dylikt hnder med vra stamfrvandters skilda
sprk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min
ofrgtlige fretrdares reseskildringar, ty det r ej gerna mjligt,
art ett sprk, som numera talas af endast ngra f individer, kan lnge
trottsa frgngligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bttre
framtid kan ej heller de i motsatt vderstreck frn oss boende
vermlndska Finnarnes sprk hafva, ty efter all sannolikhet r finskan
hos dem efter ngra mansldrar ej annat n en tradition, hvarjemte man
hr och der i ngon vr skall ptrffa en gammal, half-sliten, nedrkt
och neddammad bok, hvilken ingen af det d lefvande folket frstr, men
hvarom man mjligtvis vet bertta, att farfadren eller mormodren talt
det sprk, hvarp boken r tryckt.

tskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anfra p ett sdant
bortdende af ett sprk. r 1837 om vintern kunde jag i Kuolajrvi
Lappmarker ej f anvisning p ngon enda, som dmera talade lappska,
ehuru mnga redan aflidna namngfvos, hvilkas modersml lappskan varit.
Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft r
sednare ptrffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och
Wyitegra ngra tschudiska byar, som just hllo p att i stllet fr
sitt frra modersml antaga ryskan. De ldre samtalade nnu sinsemellan
p tschudiska, men den yngre generationens vanliga sprk var ryskan, om
den ock nnu vl ej allenast frstod utan fven kunde uttrycka sig p
tschudiska. En generation till, och tschudiskan r i dessa byar helt
och hllet bortglmd, liksom det redan skett i mnga andra byar
deromkring.

Ssom skert kan man i allmnhet antaga, att hvarje sprk, som talas af
ett inskrnkt antal menniskor, de der frn alla sidor hafva ptryckning
af ett annat talrikare, mera upplyst och rrligt folk, skall smningom
undertryckas och frsvinna utan annat spr n mjligtvis ett och annat
ord, som det anfrtrott t det kringherrskande sprket och derigenom
lyckats f bevaradt. Det r den svages dd, med hvars frkunnande
enligt ett finskt ordsprk ryktet ej besvrar sig, men att samma
de frestr fven den mktige, derp hafva vi i det engng
verldsherrskande romerska sprket ett alltfr bekant exempel. Dock
tillgr det annorlunda vid ett sdant herrskaresprks undergng: genom
inre upplsning och yttre verkan af andra, fremmande tungoml
framalstrar det flere nya sprktelningar, af hvilka sina afkomlingar
det smningom frtres, tills det slutligen alldeles frsvinner. Utom
det romerska m man nnu erinra sig det rika sanskrit sprket, fr att
s mycket bttre finna sanningen af det nyssanfrda.

Ehuru visserligen de begge nyssnmnda orsakerne: inre upplsning och
fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid ro tillstdes vid nya
sprks uppkomst af ett modersprk, s br man dock ingalunda frst
saken slunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty n r
den enas af dem, n den andras verkan fvervgande. Fr tanken vore det
visserligen icke omjligt, att ett modersprk blott och bart genom inre
upplsning kunde framalstra nya telningssprk, men i verkligheten torde
sdant aldrig intrffa, utan att fven fremmande inflytelse dervid vore
medverkande, liksom p andra sidan ocks den frndring, ett sprk
undergr tillflje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och
pskyndas af sprkets inre upplsningstillstnd. Fr att p hvardera
fallet anfra ngot exempel, s synes det, som hade det romerska
sprkets afkomlingar uppsttt mer genom fremmande tungomls inverkan p
latinet, hvaremot de mnga skilda sprken, som tillhra den scytiska
sprktten, fretrdesvis utvecklat sig af modersprkets inre sndring.
Jag nskade att f fr de sprk, hvartill fven vrt kra finska
modersml hrer, begagna det historiska namnet _scytisk_ hellre n de
dels geografiska dels ethnologiska benmningarne altaisk, ural-altaisk,
turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde fven den
bsta af dessa benmningar, den altaiska, passa likavl fr de
indogermaniska som fr de scytiska sprken, ty fven de frras ttmoder
har sannolikt befunnit sig i den _altaiska_ bergsregionen. Ville man
ndock anvnda namnet altaisk, s borde man vl d kalla de scytiska
sprken till _nordaltaiska_ och de indogermaniska till _sydaltaiska_,
men fven med denna tskilnad synes benmningen vara mindre lmplig,
svida det fordras mer n vanlig kombinations frmga fr att finna,
huru t.ex. finskan, som vl alldrig talats och troligen framdeles ej
kommer att talas af folk upp eller ens i nrheten af Altai-bergen,
skall heta ett altaiskt sprk; det vore ungefr detsamma, som om man
ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk.
Deremot kunna Finnarne ganska vl heta ett scytiskt folk, och deras
sprk fvens ett scytiskt sprk, och allt derfre vill det synas, som
hade de lrde mn, hvilka gjort sig besvr med utgrundandet af
benmningen altaisk fr ifrgavarande fall, alltfrvl kunnat tnja
sig med den frut befintliga scytiska benmningen, om hvars lmplighet
fven den celebra Rask yttrar sig p fljande stt: "De gamle, sger
han, som gfvo alla mellan- och nordasiatiska svl som nordstliga
europeiska folk namnet _Scyther_, hafva vl haft ett riktigare begrepp
om deras slgtskap, n man velat tillst dem, och detta namn r
otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna
omfattas".[30]

Men det r tid att frn dessa anmrkningar terkomma till det frra
mnet: nya sprks uppkomst genom ett ursprks inre sndring, p hvilket
stt det scythiska ttsprket fretrdesvis af sig framalstrat de mnga
deraf hrledda dels nnu befintliga, dels redan frsvunna, sinsemellan
beslgtade sprken, bland dem fven vrt finska modersml. Det r en
frut anmrkt, allmnt knd sak, att ett sprk i sin naturliga frihet
lmpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och
folkets olika lefnadsstt. Slunda antager det en srskild form och
prgel allteftersom en ort r en bergstrakt eller ett lgland, uppland
eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller
kallare, och ett lika mktigt inflytande utfvar ett folks lefnadsstt
och bildningsgrad p sprket, som derefter gestaltar sig olika
alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsttning r jagt, fiske,
boskapssktsel, kerbruk, handel o.s.v., eller som det r rrligare
eller trgare, str p en hgre eller lgre bildningsgrad, r i
besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det
dessa frndras, frndrar sig fven sprket, ty man mste engng fr
alla ihgkomma, att ett lefvande sprk alldrig r ngonting
stillastende frdigt, utan befinner sig i en fortgende framalstring
och utveckling, liksom fallet fven r med allt annat lefvande.
Egentligen r det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som
frndras och rttar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre
naturen och lefnadssttet, och sprket, ssom ett uttryck eller en
representant af det andliga tillstndet, fljer i andra ledet efter.

Det nyss anfrda kan fven frklara ffngligheten af alla frsk, som
blifvit gjorda eller gras att engng fr alla faststlla ngra
orubbliga reglor fr ett lefvande sprk. De kunna glla och hafva sin
tillmpning fr en tid, men sedan mste de ter omgras, eller blifva
de, ssom fr nrvarande den engelska och franska orthografien,
olmpliga fr sprket. Nr nmnde orthografier efter ngra rhundraden
hunnit blifva nnu mer otjenliga, och man slutligen, fr att de
orthografiska lrorna ej m fvervexa hela grammatiken, mste gra en
frndring i de nuvarande skrifstten, hvilket ofelbart frr eller
sednare kommer att intrffa, d fr man p engng tvenne nya sprk till
verlden, hvilka skilja sig frn franskan och engelskan, ssom de nu
skrifvas, mer n nygrekiskan frn forngrekiskan, ryskan frn slavonskan
och svenskan frn danskan, och fven detta, i och med detsamma som det
borde afstyrka frn antagandet af ett stereotypiskt skrifstt fr ngot
lefvande sprk, kan gifva en vink om sprkens fortgende frndring och
mjligheten af nya sprks tillkomst. Den tid, den franska och engelska
orthografien tillkom, voro orden i nmnde sprk lngre, rrelsen i det
allmnna lifvet ringa, de andliga strfvandena obetydliga, industrien
och handeln svaga, och derfre kunde menniskorna uttrycka sina tankar
lngsammare, och hade ndock tid fver till stillatigande, liksom
Finnen nnu i denna dag med sina f mnen att omtala, skulle vl hinna
dermed, om ock hans ord vore dubbelt lngre, n de verkligen ro. Men
efterhand uppkom sedan ett rrligare lif, den frut ofta odrgligt
lnga tiden begynnte anses lika med penningar, hvarfre man bjd till
att hushlla dermed och rknade fven det fr en vinning att kunna
uttrycka sin tanke p kortare tid. Derigenom har det hndt, att
nufrtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de
nnu efter det fordna sttet skrifvas med tv eller flera stafvelser.
P samma stt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till mnga
frkortningar, t.ex. _ha, ta, ge, be_, fr _hafva, taga, gifva, bedja_;
_sen, fa, sku_, fr _sedan, fader, skulle_ o.s.v. fven finskan p
kustorterna rjer samma strfvan, i det den i mnga fall ej allenast
saknar den uti inre landet brukliga ndelsevokalen, men fven ofta
frkortat qvantiteten; och fven detta kunde man vara bjd till att
anse ssom frorsakadt af ett raskare, verksammare och rrligare lif p
samma kustorter, om man ej hellre, ssom framdeles kommer att omnmnas,
kunde antaga, att i motsatt frhllande orden inuti landet med tiden
frlngt sig frn hvad de ursprungligen varit.

Nr sledes sprket p alla tider och stllen r ett troget uttryck af
menniskans andliga tillstnd, och alltid gestaltar sig derefter, s
fljer deraf, att om en stam menniskor med samma sprk kringsprides i
ster, vester, norr och sder, utan oupphrligt fortfarande msesidigt
umgnge, och dessa menniskor sedan p hvart sitt stlle frkas och
vexa till skilda folkslag, skall fven sprket i tidernas lngd omforma
sig olika p hvart stlle, och detta dagalgger tillrckligt
fvitskheten af den frmodan, ngon mjligtvis kunde hafva, att man
mhnda ngonstdes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska
bergstrakterne kunde ptrffa menniskor, som nnu talade ren finska.
Med annat vilkor, n att dessa menniskor fr ej lnge sedan frn oss
utflyttat dit, vore en sdan hndelse det strsta underverk, ty enligt
naturliga frhllandet mste tillochmed slgtskaps knnetecknen blifva
med tiden och afstndet allt svagare och svrare att uppdragas och
igenfinnas.

Efter hvad redan blifvit antydt, kan sledes ett sprk af sig sjelf
genom inre sndring framalstra nya slgtsprk, liksom det fven genom
fremmande umgnge kan snderfalla till nya sprk, likvl ihgkommandes,
hvad ocks redan nmndes, att de begge stten ofta ro samverkande. Ty
der ocks ett sprk af sig sjelf snderfaller till flere deraf
hrstammande andra, plgar dessas utveckling pskyndas af fremmande
sprks inverkan, emedan ett folk, det m lefva i hvilken vr som helst
p jorden, ej kan tnkas ssom alldeles afskildt frn andra, och man i
och med detsamma ej heller kan tnka sig en uteslutande inre och
sjelfstndig utveckling af ett sprk. Om ocks fordomdags fremmande
folks umgnge med hvarandra var mycket mindre, n nufrtiden, och med
detsamma sprkens msesidiga berring med hvarandra fven mindre, s
fanns d likvl en annan vigtig orsak till sprkblandning frhanden uti
trlarne, som ofta voro krigsfngar af fremmande folk, och hvilka utom
annat fven begagnades till domestiker i den inre hushllningen, der
deras sprk ovilkorligen mste ha ett verksamt inflytande p den
uppvexande ungdomens sprk. Men i frhllande derefter, som ett folk
lefver mer eller mindre afskildt, r ock den sjelfstndiga utvecklingen
af dess sprk mer eller mindre betryggadt, och ju trgare
och mindre bildadt ett folk ar, dess lngsammare frndring r dess
sprk underkastad!

Det scythiska ttsprket, sjelf en nra afkomling af menniskoslgtets
ursprk, och sledes en syster eller ett syskonbarn till det
indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska
ttsprket, frdelte sig med tten till flere klasser eller familjer i
de nordliga delarna af svl Asien, som Europa och Amerika. Vid
bestmmandet af dessa sprkklasser eller familjer har man fljt olika
indelningsgrund alltefter som man trott sig hos ngot af de sinsemellan
beslgtade sprken finna strre eller mindre likhet med ngra andra. S
har t.ex. den oss nrmast angende finska sprkfamiljen af Klaproth
indelats i sex srskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes,
den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den
ostiakiska, hvarvid han sledes gifvit samma sprkfamilj nog vida
grnsor, utan att dock i den eller ngon annan scythisk sprkfamilj f
rum fr Turkarnes sprk, hvilket han rknar till den kaukasiska
familjen. Rask deremot har en annan indelning och inrymmer fven
turkiskan i samma sprkfamilj, liksom de nya sprkforskarne
fverhufvudtaget deruti hafva fljt honom.

Dessa indelningar kunna dock hr alltfrvl sidosttas, fr att vi i
det fljande mer uteslutande m kunna hlla oss till de med vrt finska
modersml nrmast beslgtade estniska och lappska sprken. Det r vl
numera omjligt att ens till ngon sannolikhet nrmare bestmma tiden,
d dessa frn ett gemensamt grundsprk skilde sig till srskilda, men
det kan man dock antaga som skert, att lappskan redan d utgjorde ett
srskildt sprk, nr finskan och estniskan nnu vandrade tillsammans.
fven finnes det ganska tillrckliga skl fr det antagande, att
lappskan af dessa tre blifvit minst frndradt frn det engng
gemensamma grundsprket, och dessa skl ro ej allenast yttre, som fs
af lapparnes tskilda lge och minst kultiverade tillstnd, utan fven
inre, hemtade af sjelfva sprket, som svl i sitt alfabet, som i
enskilda ord och former har mycket gemensamt med de friga
slgtsprken, n finskan och estniskan numera hafva, hvarfre lappskan
utgr liksom en freningslank emellan finskan och estniskan p den ena
sidan och tscheremissiskan, syrjnskan, ungerskan m.m. p den andra.
Slunda har det lappska alfabetet tskilliga aspirerade och
hvskonsonanter, hvilka det finska och estniska saknar, men som
vanligtvis igenfinnas i de uti norra Ryssland i Europa och Asien
frekommande slgtsprken. En annan hufvudsaklig olikhet r, att
lappskan saknar vokalljuden y och , hvilket fven i sin mn
tillknnager, att sprket befinner sig p en lgre utvecklingsgrad. I
ngra andra vokalljud, isynnerhet diftonger, r uttalet nnu s oskert
och svfvande, att sprkforskarne ofta stannat i frlgenhet huru de
borde uttrycka dem med svenskans, norskans eller finskans vokaltecken.
fven af de personela pronominernas och hjelpverbets strre
regelbundenhet i lappskan, n i finskan och estniskan, kan man ej annat
n komma till den slutsatts, att lappskan bttre frsvarat sin
ursprunglighet, n finskan och estniskan, tminstone har den ej mycket
lidit af andra sprks inverkan, hvilken framfrallt yttrar sig i
personpronominer och hjelpverbet.

Angende ordformen r bland annat att anmrka en vsendtlig tskilnad
deruti, att lappskan i mnga fall saknar finskans vokaliska ndelser ej
allenast i stammen utan fven i ndelserna, en omstndighet som den har
lik med estniskan och ngra kustdialekter i finskan. Man vore bjd att
anse de frkortade formerna fr en afslitning af orden, om det ej
funnes tminstone lika starka skl fr det antagande, att just de ro
de ursprungliga, och att finskan sedermera genom en egen inre
utveckling kommit sig till sina vokalndelser. Fr denna frmodans
sannolikhet talar ej allenast frhllandet i lappskan och estniskan,
utan svidt jag knner fven i alla andra slgtsprk, uti hvilka det r
enahanda. Att finskan slunda skulle hafva frlngt sina ord kan
ingalunda frekomma mindre sannolikt derfre, att enligt hvad man
knner, sprken med tiden strfva till att frkorta sig; det kommer hr
an p olika, stundom motsatta orsaker. I sprkets barndom, d dess
bildningselement r fvervgande, skjuter det friskt ut och framalstrar
en mngfald af former till motsvarande af begreppets sm frndringar
och olika frhllanden, men sedan sprket en tid fortfarit dermed och
likasom utntt eller frsvagat sin frsta bildningskraft, kommer det
till en annan period, d det mer sysselstter sig med ordnandet af de
slunda tillkomna formerna, n tillskapandet af nya. Formerna, som
under den frra perioden ofta voro svfvande, oskra och mngtydiga, f
nu efter hand en fastare intellektuel betydelse, och stdjande sig
derp kan sprket sedermera utan saknad lta frn desamma ett och annat
bortfalla, som under den frsta bildningsifvern, d formerna
hufvudsakligast bjdo till att med ord tergifva sinliga intryck och
frestllningar, tillkommit. fven hri r sprket, ssom enhvar ltt
finner, en trogen terspegling af folkets lif och det menskliga lifvet
i allmnhet under barndomstiden, d de sinliga intrycken ock
frestllningarne spela hufvudrollen, samt under en sednare
reflekterande lder. Slunda r det mycket troligt att finskan, sedan
den frn det gemensamma grundsprket skilt sig och begynnt ett
sjelfstndigt lif, ej mindre frlngt de frut en- eller tvstafviga
orden till tv- och trestafviga, n tillagt de konsonantiska
bjningsndelserna en vokal i slutet, och detta fr s mycket mer
sannolikhet fr sig deraf, att den vokaliska ndelsen i ngra fall uti
samma ord r olik i olika dialekter, ssom man vet, att den olonetsiska
dialekten ofta har ett u och y, der finskan har _a eller _. Likas 1
och 2 pers. plural, i finskan n ett _a, e eller o_. Saken torde bst
kunna frklaras slunda, att begge dialekterna i samma fall fordom haft
konsonantiska ndelser, och att de hvardera sedan strfvande till
vokalndelse endast skilt sig i valet af vokal. Srskilda orsaker kunde
frefinnas, hvilka hindrade estniskan att gra detsamma, ty liksom allt
annat hr i verlden bero fven sprkfreteelserna ytterst af orsak och
verkan. Ssom srskilda orsaker till estniskans qvarstadnande vid de
konsonantiska ndelsema kunde man anse ett rrligare lif, folkets
boningsstt i sammanbyggda byar, landets olika beskaffenhet m.m.
sdant, hvilket allt, efter hvad redan frut omnmnts, inverkar olika
p sprket, som gestaltar sig annorlunda t.ex. p en bergstrakt, n p
en kustort, annorlunda i ett flackt, annorlunda i ett skoguppfylldt
land. Det r isynnerhet p de sjrika orterna, Savolax, Karelen och
sterbotten, der en sdan ordfrlngning med vokal renast frekommer,
och der allmogen nnu i denna dag bor enstaka. P de orter deremot, der
folket bor tillsammans i strre byar, ssom i Tavastland och p
tskilliga kustorter r fallet, finner man ett kortare sprk, antingen
det d frblifvit s efter sitt ursprungliga skick eller sedermera
frkortat sig.

Utom de tillfogade vokaliska ndelserna, har finskan, der det s
fordrats, frenklat konsonantndelserna, hvilket dock i estniskan och
till en del fven i lappskan frekommer, men hela vokalharmonien, eller
ndelsevokalernas verensstmmelse med rotens, synes finskan efter
skilsmessan frn syskonsprken hafva utarbetat fr egen rkning,
ty i lappskan finnes den icke, och i estniskan r den fven till
strre delen en oknd sak. Oaktadt andras motsatta sigt anse vi
vokalharmonien, som i en del af de till finska sprkfamiljen hrande
sprken frekommer, i andra icke, ej hafva varit ngot till
grundsprket vsendtligen hrande, utan utvecklat sig sedermera allt
efter som rotstafvelsens vokal fick ett mer eller mindre skarpt och
bestmdt ljud. I lappskan liksom i estniskan r nmnde vokalljud ej s
skarpt bestmdt som i finskan, utan kan frsta stafvelsens vokal i
sagde sprk ofta f en tillsttning af ett annat vokalljud, det lappska
_a_ t.ex. en tillsttning af __, och likas _o_ af __ eller _e_.
Genom en sdan ljud-nyansering har i estniskan utvecklat sig en egen
vokal emellan _e_, _o_ och __, fr hvilken man numera antagit ett eget
tecken, men som frut betecknades olika med oe, o, e eller o. Samma
ljud ptrffas mrkvrdigt nog fven i lappskan, ehuru man der ej
infrt ngot srskildt tecken derfre, utan skrifver t.ex. _buorreb_
(bttre) n med uo, n med _ue_ eller _uoe_.

Genom sjelfstndig utveckling har finskan fven till en del utbildat
sitt rika kasussystem utfver hvad det i brjan kunde vara. Finskan
rknar 15, lappskan 8 kasusformer, och d fven af dessa lappskans tta
kasus endast sex hafva likartade ndelser med finskans, s synes derat
att hela 9 kasus i finskan tillkommit sednare, och dessutom har sprket
under sin frsta bildningsfrmga varit p god vg att f nnu flere. I
ngra dialekter i finskan frekommer nmligen spr af en egen kasus p
-nta, bildad af essivus med tillsatts af infinitivi ndelse, t.ex.
_siint, luonta, takanta, kotonta, ulkonta, kaukanta_ i stllet fr det
vanliga _siit, luota, takua, kotoa, ulkoa, kaukoa_, hvilken
halfbildade kasusform p sina stllen i Ingermanland har en allmnnare
anvndning, s att man t.ex. sger: _emon ainoan apunta, tti kullan
kumppalinta_, fr hvilket man i vanliga finskan, som ej upptagit denna
kasusform, eller gifvit den en allmn anvndning, mste genom
omskrifning sga: _oltua emon ainoan apuna, iti kullan kumppalina_.
fven af en annan kasusbildning med ndelsen _ne_, som uttryckte
rigtning t ngot hll finnas tillrckliga lemningar: _tnne, sinne,
muanne, hyvnne pin, toisanne_.

I estniskan rknar man 12 srskilda kasus, af hvilka elfva hafva
beslktade ndelser med finskans, den tolfte med lappskans. Estniskan
har nnu en trettonde vanlig ndelse fr substantiver, nemligen den p
_-ni_, med begreppet _nda till_, t.ex. _pohjani_, nda till botten,
_surmani_, nda till dden, men obekant r fr mig, af hvad skl
grammatici ej upptagit den ssom tillhrande en srskild kasus, hvarmed
deras antal kunnat blifva tretton.

En egen mrkvrdighet hos den estniska deklinationen ro dess parallela
kasusndelser i flertalet, eller en dubbel pluralform, en nr ordet r
bestmdt, en annan nr det r obestmdt. Sdana ro t.ex. af laps,
barn, bestmda formen: _lastele, lastelt, lastest_, den obestmda:
_lapsile, lapsilt, lapsist_. I lappskan finnes ej ngot spr till denna
dubbla deklination, men vl i finskan, der man af flertalets genitivus
har en dubbel form _lasten, lapsien, ihmisten, ihmisien, rantain,
rantojen_ o.s.v. af hvilka, ssom fallet r i estniskan, den frra
borde vara fr bestmda, den sednare for obestmda fall, men hvilka
vanligtvis utan ngon tskilnad blifvit i finskan efter mf eller p
sin hjd med ngot afseende p vlljudets fordringar begagnade.

En mrkvrdig omstndighet fr estniskan r, att den alldeles saknar
personalsuffixerna, hvilka lappskan och finskan ger fullstndigt s
fr en- som flertalet. Man har trott, att de frut funnits allmnt i de
scythiska sprken, men sedan genom de indogermaniska sprkens inverkan
gtt frlorade fr en del af dem -- en mening, som p lngt nr ej
lter bevisa sig. Mycket troligare r, att de ej nnu varit utbildade i
det gemensamma grundsprket, utan frst sednare i en del af de derifrn
hrstammande sprken tillkommit, i andra blifvit outvecklade, ty om de
tillfunnits redan i grundsprket, s hade de fven i de sprk, der de
nufrtiden ej finnas, bort qvarstadna tminstone i ngra adverbiala
uttryck, hvilket ej alltid r fallet. Detsamma kunde sgas angende
gradus superlativus, som i de andra sprken finnes, men i estniskan
saknas, och till denna frmodan finnes s mycket mera skl, som
lappskan och finskan p olika vg bildat sin superlativus, lappskan
t.ex. _ugjo, ujob, ujomus_, _roakkad, -dabbo, -damas_, _gavvel,
-labbo, -lamus_, finskan _ujo, ujompi, ujoin_, _rohkia, -ampi,
rohkein_, _kavata, -lampi, -lin_, likas _nuorra, -rab, -ramas_, f.
_nuori_ etc.

Fr att ej draga alltfr lnge ut p tiden, kan adjektivernas dubbla
form, en egen freteelse i lappska sprkets utveckling, hr alltfr vl
frbigs, fvensom den fr lappskan egna omstndigheten, som fven till
en del frefinnes i estniskan, att det vidfogade adjektivet blifver
ofrndradt framfr sitt substantiv ungefr som den frkortade formen
af adjektiverna p _-nen_ i finskan: _muinais-aika_, _huomis-pivll_.
I de sprk, der sdant hnder, r adjektivet med sitt substantiv att
betraktas nstan ssom ett sammansatt ord. Med undantag af det
nyssnmnda och ngra f andra fall, som medgifva ett sdant bruk, t.ex.
i _aika miehelle, kelpo pojalta, koko pivn_, bjer finskan
fullstndigt bde adjektivet och substantivet och har sledes
i denna sak kommit till en hgre utveckling n syskonsprken.

I verbernas bjning och hrledning r lappskan fullstndigare n bde
finskan och isynnerhet estniskan. De lappska verberna ga ej allenast
en fullstndig passivform utan fven dualis i alla modi och tempora.
Dessutom urmarker sig lappskan genom rikedomen af derivata verber,
ssom inchoativa, desiderativa, m.m., hvilka till en del saknas i
finskan, och nnu mer i estniskan. Den lappska passivformen terfinnes
visserligen i finskan, men med neutral eller reflexiv bemrkelse t.ex.
_antautuupi_, han gifver sig, motsvarande lappskans _addejuvvup_, han
gifves, likas: _ostautuupi_ mot _oasstajuvvup_. Deremot saknar
lappskan finskans modus optativus och fven tskilliga former af dess
modus substantivus, hvilken brist fven finnes hos de estniska
verberna, utom det att de sistnmnde ej hafva ngon modus concessivus
eller praesens conjunctivi, ssom nmnde modus af ldre grammatici
kallats.

Af hvad jag nu haft ran anfra -- ock hvartill mycket kunde tillggas
-- kan man finna att lappskan, estniskan och finskan hvar i sin
rigtning utvecklat sig olika. Hos hvarje sprk af dessa har denna
utveckling visserligen fljt sprkets inre, egendomliga ande, eller
varit en uppenbarelse af dess individuella lif, hvarigenom den olikhet,
som nufrtiden emellan nmnde sprk finnes, fven utan ngon annan
tillsttande orsak kunde frklaras, ehuru likvl en fremmande inverkan
isynnerhet p estniskan och finskan fven i sin mn bidragit till att
gra denna olikhet nnu strre. Det kan tillochmed hnda, att de fr
lappskan fremmande vokalerna _y_ och __ till en del genom tyskans och
svenskans inflytande tillkommit i de andra sprken. Genom egen
tillskapning lrer lappskan, sedan den skilt sig frn det gemensamma
stamboet, kommit sig till konsonanten _f_, hvilken i estniskan saknas,
och i finskan endast i lnta ord och fremmande namn begagnats, utan att
folket nnu i strre delen af landet lrt sig dess egna uttal.

Framfr bde finskan och lappskan har det tredje systersprket,
estniskan, strfvat efter ordens korthet, hvartill det kommit ej
allenast genom den vokaliska ndeisens sidosttande, utan ock likas
mycket genom stammens sammandragning och kvantitetens frkortning i
andra och fljande stafvelser. Sledes sger Esten: _joelt, joest_, fr
vrt _joelta, joesta_, _andlen, andma_ fr _antelen, antamaan_,
_hakkama_ fr _hakkaamaan_ o.s.v. Utom annan vighet och behndighet,
som sprket genom en sdan frkortning tillvunnit sig, har det
derigenom blifvit mycket anvndbarare fr moderna versformer, n
finskan och lappskan det ro. Deremot har sprket i sina egna
etymologiska former af samma orsak blifvit s borttappadt och
intrassladt, att det i mnga fall r omjligt utan finskans tillhjelp
f dem utredda.

Det kan vara tid att lemna dessa jemfrelser, dock utber jag mig att
nnu f yttra ngra ord i allmnhet om den bildning, ett sprk genom
fremmande inflytelse kan tillvinna sig. Dervid fventyrar sprket ltt
att bortglmma sitt eget skaplynne, och detta hnder isynnerhet om det
i hast skall upphjas till ett allmnt skriftsprk ifrn att dittills
hafva varit endast allmogens talsprk eller ock begagnats blott i vissa
grenar af det skriftliga uttrycket. De nya ett allmnt skriftsprk
tillhrande begreppen fordra ndvndigt sitt eget uttryck, och d
sprket i hast ej finner sdana af egna tillgngar, s tager det sin
tillflykt till ordln, men d dessa blifva p en gng i strre mngd
anlitade, s hinner sprket omjligen omskapa dem efter sin egendomliga
art, hvarfre de lnge komma att st i ett fremmande frhllande och
derigenom hmmande inverka p sprkets bildande kraft; det kommer
hrvid att lida af indigestion, ssom man vanligen i medicinen benmner
ett analogt frhllande. Men likasom det fverallt tfljer bildningen
att ej tnja sig med det inhemska, utan frn alla verldsdelar
hopskrapa sina frndenheter och gerna tillegna sig fremmande seder, s
synes det fven vara ett till bildning strfvande sprks tillhrighet
att allt mer och mer utan en ngslig rdsla upptaga och infrlifva hos
sig fremmande svl enskilda ord som hela uttrycksformer. S hafver
fven finskan gjort, och mngden af ord och ordstllningar, som den i
tidens lngd tillegnat sig frn islndskan, svenskan, danskan, ryskan,
tyskan och tillochmed latinen, r strre, n mngen skert kunde ens
frmoda. Men derigenom, att desamma smningom upptagits, hafva de till
strre delen blifvit s infrlifvade med sprket, att man vid de flesta
af dem numera knappt kunde ana till ett fremmande ursprung. Men skulle
t.ex. fr ett eller endast ett halft rhundrade tillbaka finskan i en
hast kommit att blifva landets offentliga sprk fr den lrda
undervisningen, vid domstolarne och andra embetsverk, fvensom fr
vetenskapliga arbeten, s vore det nu utan tvifvel fullt med
oassimilerade svenska, tyska, franska, latinska och grekiska termer,
hvilka framtiden skulle hafva svrt, om ej omjligt, att ngonsin
bortrensa, frutsatt att man ens ville det. "Hvad skulle det d betyda
mot den stora frdelen  andra sidan", invnder hrvid mngen, och
sger: "hafva ej fven svenskan, tyskan, ryskan och andra sprk
upptagit en mngd ordln, hvarfre skulle d finskan ej kunna begagna
sig af samma rtt?" Dem som s tnka, ber jag erinra sig en liten
omstndighet, som hr r af mycken vigt, den nemligen, att sinsemellan
beslgtade sprk, ssom de nyssnmnda och andra indogermaniska sprk
ro, vida lttare kunna tillegna sig hvarandras ord och former, n
fallet vore med finskan, hvilken ssom bekant r tillhr en helt och
hllet annan sprkstam. Af de frra sinsemellan kan man f tillochmed
ett kompostsprk, ssom det engelska sprkets exempel dagalgger, men
det r ej gerna tnkbart, att af finskans och svenskans eller ngot
annat indogermaniskt sprks skilda elementer ngonsin en sdan
sammansttning kunde uppst, som kunde motsvara ens de aldra lgsta
fordringarne p sprkharmoni och sknhet. Allt dertre anser jag
finskan nnu hellre kunna sakna uttryck fr mngt och mycket, n att
ga dem, men odugliga, ty liksom vid uppfostran det r en erknd
sanning, att man lttare kan gra folk af ett alldeles obildadt barn,
n af ett vanartadt, s skall ocks sprket mycket lttare upphjelpa
sig ifrn frhandenvarande brist och fattigdom, n det frmr afskaffa
en missbildning, som under lnga tider ftt inrota sig i detsamma.

Dessa slutord har jag trott mig bra tillgga till trst och
hugsvalelse fr dem, hvilka mjligtvis kunde nska, att finskan redan
hade intrdt i alla ett bildadt sprks funktioner, ssom en sdan
nskan hr och der ofta ltit hra af sig svl hos bildade personer
som finska allmogen, och fven r fulltut lika naturlig och berttigad,
som barnets nskan att hra till de fullvxtas antal. Det hade
onekligen varit en evrdelig vinst fr finska sprket, om det i brjan
ftt utvecklas och utbilda sig bredvid samhlls-institutionerna och
bildningen, men d frsynen engng ltit det g annorlunda, och det
genom den svenska erfringen fr nra sjuhundra r tillbaka blef till
flje af tidsfrhllandena sgodt som omjligt, och det finska sprket
frdenskull kom att i flere sekler st ungefr p sin frra punkt,
medan samhllslifvet hos den bildade klassen framskred, s blef
aflgsenheten dem emellan med hvart rhundrade strre och strre, och
s fortfor det hela den lnga tiden Finland utgjorde en svensk provins.
Frst sedan landet kom i ett nytt politiskt frhllande, uppvaknade hos
mngen den frut sgodt som fremmande tanken, att svenskan ej var vrt
modersml, och en liberal, fr landets sanna vl mmande regering
uppvckte d fven den frgan, om ej finskan kunde intrda i svenskans
stlle vid undervisnings- och embetsverken. Man har hrt dem klandras,
som d afstyrkte sdant, men med all mjlig respekt fr finska sprkets
kraft att fvervinna svrigheterna ville jag dock gerna till ngot
rttfrdigande fr dem erinra, att om ocks i den anorganiska eller
skallade dda naturen nya varelseformer ofta med brdstrtande
hastighet kunna uppst, sdant likvl ej kan ga rum i den lefvande
naturen, som der den ej vldfres endast genom en lngsam utveckling
undergr sina frndringar, och derfre skulle jag anse dem, hvilka
mma fr vrt finska modersml, verka skrast och frdelaktigast fr
dess sak ej blott fr den nrvarande stunden, utan fven fr framtiden,
om de genom ett stilla, troget och trget arbete fr dagen bjdo till
att bringa det allt nrmare och nrmare den stllning, som den allmnna
europeiska bildningen och srskildt vrt lands kultur innehar. Ett
sdant arbete har ocks redan i fyra decennier fortgtt och tillvunnit
sig med tiden allt flere och flere deltagare, samt derunder utrttat
mer fr finska sprkets ans och bildning, n de fregende lika mnga
seklerna kunnat stadkomma. Genom den derunder lemnade friheten fr
sprket att rras och fva sig i srskilda ett bildadt sprks
egenskaper och former, har dess frra afstnd frn bildningens och
samhllslifvets engng vunna frsprng blifvit s frminskadt, att
deraf ej mera mycket terstr, och skall under samma vilkor snart helt
och hllet frsvinna. Hvad deraf isynnerhet br frjda oss, r att
sprket under denna sin hastiga utveckling haft tillrcklig tid att
bilda sig efter sin egen inneboende art, s att dess lif alltnnu
framstller en helgjuten freteelse af harmonier emellan sprkets ande
och materie. Frestllom oss motsatsen, nemligen att sprket med
tillbakasttande af dess andliga fordringar frkofrat sig fretrdesvis
p det materiella omrdet genom det s vanliga lnsystemet, och redan
lyckats tillvinna sig erknnandet att vara landets officiella sprk.
Frjden deraf skulle i sanning ej litet minskas af det medvetandet, att
sprket derjemte vore s fvervldigadt och bortblandadt af fremmande
elementer, att bildningen derigenom hade svrt att meddela sig t
landets allmoge, ssom fallet i detta afseende r med flere bildade
sprk, hvilka utan srskildt studium fga frsts af allmogen.

Ehuru jag redan mer n tillbrligt frlngt detta mitt fredrag, ville
jag nnu ytterst frtlja en liten saga om trenne bondsner, af hvilka
den ldsta genom inre drift och gynnande yttre omstndigheter under
lngvga resor kommit att blifva delaktig af alla bildningens frmoner,
hvaremot de tvenne yngre blifvit hemma och bitrdt fadren vid
jordbruket. Efter dennes dd skiftades det rika boet emellan brderne,
hvarefter den ldsta inrttade sitt srskilda bo efter bruket hos
ortens stndspersoner, med hvilka han umgicks, och dem han genom sin
bildning tillhrde. Den mellersta brodern trodde sig p grund deraf,
att han var son till samma fader och moder, bra hafva allt ssom sin
ldsta broder, inrttade derfr sitt bo p samma stt och efterapade i
allt herremanr, sgodt han kunde. Med hvilken framgng han det gjorde,
behfver ej ens nmnas, ty den som vill, r i tillflle att lra knna
det af hans vederlikar fverallt i landet. Han var och frblef en narr
i alla sina lifsdagar, ett tlje svl fr bnder, som fr
stndspersoner. Den yngste af brderna, ehuru fven han en mkta rik
man, frndrade i hast ingenting af sina lefnadsvanor, men af ett
allvarsamt lynne och vettgirig, som han var, frsummade han intet
tillflle att frka sina kunskaper, och afhrde derfre uppmrksamt,
hvad hans ldste broder och andra, af hvilka han kunde lra ngot,
visste bertta fr honom. Derjemte sktte han sitt jordbruk med den
drift och omtanka, att hans frmgenhet om ngon tid frdubblades, och
nr hans ldste broder, som med frstnd, nit och redlighet sktt flere
kommunala befattningar, aflidit, anfrtroddes desamma enhlligt t
honom, som fvenledes till allmn beltenhet handhade dem, liksom han
alltid var mn om att fr ortens och sina medmenniskors vl gra hvad
han kunde. Under allt detta hade den mellersta brodern i sin onaturliga
stllning frsummat sitt jordbruk, och hvad nnu vrre var, under sitt
herrelif lyckats tillegna sig alla dess smre egenskaper, utan att till
motvigt f ngot af det goda, stndspersonslifvet fven har att
framvisa. Slutligen frfll han alldeles genom omttlighet, kom frn
grd och grund, samt lefde derefter med hustru och barn ssom ett
ndehjon hos sin yngste broder.

Det r naturligtvis icke mitt fel, om denna saga ej till alla delar
passar in p finska sprkfrhllanden, men stillvida kan den ndock
tjena till lrdom och fredme, som den kunde franleda finska sprket
att flja hellre den yngste n mellersta broderns exempel, d frsynen
i sin allvishet ej funnit fr godt att i likhet med den ldsta brodern
lta nmnda sprk frn barndomen blifva delaktigt af allt det goda
bildningen medfrer.




Om ursprunget till Finnarnes Hiisi.

(Fredr. d. 8 Febr. 1858.)

Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Tomus V.


En del fornforskare har trott, att de mngfaldiga berttelserna om
_Hiisi_, hvilka nnu frekomma hos finska allmogen s i sng som saga,
skulle antyda ett fornhistoriskt folk, som fre de nuvarande invnarne
bebott Finland och fretrdesvis uppehllit sig i vilda demarker, i
jordkulor och bergskrefvor. Med ett sdant antagande hafva de trott,
att allt, hvad i runorna och sagorna frekommer om _Hiisi, Hiisis folk,
boskap, slott, krar, ngar, konstiga arbeten_ m.m. kunde f sin
naturligaste frklaring, hvaremot dock genast kunde anmrkas, att efter
samma grund fven _Tuoni och Mana_, begge betecknande ddens gudom
eller underjordens herrskare, kunde frklaras fr fornhistoriska
personer, ty runorna veta frtlja fven om deras folk, djur, arbeten
m.m.

Ssom bekant r frekommer fven i den skandinaviska sagohistorien tal
om ngra dylika aborigines under benmningarne _Jotnar, Thjassar,
Thussar, Rimthussar_ m.fl., hvarom utom andra professor _Neikter_ i
Upsala i sina derstdes r 1793 och fljande ren i flera delar utkomna
akademiska disputationer _de gente antiqua Troll_ skrifvit med
omfattande lrdom och stor skarpsinnighet. Man har trott att de finska
_hiisi_sagorna vore ej annat n en genklang af de skandinaviska, eller
tvrtom, till hvilken frmodan fven namnlikheten emellan _Thjasse,
Thusse och Hiisi_, likasom emellan _Jote_ och det finska _Juutas_,
gifvit ngon strre eller mindre anledning. Juutas frekommer nmligen
i de finska Runorna ofta i alldeles samma bemrkelse med _Hiisi_ och
behfver ej obetingadt anses hafva inkommit frst med kristna lran.

Den nyssnmnda frmodan lemnar jag i sitt vrde och vill nu endast
fsta uppmrksamheten derp, att benmningen _hiisi_, utan allt
afseende p dess mjliga slgtskap med _thjasse, thusse_ m.m. afven
eljest ej str s enstaka i den finska traditionen, som man hittills
utan undantag ansett den vara. Bland de senaste, som vidrrt detta
mne, r _Castrn_ i sina r 1853 utkomna frelsningar i Finsk
mytologi. "I lappska mytologin", sger han s. 113, "frekommer Hiisi
under formen _Hita_, men begagnas enligt _Lindahl_ och _hrling_ blott
som en svordom". Redan den omstndigheten, att ordet _hita_ eller efter
min anteckning _mana hiidii_ (finska _mene hiiteen_), g fr fan i
vld, i lappskan brukas endast i svordomar, antyder tillrckligt, att
det i senare tider blifvit infrdt ptagligen genom ln frn finskan,
hvilket ytterligare bestyrkes af dess inskrnkta bruk fven i
svordomsfall, d Leem fr den norrsklappska dialekten ej ens upptagit
hela ordet. Deremot frekommer i lappska mytologin allmnt ordet _seida
eller seita_, hvarom _Castrn_ i sina redan nmnda frelsningar s. 207
nmner, att det "frekommer hvarken i Finskan, eller andra beslgtade
sprk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germaniska
sprken, under den fga afvikande formen _Seidh eller Seidhr_, som
betecknar ett eget slag af trolldom (J. Grimm, Deutsche Mythologie, s.
988)". "Skulle", fortfar _Castrn_, "Lapparnes _Seida_, ssom troligt
synes, vara lnadt ifrn Fornnordiskan, s betecknar det vl egentligen
en gudabild, hvilken Lapparne hade af nden vid utfvandet af sina
trollkonster -- en bestmmelse, som gudabilderna verkligen nnu ega hos
flere beslgtade stammar".

Det hrer icke till mnet fr nrvarande uppsats att omstndligare
redogra om Lappens frestllning af _seida_; s mycket m dock nmnas,
att dermed betecknades en gudomlighet under bilden af en p ngot stt
ovanligare sten eller till ngon menniskolikhet formadt trd fvensom
stllet fr sdana. Ty att benmningen betecknade fven stllet fr
bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems
frklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore
ignoranti sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de
faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant;
oraculum perhibentur temporibus ignoranti sacrificiis coluisse".

Finnarnes frestllning om _hiisi_ skiljer sig frnmligast i tvnne
omstndigheter frn den, Lapparne fstade vid sitt seida. Frst var
hiisi hos Finnarne en ond makt, d Lappens seida stod i vnskapligt
frhllande till honom, och fr det andra knner man ej till ngra
hiisibilder hos Finnarne. Om man ndock ville anse Lappens seida och
Finnens hiisi fr ursprungligen samma vsende, s kunde det frra
ltteligen frklaras slunda, att d vid Finnarnes invandring Lapparne
sjelfve kommo att st i fiendtligt frhllande till Finnarne, deras
gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara srdeles vnskapligt
sinnade mot de sistnmnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore
likas ltt frklarligt. D i allmnhet Finnarne ej ens fr sina egna
gudomligheter hade ngra bilder, huru skulle de d t en fiendtligt
sinnad lappsk gudamakt best sdant. Svrligen torde derfre ngon
kunna pst, att icke Lapparnes _seida_ p antydd vg alltfrvl kunnat
frvandlas till Finnarnes _hiisi_.

nnu lttare, n med dess betydelse, gr det med sjelfva ordet _hiisi_,
att hrleda det frn lappska ordet _seida_. De ro verkligen ej annat
n ett och samma ord, och hafva ingen annan tskillnad sinsemellan, n
den som fven andra gemensamma ord i hvardera sprket erhllit,
hvarfre det frefaller mig ngot frunderligt, att man icke frr
varseblifvit detta. Fr hvarochen, som helst litet befattat sig med
finska grammatiken, r det en vlknd sak, att stammen till ordet
_hiisi_ r _hiite_, hvilken senare form ocks nnu r ordets
nominativus, s snart en pronominalsuffix vidfogas (_hiiteni_,
_hiitesi_ o.s.v.). Ssom en tmmeligen allmn regel gller vid
jemfrelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de
tvstafviga nominer, hvilka i det senare sprket slutas p _i_ och i
status affixus i stllet fr samma _i_ hafva _e_, antaga i lappskan _a_
till slutvokal.[31] Jag skall strax anfra en mngd gemensamma ord,
hvilka slunda (mnga af dem fven annorlunda) skilt sig i hvardera
sprket. S heta finskans esi, stllet framfr, i status affixus ete,
p lappska ouda.

  henki, ande            henke        hgga, vuoignga
  hirsi, timmerstock     hirte        hirsa
  hirvi, elg             hirve        sarva
  huoli, omsorg          huole        fuola
  impi, flicka           impe         oabba
  joki, elf              joke         jokka
  keski, midt            keske        gaska
  kieli, sprk           kiele        giella
  kolmi, tre             kolme        golm l. golma
  kuusi, gran            kuuse        guossa
  kuusi, sex             kuute        gutta
  kynsi, nagel           kynte        gadza
  ksi, hand             kte         gietta
  lehti, lf             lehte        lasta
  leski, enka            leske        lska
  lohi, laks             lohe         luossa
  meri, haf              mere         mrra
  mieli, sinne           miele        miella
  neiti, jungfru         neite        nieida
  nimi, namn             nime         namma
  nuoli, pil             nuole        njuola
  nuori, ung             nuore        nuorra
  pilvi, moln            pilve        balva, boalva
  rupi, skorf            rupe         ruobba
  sormi, finger          sorme        suorbma
  suoni, sena            suone        suodna
    syli, famn           syle         slla
    tosi, sann           tote         duotta
    tuli, eld            tule         dolla
  uksi, drr             ukse         uksa l. ufsa
  umpi, hel, tillsluten  umpe         obba
  uusi, ny               uute         oddha
  veli, broder           velje        velja, vielja
  veri, blod             vere         vrra
  viisi, fem             viite        vitta
  yksi, en               yhte         okta l. ofta
  ni, rst             ne         jedna

I fullkomlig analogi med ofvanstende skulle sledes det finska
_hiisi (hiite)_ motsvaras af _hiita (hiitta, hiida)_ i lappskan, ssom
ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad frut nmnts. Det
nmndes d tillika, att detsamma under denna form, efter all
sannolikhet, frst i senare tider blifvit fverfrdt frn finskan, och
man knner, att sdana i senare tider antagna lnord icke underg samma
frndringar, som de hvilka sprken i en tidigare period tillegnat sig.
Under en sdan tidigare period kunde samma ord, som i finskan
begynner med konsonanten _h_, i lappskan ganska ltt f _s_ till
begynnelse-konsonant, ssom fven fregende ordfrteckning
vidhandengifver, der man finner finskans _hirvi_ motsvaras af lappskans
_sarva_. P samma stt motsvaras finska orden _haamottaa_ skymta,
_haapa_ asp, _haara_ gren, _haarake_ grenighet, _halkean_ spricker,
_hein_ h, grs, _hiertyy_ nedsmutsa, _hijon_ hvsser, slipar, _hivus_
hr, _hoippaa_ vacklar, _horjuu_ hnglar, raglar, _huojuu_ svigtar,
_huokaa_ suckar, _hyv_ god, _hn_ han, _he_ de, af lappska _sabmat,
suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs,
suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii_. Och icke endast i
brjan, fven inuti orden frvexlas slunda _h_ och _s_ sinsemellan
ssom redan i fregende ordfrteckningen af _lehti_ och _lohi_ p
lappska _lasta, blossa_, kunde ses. Tillochmed i samma sprk trffar
man ngra ord, hvilka kunna begynna svl med _h_ som _s_, s de finska
orden _hakara el. sakara_, spets; _haara, saara_, gren; _halava,
salava_, piltrad; _hiestain, siestain_, svart vinbrsbuske; _hilpoa,
silpoa_, skra; _hivauttaa, sivauttaa_, hastigt vidrra, sl; _hoikka,
soikka_ (= soukka), smal; _huippu_, spets; _suippo_, spetsig; _hylkky,
sylkky_, sqvalpa, skakas; _hyv, _siev_, god. I andra fall fvergr
_h_ inuti ordet till _s_, t.ex. i _miest fr mieht, kas eller kah,
lsn, lst_ fr mena, lhet (sammandr. lhn, lht) af lhi_.

Det vore en ltt sak att ur andra sprk anfra liknande fall,[32] men
d de fven eljest torde vara tillrckligt bekanta, vill jag ej
ondigtvis med deras anfrande frlnga denna uppsats. Icke torde
numera heller ngon, som knner till den alldeles ej ovanliga
frvexlingen emellan _h_ och _s_, vilja pst, att icke det finska
_hiisi_ (urspr. _hiite_) och lappska _siita_ eller _siida_ kunde
motsvara hvarandra. Ocks frefinnes i lappskan ordet verkligen under
nyssanfrda form, men i bemrkelse af _lappby_, hem. Jag lemnar derhn,
om denna bemrkelse r den ursprungliga, eller om icke fven _siida_
ursprungligen betydt detsamma, som sedermera _seida_ eller _sieida_, en
husgud eller annan gudomlighet; s betecknades ju fven hos Romarene
med _lar_ bde husgud och hus, hem. Lappen kunde p samma stt i brjan
hafva nyttjat ordet _siida_ svl fr det ena som andra, tills han
genom frra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte
srskilt utmrka guden. Men fven utan en sdan anledning till
vokalutvidgning r den ingalunda ovanlig fr lappskan, ssom redan af
fregende ordjemfrelsen af _ouda, oabba, guossa, gietta, luossa,
nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vrra_, hvarochen ltt
kan finna. Skulle ngon ej tnja sig dermed, s kan han ytterligare
jemfra t.ex. fljande ord: _boass'o_, p finska _pohja_, botten;
_buorna, purnu_, lr; _buorreb, parempi_, bttre; _buotto, pato_,
fiskdam; _dielde, telta_, tlt; _doarra, tora_, strid; _duosta,
tohtii_, han trs; _fuoddo, peto_, vilddjur; _gierjedet, kerjt_,
tigga; _glppa, kpy_, ntnl; _goarrad, korea_, grann; _guoika,
koski_, fors; _heibba, viipyy_, han drjer; _juolge, jalka_, fot;
_loabme, loma_, mellanrum; _luofta, lahti_, vik; _maida, mit_, hvad;
_mietta, mesi_, honing; _muorje, marja_, br; _niekke, niska_, nacke;
_rieft, rlhti_, riktig; _riegges, rengas_, ring; _riestet, riist_,
streta; _ruoss'a, ryss_, rysse; _soatte, sota_, krig; _suolo, salo_,
; _viessa, vsyy_, han trttnar; _vuodna, onni_, lycka; _vuoolla,
ali_, under.

D nu sledes ej ens utvidningen af det lnga _i_ (i hiisi) till _iei_
(i sieida) eller _ei_ (i seida) kan anses lgga ngot hinder i vgen
fr derivationen, s tror jag mig till fljd deraf och hela den
fregende utredningen vara fullt berttigad att anse _hiisi_ och
_seida_ vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstr en annan frga:
fanns ordet till redan vid den tiden, d Finnarne och Lapparne nnu
utgjorde ett gemensamt folk, eller har det frst senare uppsttt, och
om s vore, hos hvilketdera folket? P dessa frgor skall jag nu i
korthet affatta mitt svar.

Skulle _hiisi_ eller _seida_, medan Finnarne och Lapparne nnu utgjorde
ett folk, varit bekant, d skulle naturligtvis frestllningen deraf i
brjan ej varit s olik, den fr det nrvarande r, utan lika, antingen
dermed d betecknats en _god_ eller _ond_ gudamakt. Det lrer vara
svrt, att ur ngon nations mytologi framvisa ett fall, der en
gudomlighet, den man ursprungligen frestllt sig ssom ond och
fiendtlig, senare skulle hafva ftt en bttre betydelse; mycket lttare
kunde motsatsen intrffa, ssom man i ngra bestmda fall knner, att
den ocks verkligen intrffat. Deraf synes det vara ptagligt, att
_seida_ hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill
de senaste tider bibehllit, af en blid, vlvillig, gynsamt stmd
gudamakt. En sdan betydelse tyckes deremot Finnames _hiisi_ aldrig
hafva haft, ty ngra spr deraf skulle d tminstone qvarst, hvilket
icke r fallet. Finnarnes frestllning om _hiisi_ kan allts ej hafva
uppsttt samtidigt med Lapparnes om _seida_. D likvl ordet, ssom jag
tror mig hafva dagalagt, r detsamma, och d den lappska betydelsen,
ssom nyss antydts, mste anses vara ursprunglig, tminstone ej senare
uppkommen af en tidigare frestllning om en illasinnad gudamakt, sdan
som Finnarnes _hiisi_, s torde saken svrligen tillta ngon annan
frklaring, n den, att Finnarne lnat sitt _hiisi_ af Lapparne och af
redan tillfrene nmnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af
hvad det hos Lapparne egde. Detta frklarar fven, hvarfre Finnarne
frestllde sig _hiisi_ ssom vistande i vilda, dsliga skogar, i
jordkulor o.s.v., ty efter landets erfring af Finnarne uppehllo sig
de f fverblifna Lapparne verkligen p sdana stllen, och der
Lapparne sjelfva vistades, der fven deras skyddsgudar. Slunda kunde
fven de olika benmningarne _metsnhiisi, vuorihiisi, vesihiisi_,
skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. f sin aldra naturligaste
frklaring af de p srskilta stllen fr tillfllet knda Lapparnes
olika uppehllsorter.

D Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan fven i de friga
angrnsande folks frestllning lnge och allt till senaste tider varit
liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin _seida_ utfvade
trolldomskonsten, s var det helt naturligt, att Skandinaverna i den
egenskapen benmnde honom _seidmadr, seidman, seidkona_, hvilka ord
sedermera fvergingo till allmnnare betydelse af trollkarl,
trollpacka. I denna sak r sledes min tanke den, att fornnordiskan
ftt sitt _seidh, seidhr_, frn lappskan, och icke tvrtom, ssom
_Castrn_ p anfrdt stlle frmodar. Och genom att slunda, som i det
fregende skett, hafva dagalagt _hiisis_ rtta ursprung, tror jag mig
hafva gjort en vsendtlig tjenst t de forskare af fornhistorien,
hvilka i _hiisi_ trott sig bra uppspra ett fornhistoriskt folk, ett
slags aborigines i landet.

_J. Grimm_ i sin Deutsche Mythologie (Gttingen 1835) sid. 583 sger
angende _seidhr_: "Wre zu schreiben _seydhr_ (von _siodha_, coqvere).
_Seidhkona, seydhkona_, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen
zauberkrftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan st
tillsammans med den utlggning af saken, jag nu haft ran framstlla,
r sjelfklart, hvarfre jag ej annat kan n bedja den grundlrda,
outtrttliga och snillrika forskaren hlla mig ursktad, att jag
derutinnan hyser en annan tanke. Vill man fr seida hafva en annan
etymologi i stllet, s kunde man kanhnda f jemfra det med Grekernas
_Zeus_, _theos_. Med afseende endast p den finska betydelsen af
_hiisi_, hade jag mig fr jemfrelsens skull till minnes tecknat fven
det svenska ordet _bjesse_ och ryskans _bes'_, latinska _odi_, tyska
_hassen_, ryska _hitit'_ m.m. ord, hvilkas sammanhang med _hiisis_
ursprungliga bemrkelse jag numera gerna erknner vara alldeles ingen.




Die Grundzge der Finnischen Sprache mit Rcksicht auf den
Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.

Litteraturblad fr allman medborgerlig bildning. September 1847.


fven utomlands har man i sednare tider sknkt Finska sprket en
uppmrksamhet, som det fr sin sjelfstndighet, sitt inre sammanhang,
sin materiela och formela rikedom vl torde frtjena. En sdan
uppmrksamhet br hos oss uppskattas s mycket hgre, ju frre de medel
ro, hvarigenom vi kunna draga oss ngon uppmrksamhet, som vore
frdelaktig fr oss. Om ngon tysk eller fransysk turist efter
terkomsten till sitt hemland beskrifver sllskapslivet i Helsingfors
ssom dock ngot fver det lga begrepp, man derom utomlands vanligtvis
hyser, tillochmed meddelar sina landsmn den nstan otroliga
underrttelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet p europeisk
fot,[33] eller ock berttar ngonting annat godt angende lefnaden,
sederna och landsvgarne i Finland, s kan det val fgna vr
egenkrlek, men ngon verklig btnad hafva vi svrligen deraf. Tvrtom
kunna sdana stsaker bortskmma magen eller bringa oss till en
skerhetssmn, som ej mindre i lekamligt, n i andeligt hnseende r
ett ganska farligt tillstnd. Kan deremot Finska sprket tillvinna sig
ngon aktning, ngot vitsord om sitt vlljud, sin rikedom och annan
fullkomlighet, s btar det oss mer, n hvilket annat loford som helst,
som utlnningen kunde gifva oss. Det behfver ej smickra vr ffnga,
nnu mindre locka oss till en vdlig kapprnning p utlndsk botten,
det endast innehller ett erknnande, att vi dock ga ngot redbart,
som vi kunna kalla vrt eget, och anvisar oss detsamma till vidare
odling, s som den enda grunden till Finska folkets fortfarande
bestnd. Ett folk mer eller mindre betyder vl ingenting fr Den som
styr alla folks den, men emedlertid r det en oafvislig pligt fr
hvarje folk att arbeta fr sitt sjelfbestnd, och det i en vida hgre
grad, n samma pligt ligger en enskild menniska. Det har intrffat och
kan hvarje dag intrffa frhllanden, der det fr den enskilda
menniskan blifver en pligt att uppoffra sig fr ett hgre ndaml, n
bibehllandet af sitt eget fortfarande; historien knner religisa,
politiska och andra martyrer, men kan ej anfra ngot fall, der det fr
ett folk kunnat vara ens tilltligt, n mindre en pligt att godvilligt
uppoffra sig.

I mngfaldiga rigtningar korsa och fverkorsa hvarandra rlinierna
emellan srskilta folk och stater, men svrligen fr man ngon annan
frnuftig grund, hvarefter folksrskildheterna kunde bestmmas, n det
gemensamma sprket, ej blott i skrift, utan fven i folkets mun. Allt
annat r blott tillflligt och mer eller mindre frgngligt. Ett
gemensamt sprk bestmmer fven oss Finnar till ett srskilt folk; utan
det hade vi fr lnge sedan hopsmultit med vra mktigare grannar,
likasom t.ex. Lapparne i Kuolajrvi kapell och p ngra andra orter,
efter det de glmt sina frfders tungoml och antagit Finskan, numera
heta Finnar och ej Lappar annorstdes, n mjligtvis i ngra gamla
dokumenter, som datera sig frn de tider, d de nnu talade Lappska.

Har nu sprket en sdan vigt och betydelse, s kan dess odling af ingen
redlig Finne anses med likgiltighet, utan mste en hvar hellre knna
sig pligtig att efter bsta frmga befrmja dess och den derp
baserade unga litteraturens kultur. Fgnande mste derfre hvarje
frsk p den banan vara, och det i dubbelt mtt, om derigenom tillika
utlnningen drages till att arbeta fr samma ml, ssom fallet kan vara
med den i brjan af denna uppsatts nmnda skriften. Den innehller vl
ej ngot mer, n de frsta grundlinjerna till en komparativ grammatik
emellan ngra srskilta sprk tillhrande den ural-altaiska
sprkstammen, nmligen emellan _Finskan, Ungerskan, Turkiskan,
Mongoliskan och Mandschusprket_, men frfattarens skickliga behandling
och varma framstllning af sitt mne gr boken synnerligen intressant
fven fr icke-lingvister. En af flere skl tillbrlig frkrlek fr
Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos lsaren den
fvertygelsen, att Finskan af de nmnda sprken utvecklat sig
lyckligast och fljdriktigast ur det fr dem gemensamma grundanlaget.
Detta lemnas dock ingenstdes ssom ett tomt fennofiliskt skryt, utan
dagalgges genom sjelfva jemfrelsen, och mste derfre ndvndigt
draga utlnningens uppmrksamhet p Finskan. framdeles, mer n fallet
hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det fven hos oss sjelfva
skall yttra ngon terverkan. Det kunde tillochmed hnda, att Finskan
utomlands en vacker dag intoge den hga plats, sanskrit fr det
nrvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium fr dem; ty
den omstndigheten, att Finskan ej hr till samma stam, som de
germaniska sprken, kan ej vara ett tillrckligt skl, som kunde
afhlla den vetenskapen trogne forskaren frn dess studium. Redan r
1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre frkmpen fr hela den nyare
lingvistiska skaran, om Finskan med fljande sllsynta loford. Sedan
han frut nmnt, hvad man den tiden hade gjort fr Finska sprkets
odling, fortfar han: "denna ifver fr Finlands sprk r i hg grad
nsklig och gldjande svl fr folkets egen upplysning och regeringens
ra, som fr vetenskaperna, srdeles den nu med sdan flit odlade
sprkvetenskapen; ty Finskan r ett af de mest ursprungliga,
regelbundna, bildningsbara och vlljudande sprk p jorden: den har den
sknaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och frdelning
i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, r fri frn de
obehagliga hvsljud och aspirerade bokstfver (konsonanter) i de
lappska och slaviska sprken, hvari den liknar Danskan; har liksom
Islndskan och Fransyskan ett alldeles bestmdt tonfall; den har
tolf[34] kasus, men blott tv (hgst tre) deklinationer med ytterst f
afvikelser frn regeln, och likas har Finskan i verberna flere former,
men frre konjugationer och afvikelser, n Latinen, det vill sga
strre frdelar med mindre ofullkomligheter och last fr minnet och
frstndet. Den r ondligt rik p hrledningsord och sammansttningar,
likasom Grekiskan och Tyskan, och synes sledes hafva utvalt och
frenat det bsta af alla andra sprk i Europa, alldeles motsatt hvad
man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen r fullkomligt, s
saknar ocks Finskan ngot, som synes vara vigtigare n alla inre
fullkomligheter, nmligen en betydande litteratur, en strre
utstrckning, mera inbrdes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och
Ingermanlnningar) samt ett herrskande bruk vid ett glnsande hof. Dock
skall den evigt blifva ett mrkvrdigt sprk fr tnkaren och, ssom
nyckeln till alla icke-slaviska sprk i det inre Ryssland och
Nord-Asien, oumbrlig fr sprkforskaren och en hvar, som vill arbeta
p dessa nnu till strre delen sig sjelfva fverlemnade folkslags
bildning och upplysning."

Efter dessa distraktioner terg vi till den ofvan-nmnde
skriften. -- -- --

Hr flja ngra detaljanmrkningar.




Finsk Litteratur.

Nelj ensimist kirjaa ynn viidennen mritykset Euklideen Alkeista
mittaustieteess. W. Kilpinen, suomentaja.

Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning. September 1847.


Derigenom att sprket r ett vilkor fr all bildnings meddelande,
upphr det ej att fven sjelf vara ett fremil fr bildning. Detta r
en sanning, hvarp mindre n det sig borde hafves afseende. Huru ofta
t.ex. hr man ej en och annan till och med nnu i vra dagar upprepa
det gamla pstendet om Finska sprkets fattigdom utan att dervid
tnka, att den fattiga kan blifva rik, och nnu oftare r man i
tillflle att hra och lsa Finska, som p det obarmhertigaste stt
blifvit rdbrkad efter utlndskt bruk och fullproppad med fremmande
ord och vndningar. nnu r mngen af den tanke, att det vore en svr
synd att fr betecknandet af ett nytt freml anvnda ett eget Finskt
ord, hvarfre han antingen nyttjar det utlndska med Finsk
ndelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en
omskrifning eller definition. Slunda lser man i en Finsk Arithmetik
sdana konstiga ord som nmnari, tljari, dividendus, dividendukseksi,
dividerataan, brooki (brki) o.s.v.; i en annan kunde man till
undvikande af sdana barbarismer vilja frtydliga sig genom
omskrifning, och gra det ngon gng s omstndligen, att hela
begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin
Finska arithmetik visat, att en tredje vg finnes, en vg som utan all
tvifvel r den enda rtta, den att ur sprkets eget frrd bilda
motsvarande termer eller helst uppska och anvnda dem, der de ej
behfva nyo bildas. Det kommer ej s mycket an derp, om en
vetenskaplig term genast frsts af hvar och en, att ej lngt
angelgnare vore att f termen rigtigt enligt hrlednings-analogien
bildad, hvarjemte den ej br blifva fr tungrodd (lng, missljudande),
ej heller gerna sdan, att deraf ej vid frefallande behof ett adjektiv
kunde bildas. Med rtta anmrker derfre Suometar i N:o 25 att
tietomus, tarinamus ro odugliga ord till betecknande af vetenskap,
historie, hvartill de af ngra blifvit anvnda. Hvad srskilt det
sednare ordet betrffar, m hr anmrkas, att det utom sin sprkvidriga
hrledning r alldeles obehfligt, ty historia r ett ord, som oaktadt
dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men fven redan
blifvit upptaget af sprket s att det allmnt frsts, och r i s
mtto bttre n tarinamus, frutsatt att detta sednare vore Finska; att
deraf kan hrledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia,
historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omstndighet
vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga
hrlednings ord kunna bildas, r att liknas vid ett gammalt, torrt trd
utan ngra qvistar.

fversttaren till ofvannmnde bok har sorgflligt undvikit att lta
komma sig till last en sdan vrdslshet eller okunnighet vid nya
termers bildande, en sak, hvarfre sprket ej kan annat, n vara
honom hgeligen frbundet. Utan tvifvel erinrar sig mngen lsare att
under par fregende r i ngra tidningar hafva sttt p mer
eller mindre lnga ordlngder med mathematiska termer. S mycket ock en
och annan d hade kunnat nska, att finna ngot lsvrdare i deras
stlle, s litet har han numera skl att klandra tidningarne, om han
betnker, att Hr. K--s i allmnhet lyckligt tillskapade mathematiska
termer till en del hafva tillkommit p sdan vg. r man tvungen att p
en gng bilda en strre mngd af nya termer, ssom i det nrvarande
arbetet, s kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde
blifva sdana, att vid dem ingenting mer vore att nska. M fven i det
nrvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fs bttre, det
skall ej minska arbetets vrde och afhlla ngon frn att tillerknna
det ett vlfrtjent loford under nskan, att fven tskilliga andra
vetenskaper snart mtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare p
Finska sprket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Nrmast skulle vi
tillnska en sdan lycka Botaniken och Fysiken, dernst den
tecknologiska Kemien och populra Astronomien, och denna vr nskan
hrleder sig af den fvertygelse, att deras studium i allmnhet,
men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ing i den Finska
folkundervisningen. Icke obetnkt sga vi den Finska, ty vi ro fullt
fvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lttare fr
att fatta dessa undervisnings mnen, n ngon ungdom hos de germaniska
folkslagen. Hos folken tillhrande den germaniska stammen (Tyskar,
Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas fverhufvudtaget tvnne sprk: ett
folksprk och ett lrdt sprk (boksprk), af hvilka det sednares
instuderande i och fr sig kostar eleven fga mindre mda, n om han
hade ett helt och hllet fremmande sprk fr sig. Stt gossen ifrn
Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den frra
komma ungefr lika fort fram, som i den sednare. I vra egna skolor,
der Svenskan r undervisningssprket, kan man alltid gra den
erfarenhet, att allmogens barn af Svenska frldrar ej lemna skolan p
kortare tid eller bttre underbyggda, n de med Finskan till sitt
modersml, m man blott ej anstlla jemfrelsen emellan allmogens barn
 ena och herrskapsbarn  den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan
i frldrarnes hus vnjt sig vid ett sprk, som ej skiljer sig s
mycket frn boksprket och kunna derfre lttare fatta undervisningen.
Det lrda sprket (boksprket, rikssprket, riksidiomet eller hvad det
frfrigt m heta) har bildat sig till en del af ngon hufvuddialekt,
mera sllan af fleres sammansttande, till en annan del af fremmande
ordln. D nu redan den till skriftsprk upphjda dialekten endast med
svrighet, ofta alldeles icke utan srskilt studium, frsts af dem,
som tala andra dialekter, och de frn fremmande sprk lnade orden
naturligtvis ro alldeles obekanta s fr den ena som andra, s fljer
ju deraf solklart, hvad vi ofvanfre yttrat om den stora svrigheten af
vetenskapliga lrors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska
folken. Deri ligger fven, som vi tro, den frnmsta orsaken till den
stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer n en gng lemnat
vapen i hnder fr folkbildningens vedersakare. En alltfr ytligt och,
hvad dermed s ltt frenar sig, frvndt uppfattad kunskap r ofta
smre n en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga
tankefrmgan sitt vrde med vanan af dess anlitande och begagnande,
men en ytlig kunskap frhfver sig derfver, utan att dock sjelf kunna
stadkomma ngot godt.

Hvad om skriftsprkets svrighet vid folkundervisningen hittills
blifvit yttradt, gller blott till en ganska ringa del Finskan. Frn
Lapplands grnsor till Nyland och frn Olonets till bo talas sprket
af invnarne med ej s stora olikheter, att icke Svenskan och de friga
germaniska sprken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa strre
inbrdes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt
mer frn Finskan, n Folksprket i Dalarne och p mnga andra stllen i
Sverge skiljer sig frn det Svenska skriftsprket, och bestmdt kunna
vi pst och frskra en hvar, som ej eljest knner det, att
skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan r vida mindre, hvaraf
fljer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva strre svrighet vid att
emottaga undervisning p Finska, n mngen infdd Svensk har, nr det
gller att undervisa honom p det vanliga Svenska skriftsprket. Hvad
srskilt fremmande ordln betrffar, s r Finskan, liksom i medvetande
af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, hgst ogen mot sdana.
Den som ej eljest knner frhllandet har svrt att frestalla sig,
hvilka ljligheter af sdana i andra sprk hgst vanliga ordln i de
flesta fall skulle uppst i Finskan, men s r det dock i sjelfva
verket, att endast ett frre antal fremmande ord kunna i Finskan
upptagas utan att framstlla en egen karrikatyr. De friga mste
frndras efter Finskans lynne ofta s, att de blifva nstan
oigenknnbara, hvarfre det d r vida bttre att ur sprkets egna
frrder ska f motsvarande uttryck fr desamma. Ehuru nu sdana
nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis mste srskilt
inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, s br detta dock
blifva vida lttare, der termerna hafva en s att sga inhemsk drgt,
n der de fr sitt utlndska ursprung redan vid frsta pseendet
afskrmma hvarje lsare, som ej knner andra sprk, n sitt modersml.
Om t.ex. en Svensk bonde hndelsevis fr i sin hand en bok, der han
trffat ord sdana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav,
trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera,
tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. s mnne icke han i nie fall
af tie lter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den
fvertygelsen, att han ndock icke skall kunna begripa dess innehll.
Men icke behfver samma fruktan instlla sig hos den Finska bonden vid
en skrift, der han trffar orden tehtv (te'usta). ehdotus, halkaisia,
itseselv, hovera, nelivino, vastapiset, kulmat (ristikulmat),
samamitallinen, seurusta (seuraama). rt, rtj, suuruisuus,
tasapinta, suuntainen (yht-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de
anfrdes, svara emot de frra, i Svensk skrift de enda brukliga, och
allesamman ro s beskaffade, att de dels genast dels med liten
eftertanke begripas af hvar Finne. Hraf fljer ytterligare och
framstr nog klart fr en hvar, att, nr arven andra vetenskapliga
lror engng blifva p Finska bearbetade, de ej skola finnas s slutna
och otillgngliga fr den Finska allmogen, som de i mnga andra lnder
ro, ehuru p landets s.k. eget sprk framstllda. Vidare br fven
denna sprkets art uppmana oss att efter frmga utarbeta lrobcker i
hvarjehanda mnen fr den Finska allmogen, fvertygade som vi ro, att
folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan fr mycket
befrmjas. "Numera br det vl vara icke blott fr hvar och en tnkande
begripligt, utan fven af de flesta fullstndigt begripet och insedt,
att de frstringskrafter, som uppkomma inom samhllet sjelft, genom
den arbetande klassens vanvrd och frvildning, ro dess
fruktansvrdaste fiender, och att den blott utifrn hotande
inkrktningsmagten, m den vara huru vldig som helst, r ett ringa
ting i jemfrelse med dem", ro ord innehllande en sanning, den
erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jfva.

Hvad nu srskilt vidkommer den ovannmnde boken, som frledt oss till
dessa sidosprng frn mnet, s vilja vi icke pst, att i sjelfva
verket alla termer deri blifvit s vl frfinskade, att ej en och annan
af dem framdeles kunde fs bttre, hvad vi endast kunna frskra r att
flertalet af dem ej lemna ngot att nska frigt. Fr ngra termer
vilja vi straxt hr fresl andra, som efter vrt tycke skulle i ett
eller annat afseende bttre uttrycka saken.

  I Svenskan.       I K:s Finska bearbetn.      Efter vrt frslag.

  anticipera        ennata                      ennuttaa.
  centrum           keske, keskipiste           kesko l. keskus.
  sector            leikka                      leikko l. leikkoma.
  corollarium       seurio                      seuraama, seuraamus.
  tangera           sivua                       rt.
  jemfra           suhdeta                     verroittaa.
  triangel          kolmelma                    kolmilaita.[35]

Vi frmode ej annat, n att en hvar, som kunde vara intresserad af att
se, huru en gammal bekant utlnning tar sig ut i Finsk drgt skall
frskaffa sig den ltt tkomliga boken, och vilja derfre ej hr anfra
ngra profstycken derur. Den finnes numera tmmeligen utspridd i
bokhandeln, r tryckt p godt papper med utmrkt tydliga stilar,
innehller 128 sidor och kostar med allt det ej mer n 30 kopek
silfver, hvilket pris mste finnas vara hgst lgt, nr man betnker
att figurerne ro placerade vid sidan af texten alldeles ssom i den
gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, n att vidfoga dem
eftert.




Frord till Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning.

Maj 1847.


Det r en tid, d barnet gr i ledband, och en annan, d det allt nnu
under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i
skolan. Denna tid kan icke rcka evinnerligen, utan sedan krafterna
utvecklats, och ynglingen lrt sig inse undervisningens och bildningens
sanna vrde, gr han sjelfmant och r angelgen att frka sina
kunskaper s mycket i hans makt str. Ej mindre bakvndt n ljligt
vore det, att d nnu vilja fra honom i ledband eller att med riset i
ena, premiet i den andra handen dels skrmma dels locka honom, dit han
sjelf strfvar att komma. Ett sdant ynglingsstadium p bildningens vg
synas Europas nationer fr det nrvarande till strre delen hafva
uppntt I befordrande af folkets bildning, hvilket, i brjan helt och
hllet bortglmdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket
sjelft med verksam hand deltagit, s att en nation, hos hvilken ett
sdant strfvande icke spordes, i nrvarande tid med allt skl skulle
kunna kallas obildad. Den tid torde komma, d hvar och en, som icke
deltager i denna strfvan fr nrmast sitt fosterlands och dernst hela
mensklighetens frkofran i upplysning och bildning, skall anses fr en
ovrdig medborgare, en orttrdig frvaltare af lifvets gudasknk, och
ej ens den fastaste fvertygelse om den all bildning inneboende kraft
att sjelf utveckla sig, eller hans freburna ofrmga skall d kunna
skydda honom fr det frakt, hvarfr allmnna tnkesttet i vra dagar
nnu kan hlla honom fridlyst, tillochmed om han mera strfvade emot,
n fr bildningens och upplysningens sak.

Huru nra ett folks bildning och litteratur hnga tillsamman, r en
alltfr bekant sak, att hr behfva annat n nmnas. De msesidigt
verka p hvarandra och mottaga verkan. Rkar den ena eller andra frn
rtta kosan, s fljer den andra snart efter. Att s mycket mjligt r
motverka afvgarne p litteraturens sida skall blifva ett af
hufvudsyftemlen fr denna tidskrift, som frfrigt kommer att
innehlla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen
nmnts. Utgifvaren skattar visserligen sin frmga ringa och obetydlig
i en s vigtig sak, men r  andra sidan fvertygad derom, att ett enda
pund, som efter bsta insigt vl anvndes, r bttre n tjugu, som
ligga begrafna. Och i allmnhet r vl en dd kunskap ett af de
mkligaste ting i verlden, r att liknas vid en sandken, som vl kan
emottaga frn af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett
lefvande str.

Men huru undert. n m frvalta sitt pund, s ro dock hans tid och
krafter s upptagna p annat hll, att han i frlitande endast p sig
sjelf ingalunda skulle vgat begynna utgifva en litteraturtidning, ej
ens i sjelfva universitetsstaden, der det lrda umgnget och tskilliga
litterra hjelpredor kunde gra fretaget lttare. Men d f.d.
redaktren af Kallavesi, hvilken, i hopp att fven i r kunna fortfara
med nmnda litteraturblads utgifvande, fr den utlndska litteraturens
skuld gjort reqvisitioner om ndiga hjelpredor, ej allenast kan lta
dessa komma litteraturbladet till godo, utan fven frbundit sig att
till det mesta besrja redaktionen, s vgar undert. utgifvare hoppas,
att allmnheten ej skall blifva bedragen p sina billiga fordringar.

Slutande detta mer eller mindre ndiga frord fr jag tillgga, att
till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och
afhandlingar, som fverensstmma med bladets plan, skola med tacksamhet
emottagas och efter omstndigheterna infras, dock ej ngra anonyma. D
litterr verksamhet ej r ngon sak att skmmas fr, s frmodas ej
annat, n att hvar och en, som rligen strfvar fr densamma, skall
kunna gra det med sitt rliga namns utsttande. Afven redaktrerne
hafva gjort det till en regel fr sig att underskrifva hvarje artikel
med sitt namn eller namnbeteckning.




Psalmografi.

Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning. Juli 1847.


Ehuru redan Huss frfattade ngra kyrkosnger fr de bhmiska Christna,
s kan man dock sga, att kyrkosngen i den mening, hvari den hos oss
frsts, egentligen har att tacka den lutherska reformationen fr sin
uppkomst. Katolikerne hllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska
sngerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet
och derjemte gde poetisk frtjenst, likval ej kunde lngre egna sig
till kyrkans tjenst, emedan sprket var obekant fr frsamlingen.
Kalvinisterne, ehuru de p samma tid med Lutheranerna skilde sig frn
den katolska kyrkan, togo ej ngon synnerlig del i kyrkosngens
utbildning i det de inskrnkte sig till fversttningar af Davids
psalmer, s att hela frtjensten deraf tillkommer den lutherska
Christenheten med dess sedermera afsndrade sekter t.ex. Herrnhutarne.
Frst i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat
sig kyrkosnger p det hos frsamlingarne gngse sprket.

En stor del af de frsta tyska kyrkosnger efter reformationen
frfattades efter bekanta folkmelodier och fr tskilliga skall jemvl
folkvisans text blifvit lagd till grund slunda, att dess verldsliga
innehll frvandlades till andligt.

Den frsta fr lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosnger
innehll endast tta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra r
derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56,
och den Greifsvaldska af r 1597 rknar redan 1600 psalmer. Under de
fljande rhundraden tillvxte antalet af kyrkosngerne med sdan fart,
att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i frra seklet
utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] D fven
sedermera nya oupphrligen tillkommit, s torde man fr det nrvarande
kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som p Tyska sprket
finnas, till minst 100,000.

Oaktadt denna rikedom p psalmer, hvilka under flera rhundraden
tillkommit, och hvilka sledes ej enkom afspegla ngon inskrnkt tids
eller ett eget partis srskilta uppfattning af den christna lran,
saknar likvl den Tyska evangeliska Christenheten nnu i denna dag en
gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan frutse lnge nog
blifva i saknad deraf. Orsaken dertill r ej svr att inse, och hrrr
ytterst af de srskilta andliga myndigheters strfvan efter
sjelfstndighet, hvarvid egenkrleken har en ej ringa del, ty denna,
ssom bekant r, uttrycker sig ej blott ssom individuel, utan fven
korporations- och nationsvis. Ingenting annat r ju ndock t.ex. det
tanklsa skrytet om egen nations, eget sprks, egen vetenskaps m.m.
fretrde framfr alla andra, n ett uttryck af egenkrlek i strre
skala, m den ock bra hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkrlek
afhller de andliga myndigheterna frn att tillegna sig ngot af en
annan, och ett annat hinder fr en gemensam psalmboks antagande r
sjelfva Christendomens srskilta uppfattning p srskilta orter och hos
srskilta individer. D kyrkosngen just r ett uttryck af denna
uppfattning, s fljer deraf, att snger diktade i en viss kristlig
anda skola omtyckas mer p en, mindre p en annan ort; anses skna och
frtrffliga af somliga, medelmttiga eller dliga af andra. S har ock
i Sverige fallet varit, der den r 1819 fverhetligen sanktionerade nya
psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk frtrfflighet
ej kunnat p alla orter bringa den gamla i frgtenhet, och fven hos
oss sjelfva kan man ltt gra samma erfarenhet emellan den vanliga
kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisi lauluja, Sionin Wirret, m.m.

Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistfrflutna tre decennierne
mnga rster i Tyskland uttalat sig fr behofvet af en gemensam
psalmbok fr Tysklands evangeliska Christenhet och ssom frarbeten
dertill ger man vrdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af
Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner
Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den
sistnmnda, hvars fullstndiga titel r: Evangelischer Liederschatz fr
Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen
christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedrfnissen unserer
Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i
tv digra stor octavs band, utom ett srskilt anhang, 3,572 psalmer af
431 srskilta dels manliga dels qvinliga frfattare, till en del
fversttningar frn latin, bhmiska, engelska m.a. sprk.

I jemfrelse med den oerhrda mngd af kyrkosnger p Tyska sprket
frfaller det, hvad man p Svenska af dem ger, till en obetydlighet,
och de Finska frtjena knappt att nmnas. Antager man, att af hundrade
psalmer helst en enda kunde best alla kritikens fordringar, s skulle
redan detta frhllande, nr urvalet kan gras bland 100,000, lemna t
Tyskarne en psalmbok med 1,000 snger, ett antal, som vl borde kunna
anses vara tillrckligt fr hvarje Christen frsamling. Men ocks ett
sdant urval vore ej s ltt verkstlldt, hvilket man kan finna, om man
betnker, att den, som p ett r ville afsluta ett sdant arbete, borde
granska och vlja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore
redan 30 ett ganska tillrckligt antal fr den, hvilken med ngon reda
och urskiljning ville utfra ett sdant fretag.

Ngot, som fven i ej ringa mon bidrager till att frsvra antagandet
af en gemensam psalmbok fr Tysklands evangeliska kyrka, r sjelfva
sprket, hvilket sedan de ldsta psalmisternas tid i Tyskland
betydligen frndrats, s att tminstone enskilta d vanliga ord och
uttryck numera antingen icke frsts eller ock missfrsts, det sednare
till en naturlig fljd deraf, att desamma med tiden, som sges frndra
allt, ikldt sig en annan betydelse, n den de fr ngra rhundraden
tillbaka hade. Nu hlla sig somliga svl bland de lrda som bland
folket s hrdnackadt vid det gamla uttryckssttet, att de p intet
villkor vilja tillta, att det nuvarande sprkbruket skall gra ngot
intrng p detsamma. De ro s envisa och nitiska vid detta sitt
bemdande fr det lderdomliga, att man verkligen mste hlla dem
rkning fr den liberalism, som antagandet af ngonslags fversttning
af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften
ndvndigt hos dem frutstter. Andra ter anse sprket bra rttas
efter det nrvarande bruket, blott innehllet blifver detsamma. Nekas
kan vl icke, att ngra af det sednare partiet frfarit mer
godtyckligt, n af ngon obefngd kunde gillas, men hrutinnan liksom i
allt annat br man fr missbrukets skull ej frkasta fven det rtta
bruket, och i allmnhet kunna de ldre psalmerna ej annat n vinna p,
att formen, der den r frldrad, med skonsam hand frndras. "Mnga
ldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde)
veta sig st i frbindelse hos dem, hvilka begfvade med poetisk talang
och evangelisk anda i sednare tider fversett deras psalmer, emedan
just derigenom deras grundafsigt att i det mjligaste lngsta kunna
gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gfvor blifvit
uppfylld".

D Tyskland s i psalmografin som i all annan theologisk litteratur r
att anses fr hela den protestantiska christenhetens centrum, s torde
det ej vara fremmande fr mnet, hvad i det fregende blifvit yttradt
om dess psalmlitteratur i allmnhet. Nu frfoga vi oss till ett annat
hll fr att anstlla ngra betraktelser fver vr egen (Finska)
psalmlitteratur med srskilt fstadt afseende p den tillnade nya
Finska psalmboken.

Den vid gudstjensten nnu brukliga Finska psalmboken har att tacka
srskilta tider och srskilta bearbetare fr sin uppkomst och sitt
nrvarande skick. De lsta deri frekommande psalmer frfattades eller
fversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken ssom biskop i bo dog
1557. Ngra decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en
af de frnmsta psalmskrifvarene. Andra hafva till frfattare
kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och ngra
tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640.
N:o 278 (Etks ole ihmisparka) r af E.O. professoren Johan Cajanus,
dd 1681, men en stor del psalmers frfattare eller fversttare knner
man ej s noga.

Srskilta psalmer blefvo vl tidigare tryckta, men den frsta strre
samlingen af dem, som kunde frtjena namnet psalmbok, utkom ej frrn
r 1621 med 148 psalmer. Tjugufem r derefter utgafs deraf en ny
upplaga frkt till 251 psalmer. De sedermera r 1668, 1680, 1691
utkomne upplagorne finnas fvenledes hvar och en tillkt, tills
slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den
Finska psalmboken, bearbetad efter den kort frut utkomna Svenska,
utkom i sitt nrvarande skick med alla der nnu frekommande 413
psalmer. Frfrigt f vi angende denna sak hnvisa lsaren till en i
Mnemosyne, rg. 1821, April mnad, af Renvall infrd vrdefull uppsats
om "Finska Psalmers lder och Frfattare" och till Gezelii d.y. Minne
af J.J. Tengstrm p. 76-78. I sin uppsats upprknar Renvall, hvilka
psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men knner ej ngot mer om
deras frfattare, n hvad hr ofvanfre blifvit nmndt.Den ldsta knda
Finska psalm r Tule Pyhhenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte frsta
versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) frekommer i
Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord
fr ord i sitt nuvarande skick. Troligen ro de ock frfattade af
honom. De dernst ldsta ro Me uskomm' yhden Jumalan pll' (N:o 4) och
Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen
muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af
hvilka psalmer den sistnmnda likvl blifvit af andra sedermera mycket
omarbetad. Med ganska f undantag ro samtliga Finska psalmerna
fversttningar eller imitationer af d knda Svenska, Tyska och
Latinska kyrkosnger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehllna.

Det vore orttvist att klandra de vrda och nitiska Finska
psalmskrifvarene fr det de ej kunde tillvgabringa en bttre psalm
bok, s mycket man ocks mste beklaga, att deras nit och vlmening ej
bar bttre frukter. Mot innehllet torde vl ej ngra betydliga
anmrkningar kunna gras, hvilket redan fljer deraf att arbetet,
frrn det trycktes, upp fverhetlig befallning blifvit granskadt och
godkndt af i theologien vl hemmastadde mn i tre srskilta
domkapitler (bo, Viborg, Narva), och det p en allvarsamt Christen
tid, d rationalismen var s godt som oknd, och man ej heller viste af
annan neologi, n den Spenerska, som hos ngra hade anseende af
neologi. S mycket svrare falla anmrkningarne emot sprket, som i
hgsta grad blef vanvrdadt. Vl anfrer biskop Gezelius d.y. i sitt r
1691 gifna betnkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna
(Finska) nation hafver den bermliga genium, att den i samtal med
andra ingaledes aktar, om frmmande dess sprk ngot bryta och
frndra, allenast de det frst; men i predikan och alla delar af
gudstjensten vilja de hafva sprket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde
frst det, som in sacris af frseende ortt framfres, s bedrfvas
dock de rttsinniga deraf"; det oaktadt blef sprket i den af de tre
domkapitlen gillade Finska psalmboken s brutet, qvaldt och
frndradt, att man fven fr hlften mindre haft nog orsak att
"bedrfva". Ssom fresyn har det under tidens lngd stadkommit en,
ssom det tyckes, obotlig skada fr Finska poesien, utom hvad det fr
frsamlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke lres ju
dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej
hvarje rad, frekomma s illa stympade ord, att lsaren fr deras skull
nog kan stanna i villrdighet om den rtta meningen. Hgst allmnt
frekomma sdana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul,
rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pl,
Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara frkortningar af
alldeles olika former t.ex. maall af maalla, p jorden, maallen, till
jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af
andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen,
taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derfre kunna orden, ne
Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med
Guds fingrar, och: de nedskrefvos p Guds fingrar d.v.s. sormilla eller
sormillen? istuu isns' oikiall' kdell' (N:o 8 v. 5) han sitter p
fadrens hgra hand och: han nedstter sig p fadrens hgra hand; Ja
anna -- -- -- taivahas perii (N:o 11 v. 8) och lt rfva din himmel,
och lt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isns
tahtoo tyttmn (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan fr att
fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v.
Saat hnta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du fr honom) in
i himmelens gldje, M voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag
beknner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet.
Utom sdana tvetydigheter, till hvilka de fverallt vanliga
ordfrkortningarne nog ofta gifva anledning, besvras sprket i
psalmboken af hr och der frekommande triviala uttryck, af numera
ovanliga ord och andra otydligheter. Ngot bttre kan man ej gerna sga
om strofer sdana som desse: l sen pll' mitn mys epile, Ett'
synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o
17: 8), Vaan virastas vakuull' pyyd, Kuins' siit' saat, Siihen sitt'
tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6),
Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (r d meningen, att man af den
sakskyldige fr taga mutor?), Sinun sanas ann' meidn kuulla, Joll'
nimes pyhitt tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen
meit vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. fljande 3,
4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Min mato, en ihminen liene,
Ihmisten irvitys ja ihme, Hvist, pilkat kaikk mua tienne, Pt
pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pititt, kaikk pilkkaa, Minun sydndn
suurest vaivaa, Nin puhuvat minust itze ilkit: Turvais Jumalan, apuu
toivoo, Saam nhd koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng
Jumal! turvani olet, Minun toit ulos itin kohdust, itin rinnald minun
turviis otit, Plles heitett olin itin kohdust. Ksis ht on, l
ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbr
ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni pern Karkavat kuin
jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin
yhdest, Kivust sydmmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois
kuiven kuin kruusin muru, Wken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur
suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen
juur. ro orden i de nyss anfrda verserna[38] Finska, s m de d
vara, men svrligen kunde sprket och poesin i dem frlora stort derp,
om hvart ord kliptes srskilt och, sedan det blifvit gjordt, de
allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades nyo efter det
de rkade uttagas. Hvad innehllet kunde frlora, lemna vi derhn.

I jemfrelse med sdane verser, hvilka frfrigt ej hra till
sllsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags
Hgfinska. P det lsaren sielf m kunna fvertyga sig hrom, skola vi
hr i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till ngra estniska
psalmer och ord fr ord tergifva dem p finska i den andra.

    1.

    Ma tullen taevast llevelt,
    Hid sannumid toon teile selt,
    Neid toon ma teile rmoga.
    Neid tahhan minna kuluta.

            1.

            M tulen taivaasta ylhlt,
            Hyvi sanomia tuon teille sielt,
            Niit tuon m teille riemulla,
            Niit tahdon min kuuluttaa.

    2.

    Oh Kristus! lunnastaja,
    Sa ige valgustus,
    Sa kallis nne toja
    Ja hinge rmustus;
    Se koidotht sa olled,
    Ja issast meile tulled
    Kui ige abbimees.

            2.

            Oh Kristus! lunastaja,
            Sa oikea valkeus,
            S kallis onnen tuoja
            Ja hengen riemustus;
            Se kointhti sa olet,
            Ja isst meille tulet,
            Kuin oikia apumies.

    3.

    Et mda lts se pimme ,
    Se om, oh Jummal, sinno t.
    Sa ollet essi valvanu,
    Nink armoga meid kaenu.[39]

            3.

            Ett myt lhti se pimi y,
            Se on, oh Jumala, sinun ty.
            S olet itse valvonut,
            Ja armosta meit katsonut.

Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkndt stora frtjenster om
Finska sprket och litteraturen ndock med en viss predilektion
omfattade det vestra sprkidomet, hvarur fven psalmboksfinskan utgtt,
yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den r till den
ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den p mnga stllen r
svr att frst fr bolndningar och vore hardt nra obegriplig fr
Finnar af andra dialecter derest ej ett lngvarigt bruk och Religions
Lrarnes fortsatta frklaringar gjort dem mera bekanta med nmnde
Psalmdialect. Men desse frfattare hafva dessutom verkligen skadat vrt
sprk i det, att deras Skaldsprk igenom sagde Snger, blifvit ett
mnster fr sednare tiders frfattare af Psalmer och andliga Snger,
hvilka derfre i afseende p sprket blifvit lika bristflliga."

Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har fven regeringen
insett och derfre blef fr nra 30 r tillbaka en Psalmboks kommitt
nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin frsta sammankomst i bo
och dels genom arbetande ledamter, dels genom uppmuntrande pris
bestmningar bemdade sig att tillskapa bttre psalmer, n de gamla
voro. Under de derp fljande ren inkommo ocks flere dels frn gamla
omarbetade, dels nya psalmfrslag, hvilka kommitteens ordfrande,
rkebiskopen Tengstrm slutligen redigerade till de r 1836 i bo
utkomna Uusia Virsi Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge
delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r
Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterfljdes af D:r
Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge
sistnmnda utgrande fversttningar af den nya Svenska psalmboken.

I afseende p behandlingen af sprket skilja dessa profpsalmer sig
stillvida frn hvarandra, att d i Uusia Virsi ordstympningar af alla
slag p det sorgflligaste undvikits, hafva Roschier och nnu mer
Helenius i sitt sednare arbete tilltit sig sdana, dock i mindre grad,
n den gamla psalmboken, hvilken derutinnan r och frblifver
ofvertrffad. Ngra parallela jemfrelser m bttre utvisa detta
frhllande:


    (Gamla psalmboken N:o 22).

    Sull' Jesu! mielest' nyrst,
    M kiitoxen nyt kannan,
    Tain runsaan armos edest,
    Kuin sielullen' ts' annat:
    Siis terve armas ystvn',
    Mun kanssas olet yhdistn'
    Jost' laulan suurell' riemull'.

    S yliz' sen kuin ymmrrn,
    Mun itzells nyt ruokit:
    Siis sinus' aina pysynen,
    S tuskis turvan tuotit:
    Ei puutu muld' nyt mitkn,
    M Jesu! sinus siunataan;
    Siit' suur' sull' kiitos olkoon.

    Ann' minun sinus' pysyy ain',
    Ja palvell' uskos' vahvas',
    Kans' pysy minus' edespin,
    Suo Jesu pyht lahjas.
    Kosk' tuonen tauti kauhistaa,
    Tll' ruall' silloin vahvista;
    Suo riemull' lhden tld.


    (Uusia Virsl N:o 227).

    Mielell Jesu! nyrll
    Ylistn rakkauttas,
    Ja iloisella kielell
    Sun veisaan laupiuttas;
    O Ystvni armias!
    Nyt ole terve tultuas
    Asumaan tyknni.

    Halulla pyts lahestyn
    Ja piinaas tutkistelen
    Sun ristis alla hmmstyn,
    Neuvojas ihmettelen;
    Jos armostasi Jesu! vaan,
    Sinusa el, kuolla saan,
    Ei puutu multa mitn.

    Sun liitos pidn ainian,
    En sua koskan kiell,
    Ja askeleitas noudatan
    Vanhurskauden tiell;
    Suo ett muistan kuolemaas,
    Kuin nautitsen sun atriaas,
    Ja veres voimaa kiitn.


    (Roschiers Psalmi-Kirja N:o 161).

    Sun, Jesu! kiitos ijinen
    On thden armo lahjais.
    Suo muistokses, o ylhinen!
    Kaikk' kytett' olla mahtais.
    Siis terve armas ystv!
    Mun nytkin kanssas yhdist,
    Niin riemu rintaan taytt.

    S Jesu Christe! kutsuit mun
    Ehtoolliselles kymn.
    Nyt olet mun, m olen sun,
    On tuntoik turvaa tynnn.
    En nyt taas puutu mitn,
    En muuta kaipaa ikn,
    Kuin armoo Jumalalta.

    Suo sinussa vaan kestisin
    Palvellen sua aina,
    Ett' autuutta niin thtisin,
    Sen tunto mieleen paina.
    Kuin tuonen tauti ahdistaa,
    Tain einehen suo vahvistaa,
    Ja rauhaas sielun menn.


    Helenii Suom. Virsi-Kirja N:o 161.

    Sun, Jesu! kiitos ijinen
    On armo lahjoistasi.
    Suo muistoxes, o ylhinen!
    Tll' kytn tahdostasi.
    Siis terve annas ystv!
    Etts kanssas tahdot yhdist,
    Niin riemu rindan tytt.

    S Jesu! ehtoolliselles
    Mun kutsuit tll kymn.
    Nyt olet mun, ja omaxes
    Mun annan turvaa tynn.
    Ei puutu muld' nyt mitn,
    Eng' muuta kaipaa ikn;
    Sull', Jesu! kiitos olkoon.

    Suo pysy mun Sinusa,
    Ja palvell' uskos' vahvas';
    Mys pysy Jesu! minusa,
    Ja anna armo lahjas;
    Kuin tuonen tauti ahdistaa,
    Tain ruan voimall' vahvista,
    Tld' rauhaas riendisni.

En svr beskyllning har man bde i tal och tryck hrt upprepas emot
Uusia Virsi, nmligen bristen p andlighet och verklig christendom.
Vl ihogkommande det gamla: ne sutor ultra crepidam, vgar ref. lika
litet instmma i detta klander, som motsga det. Ssom fverdrift p
klandrets sida r utan tvifvel det pstendet, att icke en enda af dess
752 psalmer skulle hvad innehllet betrffar best infr kritikens
domstol. Emedlertid r det beklagligt, att likgiltigheten fr den nya
psalmboken varit s stor, att den ej blifvit bemtt med en enda
utfrlig kritik, ty hvad Tidningarne i andeliga mnen och Mehilinen i
den vgen framte r hgst knapphndigt. Ett sdant frhllande mste
alltid blifva ofrklarligt, om ej Es. 56: 10, 11, 12 kunde lemna ngon
frklaring derfver. Kan hnda r dock den ringa theoretiska knnedomen
om Finska sprket, och den nnu mindre om allslags metrik orsaken
dertill att fven mn, som eljest kunnat hafva lust och varit
qvalificerade dertill, ej vgat angripa verket.

Skulle helst tionde delen af de psalmer, som i Uusia Wirsi finnas,
vara antaglig, s borde det ej vara s alldeles omjligt fr en
sakkunnig man att med tillhjelp af, hvad godt Ignatii, Roschiers och
Helenii arbeten kunde lemna, stadkomma en ny psalmbok med omkring 100
snger. Detta antal skulle ock, om sngerna vore helst medelmttiga,
vida fvervga den gamla psalmbokens 413 snger, af hvilka kanske ej
ens 100 ro s beskaffade, att de oftare kunde lta hra sig vid
gudstjensten, tminstone ej till annan uppbyggelse, n den en god
choralmelodi i och fr sig kan gifva. Det ndamlsenligaste sttet att
stadkomma en frbttrad psalmbok vore likvl att korrigera sprket och
metern i de gamla psalmerna och utgifva dem slunda bearbetade med
motsvarande nummerfljd, hvarvid alla psalmer, hvilka i ett eller annat
afseende befunnes vara s skrala, att af dem ingenting vore att gra,
saklst kunde uteslutas och luckorna efterhand vid blifvande nya
upplagor af psalmboken uppfyllas med nya. Man har bland andra gjort
fven den anmrkningen, att psalmerna i den gamla psalmboken ej flja i
ngon dogmatisk ordning p hvarandra, men denna anmrkning r af ingen
srdeles vigt och betydelse. Genom ett register, som i systematisk
ordning upptoge de befintliga psalmerna vore saken afhjelpt; dessutom
torde psalmboken ej behfva vara en dogmatisk lrobok, och ej annat n
en smula ljligt kan det vara att ndvndigt vilja hafva en psalm
tillhands vid alla tillfllen, vid resors fretagande och fullndande,
vid hslag, sning, pljning och uppskrning, vid ska, hagel, under
regn, blst, torka och vackert vder, vid barnvaggning m.m. Ingen m
missfrst oss som skulle vi med detta yttrande vilja ogilla ett
christligt sinnelag och religisa tankar vid alla sdana tillfllen,
tvrtom tro vi oss kunna vrdera dem lika med andra, men tro derjemte,
att om de ro af kta skrot och kom, de vid sdana och mnga andra
tillfllen kunna hjelpa sig utan att just behfva yttra sig med sng.
Vill man ndvndigt lgga orden i munnen p den enfaldigare, som ej
eljest kan umgs med Gud, s hvarfre kan det d ej lmpligare ske
genom korta bner eller bibelsprk?

Med anledning af det nyss nmnda frslaget till en ndtorftig
frbttring af den gamla Finska psalmboken m det tillggas, att i
Lifland den Dorpat-estniska psalmboken blifvit vid hvarje ny upplaga
frbttrad ungefr p enahanda stt. Annan mening kan man ju ej f af
Jrgensons ord i Verhandl. der gel. Estn. Gesellsch. zu Dorpat, der han
i 1:sta Bandets 3:dje hfte sger: "Das im J. 1685 zuerst erschienene
drpt-ehstnische Gesangbuch hat bis jetzt 10 sehr vernderte Auflagen
erlitten". fven fr ej mnga r tillbaka utarbetade tvnne vrdiga
kyrkans tjenare, prosten J.Fr. Heller och pastor C.G.G. Masing ett nytt
frslag till en frbttrad psalmbok, hvilket med alla sina s formella
som materiella fretrden dock icke blef antaget af Konsistorium i
Riga, ssom den sednare nmnde fr ref., hufvudsakligast af den orsak,
att detsamma efter Konsistorii tanke afvek fr mycket frn den gamla
psalmboken. Fr det nrvarande ro tvnne andra mn, pastorerne Meyer
och Christiani, sysselsatta med frbttrandet af den sista psalmboks
editionen. "Es soll dieses alte Buch -- skrifver i ett privat bref den
frutnmnde derom -- dem Inhalte nach ganz erhalten werden, und nur die
Sprache soll mit aller Piett gebessert werden, wo total falsche und
unverstndliche Formen vorkommen."

Just en dylik tgrd hade fr lnge sedan fr den finska psalmboken
varit af behofvet hgeligen pkallad, dock med den afvikelse, som redan
ofvanfre blifvit omnmnd, att de psalmer, hvilka ej egnade sig till
omarbetning (Psalmbokskommitteen har ju funnit en del vara sdana)
skulle helt och hllet uteslutas och luckorna efterhand vid nya
editioner uppfyllas med goda psalmer. Psalmboks-kommitteen skall hafva
funnit, att psalmer i synnerhet fattas om Guds egenskaper, dpelsen,
barnauppfostran, trons frukter, ett med Guds vlbehag frnjsamt
sinnelag, redlighet i uppfyllande af sitt kall och i allmnna
sammanlefnaden, fvensom sdana, som kunde anvndas vid sjukas
kommunicerande, vid brjan och slutet af skriftskolan, vid prestval och
vid presters instllande i frsamlingen, emot dryckenskap och
skrlefnad och vid ngra andra srskilta tillflligheter (se Turun
Wiikko sanomat 1822 N:o 28).[40] Vore det nu s alldeles ndvndigt att
vid alla sdana tillfllen hafva sregna psalmer mer n af dem redan i
Uusia Wirsi och annorstdes finnas, s kunde de, efter det sdana fs,
blifva infrda under de toma numrorna eller i ett anhang i slutet af
boken.

Det nu freslagna sttet vore en jemt fortgende frbttring af
psalmboken och utan allt tvifvel bttre, n att lta psalmboken i
sekler vara sdan hon r, och sedan i hast vilja eller ndgas omarbeta
allt, hvilket hr likas litet lter gra sig utan frargelse och
mngfalldiga andra olgenheter, som om i en stat inga frbttringar
gjordes med tiden, utan allt finge hvila vid det gamla skicket, tills
det slutligen blefve alldeles obrukbart och mste i hast helt och
hllet omskapas.

Sedan nu Finska sprket i sednare tider blifvit bttre underskt i
gramatikaliskt hnseende och tillochmed dess metriska lagar tillvunnit
sig ngon uppmrksamhet, s lngt man ock nnu r frn ngot
slutresultat, torde det i framtiden ej blifva s ytterst svrt om
dugliga psalmfrfattare, fversttare och bearbetare, som det hittills
varit, d de flesta famlat i mrkret eller ock arbetat i det sparsamma
och af svenskan frdunklade ljus, deras egen orts dialekt kunnat lemna
dem. Hvad de uppmuntrande premierna betrffar, som Psalmboks-kommitteen
genom vlmenande bidrag af ngra bland dess ledamter i brjan af dess
verksamhet var i tillflle att ansl fr psalmbearbetningar, s, om ock
arbetaren hr som annorstdes r sin ln vrd, skulle dock en hvar
hellre se, att denna ln bestode i ngot annat, n ngra lumpna rublar
eller riksdalrar. Tillflle till mera passande uppmuntran har icke
heller frut saknats och saknas fr det nrvarande nnu mindre, d,
till flje af en Allernd. Frordning, vid lediga pastoraters
besttande afseende kommer att fstas fven p skickligheten i Finska
sprket. Troligen skulle Konsistorium ej annat kunna n vitsorda en
sdan skicklighet hos en duglig psalmograf, hvilken uppmuntran ter
skulle hafva till pfljd, att flera skickliga psalmografer kunde
uppst, hvilket ocks ganska vl behfdes, om eljest den Finska kyrkan
ngonsin skall kunna motse en ny, efter tidens och sprkets kraf
omarbetad psalmbok.

Till deras tjenst, hvilka kunde finna hos sig ngon kallelse, att ssom
psalmfrfattare gagna den Finska kyrkan, m det vara tilltit att hr
(efter den ofvannmnde Knapp) anfra en god psalms vsendtliga
egenskaper.

a) En god Evangelisk psalm mste vara genomtrngd af skriftens anda och
sanning enligt en icke tillkonstlad uttydning.

b) Den mste noga fverensstmma med Kyrkans allmnna beknnelse i alla
fundamental artiklar, och undvika sdana sigter, som tillhra endast
enskilta partier och sekter, och hvilka ej finna medhll hos en
grundlig, harmonisk skrifttolkning.

c) I trospsalmer br den evangeliska Kyrkans i bibeln begrundade tro
fullstndigt framhllas i en efter mjligheten allmn och mngsidig
tillmpning p lifvet och en Christens hopp.

d) I psalmer, hvilka afhandla krleken till Gud, Guds lof (Lofsnger),
i tacksgelse snger och andra af det slaget br den christliga knslan
uttrycka sig i dess sanna, okonstlade och allmnt giltiga djup och
innerlighet.

e) De psalmer ter hvilka hafva att skaffa med en Christens
lefnadspligter och srskilta frhllanden i lifvet, mste gra det s,
att pligterna finnas vara grundade p den evangeliska tron, och att
lefnadsfrhllanden betraktas fverensstmmande med Jesu Christi och
hans Apostlars rena lra.

f) Psalmer, hvilka hafva en Christens trst och hopp till freml, bra
ej sa ur ngon annan, n den lefvande trons klla.

g) I det den kta evangeliska psalmen br tala Skriftens och Kyrkans
enkla sprk, br den lika sorgflligt undvika den hgre (profana)
poesiens svngningar och flygter[41] som den br hlla sig aflgsen
frn all sentimentalitet och torr predikoton. Sprket fr vl ej sakna
ett poetiskt element, men br derjemte vara populrt, enkelt och
lttfattligt.

h) Att det heliga ej mtte profaneras br psalmen undvika alla
pbeluttryck och allt tomt prat, liksom sdant ej heller ngorstdes
frekommer i den Hel. Skriften. Derjemte br den afhlla sig frn ett
alltfr kamratlikt (frtroligt) sprk med Gud och Frlsaren, hvarigenom
s mycket hyckleri och lga frestllningar blifvit utspridda och
fortplantade.[42]

i) En god psalm br vara efter mjligheten kort och krnfull, s att
frsamlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess
precisaste och fr minnet tjenligaste form, utan ock fr tillflle att
under den korta tiden, som en gudstjenst pstr, utsjunga ngot fr sig
helt, allsidigt anslende och tillfredsstllande. Detta gller i
synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas,
och hvilken derfre, s mycket mjligt r, br utgra ngot helt fr
sig, liksom det fven frfrigt r en god sak, om hvarje vers i en
psalm utgr ngot fr sig afslutet helt jemte det den str i sammanhang
med de friga.

Derp kommer nmnde frfattare att omrra den frgan, om man ger rtt
till att omarbeta ldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att
sdant, verkstldt med ndig skonsamhet r kyrkans obestridliga
tillhrighet, och i alla tider ansetts s vara, der man ej gjort sig
frfallen till en andels formalism. Till dem, hvilka af fverdrifven
vrdnad fr det gamla anse hvarje frndring otillbrlig, stller han
fljande frga: "hvarfr vilja vi d se dessa andans svrd i all sin
gamla rost, sedan en lngre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer
vill strida med dem, och att mngen begagnat sig af dem endast till
smlek, i det de svagare f anledning till bekymmer. r d ett i
christlig anda och vlmening gjordt ndringsfrsk emot den apostoliska
lrdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22;
1 Cor. 9: 19-23). -- -- --"

"Med faktiska bevis upptrder kyrkan sjelf for frndringarnes
tillbrlighet. Redan fr ldre tider tillbaka har hon vid upptagandet
af sina snger gjort afseende fven p formen och s ofta sig gra
ltit mottagit sanningens gyllne pple hellre p ett silfverfat n i en
mglig videkorg. Formens grofhet och smaklshet ro ej ett villkor fr
andakten eller den christliga enfalden, utan hellre m vi fven i
kyrkosngen kunna skda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga sjl
lyste fr hans domare. Vid gamla snger r ofta den skna, sublima
andan bortgmd under en misslyckad sprkform ssom i en puppa, hvilken,
d hon p ett naturenligt stt blifvit ppnad, lter fjriln med
glnsande vingar utflyga."

D den yttre formen fverallt r underkastad frndringar, s torde en
hvar ltt medgifva, att det verkligen frldrade ej lter frsvara sig
ens i kyrkosngen. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit
en annan betydelse, n det hade p den tid, d sngerna ursprungligen
frfattades. Skulle nu ngon alldeles envist hlla sig vid det gamla
uttrycket, fljer ju deraf solklart, att han fr formens skull
uppoffrade sjelfva andan ock innehllet. "terhllandet af strmmen r
alltid ett vanskligt fretag."

Med beropande af Luthers m.fl. exempel uppstller Knapp, sedan han
frut ordat om ndvndigheten att frkorta de alltfr lnga psalmerne,
att befria andra frn tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla
uppenbara luckor i tankegngen hos andra m.m. dyl. till slut, hvad
enskilta stllen betrffar, fljande reglor.

a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck br antingen uteslutas eller
ock utbytas mot ett bttre.

b) Den gamla tidens stil br dock efter mjligheten bevaras, likvl s,
att dliga provincialismer och verkliga fel mot sprket samt alltfr
stora strfheter bortskaffas mot billig ersttning.

c) Toma fraser och alltfr ofta frekommande smekord fr Gud och
Frlsaren bra, d de g fr lngt och stta p barnslighet, helt och
hllet frnskiljas, eller och de sednare (smekorden) hllas inom mtta
och grns.

d) Der det frekommer en alltfr grslig, ur enskilt, tillfllig sigt
hrrrande framstllning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens sprk
blifver stegradt eller s att sga fverbjudet, br sdant terbringas
till den enkla bibliska normen, hvilket fven br ske med alla
andra uttryck och mlningar s snart de afvika frn Skriftens
framstllningsstt, s att hvarken fr mycket eller fr litet blifver
sagdt i saken.

e) Finnas ngra verser utan logisk ordning om hvarandra, s bra de
ordnas annorlunda.

f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta
infogas i en annan, hvilket dock br ske med mycken terhllsamhet och
besinning, p det man ej m frskaffa sig sdana psalmer, som
Brdrafrsamlingens ro, i hvilka en sng ofta innehller verser
hopflikade frn tv, tre och fyra srskilta hll till skada fr sngens
originalitet.

g) r melodien alltfr obrukbar, br sngen bearbetas s, att den lter
sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.

Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda fr den som vill
befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och frndring,
s att de nyo kunna gagna frsamlingen. Hvad srskilt det sista
momentet betrffar, s vore ej ur vgen att hafva srskilt afseende
fven derp, och ej, ssom ofta fallet varit, just som vid hret vilja
indraga nya melodier, de der dock ro och till det mesta frblifva
obekanta fr de flesta. Tio goda melodier, som frsamlingen knner och
vrderar, ro mycket mer vrda n hundrade obekanta eller icke
omtyckta. Nr Luther sjelf rder att vid utarbetandet af en psalmbok
vlja hellre en om ock svagare psalm med god, n en djup med obruklig
melodi, s skulle han skert icke vilja godknna den method, enligt
hvilken melodierna i en psalm borde blifva s mnga som mjligt,
hvilken vid redaktionen af Uusia Virsi fven stillvida blifvit fljd,
att ett srskilt anhang enkom fr melodiernas skull blifvit vidfogadt i
slutet af boken. Det torde derfre ej vara ur vgen att ska
frskaffa sig en bestmdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska
folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den
gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej knner, om ock en och
annan klockare skulle kunna rdbrka dem. Skulle Domkapitlen genom
frsamlingarnes pastorer fordra uppgift p dem, s borde det ej blifva
srdeles svrt att ngot s nr komma till en klar kunskap om detta
frhllande. Uppgifterne borde dock grunda sig p sngkunniga bnders
utsago, ej p klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af
att knna allting, s mycket mer det som enkom hr till deras fack.

Sedan slunda uppgift erhllits p ett strre eller mindre antal psalm
melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller tminstone hos
strre delen deraf, borde desamma lggas till grund fr den nya
psalmbokens versification, s att fven de i den gamla befintliga, som
ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ndrade. En
alltfr stor mngfald af melodier kan visst ej vara ndvndig till
christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi fr
att kunna sjungas drager uppmrksamheten frn innehllet. Fr att f en
god koralbok, borde af en dertill skicklig man de frnmsta
varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras.
En hvar har vl hrt, att fven de bekantaste melodierna sjungas ngot
olika p olika stllen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda
och vackra, ej heller vet man p frhand, om ej ngon af dem vore
tillochmed bttre, n hvad i de Svenska och utlndska koralerna finnas,
tminstone vore de mer nationella. Af allt detta fljer mjligheten af
en Finsk nationell koral och det enda sttet till stadkommande deraf
r det nyss nmnda. Frfeladt blefve det, att liksom Hffner med den
Svenska koralen gjorde, verkstlla detta uppdrag utan noggrann knnedom
af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemfrande med
hvarandra.

Hvad versifikationen eller metriken betrffar, ndgas vi i brist p
bttre rd gifva de blifvande psalmograferna helst det rdet, att de,
frrn de befatta sig med ngon psalmdiktion, gra sig s bekanta med
vr runopoesi, att de tminstone kunna tskilja en i metriskt hnseende
haltande runovers frn en korrekt. Denna knnedom r hvar och en i
tillflle att frskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver
sig tid till att med uppmrksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett
ndvndigt vilkor r att till denna fning vlja de gamla folkrunorna,
ty de i sednare tider frfattade, i synnerhet om frfattarene varit
studeradt folk, ro till strre delen fverfulla med fel emot den gamla
runometriken, eller rttare mot all metrik, som vill innebra ngot mer
n det, att 8 stafvelser utgra en runostrof. Hrmed vore likvl icke
pyrkadt, att runometriken i allt borde lggas till grund fr
psalmmetriken, men alltid kan det ej annat n gagna att knna helst
ngot bestmdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning
att i psalmdiktionen afvika frn den gamla runometriken, s m det d
ske, har man ter inga skl att frambra fr sin afvikelse, om ej sin
egen okunnighet och ovana, s kan af ingen gillas, att man ndock
tillter sig det.

D psalmverser ofta komma att upplsas utan sng, s torde derp bra
s mycket afseende fstas, att cesuren i ord ej blefve alltfr mycket
anvnd, om det ock  andra sidan ej finnes grundade skl till att
alldeles frkasta den. I brjan af en strof synes den i allmnhet
bttre lmpa sig n i slutet. Minst p sin plats synes cesuren vara i
slutet af strofer, som hafva sista versmttet enstafvigt, om derigenom
ett tvstafvigt ord med lng vokal i den sednare stafvelsen kommer att
frdelas p tvenne versmtt, ssom i fljande strofer.[42]

    Sankarsu ku Priamon ka-too.
    Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.)
    Ympr' maailman na-paa.
    Itsiin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.)
    Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)

Lngt mindre sttande, om ej just vackert, r cesuren i sdant fall, om
det tvstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.

    Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.)
    Henki auringon ty-k. (K. 1845: 41.)
    Muistatko kullastani?
    O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.)
    Nenk Wolmar taas si-nun.
    Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.)
    Tydellistymhn mys i-loin. (K. 1845: 41.)

Dock torde det tvstafviga ordet fven d ej kunna slutas med en
hrdare konsonant, hvarfre cesuren i fljande verser r sttande:

    Mutta oh sina e-lt. (K. 1845: 18.)
    Ja talven voittaako ke-vt? (K. 1845: 40.)

Uti en cesur, som uppstr genom ett flerstafvigt ords frdelande,
finner jag ej ngot obehagligt, om den ock gller det sista versmttet.
Ingen anmrkning kan vl gras mot verser sdana som

    Sinua muistan, kun sulosti Koitar
        Rusotta-vi,
    Sinua lhtehess konsa Kuutar
        Kumotta-vi. --
    Sun nes kuulen, joet kun ruusuloissa
        Lirise-vt,
    Sinua kuulen, tuuloset kun puissa
        Asettu-vat. (K. 1845: 45.)

Hellre n obehagliga och sttande ro verser sdana som de nyss anfrda
vackra och vlljudande, och gra ett angenmt intryck derigenom att de
afbryta den p lngden monotana gng hos vers utan cesur.

I gamla Finska psalmboken r versinrttningen, allt huru den trffat
blifva, n utan n med cesur. Med cesur ro t.ex. de flesta stroferne
af N:o 14.

    Ra-kas tai-vaallinen Is,
    Ni-mes pyhi-tett' ol-koon,
    Wal-takun-tas meill' lis,
    Tah-tos ta-pahtu-koon,
    Ann' leip levos' saada,
    Syn-nit kiu-saukset kaada
    Ps-t pa-han pauloist.

Ssom lsaren sjelf finner, frekomma i denna vers ej mindre n 15
cesurer, och dylika finnas nog annorstdes i boken, att man ej behfver
lnge efterleta dem. Ngot frsvar fr cesurens undvikande kan sledes
den gamla psalmboken ej lemna, d den tvrtom gifver ett faktiskt bevis
derp, att verser med cesur i tv fulla sekler, och lngre tid, ltit
sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit s illa anbragd, att derigenom
en kort vokal kommit att uttnjas, en lng deremot att frkortas,
hvilket skert lngt mer n cesuren verkar ofrdelaktigt p vlljudet.
Framfrallt lter i slutet af strofen en kort vokals uttnjning hgst
illa d, nr den tillhr ordets frsta stafvelse och den andra tillika
r kort t.ex. i uti is, se strofen Rakas taivaallinen is i det
ofvanstende. Huru man n m sjunga, s blifver det alltid svrt att
lta is hras rent, utan blifver det frvrngdt till iis eller iss
(is). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa,
mera vlljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.

Vr fvertygelse r den, att en man med religist sinne och theologisk
bildning, om han derjemte gde ngon poetisk talang och gjort sig
hemmastadd ej mindre med Finska sprkets, n med Finska poesins
egenheter, att en sdan man, med begagnande af de hjelpredor som
finnas, utan ngra ofvervinnerliga svrigheter kunde utarbeta en ny
Finsk psalmbok, som ngot s nr kunde uppfylla den nrvarande tidens
behof. Vl kunde han ej vnta att p ett eller par r blifva frdig med
sitt arbete, men skulle han ock anvnda 10 eller 20 r p ett fretag,
som i lika mnga decennier gagnade en hel nation, s tro vi, att han ej
med nger behfde se tillbaka p den tiden. Mngen anvnde sin tid p
smre. Den frmodan, som jag ngonstdes erinrar mig hafva lsit, att
man genom ngon runopoet af allmogen lttast kunde stadkomma dugliga
Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. fven de bsta
runofrfattare hafva, nr de skrifvit vers p ngon annan n runons
vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade
sprk ock sin brist p all slags metrik till frebild, och skrifvit
psalmpoesi fga annorlunda eller bttre, n den uti gamla psalmboken
frekommer, en omstndighet, som troligen franledt D:r Helenius att i
sitt sednare psalmarbete terg till ordfrkortningar, ehuru han frut
var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit
en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta frekomma;
hvardera af dem har fven skrifvit annanslags vers, s t.ex. Ihalainen
p fljande maner.

    Te nuorukaiset kaikki,
    Kuin aivott' avioon,
    Rukoilkaat Herraa ratki,
    Ett' lainais suosion.
    Rakkaus, ilo, rauha
    On Herralt luvattu,
    Sill' riemun virsi pauhaa,
    Waikk' tll' on vaivattu.

Lsaren sjelf m dma, hvad fretrde en sdan psalmvers kan hafva
framfr den gamla psalmbokens.

Men skulle ocks vra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers,
som de sjunga sina runor felfria, s fga torde de dock kunna lmpa sig
till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, n blott
den att skrifva felfri vers i metriskt hnseende och ga ngon poetisk
fallenhet.




Ngra ord om spiritusa och nykterhetsfreningar.

Litteraturblad fr allmn medborgerlig bildning. September 1847.


Allt strfvande fr ett bttre, hvar och huru det ock m yttra sig, kan
ej annat n tillvinna sig vrt bifall. Men med detta strfvande
intrffar det egna fall, att d det r rigtadt emot en frderflig last
eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sllan lyckas
komma till ngot resultat, om det fattar sitt gnamrke p den punkt,
der afvikelsen frn det rtta uppsttt, utan mste det taga sitt ml
ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som lkaren icke
alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstnden sjukdom med
freskrifvande af en sund diet, utan mste taga till hjelp
medikamenter. Det r frn sdan synpunkt, man hr mnga gilla de
pietistiska strfvandena, utan att de derfre tro pietismen utgra det
christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och
hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vr fvertygelse bestr i att
terfra medicinen ifrn det med tiden uppkomna, lnge fortsatta
missbruket med medikamenters anvndande, fven der de alltfrvl kunde
undvaras, hvilket missbruk i vra dagar vuxit till en sdan hjd, att
mngen i samma mon tror sig kunna tervinna sin helsa, som han r i
tillflle att intratta i sig medikamenter.

Hvad pietismen r emot likgiltigheten fr religion eller uppenbart
frakt fr all religis fvertygelse eller och ngra egna funder p
religionens bekostnad, det ro nykterhetsfreningarne emot det
fverhand tagande frderfvet af dryckenskapslasten. fven de ska
botemedlet bortom sjelfva helsotillstndet, som hrutinnan vore
ingenting annat, n ett mttligt, oskadligt bruk af spiritusa. Hvarken
pietismen eller nykterhetsfreningarne kunna bringa sin sak derhn, att
ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre
utfva de ett helsosamt inflytande p hela folket och det p ett stt,
hvarom strax, hvad srskilt nykterhetsfreningarne betrffar, ngra ord
skola yttras.

Ingen kan aflgga en last eller annan osed, utan att han kommit i
medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig lngsamt under
rhundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, nda till
dessa tider varit omedveten, s klart ock enskilta hr och der m hafva
insett dess frderflighet. I denna dag kan nylndska bonden icke tro
sig utfva en last, d han fr sin gst i kammaren, br brnvinsflaskan
p bordet och fyller glaset vl hvar femte minut, med anmaning och ofta
nog entrgen pminnelse till den andra att frtra det ena glasets
innehll efter det andra. Tvrtom gr han det ofta i den fvertygelse,
att han derunder utfvar en gstfrihetsdygd, hvarfre han ock tror sig
hafva gjort det s mycket bttre, ju mera vimmelkantiga gsterna ro,
nr de skiljas frn honom. Andra gra det af ffnga och prl, s
mycket mera att ursktas hos bonden, som stndspersonklassen, den han
gerna vill efterapa, fregtt honom med inga bttre exempel. Men
uppstr nu en nykterhetsfrening, om ock med frre medlemmar, p en
ort, s verkar den utom sig p mngahanda stt emot dryckenskapslasten,
s att fven de, som ej deltagit i freningen med annat n glpord, hn
och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens
skadlighet, hvarp dess aflggande ofta fljer. Det tillhr nemligen
hvarje medvetande, som stadgat sig till fvertygelse, en strfvan till
handling, liksom kroppen tillhr sjlen. Det r hufvudsakligast genom
ett sdant medvetandes frambringande nykterhetsfreningarne verka godt
fr framtiden, ock utrtta det specielt mot dryckenskaps fverfldet
hastigare, n fven det mest ndamlsenliga och nitiska befrmjande af
folkundervisningen kunde stadkomma. Visserligen vore en god
folkundervisning det enda rtta medel, s emot dryckenskapslasten som
emot alla andra afvikelser frn det rtta, men ett medel, som nnu i
rhundraden lter vnta p sig, frrn det i ngon strre mon visar sig
verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om
ock endast palliativmedel emot det onda. I allmnhet str en verklig
folkbildning nnu allestdes p en skral fot och dess framsteg hafva
sedan Grekernas och Romarnes tid fr tv rtusenden tillbaka ej varit
synnerligen stora. Redan d frstod menniskan lika vl som i dag att
med en enda tillstllning frstra mer, n mnga af hennes vanmktigare
brder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde frtjena.
Kalaser och andra s.k. glada tillstllningar frorsakade redan d
husfderne lika stora uppoffringar och husmdrarne lika mycket
hufvudbry fr det stora ndamlet att dermed frskaffa de utvalda
lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvrk och indigestion fr
den fljande dagen. Glmmande sin menskliga bestmmelse strfvade redan
d de fleste blott fr sig sjelf, en fr att med rtt och ortt samla
sig rikedomar, en annan fr utmrkelse, ra och anseende, andra fr
annat. Redan d -- dock hvartill gagnar att fortstta dessa
jemfrelser, d hvar och en fven dem frutan kan finna, att
folkbildningen sedan den tiden ej gjort ngot jttesteg, och att man,
d dess gng hittills varit s ytterst lngsam, ej kan af ngra
rhundraden hrefter vnta srdeles mycket fr densamma. Det enda som
hruti kan berttiga menskligheten till ngra bttre frhoppningar r,
att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera
omedveten, numera blifvit allestdes bttre insedd och erknd.

Hvad en rtt folkundervisning, en bildning, som genomtrngt hela
nationen, skulle frm fven emot dryckenskapslasten, borde icke vara
svrt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt
barn genom att i vaggan hlla i det ngra droppar brnvin, eller,
hvilket kommer p ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan,
om de visste, att sdant hos dem vanligen grundlgger ett framtida
behof af spiritusa, s det ock fr tillfllet m dfva deras lidande
och nedtysta deras grt. Icke heller skulle ynglingen stta s stor ra
i att p vrdshusen eller eljest frtra sina frldrars ofta nog
mdosamt frvrfvade medel, och tro sig st s hgt i manhaftighet,
som han nu vanligtvis tror, nr han utan att blifva liggande kan
intaga mer n andra, om han bttre visste, hvad fr slut dessa
manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det r lngtifrn rofullt
att ondigtvis utan ngon rimlig nytta frstra ens sina egna, s
mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse
att vlvilja fr sina medmenniskor r ngonting annat, n det nu
vanliga skrytet och bemdandet att synas hafva allting bttre eller
tminstone lika godt som andra, deras vilkor m frfrigt vara hurudana
som helst, s skulle de troligen ej, ssom nu vanligt r, uppbjuda alla
sina krafter fr tillstllningar af trkiga njen och lustbarheter,
utan hellre anvnda sin tid och frmga p nyttigare fretag.

Emot sdana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning,
hafva nykterhetsfreningame upptrdt, och hvem skulle ej nska dem
framgng i sin sak, fven om han ej kan godknna nyttan af ett totalt
bortlemnande af spiritusa. Spiritusa drycker svl som kaffe, the,
tobak m.m. ro likas litet som ngonting annat utan sin goda afsigt
och nytta i naturens hushllning. Orsaken dertill, att man ej
allmnnare insett deras bestmmelse, ligger, ssom vi tro deruti, att
man fr ensidigt fstat sig vid deras missbruk, och att man betraktat
dem i frhllande till den individuella menniskan -- fven d mera i
zomatiskt n psykiskt hnseende -- i stllet att man bort taga hela
menskligheten och fretrdesvis dess andliga sida i betraktande.
Likasom hvarje enskild menniskas, s r ock hela menniskoslgtets
bestmmelse att med tiden frbttras och frdlas, och det r en sdan
slgtets utveckling hvarp hufvudsakligen uppmrksamheten borde fstas,
nr frga r om spiritusas bestmmelse och gagn. Huru skola spiritusa
kunna verka ngot fr menniskoslgtets frdling, frgar mngen; svaret
derp behfver ej skas alltfr lngtifrn. Allmnt erkndt r, att det
andliga elementet hos menniskan utfvar en stor inflytelse p det
kroppsliga, eller ssom man plgar sga, drager kroppen efter sig,
likasom den kta konstnrn formar sin bild efter idealet, och ssom
redan hos en enskild individ hvarje starkare framtrdande passion eller
annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel p ansigtet. En lika
knd sak ar den frstegring, som mttligt njutna spiritusa tillskynda
det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, sjlen
blir s att sga mera fri och tanken ledigare, i det alla sm bekymmer
och andra omsorger, som frut verkade hmmande, lemnas  sido. Till och
med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras
gldje, misantropen blifva sllskaplig och den kalla egoisten visar ett
varmt deltagande fr sina medmenniskors vl. Ngon sanning innehller
derfre Sir John Falstaffs vlknda berm fver vinet i Shakespeares
Henrik IV, der han yttrar sig p fljande stt: "Jag vill svrja p,
att den der nyktra unga herren r en misantrop; ingen menniska kan ju
frm honom att le; men det r ej att undra p: han dricker intet vin.
Med s beskaffadt folk r det illa bevndt, ty vattnet, som de dricka,
och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett
slags trnsjuka, och om de sedan gifta sig, f de bara flickor. De ro
vanligen narrar och fega stackare, hvilket fven vi skulle vara, om vi
ej frstode vrma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det
uppstiger i hjernan, frdelar der allt det dumma och grofva tcken, som
lagt sig fver henne, gr henne rdig, rask och qvick, full af lifliga
bilder och glada frestllningar. Nr dessa sedan i det de framfras
till verlden, fverlemnas t rsten och tungan, blir deraf en makals
qvickhet. En annan egenskap hos vrt ypperliga vin r, att det
uppvrmer blodet, hvilket frut kallt och trgt gjorde lefvern vek och
tvinande, hvaraf klenmodighet och frsagdhet fljer. Men vinet
uppvrmer och sprider det frn de inre till de yttersta kroppens delar.
Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden frn vakttornet manar hela
den lilla staten, som man plgar kalla menniska, till vapen, och d
flja alla lemmarne och de underordnade lifsandarne frn provinserna
sina anfrare, hjertat, som hrigenom stort och mgtigt utfr modiga
bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet r
ett intet, om ej vinet lrer, huru man skall gra bruk deraf. Lrdom r
en guldhg, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gr
den nyttig och brukbar."

Dessa Falstaffs ord jfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin
physiologi yttrar om vinet ungefr p fljande vis: "tydligast mrker
man, huru vinet uppvcker snillet, om man gifver akt p, huru det
disponerar menniskan fr poesi, hvilken just r snillets sak." Ifrn
urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf
dagalgger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper
inbillningskraften och stmmer fantasin till hgre flygt, hvarfre
Ovidius, som under sin landsflykt mste umbra vin, med skl beklagar
sig sgande:

"All den gudomliga kraft, som fordom vrmde mitt hjerta, Skaldernas
vanliga gst, r borta".

Sdana auktorliga vittnesbrd ro dock nog fverfldiga i en sak som
fven eljest finner kanske fr mnga frsvarare. Ingen kan dock neka,
att vinet, njutet med mtta, framkallar fven goda tankar och ider,
som eljest kanske alldrig ltit hra sig. Lt vara, att de i de flesta
fall med vinet ter frflyga, ingen kan dock berkna den riktning de
under sin tillvaro lemnat sjlen och hvad de mjligtvis hos andra
nrvarande kunnat verka. En framfdd ide bortdr ej gerna, om den ock i
ratal vore bortglmd. Frr eller sednare gr den sig ter pmind, ofta
nr ingen mera tnkt derp. Ty nya tankar och nya ider, huru och nr
de ock hafva uppsttt, blifva ej lnge den enskilde menniskans
tillhrighet, om de eljest ro af den art, att menskligheten af dem kan
hafva ngon vinning. nnu i hgre grad, n fallet r med det
kroppsliga, ger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om
detta ock ej lter sig tabellariskt skdliggra. Eller rttare sagdt
r det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen.
En gladare sinnesstmning, ett rrligare temperament, en lifligare
knsla och hgre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen,
kunna sledes smningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela
slgtet.

Hrigenom blifver det frklarligt, hvarfre just hos de nationer, hos
hvilka vinet fretrdesvis varit i bruk, civilisationen gjort strre
framsteg n hos andra, der vinets bruk varit inskrnktare, och hvarfre
vilden liksom af en naturdrift rusar stad efter starka drycker, nr de
ro tkomliga.
Men den betydelse vi i det fregende tillagt vinet i afseende p
mensklighetens frdling, frutstter det mttliga bruket deraf, ej
dess frtring nda till dryckenskap, som r och frblifver ett
ofrsvarligt missbruk. Frtrdt nda till berusning kan vinet ej annat
n vara skadligt, s fr hvarje enskild menniska, som fr hela
menskligheten. Det blifver d den trolldryck, hvarmed Circe fordom
frvandlade Ulyssis fljeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:

    Och s snart jag frtrt den dryck med trstande lppar,
    Blef mitt hr till ragg frvandladt, skam till att tala;
    Tala kunde jag ej, ehvad jag mnade sga,
    Blef det ett grymtande ljud, och nosen bjdes mot marken;
    Munnen strckte sig ut och vxte s till ett tryne,
    Halsen svalde och snart jag brjade bka i jorden
    Med den mun som nyss frtrt den frfriska drycken;
    In i ett svinstall stngs jag.

"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har frlorat mitt goda namn
och rykte! Jag har frlorat min oddliga del, och det som terstr hos
mig ger ett oskligt kreatur likavl som jag. Att dricka och pladdra
lik en papegoja, att grla, skryta och svrja, att prata dumheter och
galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du
nnu ej ett namn, hvarp du kan igenknnas, s vill jag kalla dig
djefvul! -- -- Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, fr att
lta honom stjla hjernan frn sig, och att glada upptg, frjd och
gamman skola kunna frvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom,
att terf min tjenst, s torde han svara att jag r en fyllhund. Om
jag ock hade tusende munnar s skulle de allesammans tillstoppas af ett
sdant svar. Att vara frst en frnuftig menniska, derp en narr och
sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det r frskrckligt!
Hvarje glas till fverlopps r frbannadt, ty det innehller
djefvulen."

Sdana ro den till frtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares
Othello, hvilka kunna tjena till begrundande fr dem, som mjligtvis
tyckt, att det kort frut anfrda talet af Falstaff till vinets berm
varit fr mycket bra.

Der missbruket af vin och andra spiritusa uppntt en strre hjd,
hafva nykterhetsfreningarne upptrdt emot det och verkat vlgrande,
ehuru man af mngahanda skl velat frtyda och frljliga dem. fven
religionen, som ej frbjuder bruket af vin eller andra spiritusa, har
man ltit draga i flt emot dem, och likvl rknar vr religion
dryckenskapen till ddssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13:
13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka gat och afhugga handen,
om de ro till frargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i nrvarande tid p
orter, der dryckenskapen r en daglig frargelse, troligen ej annat, n
rda till undvarandet af alla spiritusa.




FOTNOTER:


[1] Ett utdrag af denna Afhandling finnes hrfrinnan meddeladt af
Frf. uti en Gradual Disputation, fr den 15 Junii 1832.

[2] v. Beckers Anteckningar.

[3] v. Beckers Anteckningar.

[4] v. Beckers Anteckningar.

[5] Denna variation finnes ej i Kalevala.

[6] Fordom tyckas flickorna hafva burit hos sig skeppor, dit de ifrn
Helka-vuori samlade blommor, hvarmed de sedan, som orden ro i sngen,
vandrade till de rena gudarna, kanske fr att offra. fven omtalas i
sngen en bl bro och rd brygga, hvarfver tget skulle ske. Jag vet
icke hvad dermed egentligen menas.

[7] I konseptet till det bref till Runeberg, skrifvet i december 1833,
som utgr berttelsens Inledning, str:

Derfre har jag flere gnger ftt det Infallet att hopskrifva ngot,
som du utan att blifva alltfr illa sttt med din publik kunde infra i
bladet. Fr mig sjelf skulle jag ej s mycket frukta lsarens
obilligande, ty jag r lika s mycket skild frn publik som verld,
hafvandes ganska litet att med dem bestlla. Icke heller vill jag neka
det allt detta understdjes af ngon liten skrifklda, som dock endast
hller sig till fingerndarne, s att hufvudet och allt annat r fritt.
Af begge dessa orsaker franledd r jag nu sinnad att skrifva en
berttelse jag af min skjutskarl i frledne sommar hrde. Ehuru
obeskedligt har jag nnu en tredje afsigt med det, nmligen att fva
mig i skrifning. Jag har nmligen tnkt att det vore s artigt att en
gng f en finsk novell hopskrifven, men vet icke nr det kan
fullbordas. Det r vl ngot fr sent att nu p 30 rs lder frst fva
sig deruti, men jag har dock det frnmsta undangjordt, nmligen
konsten att skrifva en passabel stil och hvad som icke br skattas
mindre att skrifva orden rtt. Om jag ngongng kommer lngre, s skall
jag icke fela, att sdant tillknnagifva, p det publiken m vara i
tillflle att subscribera.

[8] En frebrelse blott fr hennes drjsml.

[9] Jag har fversatt Venj (Ven, Venhe) med Qvenland. Finnarne i
Archangelska och Olonetska Gouvernementerna kalla sig _Venliset_,
fven _Karjalaiset_. Den frra benmningen torde lika s gerna, som
ngot annat, hvarp man gissat, gifvit anledning till benmningen
Qvener (Qvaener).

[10] I allmnhet tyckes han gra sjelf ringa affr af sin frmga, och
alldraminst affectera att lysa med den.

[11] Ordstf betecknande brist och fattigdom.

[12] Om denna ypperliga runosngare torde hr snart kunna lemnas
utfrligare uppgifter. Red. anm.

[13] (Vr landsman Bladh?) Anteckningar om Ryssland. Frra delen.
Stockholm 1838.

[14] Pian on souttu soukka salmi, mitatru meri matala.
(Finskt ordsprk.)

[15] Denna kladd utgres af ett interfolieradt exemplar af Judns
ordsprk, med tillkning af Florini, Porthans och Hof-Rtts-Rdet Asp's
egna ordsprkssamlingar.

[16] Strvis frekomma dessutom ngra ordsprk i afhandlingen framfre.

[17] Om ej, hvad i Mehilinen rgg. 1836, 1837 vid slutet af
hvarje Hft.

[18] tskilliga ordsprk ifrn Ryska Karelen hafva blifvit samlade af
Stud. J.Fr. Cajan.

[19] Eller Hyys, hyys Hymyln.

[20] Uppgiften p versernas antal, s hr som vid de fljande runorna,
r ungefrlig, ty vid den ytterligare revisionen fre renskrifningen
kunna somliga verser blifva uteslutna, andra tillkomma ur varianterna
p stllen, om hvilkas redaktion bestmdt beslut nnu icke kunnat
fattas.

[21] nnu i denna dag r det brukligt att vid svedhygge lemna ett och
annat trd stende; mnne med samma afsigt, som d?

[22] Hr har jag begtt en frfalskning af runorna; ty efter dem skulle
Untamo ej blott hotat, utan ock verkligen slagit ihjl allt Kalervos
folk utom Kullervo. Men d efter samma runor Kullervos frldrar och
syskon sedermera finnas i lifvet, s har jag varit tvungen att
frhjelpa dem till att med lifvet komma p flykten, hvilket dock var
lttare, n att gra dem ter lefvande, sedan de engng blifvit
ihjlslagna.

[23] Under afskrifvandet af dessa bner kom jag att srskilt fsta mig
vid en vers af tv ord, hvilkas mening Svenska sprket ej kan tergifva
med mindre n hela _tta_ srskilda ord. Versen frekommer bland
uppmaningsorden fr boskapen, att till natten infinna sig i hemmet, och
lyder: (vaimot valkean tekevt) _kotihinne tullaksenne_ d.. (qvinnorna
uppgra eld) _fr att i mn komma till edert hem_. _Koti_ bet. hem,
_kotihin_ till hemmet, _kotihinne_ till edert hem; _tulla'_ komma, det
obrukl. _tullakse_ fr att komma, _tullaksenne_ fr edert komma, d.v.s.
fr att i mn komma: De _sex_ Svenska orden: _fr att i mn komma hem_,
kan Finskan fven uttrycka med det enda ordet _kotiutaksenne_, af
_kotiuta'_ komma hem, _kotiutakse_ fr att komma hem, _kotiutaksenne_
fr edert att komma hem, d.v.s. fr att i mn komma hem; hvilket allt
hr ssom en sprkkuriositet blifvit anmrkt, ej till ngot nedsttande
af det ena eller andra sprket.

[24] I Lemminkinens runor benmnes hon ngonstdes _Ilpotar_, som r
ett patronymicum och ger tillknna, att hennes fader hetat _Ilpponen_;
_Louhi_ ter synes vara hennes egentliga namn.

[25] Runorna 1-36.

[26] Ordet _pyh_ betydde ursprungligen: tskild, otkomlig,
ovidrrlig, hemsk, frfrlig...

[27] Se hans uppsats "_ber ein Finnisches Epos_" (Kalevala), fvers. i
Fosterl. Alb. hft. II, s. 6, 67. _Rask's_ panegyrik fver det Finska
sprket torde fr de flesta lsare vara frut bekant frn Suomi. _Jacob
Grimm_, en af nutidens djupsinnigaste sprkforskare, instmmer i hans
ord, i det han sger: "i allmnhet kan det Finska sprket betraktas
ssom ett af de mest vlljudande och bjliga p jordklotet."
(1. c. s. 68).

[28] Denna och fregende vers tyckas vara ofrenliga; men de mste
frsts allegoriskt: Hon reser som om hon reste i en hstnatt eller p
en vris, att ej ens spr af henne qvarbli.

[29] Denna sng utgr ett enkelt lofqvde fver kerbruket. Kanske har
den att tacka ngon skrdefest fr sin tillkomst. Dylika upprepningar,
som i denna sng, frekomma allmnt i de Finska balladerna. -- I
_Merenkosiat_ (Kanteletar III: 38) finnes kerbrukets berm annorlunda
tolkadt.

[30] Samlede tildels forhen utrykte Afhandlinger af R.R. Rask. Frste
Del. Kbenhavn 1834, p. 11.

[31] fven eljest hafva de lappska orden ofta ett _a_, der samma ord i
finskan hafva _i_, t.ex. lappskans _akke_, heter i finskan _ik_,
lder; _acc'e, is_, fader; _albme, ilma_, luft; _barta, pirtti_,
prte; _garrodet, kirota_, svra, frbanna; _ladne, linna_, slott;
_lase, lis_, tillskott; _rdde, rinta_, brst; _savek, sivakka_,
skida; _vakko, viikko_, vecka; _valje, vilja_, frrd; _vass'e, viha_,
hat m.m.

[32] Jemfr t.ex. de grekiska orden _hagios, hallomai, hals, hesomai,
hepta, herpo, hex, heos, haemi, holkos, hylos, hylae, hyper, hypo,
hypnos, hyrax_, med latinska orden _sacer, salio, sal, sedeo, septem,
serpo, sex, suus, semi, sulcus, solidus, silva, super, sub, somnus,
sorex_.

[33] Om mtet i nrheten af Avasaxa midsommardagen 1846 med professor
K. frn Berlin berttar Stats-Rdet Grt i sina nyligen utkomna
Pereezdy po Finljandii (Frder i Finland) bland annat fljande: "emot
hvad vi vntat, var han (K.) ej srdeles angelgen om de upplysningar,
hvarmed vi ville st honom till tjenst. Likvl tror jag han var njd
med detta sammantrffande med oss, emedan hans reseiakttagelser
derigenom riktades med en vigtig geografisk upptckt: han fick nemligen
af oss hra, att i Finland finnes en stad vid namn _Helsingfors_, och
att i densamma finnes ett universitet; hvilket allt, derest han ej
trffat oss, kunnat nda till grafven blifva en obekant sak fr honom.
Enligt professorns nskan infrdes det mrkvrdiga namnet p staden
jemte vra egna med _lslig stil_ i hans annotations bok, hvarfre det
troligen numera ej blifver bortglmdt." S otroligt detta n lter, r
det dock bokstafligen sannt, hvilket ref., som dervid var nrvarande,
om s behfdes, kan bevittna. Troligen hafva vra egenhndigt skrifna
namn i H:r K:s dagbok redan flere gnger blifvit uppvisade ssom en
stor Lappsk raritet.

[34] Finskan har 15 kasus men blott en deklination och en konjugation.
De, som antagit flere deklinationer och konjugationer, hafva ej gjort
behrig skilnad emellan dem och srskilta paradigmer.

[35] S fven _nelilaita, viisilaita, kuusilaita_ etc. fr _neljelm,
viidelm, kuudelma_ eller ock fr allesamman: _kolmio, neli, viiti,
kuutio_. Att man fven sger _kolmilaita venet_, gr intet till saken,
ty en bt kan dock alldrig frblandas med en triangel.

[36] Se Die deutsche Grammat. von D:r J.K. Fr. Rinne.

[37] Att nufrtiden allehanda barbarismer och rdbrkningar ganska vl
lta hra sig fven i predikningar, eller rttare sagt af mngen anses
just hra till predikostylen, mste vl tillskrifvas den strre
bildning och hyfsning, som nationen sedan Gezelii tid vunnit.

[38] De ro afskrifna ur en 1783 rs edition, frn hvilken sednare
tiders editioner endast derigenom skilja sig, att de jemte tillkomna
tryckfel ftt apostroftecknet fr hvarje ordfrkortning och hvad annat
korrekturets lsare p egen hand trott sig kunna tillgra.

[39] Det sista frn den Dorpat-estn.; de tv freg. frn den
Reval-estn. psalmboken. Likheten blefve mycket strre, om de estniska
orden skrefves efter Finsk orthografi; t.ex. olled uttalas alldeles
som olet.

[40] I Helsingfors Tidningar fr r 1821 skall Psalmbokskommitteen
meddelat en uppgift, enligt hvilken i den gamla psalmboken 188 psalmer
ej hafva ngon frbttring (!?), 75 behfva omarbetas och 150 komma att
uteslutas (se: Turun W. San. 1821 N:o 27).

[41] Den nya Svenska psalmboken har efter hvad det psts ej kunnat
undvika denna klippa.

[42] Sions snger kunna lemna exempel p det slags frtrolighet,
hvarfre ock Schartau ej torde hafva s ortt nr han afstyrker deras
begagnande (se: Schartaus Andeliga Bref).

Ph. Friedr. Hiller, frfattaren till Geistliches Liederkstlein och
andra mycket vrderade ascetiska skrifter, skrifver om sig och sina
psalmer slunda: "Jag har vinlagt mig om enfald och undvikit en hgt
svarvande fantasis fverdrift i uttryck. Derjemte har jag afhllit mig
frn fr mycket sllskapliga och frtroliga talestt om Frlsaren,
ssom om en vanlig broder, om hans kyssande och omfamningar, om
menniskans umgnge med honom, ssom vore hvar fr sig en Christi brud,
hans smekningar, som om han vore ett litet barn, och hoppas jag, att
ingen allvarlig Christen skall missbilliga hos mig denna vrdnad fr
Frlsarens majestt." Hvar och en frdomsfri Christen kan af denna
frklaring finna hvad fr vrde han ger sdana mngens lsklingsfraser,
som min sta Jesu, mitt spda lam, barnet lilla o.s.v.

[43] Exemplen ro tagna ur Kanava, hvilket dess fven hvad Finska
metriken betrffar frtjenstfulla redaktr torde benget urskta.
Kanhnda hade jag funnit exempel p nrmare hll, men dem sparar jag t
andra att efterleta.








End of Project Gutenberg's Elias Lnnrots svenska skrifter, by Elias Lnnrot

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELIAS LNNROTS SVENSKA SKRIFTER ***

***** This file should be named 48750-8.txt or 48750-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        http://www.gutenberg.org/4/8/7/5/48750/

Produced by Jari Koivisto

Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
http://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org/license

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at http://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations.
To donate, please visit: http://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     http://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
